Fangirl

Titel: Fangirl
Författare: Rainbow Rowell
Serie: -
Antal sidor: 450
Förlag: Berghs
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Berghs för recensionsexemplaret! 

Tvillingarna Wren och Cath ska börja på college. Wren är den utåtriktade som vill festa. Cath är mer osäker inför allt det nya. Hon ägnar mycket tid att skriva fanfiction om karaktären Simon Snow. Hennes ambition är att hinna bli klar med sin bok till den stora fanfiction-finalen. Men så träffar hon Levi som inte lämnar henne ifred.








Fangirl är min första Rainbow Rowell-bok, men det kommer garanterat inte att bli min sista. Även om jag inte blev lika superförälskad som resten av bokbloggsvärlden verkar ha blivit, tycker jag om Rowells sätt att skriva och Fangirl är en väldigt söt och fin historia med hög igenkänningsfaktor. I början tyckte jag mest att boken var "meh", men i mitten blev "meh-et" utbytt mot hjärtögon, glittrande konfetti och många fåniga storleenden. Mot slutet blev det återigen några "meh", en hel del himlande ögon och suckar, men i det stora hela slutade det på ett "mycket bra, men inte fantastiskt". 

Huvudpersonen Cath är en härlig person som jag tror att många kommer att kunna känna igen sig i. Det bästa med hennes karaktär tycker jag är att hon får vara sig själv och "annorlunda" hela boken igenom. Att hon inte tvingas in i någon ny roll eller måste bli populär eller något annat klyschigt och trist. Det är så uppfriskande! För hur trötta är vi inte på historien om den udda/blyga/nördiga-tjejen som blir upptäckt och genomgår världens förändring, blir populär, får snyggaste killen och allt det där. Letar du efter en sådan historia har du hamnat helt fel, men om du vill ha en mer verklighetstrogen berättelse där en redan stark tjej får vidga sina vyer och växa som person utan att bli intvingad i nya roller, ändra sin personlighet och så vidare, då har du hittat helt rätt.

Cath ska precis börja på college när vi träffar henne första gången och jag tycker att Rowell har fångat den där omtumlande och spännande perioden i livet på ett väldigt fint och trovärdigt sätt. Jag känner igen mig så mycket, även om det finns många skillnader på amerikanskt college och svenskt universitet. Det är panik och ångest och längtan efter att få gå tillbaka till det gamla vanliga livet. Samtidigt är allt så spännande och roligt och alldeles underbart. Rowell har verkligen lyckats med att fånga de där kontrasterna.

Fangirl innehåller en härlig bandning av karaktärer och vi slipper nästan helt high school-periodens alla stereotypa grupper, vilket jag tycker är väldigt skönt. Rowells karaktärer har alla personliga röster och en egen historia att berätta. Utöver Cath är det hennes rumskompis Reagan som jag fastnar mest för. Hon har en härlig personlighet och jag tycker det är fint att se hur ett starkt vänskapsband kan växa fram mellan henne och Cath trots deras väldigt olika personligheter.  

Om karaktärerna nästan helt undsluppit klyshor, har kärlekshistorien blivit desto mer stereotyp. Visst är den gullig och fin och allt det där, men det blir helt enkelt lite för mycket. Alldeles för sockersött för min smak. Det blir tråkigt och även om jag log som en liten tok i början slutade det hela med en hel massa himlande med ögonen och suckar. Kärleksintresset Levi är hur underbar som helst, men samtidigt så himla tråkig. När jag läser blir det plötsligt så tydligt varför jag alltid faller för the bad boys när jag läser (och tittar på tv-serier) och inte karaktärer i stil med Levi. Jag blir uttråkad. Speciellt när relationen dessutom ska utvecklas nästintill alldeles felfritt och de sedan ska leva lyckliga i alla sina dagar. Hur hemskt det än låter, fungerar inte det där klassiska Disney-stuket i böcker. I alla fall inte för mig. Jag ogillar skarpt när det blir sådär perfekt och tillrättalagt i typisk amerikansk stil. Tyvärr är det ganska ofta perfekt och framförallt tillrättalagt i Fangirl. Inte bara sett till kärlekshistorien, utan helt i allmänhet boken igenom. 

När jag ändå är inne på saker som jag tycker lite mindre om kan jag inte låta bli att nämna fanfictiondelarna i boken. Caths största intresse i livet är att skriva fanfiction om karaktären Simon Snow. Han är huvudperson i en bokserie om trollkarlar och magi, som utspelar sig på en slags internatskola. Låter det bekant? Kanske är det min kärlek till Harry Potter som får mig att gnissla tänder av ilska när jag läser Caths Simon Snow-fansfiction. Eller egentligen inte just hennes fanfiction, utan snarare de "riktiga" utdragen ur böckerna som envisas med att dyka upp på var och varannan sida. Jag blir arg för att det är så uppenbart likt Harry Potter. Ännu mer arg för att det är så extremt dåligt att jag vill riva ut sidorna ur boken och låtsas som att de inte existerar. Arg för att det är hemskt pinsamt att älskade Harry Potter över huvud taget ska behöva jämföras med den där Simon Snow. Arg för att Harry Potter finns med i Fangirl och för att det hela presenteras som att Simon Snow-serien faktiskt skulle ha kunnat bli något så stort när Harry Potter redan existerar. På riktigt? Det skulle inte hända. Punkt slut. Det är för likt. För ointressant. Att Rowell dessutom tänker publicera en Simon Snow bok får mig typ att explodera. Hon är ju så otroligt duktig på det hon redan gör, så varför måste hon ge ut en bok som bygger på en historia som är en Harry Potter rip-off? En extremt dålig sådan dessutom. De är synd tycker jag. Nej, någon Simon Snow-bok kommer jag aldrig att läsa, men jag kommer med glädje läsa allt annat som Rowell skriver.

Bortsett från den extremt irriterande Simon Snow och den lite för sockersöta kärlekshistorien tycker jag trots allt att Fangirl är en riktigt bra bok. Det är är en fin historia med mycket värme, humor och hög igenkänningsfaktor. Det är en bok om att vidga sina vyer utan att förlora sig själv och om att våga ta det där första stapplande steget mot nya och spännande äventyr. Om sorgliga stunder och glada stunder och allt där emellan. Om kärlek och vänskap, om svek och utanförskap. Letar du efter en contemporary med allt det där, behöver du inte leta längre. Fangirl är ett alldeles utmärkt val. 

Favoritcitat

//Frida

Välkommen till LA, baby

Titel: Välkommen till LA, baby

Författare: Moa Eriksson Sandberg

Serie:  -

Antal sidor: 212

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Doris lever i skuggan av en sorg. Hon söker bekräftelse i andra och har svårt att stå ut med sitt eget sällskap, att ta plats. Tillsammans med bästa kompisen Ottilia har hon tagit paus från universitetsstudierna för att åka iväg på drömresan till San Francisco. Där ska de hänga på stimmiga barer och mysiga antikvariat, lära känna hundögda poeter och sångare i indieband.

Hemma i Sverige finns Niklas, killen som Doris är i det närmaste besatt av. Han vill inte ha henne, vilket bara gör honom ännu mer intressant. I San Francisco ska Doris förvandlas, bli någon annan. Någon som golvar Niklas, får honom att fatta!

Men drömresan blir en mardrömsresa när Ottilias självcentrerade pojkvän dyker upp. Helt plötsligt står Doris ensam i en främmande stad. Hon har en kompis i Los Angeles som hon kan bo hos ett tag. Kanske är det där den stora förvandlingen ska ske?

Välkommen till LA, baby låter på beskrivningen, både till handling och språk, ganska lik Emmy Abrahamsons Only väg is upp-serie, och eftersom jag gillar den sistnämnda skarpt kände jag att Välkommen till LA, baby nog kunde falla mig i smaken. Tyvärr levde den inte alls upp till de, kanske alldeles för höga förväntningar, jag hade. Jag saknade den lättsamma tonen, härliga språket och skratta-rakt-ut-scenerna som jag älskade med Only väg is upp. Kanske är det lite väl hårt att jämföra två helt olika böcker, som egentligen inte har med varandra att göra, men det var lite av en omöjlighet att inte jämföra eftersom jag redan från början fått känslan av att de två böckerna skulle vara lika. 

Boken är på långa vägar inte dålig, bara inte vad jag hade väntat eller önskat mig. Eftersom jag väntat mig något ganska lättsamt och roligt, fastnar jag inte för den lite mörkare tonen, och tyvärr hamnar de roligare partierna på helt fel ställen och ja, det blir inte bra helt enkelt. Det är svårt att hitta den perfekta blandningen mellan det tunga och lättsamma, och här fungerade det tyvärr inte alls. Synd, eftersom jag vanligtvis verkligen uppskattar just blandningen. 

Karaktärerna gjorde mig alla smått galen, men jag tycker faktiskt att det är just det som gör att boken går från helt okej till bra. Visst är det smått enerverande med jobbiga karaktärer, men det visar faktiskt att författaren är väldigt bra på att skapa karaktärer som verkligen får dig att känna. Vilken känsla spelar egentligen ingen roll - bara man känner något. Så eloge till Sandberg för det fina karaktärsskapandet. Hon har verkligen lyckats med att göra dem realistiska och trovärdiga, om än kanske en gnutta överdrivna för att få fram budskapet på bästa sätt. 

Doris bästa vän, Ottilia, är den som går mig på nerverna mest. Jag klarar inte av människor, som så fort de skaffar pojkvän/flickvän, släpper allt annat och låter hela sina liv helt kretsa kring honom eller henne. Det kan omöjligt vara hälsosamt. Och inte alls särskilt roligt för alla oss andra, som hamnar utanför den lilla cirkeln. Om jag någonsin skulle börja bete mig som Ottilia hoppas jag av hela mitt hjärta att någon säger ifrån, för jag vill absolut inte fastna i ett förhållande som gör att jag försummar vänner, familj, drömmar och ja, allt det där som också måste finnas i livet. Kan det verkligen vara så svårt att hitta en balans? Ottilia ska dessutom bara vara borta i sex veckor och kan man inte vara ifrån varandra den tiden, kanske man borde fundera på om man borde vara tillsammans över huvud taget? Visst kommer man att sakna varandra, men det är bra att sakna ibland! Och man är så mycket starkare när man väl tagit sig igenom det.

Ottilias pojkvän, Hampus, vill jag knappt inte ens nämna. Usch, för honom. Världens mest egoistiske person. Visst kan det tyckas gulligt att han reser över halva jorden för att få träffa sin flickvän, men sättet han gör det på är bara fel, fel, fel. Nä, Hampus är verkligen ingen favorit hos mig. Att han ska föreställa tjugosex år men beter sig som en treåring gör inte saken bättre.

Reseaspekten i boken är, bredvid karaktärerna, det som jag gillar mest med boken. Jag älskar att få läsa om personer som reser och få uppleva nya platser tillsammans med dem. Doris besöker många spännande platser både i San Francisco och LA och man får verkligen lust att ta första bästa flyg till USA och uppleva allt själv.

Sammanfattat är Välkommen till LA, baby en underhållande bok som innehåller både lite både mörkare och allvarliga partier, blandat med humor och glädje. Reseaspekten och de trovärdiga, om än enerverande karaktärerna, lyfter den annars ganska platta historien. Gillar du böcker som innehåller resor, uppskattar när karaktärer får dig att känna och inte måste ha en superspännande och fängslande handling, tror jag att den här boken kan passa. Mina höga förväntningarna förstörde nog läsning en aning, så jag är helt säkert på att det finns många andra som skulle uppskatta boken mycket mer än jag gjorde. 

//Frida