Titel: Röd drottning (eng. Red Queen) Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen, #1
Antal sidor: 379
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015
Kan tex köpas här: Adlibris Bokus
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön - utan efter blod. De Silverblodiga, supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga Röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare Barrow är en av de Röda. Hon hankar sig fram som ficktjuv i en fattig by, tills en ödets nyck kastar henne inför Silverdomstolen. Framför kungen, prinsarna och adeln visar det sig plötsligt att även hon har en övernaturlig förmåga, trots sitt röda blod. Något som hotar att underminera hela grunden för de Silverblodigas makt. För att hålla saken hemlig trolovar kungen Mare med en av sina söner och tvingar henne att spela rollen som försvunnen Silverprinsessa.
Mare dras allt längre in i de Silverblodigas värld. Hon får det på flera sätt bättre än någonsin, men väljer att riskera allt genom att hjälpa Röda Gardet, ett växande uppror bland de Röda - samtidigt som hjärtat drar henne i en omöjlig riktning.
Ett enda felsteg kan leda till döden. I de Silverblodigas värld spelar alla ett spel, ingen går att lita på, och förräderiet är det enda man kan räkna med.
Röd drottning har fått otroligt mycket hype överallt i bokvärlden, men kanske speciellt inom booktube. Detta gjorde mig såklart väldigt nyfiken, men också lite rädd. Jag har ju sett böcker falla på grund av alldeles för mycket hype flera gånger om och det finns ju knappt något tråkigare än när en bokupplevelse förstörs på grund av att förväntningarna var för höga. Till min stora glädje var så inte fallet med Röd drottning. Redan efter ett par sidor kände jag att det skulle bli en ny favorit och jag njöt av varenda sida. För ett par timmar förlorade jag mig helt i Mare Barrows värld och jag ville aldrig lämna.
Ibland tar det ett tag att komma in i en bok, att få en känsla för världen och karaktärerna, men Röd drottning har verkligen en stark öppning. Jag kastas in i berättelsen, men känner aldrig att jag måste ta mig över den där jobbiga tröskeln för att uppskatta boken, utan känner mig som hemma nästan direkt. Kanske beror det på att Röd drottning känns som en härlig liten mix av några av mina favoritböcker i samma genre, speciellt Hunger Games och Divergent. Att boken har så tydliga likheter med andra kända böcker kan såklart lätt bli till en nackdel eftersom vi redan har fått den där historien och vill ha något annat - något nytt och originellt. Men i det här fallet tycker i alla fall jag att det inte alls gör något att det finns starka likheter, snarare tvärtom. Jag tycker om den där känslan av att vara hemma. Att veta vad det är för typ av historia som väntar. Och att redan från börja kunna känna att det här är precis det om jag vill läsa. Jag måste också säga att Röd drottning trots sina likheter med andra böcker bjuder på många oväntade vändningar och att historien är i sig är en helt annan. Det är spännande, underhållande och alldeles omöjligt att lägga ifrån sig!
Det finns många intressanta och fascinerande karaktärer i Röd drottning och jag älskar att ingen är helt god eller helt ond. Alla består av gråskalor och det går verkligen inte att lita på någon. Extremt frustrerande på sina ställen och man får ont i magen av att tänka på hur allt verkligen hänger på den sköraste av trådar och att minsta lilla rörelse kan få allt att rasa samman. Spelpjäserna i maktspelet som pågår i Mare Barrows bräckliga värld är opålitliga i kubik och vänner sticker knivar i ryggen på varandra på löpande band. Allt är så osäkert, så skört. Jag sitter som på nålar och bara väntar på att allt ska explodera.
Jag tycker mycket om Mares berättarröst och jag tycker lite extra mycket om hur långt ifrån perfekt hon är. Hon begår misstag efter misstag, fattar galna och ogenomtänkta beslut och är alldeles för naiv för sitt eget bästa. Och jag älskar henne för allt det där. Det känns så äkta på något vis. Medan jag sitter där och läser tänker jag att jag säkert hade agerat på ett liknande sätt själv. Det är inte alltid så lätt att fatta de där perfekta och väl genomtänkta besluten och lära sig av sina misstag när en kastas in i en helt ny värld, speciellt en värld som ser ut som den som Mare Barrow kastas in i. Jag tycker att hon är väldigt stark som orkar fortsätta trots att hela världen verkar vara emot henne, att hon vågar sätta ner foten och ifrågasätta, trots att det mycket väl kan leda till hennes död. Jag beundrar henne för att hon aldrig ger upp och för att hon vågar följa sitt hjärta i en en värld där ingen annan vågar göra det.
Som många andra YA-böcker innehåller Röd drottning en kärlekstriangel. Uttjatat och trist, jag vet, men det här är faktiskt ett utmärkt exempel på en kärlekstriangel som faktiskt fungerar. Hur underbart!? Det känns aldrig konstigt, snarare väldigt, väldigt logiskt att det skulle bli just en kärlekstriangel och det är så himla uppfriskande. Jag är mer än trött på konstlade kärlekstrianglar som är där "bara för att" och tar med öppna armar emot en som faktiskt känns autentisk och helt rätt för historien. Tack Victora Aveyard för att du visar att kärlekstrianglar inte alltid behöver vara skräp! De kan faktiskt vara väldigt bra om de görs på rätt sätt.
Med mind-blowing intrig, nagelbitande spänning och fängslande karaktärer fångar Röd drottning in läsaren i en en magisk fantasy-dystopisk värld där maktspel tas till en helt ny nivå och där det inte går att att lita på någon. Jag älskar verkligen det här och gråter floder över att det fortfarande är flera månader tills jag kan återvända till Mare Barrows värld och se vart historien ska ta vägen härnäst. Om ni inte redan gjort det - läs, läs, läs!
Favoritcitat
//Frida
