Jag lever, tror jag

Titel: Jag lever, tror jag

Författare: Christine Lundgren

Serie: -

Antal sidor: 238

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2016

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

Det är tisdag när det händer.

Jag har alltid tänkt att man kommer få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en dag som alla andra. Fast det är klart, jag borde ha anat. Tisdagar är alltid jävliga dagar.

Det är våren i trean och Kims bästa vän Moa är död. Hon har kört ihjäl sig. Och hela Kims tillvaro rasar samman. Hur kunde det hända? Var det verkligen en olycka, eller gjorde hon det med flit? Kim kan inte gå till kyrkogården på dagarna, hon går dit på natten istället. Hon försöker få ordning på sina känslor, allt det där som bara bubblar och gnager. Hon försöker låtsas som att allt är som vanligt, alla andra verkar ju lyckas med det, men ingenting kommer någonsin bli som förut igen.

När boken är slut har det gått 218 dagar sen Moa dog, och Kim börjar långsamt att lära sig hantera sin nya tillvaro. Hon är ju faktiskt kvar.

Jag lever, tror jag är en sorglig, hjärtskärande berättelse, men den är också rolig och mycket träffsäker. Om relationer, vänskap, hemligheter, att bli sviken av någon som inte längre finns.

Det har släppts många intressanta svenska ungdomsböcker den här våren och jag hittade snabbt en ny favorit i M varken mer eller mindre. Nu har jag hittat ytterligare en, nämligen Jag lever, tror jag. Redan när jag läste beskrivningen visste jag att det var en bok som jag skulle kunna tycka mycket om och den både levde upp till och överträffade mina förväntningar. Jag lever, tror jag är en riktigt liten guldklimp till debutbok som går rakt in i hjärtat och jag ser fram emot att få läsa mer av Lundgren i framtiden!

Det första jag föll för var hur boken är indelad i kapitel efter antalet dagar från huvudpersonen Kims bästa väns död. Det är väldigt effektfullt och fångar en från sida ett. Jag tycker dessutom om dagsboksstilen och hur vissa dagar hoppas över eller knappt har någon text alls. Genom små och stora, viktiga och oviktiga och sorgliga och glada vardagsögonblick får man som läsare följa med Kim när hon försöker hantera livet efter vännens död. Lundgren balanserar det sorgliga med träffsäker svart humor och det blir en perfekt blandning som håller en över vattenytan till ungefär halvvägs in i boken, när det till slut blir för mycket och jag fulgråter mig igenom de sista hundra sidorna. Det är omöjligt att inte beröras av Kims historia och även om jag själv inte har något liknande att relatera till känns det trovärdigt och ärligt rakt igenom.  

Jag lever, tror jag är en bok där karaktärerna får stå i centrum och historien drivs framåt med hjälp av relationerna dem emellan. Det kan bli platt fall, men om det görs bra, då blir det inte bara bra utan snarare magi. Och i det här fallet är det magi. Jag älskar hur mångbottnade och färgstarka Lundgrens karaktärer är. Hur realistiska de känns och hur relationerna dem emellan ger boken det där lilla extra. Gamla vänskapsrelationer går i kras och familjerelationer trasslas ihop när Kim inte hanterar sorgen som "hon borde" samtidigt som alla är tydliga med att poängtera att alla hanterar sorg på sitt vis. Just den biten, hur omgivningen reagerar på Kims sätt att hantera vännens död, tycker jag både är intressant och väldigt bra skildrad. Kim går sin egen väg, men det är tydligt att de runtomkring henne inte kan, och kanske inte heller vill, förstå henne utan klamrar sig fast vid en stereotypisk modell för hur man ska gå vidare med sitt liv och de kan inte riktigt kan leva upp till sitt prat om att all sorg är olika. De försöker hjälpa och vill säkert väl, men det blir bara så fel eftersom de är så fokuserade på hur det borde vara istället för att fokusera på Kim.

Jag fastnar speciellt mycket för relationen mellan Kim och Stig. Hur de träffas på kyrkogården, delar sin sorg och hjälper varandra. Det är så fint att se och Stig verkar vara den enda som faktiskt förstår sig på Kim just då och som kan hjälpa henne vidare. Jag tycker också mycket om relationen som utvecklas mellan Kim och Johan. Och alla andra relationer med för den delen, för som jag skrev innan är de ganska så fantastiskt skildrade. Så bra att jag ibland glömmer bort att det är fiktiva personer. Det känns så ärligt och äkta. Deras historier går verkligen rakt in i hjärtat.

Jag lever, tror jag är en fantastiskt fin och sorglig skildring av hur livet förändras när ens bästa vän plötsligt går bort och hur man kan hantera sorgen och saknaden samtidigt som man försöker hitta ett sätt att gå vidare. Med sitt träffsäkra språk, den svarta humorn och de färgstarka karaktärer har Jag lever, tror jag blivit en ny favorit och jag rekommenderar den till precis alla.

//Frida