Författare: Nanna Johansson & Kristoffer Svensson
Serie: Omänniskor, #1
Antal sidor: 340
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2015
Kan tex köpas här: Adlibris Bokus
Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!
När Sigrid av en slump upptäcker att hon har förmågan att förvandlas till ett djur förändras allt. Men hon är inte ensam. Mitt ibland oss finns omänniskorna, de som kan byta skepnad. Enligt sällskapet Svenska filialen, som arbetar för att bevara hemligheten om omänniskorna, finns det 270 000 omänniskor runt om i världen. Sigrid, vars skepnad är lodjur, engageras i sällskapets jakt på omänniskor som använder sina förmågor på fel sätt.
I Skåne har mystiska vildsvinsatttacker ägt rum, och sällskapet misstänker att det rör sig om en omänniska i vildsvinsskepnad. Sigrid dras in i en kamp som kommer att handla om liv och död. Vem är vän? Vem är fiende? Vem är god? Vem är ond? Vem är människa? Vem är djur?
Nanna Johanssons & Kristoffer Kringlan Svenssons första ungdomsroman är en spännande urban fantasy-historia som får oss att tvivla på världen som vi känner den. Boken är första delen i en trilogi.
Lodjur har så länge jag kan minnas varit mitt favoritdjur och som liten hade jag ett litet lodjur i plast som jag bar med mig överallt. Gissa om jag blev glad när jag hörde talas om Omänniskor, en urban fantasy som skulle handla om en tjej som kunde ändra skepnad till just ett lodjur? Och som dessutom till stora delar skulle utspela sig i Skåne, där jag bott i princip hela mitt liv. Det kan ju knappast bli mer perfekt! Förväntningarna var skyhöga, men jag kan glatt meddela att Omänniskor inte gjorde mig besviken.
Omänniskor handlar om människor som kan ändra skepnad till olika sorters djur. Huvudpersonen kan som sagt bli ett lodjur, men under historiens gång får vi även bekanta oss med allt från igelkottar och harar till kattugglor och hyraxer. Skepnadskiftare finns det många böcker om, men Johansson och Svensson har verkligen lyckats med att ta ett ganska vanligt tema och göra det till något alldeles unikt, modernt och spännande. Och jag fullkomligt älskar det! Jag älskar att få kliva in i omänniskornas värld och få lära mig mer om dem. Att få se hur deras liv ser ut och hur skepnadsskiftandet fungerar. Jag älskar också att förklaringarna kring hela fenomenet känns så självklara och logiska - jag tvivlar aldrig en sekund på att det faktiskt skulle kunna finnas omänniskor på riktigt. Jag kommer förmodligen aldrig att kunna se ett youtubeklipp med ett djur som beter sig människolikt igen utan att undra om det där inte måste vara en omänniska ändå.
Historien har en väldigt mörk underton, något som jag, trots beskrivningen, inte alls var beredd på. Men jag gillar det! Väldigt mycket! Det är oväntat, men känns samtidigt helt rätt. Jag tycker också om den där småkusliga skräckfeelingen som vilar över hela boken. Det är aldrig så att jag blir rädd, men det finns hela tiden något som ligger och gnager och får hjärtat att slå lite snabbare. Det ökar spänning och hjälper till att sätta den rätta stämningen.
Tempot är högt från början till slut och jag läste de trehundrafyrtio sidorna i en enda sittning. Det var helt enkelt omöjligt att lägga boken ifrån sig och att historien berättas från väldigt många olika perspektiv fick sidorna att flyga förbi i ett rasande tempo. Det är nervkittlande spänning, obehagliga intriger och oväntade och chockerande tvister avlöser varandra på löpande band. Det är tydligt att fokus ligger på handling, och det har jag verkligen ingenting emot eftersom handlingen är fullständigt briljant, men för mig kan en bok aldrig nå hela vägen om inte också karaktärerna får vara lika briljanta. Tyvärr hamnar de i bakgrunden här och jag känner aldrig att jag lär känna någon av dem på riktigt. De finns mer bara där för att driva historien framåt och det är så synd, för den här boken har så himla mycket potential och med starkare karaktärer hade det här definitivt blivit en fullpoängare.
Det är svårt att sätta fingret på exakt varför jag aldrig fastnar för karaktärerna. Kanske har det att göra med att de är så många? Att man ständigt hoppar från perspektiv till perspektiv? Jag vill helst inte tro att det är därför eftersom jag verkligen tycker om att perspektivet ständigt växlar, men kanske hade det fungerat bättre om det varit några karaktärer färre. Det behövs en känslomässig connection till karaktärerna för att handlingen ska gå från att vara väldigt bra till fantastisk. Bryr jag mig inte om karaktärerna, hur ska jag då kunna bli berörd av vad som händer med dem? Det fanns scener som berörde och till och med fick mig att fälla en tår eller två, men jag saknade det där extra som hade fått scenerna att gå från enbart sorgliga till hjärtekrossande deluxe. Potentialen finns där, men nu blev det mer som att jag blev känslosam på grund av själva handlingarna, snarare än på grund av karaktärerna, om ni förstår vad jag menar? Det som händer är hemskt och sorgligt, men jag hade i princip känt samma oberoende av vem av karaktärerna som råkade ut för handlingen. Det kanske låter helt knäppt, men det var den känslan jag fick när jag läste. Det finns så mycket potential och jag vill så gärna att det ska vara sådär fantastiskt som jag vet att det hade kunnat vara om karaktärerna fått lite större utrymme. Bara fått vara lite mer, helt enkelt. Men eftersom det här ska bli en trilogi hoppas jag att det fortfarande kan bli så, för jag tycker ju om allt det andra så väldigt, väldigt mycket.
Efter att bara ha slängt ur mig en massa negativt om karaktärerna måste jag ju påpeka att det faktiskt finns några karaktärer som fick mig att känna en hel massa, nämligen de "onda" karaktärerna. Jag tycker egentligen inte om att dela in i goda och onda, eftersom det alltid finns gråskalor, och så även i den här boken, men för att undvika spoilers får alla som hade mer tydligt onda tendenser hamna i den här kategorin. De onda karaktärerna får inte mer plats än övriga karaktärer, men ändå lyckas de väcka betydligt mer känslor. Redan efter första kapitlet bubblar jag av ilska och känner att jag behöver en boxningssäck att avreagera mig på, på grund av en karaktär, och en annan får mig både att bli livrädd och galet arg på samma gång. Så, "ondingar" som verkligen kryper under skinnet på en är Johansson och Svensson verkligen duktiga på att skapa. Nu bara önskar jag att de kunde föra över det där även på övriga karaktärer, för då skulle det bli magi.
Bortsett från det lilla karaktärsproblemet tycker jag väldigt, väldigt mycket om den här boken och längtar redan efter uppföljaren. Omänniskor är en fartfylld och beroendeframkallande mörk urban fantasy, som med spännande intrig och oväntade tvister sveper in en i en helt ny och väldigt intressant alternativ verklighet. Jag rekommenderar den varmt om du letar efter en svensk urban fantasy med en unik spinn på skepnadsskiftare.
//Frida
