Isdraken

Titel: Isdraken

Författare: George R. R Martin

Serie: -

Antal sidor: 120

Förlag: Natur & Kultur

Utgivningsår: 2016

Kan tex köpa här: Adlibris Bokus

Tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret! 

Adara kan inte minnas när hon såg Isdraken första gången. Det känns som om den alltid funnits i hennes liv, som fjärran glimtar när hon lekt i snön. När hon var fyra år rörde hon vid draken för första gången, när hon var fem år red hon på dess kalla rygg. Men en dag när hon är sju år, sveper eldsdrakar in över nejden. Och med dem följer skräck och ödeläggelse. Bara ett vinterbarn och hennes Isdrake kan rädda världen från förgörelse.

Isdraken utspelar sig i samma miljö som George R.R. Martins bästsäljande serie En värld av is och eld som ligger till grund för TV-serien Game of Thrones.

Jag har följt tv-serien Game of Thrones slaviskt sedan den startade och jag har även läst första boken i bokserien, vilken jag tyckte väldigt mycket om. Därför blev jag såklart mycket nyfiken när jag såg att Natur & Kultur skulle ge ut Isdraken, vilken är George R.R Martins barnboksdebut. Den utspelar sig i en värld som ska ha inspirerat den i A Song of Ice and Fire och handlar om den lilla flickan Adara som har en speciell koppling till vinter och den mytomspunna isdraken.

Isdraken är en ganska ovanlig bok och en aning svårtillgänglig. Det finns så mycket som är dolt under ytan och man måste verkligen läsa mellan raderna för att ta in allt. Det är mörkt och ganska våldsamt i typisk George R.R Martin stil, men det märks ändå att han tonat ner i vart fall våldsamheten en aning med tanke på åldersgruppen den riktar sig mot. Det är en kort liten historia och jag tycker både att det hinner hända supermycket, samtidigt som det knappt händer någonting alls. Jag vet inte riktigt vad det är, men det är något som jag saknar. Det känns inte riktigt som att Martin kommer till sin rätt i den här genren, eller kanske snarare i det här korta formatet. Han behöver ett par hundra sidor till för att kunna glänsa med sina historier. Isdraken är absolut inte dålig, men jag vill ha mer - mycket mer!

Isdraken är rikligt illustrerad och det måste vara det som jag tycker allra mest om med boken. Illustrationerna är så detaljrika och kompletterar berättelsen himla bra. Historien kanske inte lyckades fånga mig helt, men illustrationerna ger ändå det där lilla extra. 

Jag blev kanske inte helt överväldigad av Isdraken, men jag är ändå glad att jag fick läsa den. Det är en annorlunda och tankeväckande liten historia i sagostil med väldigt fina illustrationer. Det är dessutom roligt att få se vad Martin kan göra utöver A Song of Ice and Fire. 

Love Hurts 1 & 2

Titel: Love Hurts 
Författare: Kim W. Andersson
Serie: Love Hurts, #1
Antal sidor: 128
Förlag: Kolik förlag
Utgivningsår: 2009

Kan tex köpas här: Apart förlag Adlibris Bokus

Love Hurts är en samling tecknade serienoveller som frossar i gotisk romantik och spännande intriger. Det är något för svenska förhållanden så ovanligt som romantiska skräckserier med humor. Men en smittande berättarglädje och mästerliga bilder visar Kim W. Anderssom hur ont kärleken kan göra och hur dramatisk den kan bli. Historierna innehåller kärleksmöten mellan vampyrer, prinsessor, zombies, isdansare och många andra. Berättelserna rör sig fritt i olika miljöer och teman, som kung fu-drama, neo-realism, vilda västern, ryska sagor och metaserier. 



Letar du efter sockersöta och sockervaddsfluffiga kärlekshistorier ska du nog leta vidare, med är det kärlekshistorier av det lite mörkare och tragiska slaget du är ute efter är det här definitivt rätt seriealbum. Love Hurts är nämligen en samling av tjugo serienoveller på temat romantisk skräck. Det är mörkt, obehagligt, humoristiskt och tankeväckande. Allt på en gång. Novellerna är korta, men det hindrar dem inte från att lämna starka avtryck, tack vare sina finurliga tvistar och spännande vändningar. 

Jag är inget fan av skäck egentligen, men i just det här fallet går det faktiskt bra. Även om skräck definitivt är en röd tråd genom hela boken, lutar det hela tiden mer åt det humoristiska håller och istället för att vara läskiga gör novellerna snarare parodi på typiska skräckteman. Och jag gillar det, väldigt mycket! Något annat som jag tycker om är de många popkulturella referenserna som förgyller novellerna. 

Färgskalan och tecknarstilen är precis i min smak och att hela albumet är just i färg ger läsupplevelsen det där lilla extra. Det känns så lyxigt! Och det ger liv till historierna på ett helt annat sätt än när det är i svart, vitt och gråskalor. 

Nr 4, 15, 19, 20 och Anastasia är mina favoriter. Bland dem finns bland annat en humoristisk take på en typisk collegeskräckfilm, en lite annorlunda version av den typiska "tjej blir kär i övernaturlig pojke" och en tragisk version av den klassiska superhjältehistorien. 

Titel: Love Hurts 2
Författare: Kim W. Andersson
Serie: Love Hurts, #2
Antal sidor: 132
Förlag: Kolik förlag
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Apart förlag Adlibris Bokus

Vad gör du när du vunnit första pris i lotteriet, men bara vill rymma med tjejen i den stora björnkostymen? Hur mördar du bäst folk som pratar på biografen och hur ska du lyckas göra dig av med den där irriterande rymdh­jälten, när han tillverkat tre kloner av sig själv?


Love Hurts är serienoveller på temat olycklig kärlek som tar dig genom ett färgsprakande universum av populärkulturella referenser. Du möter allt från kärlekskranka robotar och hämndlystna superhjältar till galna nät­dejtare och amazoner från främmande dimensioner.

Love Hurts 2 lever verkligen upp till sin föregångare och jag tycker precis lika mycket om den - om inte ännu mer! De popkulturella referenserna och de smarta och ofta tankeväckande vändningarna fortsätter att förgylla läsningen. 

Det går fort att läsa sig igenom alla novellerna och direkt när jag är färdig önskar jag att det fanns fler. Det är så himla bra! Romantik tillsammans med skräck, humor, tragedi och mörker bildar verkligen en perfekt liten mix och det är omöjligt att slita sig från sidorna. Jag kan nästan lova att du kommer läsa allt i en sittning. 

Jag gillar att den här volymen innehåller mer inslag av fantasy, sci-fi och övernaturligheter. Det blir lite roligare när jag förstår fler av de popkulturella referenserna och inspirationen bakom berättelserna. 

När jag bläddrar tillbaka för att se vilka mina favoriter var, slås jag av att jag tyckte om i princip allihop. Trots helt olika stilar och teman lyckades de alla fånga mig på något sätt. Men jag har såklart några favoriter, som Big Brother-parodin, tidsresehistorien och den smarta, men samtidigt så sorgliga, historien om den osynliga tjejen. 

Jag tyckte verkligen mycket om båda seriealbumen och rekommenderar dem varmt till alla som vill ha mörka, skräckinspirerade serienoveller med mycket humor och intressanta tvister! Just nu firar Apart förlag 5 år och har bland annat sänkt priserna på både Love Hurts 1 & 2. Perfekt tillfälle att skaffa hem dem med andra ord! Med rabattkoden APART får ni dessutom 10% rabatt. 

//Frida

Omänniskor

Titel: Omänniskor
Författare: Nanna Johansson & Kristoffer Svensson
Serie: Omänniskor, #1
Antal sidor: 340
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

När Sigrid av en slump upptäcker att hon har förmågan att förvandlas till ett djur förändras allt. Men hon är inte ensam. Mitt ibland oss finns omänniskorna, de som kan byta skepnad. Enligt sällskapet Svenska filialen, som arbetar för att bevara hemligheten om omänniskorna, finns det 270 000 omänniskor runt om i världen. Sigrid, vars skepnad är lodjur, engageras i sällskapets jakt på omänniskor som använder sina förmågor på fel sätt.

I Skåne har mystiska vildsvinsatttacker ägt rum, och sällskapet misstänker att det rör sig om en omänniska i vildsvinsskepnad. Sigrid dras in i en kamp som kommer att handla om liv och död. Vem är vän? Vem är fiende? Vem är god? Vem är ond? Vem är människa? Vem är djur?

Nanna Johanssons & Kristoffer Kringlan Svenssons första ungdomsroman är en spännande urban fantasy-historia som får oss att tvivla på världen som vi känner den. Boken är första delen i en trilogi.

Lodjur har så länge jag kan minnas varit mitt favoritdjur och som liten hade jag ett litet lodjur i plast som jag bar med mig överallt. Gissa om jag blev glad när jag hörde talas om Omänniskor, en urban fantasy som skulle handla om en tjej som kunde ändra skepnad till just ett lodjur? Och som dessutom till stora delar skulle utspela sig i Skåne, där jag bott i princip hela mitt liv. Det kan ju knappast bli mer perfekt! Förväntningarna var skyhöga, men jag kan glatt meddela att Omänniskor inte gjorde mig besviken.

Omänniskor handlar om människor som kan ändra skepnad till olika sorters djur. Huvudpersonen kan som sagt bli ett lodjur, men under historiens gång får vi även bekanta oss med allt från igelkottar och harar till kattugglor och hyraxer. Skepnadskiftare finns det många böcker om, men Johansson och Svensson har verkligen lyckats med att ta ett ganska vanligt tema och göra det till något alldeles unikt, modernt och spännande. Och jag fullkomligt älskar det! Jag älskar att få kliva in i omänniskornas värld och få lära mig mer om dem. Att få se hur deras liv ser ut och hur skepnadsskiftandet fungerar. Jag älskar också att förklaringarna kring hela fenomenet känns så självklara och logiska - jag tvivlar aldrig en sekund på att det faktiskt skulle kunna finnas omänniskor på riktigt. Jag kommer förmodligen aldrig att kunna se ett youtubeklipp med ett djur som beter sig människolikt igen utan att undra om det där inte måste vara en omänniska ändå. 

Historien har en väldigt mörk underton, något som jag, trots beskrivningen, inte alls var beredd på. Men jag gillar det! Väldigt mycket! Det är oväntat, men känns samtidigt helt rätt. Jag tycker också om den där småkusliga skräckfeelingen som vilar över hela boken. Det är aldrig så att jag blir rädd, men det finns hela tiden något som ligger och gnager och får hjärtat att slå lite snabbare. Det ökar spänning och hjälper till att sätta den rätta stämningen. 

Tempot är högt från början till slut och jag läste de trehundrafyrtio sidorna i en enda sittning. Det var helt enkelt omöjligt att lägga boken ifrån sig och att historien berättas från väldigt många olika perspektiv fick sidorna att flyga förbi i ett rasande tempo. Det är nervkittlande spänning, obehagliga intriger och oväntade och chockerande tvister avlöser varandra på löpande band. Det är tydligt att fokus ligger på handling, och det har jag verkligen ingenting emot eftersom handlingen är fullständigt briljant, men för mig kan en bok aldrig nå hela vägen om inte också karaktärerna får vara lika briljanta. Tyvärr hamnar de i bakgrunden här och jag känner aldrig att jag lär känna någon av dem på riktigt. De finns mer bara där för att driva historien framåt och det är så synd, för den här boken har så himla mycket potential och med starkare karaktärer hade det här definitivt blivit en fullpoängare. 

Det är svårt att sätta fingret på exakt varför jag aldrig fastnar för karaktärerna. Kanske har det att göra med att de är så många? Att man ständigt hoppar från perspektiv till perspektiv? Jag vill helst inte tro att det är därför eftersom jag verkligen tycker om att perspektivet ständigt växlar, men kanske hade det fungerat bättre om det varit några karaktärer färre. Det behövs en känslomässig connection till karaktärerna för att handlingen ska gå från att vara väldigt bra till fantastisk. Bryr jag mig inte om karaktärerna, hur ska jag då kunna bli berörd av vad som händer med dem? Det fanns scener som berörde och till och med fick mig att fälla en tår eller två, men jag saknade det där extra som hade fått scenerna att gå från enbart sorgliga till hjärtekrossande deluxe. Potentialen finns där, men nu blev det mer som att jag blev känslosam på grund av själva handlingarna, snarare än på grund av karaktärerna, om ni förstår vad jag menar? Det som händer är hemskt och sorgligt, men jag hade i princip känt samma oberoende av vem av karaktärerna som råkade ut för handlingen. Det kanske låter helt knäppt, men det var den känslan jag fick när jag läste. Det finns så mycket potential och jag vill så gärna att det ska vara sådär fantastiskt som jag vet att det hade kunnat vara om karaktärerna fått lite större utrymme. Bara fått vara lite mer, helt enkelt. Men eftersom det här ska bli en trilogi hoppas jag att det fortfarande kan bli så, för jag tycker ju om allt det andra så väldigt, väldigt mycket. 

Efter att bara ha slängt ur mig en massa negativt om karaktärerna måste jag ju påpeka att det faktiskt finns några karaktärer som fick mig att känna en hel massa, nämligen de "onda" karaktärerna. Jag tycker egentligen inte om att dela in i goda och onda, eftersom det alltid finns gråskalor, och så även i den här boken, men för att undvika spoilers får alla som hade mer tydligt onda tendenser hamna i den här kategorin. De onda karaktärerna får inte mer plats än övriga karaktärer, men ändå lyckas de väcka betydligt mer känslor. Redan efter första kapitlet bubblar jag av ilska och känner att jag behöver en boxningssäck att avreagera mig på, på grund av en karaktär, och en annan får mig både att bli livrädd och galet arg på samma gång. Så, "ondingar" som verkligen kryper under skinnet på en är Johansson och Svensson verkligen duktiga på att skapa. Nu bara önskar jag att de kunde föra över det där även på övriga karaktärer, för då skulle det bli magi. 

Bortsett från det lilla karaktärsproblemet tycker jag väldigt, väldigt mycket om den här boken och längtar redan efter uppföljaren. Omänniskor är en fartfylld och beroendeframkallande mörk urban fantasy, som med spännande intrig och oväntade tvister sveper in en i en helt ny och väldigt intressant alternativ verklighet. Jag rekommenderar den varmt om du letar efter en svensk urban fantasy med en unik spinn på skepnadsskiftare. 

//Frida

Half Bad

Titel: Half Bad
Författare: Sally Green
Serie: The Half Bad Trilogy, #1
Antal sidor: 394
Förlag: Penguin Books Ltd
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Wanted by no one.

Hunted by everyone.

Sixteen-year-old Nathan lives in a cage: beaten, shackled, trained to kill. In a modern-day England where two warring factions of witches live amongst humans, Nathan is an abomination, the illegitimate son of the world's most terrifying and violent witch, Marcus. Nathan's only hope for survival is to escape his captors, track down Marcus, and receive the three gifts that will bring him into his own magical powers—before it's too late. But how can Nathan find his father when there is no one safe to trust, not even family, not even the girl he loves?



Jag hade hört väldigt blandade åsikter om Half Bad och var redan innan jag började läsa ganska inställd på att det nog inte skulle vara en bok för mig. Men så fel jag hade! Det tog knappt ett kapitel innan jag var helt fast och sedan var vi i princip oskiljaktiga tills sista sidan. Historien var så himla, himla bra och när det tog slut ville jag bara ha mer, mer, mer. Under hela bokens gång tänkte jag att "Det här är anledningen till varför jag älskar att läsa så mycket!". Åh, vad jag hade saknat den där magiska känslan när boken liksom tar över och blir ens verklighet för en stund. Den känslan - den är oslagbar. 

Historien utspelar sig i dagens Europa, men med den lilla skillnaden att det finns häxor. Det finns svarta (onda) häxor och så finns det vita (goda) häxor. Huvudpersonen Nathan däremot är en blandning av både vit och svart eftersom hans mamma var en vit häxa och hans pappa en svart. Detta gör att han inte riktigt hör hemma någonstans och möts av hat från bägge sidor. Jag tycker verkligen om konceptet med svarta och vita häxor. Inte för att det är speciellt originellt, konceptet har ju används hundratals gånger förr, utan för att jag tycker om sättet som Green har använt sig av konceptet på. Istället för att bygga historien på stereotyperna gott och ont, har Green vridit och vänt på det hela för att belysa hur ingenting någonsin kan delas upp i svart eller vitt, i gott eller ont. Världen är en enda röra av gråskalor och bara för att några anser sig vara "de goda" behöver det inte betyda att de verkligen är det. De goda kan vara de onda och vice versa. 

Något annat som jag tycker om med boken är att Green verkligen inte väjer för det mörka och hemska. Det är detaljerat och rått och obehagligt. Det kryper verkligen under skinnet på en och jag blir helt kall och livrädd varenda gång jag kommer till tortyrscenerna. Det är verkligen obehagligt och jag mår riktigt dåligt när jag läser, men samtidigt är det lite det som gör boken. Green hanterar det hemska på ett snyggt sätt. Snyggt är egentligen inte alls rätt ord, men jag kan inte hitta något bättre ord för att beskriva det på. Jag får lite samma känsla som när jag tittar på tv-serien Outlander. De hemska scenerna är verkligen på en sådan nivå att jag knappt klarar av att se dem, men jag fortsätter ändå att titta och tycker att scenerna är gjorda på ett bra sätt eftersom det finns så mycket historia och känsla bakom. Det är lite samma med Half Bad. Green hanterar allt på ett snyggt sätt och skriver med så mycket känsla och styrka och autenticitet att Nathans historia går rakt in i hjärtat. 

Flera kapitel i boken är skrivna i andra person och jag vet inte om jag någonsin läst något ur det perspektivet tidigare. Det är i alla fall inget som jag kommer ihåg och jag har fått känslan av att det är ganska ovanligt. Jag kan förstå varför, men när det används på rätt sätt kan det bli riktigt bra. I Half Bad är kapitlen som är skrivna i andra person mina absoluta favoriter och jag tycker att perspektivet är ganska så briljant. Det sticker ut och man kommer mycket närmre på något sätt. Det känns verkligen som att man själv är en del av historien och att man upplever allt som huvudpersonen upplever. Kanske är det därför som alla de där hemska scenerna blir extra obehagliga, eftersom det känns om att man själv är där. Jag är inte en åskådare med fågelperspektiv, jag är där. Jag är Nathan. 

Sammanfattat är Half Bad en spännande "jag-kan-inte-sluta-läsa"-bok med mycket känsla. Den lämnar starka spår och är stundtals väldigt hemsk och obehaglig, men Green hanterar det hela på ett bra sätt. Gamla och stereotypa koncept mixas och förvrids och ändras för att ge nya, intressanta perspektiv. Modernt och dagsaktuellt blandas med övernaturliga element och det hela känns väldigt nytt och fräscht. Jag rekommenderar den verkligen, men slänger samtidigt ut en liten varning om man är känslig för scener av det lite grymmare och råare slaget. Är man det är det nog bäst att leta vidare, men annars - läs, läs, läs! 

Favoritcitat

//Frida

Dreamland

Titel: Dreamland
Författare: Sarah Dessen
Serie:  -
Antal sidor: 250
Förlag: Penguin Audio
Utgivningsår: 2009

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Ever since she started going out with Rogerson Biscoe, Caitlin seems to have fallen into a semiconscious dreamland where nothing is quite real. Rogerson is different from anyone Caitlin has ever known. He's magnetic. He's compelling. He's dangerous. Being with him makes Caitlin forget about everything else--her missing sister, her withdrawn mother, her lackluster life. But what happens when being with Rogerson becomes a larger problem than being without him?

Jag är van vid att Dessens böcker innehåller somriga, söta berättelser om kärlek och vänskap, och trots att Dreamland innehåller alla de vanliga komponenterna, är det en mycket mörkare och allvarligare historia som skildras. Istället för sprudlande nykärlek, skildras ett förhållande som präglas av övergrepp och misshandel. Det är tungt och jobbigt, men samtidigt så otroligt viktigt. Jag tycker att Dessen gör ett bra jobb och detta är en av de starkare och mest känslosamma berättelserna jag läst av henne än så länge. 

Jag förstod ganska tidigt i vilken riktning boken var på väg och jag tyckte aldrig om Caitlins pojkvän Rogerson. Han är oberäknelig, egoistisk och kontrollerande. Jag förstår att det kanske är svårt att se de där dragen när man är helt nykär, men jag blir ändå en aning irriterad på Caitlin för att hon inte kan inse att han verkligen inte är bra för henne. Att hon dessutom försvarar honom trots allt han gör mot henne! Åh, man vill bara hoppa in i boken och ruska om henne. Eller någon i hennes familj. Eller hennes vänner. Få dem att öppna ögonen och se vad det är som pågår. Caitlin vet innerst inne att det är fel, fel, fel, men trots det kan hon inte göra någonting åt det och det är galet sorgligt. Det gör ont i hela mig att läsa om hennes situation och hur svag och vilsen hon blir av att inte kunna förändra den. 

Det obehagligaste med boken tycker jag är att Caitlin blir helt låst i förhållandet med Rogerson. Han isolerar henne från familj och vänner och kontrollerar varenda liten del av hennes liv, så att hela hennes värld till slut kretsar krig honom. Detta gör det självklart ännu svårare för Caitlin att ta sig ur den onda spiralen, för vem är hon utan Rogerson? Usch, för sådana hemska förhållanden. Och att inte kunna ta sig ur dem. Dessen skildrar allt på ett sätt som känns väldigt realistiskt och det gör ont i en att tänka på hur många kvinnor som lever i samma situation som Caitlin. 

Sammanfattat är Dreamland en mörk och känslosam contemporary, som på ett trovärdigt sätt visar att det bakom en vacker yta kan dölja sig de hemskaste av saker och hur svårt det kan vara att bryta sig ur ett destruktivt förhållande. Gillar du Dessens tidigare böcker, men känner att du vill ha något som är mindre sockersöt och mer allvarligt, tycker jag verkligen att du ska ge Dreamland en chans. Det är den värd! 

Favoritcitat

“If there's one thing I've learned in the last few months, it's that sometimes you just have to close your eyes and jump.” 

//Frida

Brända barn

Titel: Brända barn
Författare: Dan Tollén
Serie: - 
Antal sidor: 184
Förlag: DMT Böcker
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Brända barn är berättelsen om Dag, Göran, Magnus och Sonja.  De träffas sommaren 1980 på en ungdomsvårdsskola utanför Örkelljunga i Skåne och bestämmer sig för att rymma. I en stulen bil tar de sig till Göteborg för att gå på Lisebergs nöjespark. Vad som till en början är ett oskyldigt äventyr, slutar i tragedi när en av ungdomarna tar sitt liv. 

Brända barn är en roman om knark och kärlek, våd och död, skuld och hämnd, sorg och förlåtelse. Om att hitta det där, som håller ihop hela skiten, det där som får dig att, mot alla odds, resa dig på nio. 

Brända barn är en mörk, verklighetsbaserad berättelse som genomsyras av brott, knark, hämnd och sorg. Det är svårt att hitta några egentliga ljusglimtar och hemskheterna avlöser varandra. Från nattsvart till nattsvart, till för evigt totalmörker. 

Tollén har gjort ett mycket bra jobb med att bygga upp den rätta stämningen och på ett realistiskt sätt skildrar han de fyra ungdomarnas liv, tankar och upplevelser. Det känns äkta. Läskigt äkta. Man vill helst blunda för det hela och glömma bort att det faktiskt ser ut så här i samhället. Att det finns så många vars vardag är värre än värst. Att det finns så många vars framtid hänger på den tunnaste, sköraste av trådar. 

Det vardagliga, rättframma språket passar berättelsen alldeles utmärkt och även om jag personligen har lite svårt för när det blir lite väl mycket slang och talspråk, tycker jag inte att man hade kunnat göra det bättre genom att skriva annorlunda. De korta kapitlen, som mycket snyggt inleds med passande sångtexter, och den luftiga texten gör att sidorna flyger förbi. Jag kan verkligen rekommendera boken för de som kanske inte läser så ofta och som vill ha en innehållsrik bok som fortfarande är kort och relativt lättläst. 

Det finns mycket som jag tycker är bra med Brända Barn, men tyvärr faller inte själva berättelsen eller dess karaktärer riktigt mig i smaken. Jag tycker att det är gripande, viktigt och välskrivet, men det når inte hela vägen fram. Det känns som att det finns någon osynlig vägg mellan mig och karaktärerna. Jag berörs inte så mycket som jag borde beröras, men tanke på innehållet. Karaktärernas berättelser berör mig, men de själva når aldrig fram. Det är synd, eftersom jag tror att det hade kunnat bli riktigt bra om karaktärerna hade känts mer levande. Mer nära. 

Takten i boken är något som jag heller inte tycker riktigt om. Det byggs upp så fint i början med de skiftande perspektiven och de fyra huvudkaraktärernas levnadsöden vävs ihop på ett snyggt sätt. Någonstans i mitten försvinner dock den röda tråden och det går alldeles för fort fram för min smak. Händelserna känns förhastade och det hoppas för mycket i tiden. Jag tror faktiskt att boken hade vunnit på att vara en aning längre, så att vi hade kunnat följa karaktärerna mer sammanhängande, under en kortare period i deras liv snarare än under flera år.  

Sammanfattat är Brända barn en mörk, gripande och viktig verklighetsskildring av fyra ungdomars söndertrasade liv. Språket, stämningen och grundtanken med boken imponerar, men tyvärr faller den lite på att berättelsen känns förhastad och ofärdig, samt att karaktärerna inte heller riktigt når fram till mig som läsare. För mig hamnar den därför på ett ganska lågt betyg, men jag tror att det finns många där ute som skulle tycka mycket mer om den än vad jag gjorde. Speciellt om man tycker om mörka, verklighetsbaserade berättelser och vill att böcker ska vara korta och snabblästa. Då är den perfekt! 

// Frida