Nya YA-boksläpp 12/10 - 18/10

Miniatyrmakaren - Jessie Burton

En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter. Nella har anlänt från landet för att påbörja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans bitska syster Marin.
Först senare dyker Johannes upp – och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i form av ett kabinettskåp. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt.
Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning eller orsaken till deras fall?




Fler nya boksläpp

   
   
   
   
   
   
    

Svenska böcker/översättningar

 

Mina tankar

Jag har hört väldigt mycket gott om Miniatyrmakaren så kanske det är dags att läsa den nu när den släpps på svenska? Är väldigt nyfiken på PAX-serien, men har inte läst de tidigare delarna. Curly Bracket verkar intressant den också. Det har varit väldigt mycket hype kring Black Widow: Forever Red de senaste dagarna, vilket har gjort mig väldigt nyfiken även om jag inte alls är särskilt insatt i Marvel. Annars är det främst fortsättningar på serier (som jag inte påbörjat ännu, vem är förvånad?) som hamnar på min TBR: The Rose Society, Ice Like Fire, The Immortal Heights och Dark Tide. 

//Frida

Den blomstertid nu kommer

Titel: Den blomstertid nu kommer
Författare: Marie-Chantal Long
Serie: -
Antal sidor: 143
Förlag: Opal
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Opal för recensionsexemplaret! 

Fred såg hur hastighetsmätaren närmade sig hundra. Han blev ännu räddare än förut. Plötsligt ville han hem. Hem till farsan och lillasyster. Till det tråkiga köket i det tråkiga huset, bara en trappa upp. På Mossen. Ganska tråkigt. Fattigt. Det var det som hade varit grejen. Att få pengar.

Äntligen få pengar. 
Det skulle bli så mycket pengar.
Sa Tarzan. Att det skulle bli.

Tänk om Fred hade sagt nej till alla planer. Tänk om Fred hade stannat kvar i aulan och fortsatt sjunga Den blomstertid. Då skulle allt vara bra nu. 
Inte roligt men bra. Lugnt.

Det här året har jag försökt vidga mina vyer och läsa böcker som jag kanske inte skulle ha plockat upp annars och som ligger en bit utanför min comfort zone vad gäller böcker. Den blomstertid nu kommer är inget som jag vanligtvis skulle ha plockat upp, men när jag fick förfrågan om att läsa och recensera den kände jag att jag ville ge den en chans. 

Den blomstertid nu kommer är en snabbläst och tempofylld liten bok som jag läste ut i en enda sittning. Man kastas direkt in i handlingen och någon långsam startsträcka är det aldrig tal om. På bara ett par sidor har Long lagt grunden för en intressant och spännande intrig och sedan är det full fart framåt ända till slutet. Den blomstertid nu kommer är dessutom en väldigt lättläst bok, vilket gör att man får känslan att den skulle passa väldigt bra för lite mer ovana läsare. Eller egentligen för alla som som vill ha något som är kort och enkelt, men där det fortfarande finns mycket handling. Personligen tycker jag att det blir lite för enkelt och förutsebart, och även om det stundtals är ganska spännande även för mig, tror jag att den passar bättre för lite yngre läsare. På förlagets hemsida klassas den som en 12-15 bok, men jag skulle nog säga att den lutar mer åt 12 än 15. 

Det är tydligt att språket i boken är anpassat för att spegla huvudkaraktären och hans tankar och känslor. Det är väldigt rakt på sak och meningarna är korta, vilket ger en känslan av att man befinner sig i karaktärens huvud. Jag har full förståelse för stilvalet, men tyvärr har jag själv väldigt svårt för just den stilen och det är sällan det går hem hos mig. Det blir för hackigt och avhugget och jag känner inte att jag kommer närmre karaktären, snarare tvärtom eftersom språket gör att jag tappar tråden. Men, jag måste ändå säga att det blev bättre ju längre in i boken jag kom. Jag tänkte inte lika mycket språket då och kanske handlar det om att man måste vänja sig vid stilen. 

Den blomstertid nu kommer är en bok som väcker många tankar, bland annat om vad som är rätt och fel och hur man egentligen kan veta vad som är just rätt eller fel; vem bestämmer det? Det finns mycket att diskutera och jag tycker om att det finns karaktärer från olika bakgrund och kultur, men tyvärr tycker jag att det blir lite för stereotypt. Jag upplever heller aldrig att jag får någon känsla för karaktärerna. De finns där för att föra historien framåt och uppmärksamma frågeställningar, men jag lär aldrig känna dem, vilket leder till att det hela tiden finns som en vägg mellan mig och berättelsen. Jag berörs inte på samma sätt som jag hade gjort om jag hade känt mer för karaktärerna.

Den blomstertid nu kommer var inte riktigt en bok för mig, men jag tror helt säkert att det finns andra som skulle uppskatta den mycket mer. Om du vill ha en kort, fartfylld och tankeväckande bok med en stor dos psykologisk spänning tror jag att det här kan vara en bra kandidat. 

//Frida

Bokmässan 2015

Nu har det gått snart två veckor sedan bokmässan, så det är väl mer dags att jag skriver ett litet inlägg om det. Det här året var jag på mässan hela tre dagar (rekord!) och det var precis lika roligt och underbart som alltid. Träffade finaste och bästaste bokbloggargänget, köpte alldeles för många böcker och blev helt starstruck och fangirlig när jag fick träffa Sally Green, Laini Taylor och Siri Pettersen. 

Bild lånad av Lisa

På fredagen var huvudpunkten bokträffen som Opal förlag, Berghs förlag, Natur & Kultur och Semic anordnade. Väldigt trevligt! Bland annat var författarna Elisabeth Östnäs (Sagan om Turid) och Sally Green (Half Bad) där och blev intervjuade. Mycket intressant! Efter bokträffen vandrade jag runt lite på mässan och hann lyssna på en intervju med Siri Pettersen och en med Laini Taylor. Fick även mina böcker signerade av dem. 

På lördagen tittade jag på Natalia Batistas liveteckning och fick hennes senaste bok signerad, träffade massa trevliga bokbloggare på Annas årliga bokmässeträff och gick på fantasyminglet med Laini Taylor, Siri Pettersen och Sally Green som Kulturkollo anordnade. Allt var väldigt roligt, men fantasyminglet var nog ändå dagens höjdpunkt. Härlig stämning och författarsamtalet var himla roligt! 

På söndagen var jag bara på mässan de sista timmarna, men hann ändå med att köpa fler böcker än jag gjort de andra två dagarna. Varför är jag inte förvånad? Det var i alla fall ett bra avslut på mässan och jag längtar redan till nästa år. 

//Frida

Djupa ro

Titel: Djupa ro
Författare: Lisa Bjärbo
Serie: - 
Antal sidor: 262
Förlag: Rabén & Sjögren 
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång. 

Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.




Efter att snart ha skrivit på den här bloggen i fyra år kan jag tycka att det borde vara ganska enkelt att samla mina tankar och känslor och forma dem till recensioner. Och det är det väl ibland, men för det mesta är det faktiskt väldigt svårt att hitta de rätta orden och att på ett någorlunda sammanhängande sätt få ner allt jag tänkte och tyckte i en recension. Svårt är det alltså alltid, men i några få fall är det faktiskt nästintill omöjligt. Jellicoe Road är ett sådant exempel. Den läsupplevelsen var så speciell att det helt enkelt inte gick att samla allt som jag tyckte och kände på ett sätt som gjorde boken rättvisa. Nu har jag ytterligare ett sådant exempel, nämligen Djupa ro. En läsupplevelse som är så unik, så omvälvande, att det inte går att få ordning på alla känslor och tankar som stormar omkring. Ännu mindre få ner allt det där i ord, utan att det blir sådär överdrivet och konstlat som det lätt kan bli när man känner alldeles för mycket och bara vill skrika ut för hela världen att höra hur mycket man tycker om något. 

En del böcker tar det ett tag att komma in i, andra fastnar man för direkt. Djupa ro hör till den senare kategorin, men jag skulle nog vilja gå ännu längre och säga att det är en av de starkaste inledningar jag läst någonsin. Den knockade mig fullständigt och efter första kapitlet var det helt omöjligt att vända om. Jag släppte allt annat och bara läste läste läste tills det inte fanns något kvar att läsa. Och jag ångrar ingenting. Det är by far en av de bästa läsupplevelserna i år. En av de bästa någonsin. Jag vill inget annat än att börja om från sida ett och uppleva allt en gång till. Djupdyka i berättelsen och upptäcka sådant som jag missade vid första läsningen.

Djupa ro är en otroligt tragiskt och sorglig bok, och jag sitter med tårfyllda ögon, på gränsen till att svämma över, nästintill hela tiden. Hulkande fulgråtande blir det också ganska mycket av. Det är så himla känslosamt och jobbigt och tragiskt, men samtidigt så himlastormande fantastiskt jättebra. Bjärbo har verkligen lyckats med att skriva en historia som går rakt in i hjärtat och som tar med en på en känslostormande resa som vänder upp och ner på allt. Det är så obehagligt verkligt och nära och det är omöjligt att inte tänka tanken att det där lika gärna hade kunnat vara jag. Men trots att Djupa ro får mig att sjunka till bottnarnas botten älskar jag det så, så mycket. Jag älskar att det får vara tragiskt och sorgligt och hemskt. Jag älskar hur Björbo på ett så träffande och trovärdigt sätt beskriver sorg och saknad och vänskap. Hur livet kan förändras över en natt, samtidigt som det fortfarande är precis samma. För mig har det alltid varit så att det är böckerna som känns som stannar med mig längst, och Djupa ro är definitivt en av dem. För den känns. Helt galet mycket. Och jag älskar det. 

Det här är den första boken jag läser av Bjärbo, om man inte räknar den hon skrev med Johanna Lindbäck, men eftersom jag är en flitig följare av både hennes instagram och blogg visste jag redan att hennes sätt att skriva på är helt outstanding när det kommer till träffsäkerhet. Och boken gör mig såklart inte besviken. Det är precis lika levande och trovärdigt och on point som alltid. Jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt att formulera sig sådär perfekt. Jag brukar alltid markera citat som jag tycker extra mycket om, men i Djupa ro är det i princip omöjligt eftersom jag tycker att nästan allt är helt fantastiskt bra. Bjärbo är verkligen en mästare på att på att hitta precis rätt ord och formuleringar. Till allt. 

Trots den väldigt tragiska huvudhistorien tycker jag att Bjärbo på ett fint sätt vävt in ljusare delar i historien också. Det finns så mycket vänskap och kärlek, skratt och glädje bredvid allt det där sorgliga. Jag tycker om att boken visar att även om sorgen tar upp hela ens liv, kan det fortfarande finnas stunder av lycka. Hur hemskt det än känns kommer livet så småningom att falla tillbaka i det vardagliga mönstret igen. Det betyder inte att saknaden har blivit mindre eller att man har glömt bort. Man har bara lärt sig att hantera och leva med det. Hela den processen beskrivs så fint i Djupa ro. 

För att kort sammanfatta det viktigaste som jag vill ha sagt med den här recension: Jag älskar Djupa ro något otroligt mycket och rekommenderar den till alla. Ja, alla! För jag tror på riktigt att det är en sådan bok som kan uppskattas av väldigt, väldigt många på grund av att den är så verklighetsnära och för att det är så lätt att känna igen sig i så mycket. 

Favoritcitat

//Frida