Djupa ro

Titel: Djupa ro
Författare: Lisa Bjärbo
Serie: - 
Antal sidor: 262
Förlag: Rabén & Sjögren 
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång. 

Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.




Efter att snart ha skrivit på den här bloggen i fyra år kan jag tycka att det borde vara ganska enkelt att samla mina tankar och känslor och forma dem till recensioner. Och det är det väl ibland, men för det mesta är det faktiskt väldigt svårt att hitta de rätta orden och att på ett någorlunda sammanhängande sätt få ner allt jag tänkte och tyckte i en recension. Svårt är det alltså alltid, men i några få fall är det faktiskt nästintill omöjligt. Jellicoe Road är ett sådant exempel. Den läsupplevelsen var så speciell att det helt enkelt inte gick att samla allt som jag tyckte och kände på ett sätt som gjorde boken rättvisa. Nu har jag ytterligare ett sådant exempel, nämligen Djupa ro. En läsupplevelse som är så unik, så omvälvande, att det inte går att få ordning på alla känslor och tankar som stormar omkring. Ännu mindre få ner allt det där i ord, utan att det blir sådär överdrivet och konstlat som det lätt kan bli när man känner alldeles för mycket och bara vill skrika ut för hela världen att höra hur mycket man tycker om något. 

En del böcker tar det ett tag att komma in i, andra fastnar man för direkt. Djupa ro hör till den senare kategorin, men jag skulle nog vilja gå ännu längre och säga att det är en av de starkaste inledningar jag läst någonsin. Den knockade mig fullständigt och efter första kapitlet var det helt omöjligt att vända om. Jag släppte allt annat och bara läste läste läste tills det inte fanns något kvar att läsa. Och jag ångrar ingenting. Det är by far en av de bästa läsupplevelserna i år. En av de bästa någonsin. Jag vill inget annat än att börja om från sida ett och uppleva allt en gång till. Djupdyka i berättelsen och upptäcka sådant som jag missade vid första läsningen.

Djupa ro är en otroligt tragiskt och sorglig bok, och jag sitter med tårfyllda ögon, på gränsen till att svämma över, nästintill hela tiden. Hulkande fulgråtande blir det också ganska mycket av. Det är så himla känslosamt och jobbigt och tragiskt, men samtidigt så himlastormande fantastiskt jättebra. Bjärbo har verkligen lyckats med att skriva en historia som går rakt in i hjärtat och som tar med en på en känslostormande resa som vänder upp och ner på allt. Det är så obehagligt verkligt och nära och det är omöjligt att inte tänka tanken att det där lika gärna hade kunnat vara jag. Men trots att Djupa ro får mig att sjunka till bottnarnas botten älskar jag det så, så mycket. Jag älskar att det får vara tragiskt och sorgligt och hemskt. Jag älskar hur Björbo på ett så träffande och trovärdigt sätt beskriver sorg och saknad och vänskap. Hur livet kan förändras över en natt, samtidigt som det fortfarande är precis samma. För mig har det alltid varit så att det är böckerna som känns som stannar med mig längst, och Djupa ro är definitivt en av dem. För den känns. Helt galet mycket. Och jag älskar det. 

Det här är den första boken jag läser av Bjärbo, om man inte räknar den hon skrev med Johanna Lindbäck, men eftersom jag är en flitig följare av både hennes instagram och blogg visste jag redan att hennes sätt att skriva på är helt outstanding när det kommer till träffsäkerhet. Och boken gör mig såklart inte besviken. Det är precis lika levande och trovärdigt och on point som alltid. Jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt att formulera sig sådär perfekt. Jag brukar alltid markera citat som jag tycker extra mycket om, men i Djupa ro är det i princip omöjligt eftersom jag tycker att nästan allt är helt fantastiskt bra. Bjärbo är verkligen en mästare på att på att hitta precis rätt ord och formuleringar. Till allt. 

Trots den väldigt tragiska huvudhistorien tycker jag att Bjärbo på ett fint sätt vävt in ljusare delar i historien också. Det finns så mycket vänskap och kärlek, skratt och glädje bredvid allt det där sorgliga. Jag tycker om att boken visar att även om sorgen tar upp hela ens liv, kan det fortfarande finnas stunder av lycka. Hur hemskt det än känns kommer livet så småningom att falla tillbaka i det vardagliga mönstret igen. Det betyder inte att saknaden har blivit mindre eller att man har glömt bort. Man har bara lärt sig att hantera och leva med det. Hela den processen beskrivs så fint i Djupa ro. 

För att kort sammanfatta det viktigaste som jag vill ha sagt med den här recension: Jag älskar Djupa ro något otroligt mycket och rekommenderar den till alla. Ja, alla! För jag tror på riktigt att det är en sådan bok som kan uppskattas av väldigt, väldigt många på grund av att den är så verklighetsnära och för att det är så lätt att känna igen sig i så mycket. 

Favoritcitat

//Frida