Titel: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?Författare: Bjørn Sortland
Serie: -
Antal sidor: 120
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: 2010
Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus
En liten bok om det de största ämnen i livet – kärlek och död.
Markus är 19 år och kär för första gången. På riktigt. Och det är som om livet börjar i samma stund han ser Ingrid för fösta gången. Från och med då handlar allt om längtan och hopp om ett liv tillsammans.
Men allt blir inte riktigt som Markus tänkt sig. När han förälskar sig i Ingrid blir kärleken i stället vägen mot slutet. För Ingrid är sjuk, och hon blir allt sämre i takt med att förhållandet djupnar. Till slut kan de inte bortse från det uppenbara, den enda framtidsbilden för det förälskade paret är döden.
I Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? skildras två unga människors möte i gränslandet mellan liv och död. Det är en roman om kärleken och dess kraft att växa även där luftrummet domineras av kvävande mörker.
Den här boken är väldigt svår att recensera eftersom jag
inte riktigt vet vad jag tycker om den. Å ena sidan är den väldigt fin och sorglig
och jag beundrar Sortland för att han lyckats få in så mycket känsla och värme
i en så pass kort historia. Å andra sidan tycker jag att boken är ganska långtråkig, förutsägbar och skriven på ett alldeles för hackigt sätt för min
smak. Språket är effektfullt och de korta, kärnfulla kapitlen får en verkligen att vilja läsa vidare, men jag kommer ändå på mig själv att se efter hur många sidor det är kvar tills den är slut. Det är något med sättet den är skriven på som helt enkelt inte går hem hos mig även om jag egentligen tycker att det är bra. Jag vet att det låter helt knasigt men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Komponenterna för en fantastiskt vacker och fängslande bok finns där, men för mig blir den aldrig mer än meh-ig. Tyvärr. Jag kan ändå förstå varför så många andra tycker mycket om den och om man vill man ha en kort och snabbläst bok med mycket känslor tror jag att den passar perfekt.
Komponenterna för en fantastiskt vacker och fängslande bok finns där, men för mig blir den aldrig mer än meh-ig. Tyvärr. Jag kan ändå förstå varför så många andra tycker mycket om den och om man vill man ha en kort och snabbläst bok med mycket känslor tror jag att den passar perfekt.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Titel: Om jag kunde drömma - den grafiska romanen del 1 & 2
Författare: Stephenie Meyer
Serie: -
Antal sidor: 448
Förlag: B Wahlströms
Om jag kunde drömma ger en unik inblick i författarens vision av sitt verk och den får nytt liv genom detta nya fängslande uttryckssätt.
Den omöjliga kärlekshistorien mellan den oskyldiga Bella och den gåtfulle och förföriske vampyren Edward får nytt liv i en bearbetning som serieberättelse i två delar.
Den har noggrant granskats av Stephenie Meyer och reflekterar hennes vision av miljöerna och människorna i Twilightsagan.
Den unika illustrationsstilen med svart-vita bilder blandade med uppslag och bilder i färg kommer att uppskattas av både fans till Twilightsagan och fans av serieberättelser. Och de som läser den första delen kommer att vänta otåligt på den andra.
Det var ett par år sedan jag läste Twilight och min kärlek till den serien har svalnat ganska så mycket sedan dess. Mycket på grund av filmerna, men det känns också som att jag vuxit ifrån historien på något sätt, vilket jag påminns om när jag nu läser den i serieformat. Jag sitter mest och himlar med ögonen åt alla kärleksförklaringar och jag är supertrött på allt velande och alla "jag är inte rädd för dig, jag är rädd för att du inte tycker om mig" och "jag får inte vara nära dig, men jag kan inte låta bli". Jag blir tokig på allt det där och kan inte för mitt liv förstå hur jag en gång kunnat älska böckerna.
Men om vi jag ska fokusera på formatet och inte på själva historien, som jag ju redan upplevt i bokform, så tycker jag faktiskt att illustrationerna är väldigt fina. Jag gillar mangastilen och att de svartvita bilderna blandas med färg lite då och då. Väldigt effektfullt! Pratbubblorna däremot var hemska. Kanske det har med översättningen att göra, men jag tyckte att allt lät väldigt konstlat. Sådär pratar man ju inte, eller?
Så, i det stora hela kan man väl säga att böckerna som grafiska romaner är bland de bättre jag läst, men historiemässigt är jag inte särskilt imponerad. Det sistnämnda visste jag dock redan om, även om jag hoppades på att ett nytt format kanske skulle kunna få mig att återuppleva känslan jag hade när jag läste serien för första gången.
//Frida
Det var ett par år sedan jag läste Twilight och min kärlek till den serien har svalnat ganska så mycket sedan dess. Mycket på grund av filmerna, men det känns också som att jag vuxit ifrån historien på något sätt, vilket jag påminns om när jag nu läser den i serieformat. Jag sitter mest och himlar med ögonen åt alla kärleksförklaringar och jag är supertrött på allt velande och alla "jag är inte rädd för dig, jag är rädd för att du inte tycker om mig" och "jag får inte vara nära dig, men jag kan inte låta bli". Jag blir tokig på allt det där och kan inte för mitt liv förstå hur jag en gång kunnat älska böckerna.
Men om vi jag ska fokusera på formatet och inte på själva historien, som jag ju redan upplevt i bokform, så tycker jag faktiskt att illustrationerna är väldigt fina. Jag gillar mangastilen och att de svartvita bilderna blandas med färg lite då och då. Väldigt effektfullt! Pratbubblorna däremot var hemska. Kanske det har med översättningen att göra, men jag tyckte att allt lät väldigt konstlat. Sådär pratar man ju inte, eller?
Så, i det stora hela kan man väl säga att böckerna som grafiska romaner är bland de bättre jag läst, men historiemässigt är jag inte särskilt imponerad. Det sistnämnda visste jag dock redan om, även om jag hoppades på att ett nytt format kanske skulle kunna få mig att återuppleva känslan jag hade när jag läste serien för första gången.
//Frida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar