Titel: Jellicoe RoadFörfattare: Melina Marchetta
Serie: -
Betyg: 5/5
Abandoned by her mother on Jellicoe Road when she was eleven, Taylor Markham, now seventeen, is finally being confronted with her past. But as the reluctant leader of her boarding school dorm, there isn't a lot of time for introspection. And while Hannah, the closest adult Taylor has to family, has disappeared, Jonah Griggs is back in town, moody stares and all.
In this absorbing story by Melina Marchetta, nothing is as it seems and every clue leads to more questions as Taylor tries to work out the connection between her mother dumping her, Hannah finding her then and her sudden departure now, a mysterious stranger who once whispered something in her ear, a boy in her dreams, five kids who lived on Jellicoe Road eighteen years ago, and the meddening and magnetic Jonah Griggs, who knows her better than she thinks he does. If Taylor can put together the pieces of her past, she might just be able to change her future.
Det här är alltså andra gången jag läser Jellicoe Road och eftersom min förra recension var allmänt kass på grund av att jag bara kunde få fram att jag älskade den, så tänkte jag ge det ett nytt försök nu när jag läst den en gång till. Jag kan inte lova att det blir bättre för jag har precis samma känsla som jag hade då, bara några miljoner gånger starkare, men jag ska göra mitt bästa.
Det är väldigt ofta som jag hittar böcker som jag verkligen tycker om och som får högsta betyg, men det är väldigt sällan som jag hittar böcker som är så fantastiska att de egentligen inte går att betygsätta och som lever kvar i ens tankar långt efter det att man läst ut dem. Jellicoe Road är en av dem. Historien är så vacker, så sorglig och så underbar att jag dör lite för varje sida jag läser. Jag älskade den redan fösta gången jag läste den, men jag måste säga att den har vuxit ännu mer i mina ögon efter omläsningen. Saker som var förvirrande första gången blev tydliga nu och jag upptäckte alla dessa små detaljer som jag lyckats missa första gången.
Melina Marchettas språk är nog bland de vackraste jag någonsin läst. Det har det där fantastiska flytet som jag bara älskar och varje mening, varje ord är så perfekt att man vill läsa det om och om igen. Jag älskar hur alla små lösa bitar långsamt drar sig närmre varandra för att tillslut bilda ett färdigt pussel. Det är så genomtänkt, så bra.
När det gäller karaktärerna älskar jag dem allihop. Taylor, Jonah, Raffaela, Santangelo, Jessa, Narnie, Tate, Jude, Webb, Fitz. Alla har sin egen historia men de är samtidigt väldigt sammanflätade. Det är omöjligt att inte beröras. Man känner deras sorg, glädje, ilska, kärlek till varandra, ja, allt.
Jag älskar Jellicoe Road. Jag älskar språket. Jag älskar karaktärerna. Jag älskar allt som boken innehåller och så fort som jag läst ut den vill jag bara börja om på nytt. Jag vill aldrig lämna Jellicoe.
Jag vet inte om den här recensionen blev mycket bättre än den förra, men det är svårt att uttrycka sig när man har hittat en bok som berör en så mycket och som man inte vill släppa taget om. Den gör mig både så ledsen att jag gråter floder och så glad att jag inte kan sluta le. Det är den perfekta boken för mig och om jag bara fick äga och läsa en enda bok under resten av mitt liv skulle jag inte tveka en sekund innan jag valde Jellicoe Road. Så mycket tycker jag om den.
// Frida
