Lament

Titel: Lament (Books of Faerie #1)
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: Books of Faerie  
Betyg: 4/5

Sixteen-year-old Dee is a cloverhand - someone who can see faeries. When she finds herself irresistibly drawn to beautiful, mysterious Luke, Dee senses that he wants something more dangerous than a summer romance. But Dee doesn't realize that Luke is an assassin from the faerie world. And she is his next target. 

Lament var en ganska speciell och annorlunda bok, men på ett bra sätt. Den innehöll i och för sig en del typiska YA inslag, men jag tyckte ändå att den var något nytt. Kanske på grund av att jag inte läst någon bok med älvinslag tidigare. Men i vilket fall som helst tyckte jag om det och det var en frisk fläkt bredvid alla vampyrer, änglar och varulvar som ofta är inslagen i de böcker jag läser. Jag kommer definitivt hålla ögonen öppna efter fler böcker med älvor efter den här.

Jag vet inte varför, men jag har växt upp med bilden av att älvor är snälla, små, söta varelser som sjunger och dansar, men i Lament framställs de på ett helt annat sätt (säkert på massa andra ställen också, bara att jag inte uppmärksammat det) och det gillas. Jag tycker om mystiken kring dem. De är vackra, musikälskande varelser som inte går att lita på och som alltid är luriga och talar i gåtor. Och de är elaka, för det mesta, men det händer också att de faktiskt är snälla och hjälpsamma, men aldrig gratis. Jag vet inte riktigt varför men jag gillar faktiskt älvorna. Det mystiska kring dem och att man aldrig kan veta var man har dem. Därför tyckte jag att de var synd att de fick relativt lite plats i historien då största delen kretsar runt Deirdre och Luke. Missförstå mig inte här, jag gillade det också, väldigt mycket, men jag hade velat se mer av älvorna. Speciellt Una som man stötte på alldeles i slutet av boken. Hon var intressant och det hade varit roligt att få veta mer om henne, precis som många av de andra älvorna.

Det fanns en del intressanta karaktärer som inte var älvor också. Jag gillade huvudpersonen Deirdre och hennes sätt att vara och tänka. Många av hennes tankar eller kommentarer fick mig att skratta. Luke gillade jag också. Jag borde vara trött på mystiska, övernaturligt snygga bad boys vid det här laget, YA böcker kryllar ju av dem, men nej, tydligen inte. Jag gillade faktiskt hans karaktär, men det finns en sak som jag irriterade mig på och som är ett återkommande fenomen i YA. Varför måste det alltid  beskrivas miljontals gånger hur fantastiskt snygg killen är? Man förstår det redan första gången och det ständiga tjatandet bara förstör.

Nu till språket. Jag har hört många andra berömma Stiefvaters språk och jag kan inte annat än hålla med. Det är bra, riktigt bra. Det liksom flyter fram. Dessutom älskar jag hur hon gjort dialogerna mellan Luke och Deirdre. De var så klockrena och många gånger riktigt roliga. Jag satt i princip och log hela tiden.

Som avslutning kan jag väl säga att jag tyckte mycket om den här boken och jag är glad att den fick upp mina ögon för böcker med älvinslag. Jag funderar på att plocka upp uppföljaren, Ballad,  och läsa den direkt, men jag är inte säker. Tror att den handlar om Deirdres kompis James istället för Deirdre, men det kan säkert bli bra. Dessutom har jag en känsla av att älvorna har en större roll i den än i Lament och det passar ju mig bra.

// Frida