Code Name Verity

Titel: Code Name Verity
Författare: Elizabeth Wein
Serie: -
Antal sidor: 447
Förlag: Egmont Press
Utgivningsår: 2012

I have two weeks. You’ll shoot me at the end no matter what I do.

That’s what you do to enemy agents. It’s what we do to enemy agents. But I look at all the dark and twisted roads ahead and cooperation is the easy way out. Possibly the only way out for a girl caught red-handed doing dirty work like mine — and I will do anything, anything, to avoid SS-Hauptsturmführer von Linden interrogating me again.

He has said that I can have as much paper as I need. All I have to do is cough up everything I can remember about the British War Effort. And I’m going to. But the story of how I came to be here starts with my friend Maddie. She is the pilot who flew me into France — an Allied Invasion of Two.

We are a sensational team. 

Code Name Verity är en sådan bok som i princip varenda läsare har älskat, om man ska tro recensionerna, och det gör mig alltid lite rädd. Rädd för att de höga förväntningarna ska förstöra läsupplevelsen. Det gick knackigt i början, det gjorde det verkligen. Det var så mycket flygplanstermer att jag höll på att bli galen. Jag förstod ju ingenting och dessutom var takten minst sagt långsam. Den hade ett par magiskt bra scener i början, men det räckte inte för att få mig att vilja läsare vidare. Jag var nära på att ge upp men efter pepp och löfte om att det skulle bli bättre från Anna och Maria bestämde jag mig för att ge den en chans till och oj vad glad jag är för det. Code Name Verity är verkligen ett mästerverk.

Alla flygplanstermer irriterar mig fortfarande eftersom det är nästintill omöjligt för en som har noll koll på flygplan att hänga med, men att första halvan var väldigt långsam har jag inga som helst problem med efter att ha läst ut boken. När sista sidan väl var läst blev det så uppenbart hur viktiga de där delarna var, även om jag just då inte riktigt kunde förstå det. När jag hade hela historien framför mig insåg jag hur otroligt snyggt och smart den var upplagd. Wein visste verkligen vad hon gjorde. Lite likt Marchettas stil faktiskt, och ni vet ju att jag älskar Marchetta.  

Språket är underbart vacker och träffande. Jag tycker speciellt mycket om hur Wein presenterar karaktärerna. Genom småsaker som en hårnål och välskötta naglar lyckas hon berätta så mycket mer om karaktärerna än de författare som ger superlånga detaljerade beskrivningar av precis allt. Det är väldigt häftigt att se hur så lite kan ge oss läsare så mycket. Det gillar jag skarpt.

Om språket är fantastiskt, är karaktärerna om möjligt ännu mer fantastiska. Queenie och Maddie är utan tvekan två av de starkaste och modigaste karaktärerna jag någonsin läst om. Jag förundrades flera gånger över hur de orkar gå vidare trots alla hemskheter som förföljer dem. Jag tycker mycket om bådas berättarröster, men jag föredrar nog ändå Queenies. Den är rak och ärlig, och den sorgliga tonen blandas med humoristiska inslag, vilket får mig att skratta och gråta på samma gång. 

Code Name Verity utspelar sig under andra världskriget och jag tycker att Wein har gjort ett riktigt bra jobb med att få det att kännas äkta, trots att själva huvudberättelsen inte bygger på någon verklig händelse. Det är inte ofta jag läser skildringar av andra världskriget, så jag har egentligen inte så mycket att gå på, men av det som jag läst tycker jag nog att det här är en av de bästa. Queenies och Maddies historier gick verkligen rakt in i mitt hjärta och krossade det flera gånger om, men det är då som jag tycker att det är som allra bäst. När böcker få mig att känna mig som deltagare och inte publik. När de är ärliga och inte undviker det som är jobbigt eller hemskt.

Code Name Verity är ingen lättsam och glad bok, och den kräver en hel del av läsaren, men om man gillar historiska berättelser, starka karaktärer, hjärtekrossande levnadsöden, eller helt enkelt bara vill läsa en fantastiskt bra bok som man sent kommer att glömma, så är Code Name Verity definitivt något för dig. Låt inte de oförståeliga flygplanstermer stoppa dig. Det blir så fantastiskt bra på slutet och det vore så synd om du missade det. 

Favoritcitat

“I am no longer afraid of getting old. Indeed I can't believe I ever said anything so stupid. So childish. So offensive and arrogant.

But mainly, so very, very stupid. I desperately want to grow old.”

// Frida