Erebos

Titel: Erebos
Författare: Ursula Poznanski
Serie:
Betyg: 3,5/5

Erebos är ett spel. Det iakttar dig, det talar med dig, det belönar dig, det prövar dig, det hotar dig. Erebos har ett mål: Det vill döda.

Nick är fast i Erebos, ett dataspel, som sprids på hans skola. Reglerna är väldigt tydliga: Var och en har endast en chans att spela Erebos. Man måste vara ensam när man spelar och får inte tala med någon om spelet. Den som bryter mot reglerna eller inte utför sina uppdrag åker ut och kan inte starta spelet igen. Något som är riktigt konstigt: Erebos ger uppdrag som inte kan utföras i den virtuella världen utan i verkligheten. Fiktion och verklighet flyter ihop på ett förbryllande sätt. Och sedan får Nick ett riktigt obehagligt uppdrag av spelet..

Då har jag (äntligen) läst ut Erebos och mina tankar är väldigt kluvna. Är väldigt osäker på vad jag tycker om den. Det började bra och många gånger fann jag mig själv skratta rakt ut och jag lärde mig att tycka om huvudkaraktären Nick redan från början. Men sen.. Jag vet inte riktigt, krångligt är nog ordet. För många konstiga namn och karaktärer att hålla reda på i själva spelet. Jag glömde dem lika snabbt som jag läst om dem och sedan insåg jag att jag läste deras namn helt fel, att jag praktiskt taget hittade på egna namn.

Ganska segt att läsa om när han började spela, det hände inte speciellt mycket och när det väl gjorde det så kunde jag inte riktigt sätta mig in i det, även om jag kunde se det mycket tydligt framför mig. Mycket bra beskrivet och så, men inte mycket mer. Kanske läste jag på fel sätt, vad vet jag? Blev dock betydligt mer spännande mot slutet, när det började närma sig den sista striden och när man förstod att det uppenbarligen inte betydde i spelet, utan i verkligheten.. Och när man fick reda på historien bakom spelet och varför det blev till, vem skapade det? osv. Då var det faktiskt riktigt intressant, om jag får lov och säga det och det får jag ju :)

Som sagt, svårt att säga exakt vad jag tycker - många delar var riktigt spännande och tanken på spelet etsade sig fast i min hjärna många gånger precis som för personerna i boken, framför allt på slutet. Men alldeles för många torrperioder för min smak och ja, ärligt talat det var inte alltid så lockande att fortsätta läsa. Tror det beror mycket på att jag inte trodde på dialogerna. De kändes emellanåt inte ett dugg trovärdiga och det kändes snarare högst osannolikt att en kille i Nicks ålder skulle få för sig att prata på det sättet. Det kändes mer som ett önsketänkande.

Nåja, tänker inte snacka sönder boken. Den var trots allt läsvärd och ibland mycket spännande, även om jag nog hade föredragit att man finslipade karaktärerna och tillät dem prata som vanliga ungdomar, tror det skulle ha gjort en hel del faktiskt. Och jag hoppas verkligen inte att jag förstört bilden för dem som inte läst boken än, i så fall förlåt! Ge den en chans och jag borde kanske göra detsamma någon annan gång!

// Agnes