Pojkarna

Titel: Pojkarna
Författare: Jessica Schiefauer
Serie:
Betyg: 4/5


Vi fyllde fjorton år den våren, Bella, Momo och jag.
Vi höll oss ofta för oss själva. Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade. Vi lyssnade på insekterna och såg fuktdropparna torka på kronbladen när solen bröt fram. Mitt i allt det färgsprakande levde vi och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.

Har faktiskt varit så duktig att jag läst den augustpris-vinnande boken jag fick av min bror och oj, oj, oj - det här var bra. Riktigt bra! Boken sitter fortfarande fast i mig och vill inte riktigt släppa taget och av någon anledning vill jag inte att den ska det heller.

Okej, låt oss vara ärliga och säga att den var något seg i början, tyckte först bara att det var en gullig liten berättelse. Tre tjejer som leker mysiga lekar i växthuset och har maskerad och klär ut sig till konstiga saker. Gulligt, helt enkelt. Men sen, när en märklig växt dyker upp förändras allt och de förvandlas till pojkar. Plötsligt blev det allvar och en helt annan stämning, det där gulliga liksom suddades bort, bit för bit. Lager för lager skalades av och det blev naket, ärligt och helt underbart!

Nej, jag menar inte bara när hon (Kim) klädde av sig och såg på sina nya pojkkropp, eller när hon tänkte ord som vanligtvis beskrivs mer lindrigt, utan när känslor hon inte riktigt kunde styra över smög fram så fort hon blev pojke. Då, när hon började känna saker, starka känslor för killen Tony, när hon började göra saker hon aldrig trodde om sig själv, när hon såg på sin "gamla" flickkropp och på världen med helt andra ögon, då blev det riktigt, riktigt bra!

Ja, jag gillade Kim, både som flicka och som pojke. Tyckte om att hon valde att fortsätta förvandlas när hennes vänner drog sig tillbaka och att hon utforskade alla nya möjligheter som pojke. Att hon lät sig dras med i det "farliga" och göra brottsliga saker bara för Tonys skull. Av någon märklig anledning var det precis det som gjorde att jag kunde leva mig in i hennes situation. Att hon faktiskt uppförde sig som "vanliga" människor gör. Hon provade, gjorde misstag och sårade, blev sårad, men fortsatte ändå. Hon visade att vi människor inte alls är så perfekta som vi så ofta gärna vill framstå som.

Framför allt tycker jag att detta var ett viktigt ämne och även om jag inte har varit med om precis samma sak så kan jag förstå frustrationen över att vara fast i fel kropp. Att inte bli förstådd eller tagen för den man verkligen är och jag tror många andra kan det också. Så för allt i världen, läs boken och tillåt er att förvandlas! :)

// Agnes