Saving Francesca

Titel: Saving Francesca
Författare: Melina Marchetta
Serie: -
Betyg: 5/5

Francesca is stuck at St. Sebastians, a boys' school that's pretends it's coed by giving the girls their own bathroom. Her only female companions are an ultra-feminist, a rumored slut, and an an impossibly dorky accordion player. The boys are no better, from Thomas who specializes in musical burping to Will, the perpetually frowning, smug moron that Francesca can't seem to stop thinking about.

Then there's Francesca's mother, who always thinks she knows what's best for Francesca—until she is suddenly stricken with acute depression, leaving Francesca lost, along, and without an inkling who she really is. Simultaneously humorous, poignant, and impossible to put down, this is the story of a girl who must summon the strength to save her family, her social life and—hardest of all—herself.

Jag var riktigt rädd för att börja läsa den här boken eftersom Jellicoe Road, av samma författare, var en av de bästa böckerna jag läst någonsin, men nu kan jag glatt meddela att jag var rädd helt i onödan. Saving Francesca var helt fantastisk den också. 

Språket Marchetta använder är som vanligt helt underbart. Det är genomtänkt, tankeväckande, humoristiskt, hjärtkrossande och man vill bara läsa mer och mer och mer. Orden liksom flyter fram. Historien är i grunden väldigt sorglig, men det sorgliga blandas väldigt bra med kärlek, vänskap, humor och glädje, vilket gör att det inte blir alltför tungt, utan ganska lagom helt enkelt. Dialogerna är träffsäkra och tempot är helt okej. Det finns inte direkt några spänningsmoment, men istället väldigt mycket känslor och jag kan säga att jag både skrattade och grät under bokens gång, men mestadels satt jag med ett stort leende på läpparna, för trots allt det tunga och sorgliga så är Saving Francesca en otroligt söt och mysig bok. 

Karaktärerna. Ja, vad ska man säga. Jag älskar dem allihop. Francesca, vars berättarröst jag verkligen tycker mycket om och som jag direkt kände igen mig i, hennes familj, hennes galna tjejkompisar på St. Sebastian's, som alla är väldigt olika men omöjliga att inte tycka om, och till sist Will, Thomas och Jimmy, som trots deras dåliga sidor också är helt omöjliga att inte fastna för. Alla karaktärer är trovärdiga, egna och även om man känner att man egentligen inte vill tycka om vissa av dem så slutar det alltid med att man gör det i alla  fall. Jag förstår inte hur Marchetta lyckas med detta, men det var likadant med Jellicoe Road. Jag vet inte riktigt varför, men det är omöjligt att inte älska hennes karaktärer. De är långt ifrån perfekta, och många av dem har sidor som jag i vanliga fall skulle ha irriterat mig på, men istället sitter jag med ett sort leende på mina läppar och önskar att de fanns på riktigt. 

Jag brukar ha ganska svårt för att skriva recensioner när jag har läst sådana här bra böcker, det blir på något sätt svårt att få ner sina känslor i ord och det känns inte som att något av det man skriver gör boken rättvisa. Jag gjorde i alla fall ett försök och jag hoppas att ni ger boken en chans, så att ni själva får uppleva hur bra den är eftersom det som sagt är svårt att skriva en recension som gör boken rättvisa. 

// Frida