Titel: Finnikin of the Rock
Författare: Melina Marchetta
Serie: Lumatere Chronicles, #1
Antal sidor: 399
Förlag: Candlewick Press
Utgivningsår: 2011
Finnikin was only a child during the five days of the unspeakable, when the royal family of Lumatere were brutally murdered, and an imposter seized the throne. Now a curse binds all who remain inside Lumatere’s walls, and those who escaped roam the surrounding lands as exiles, persecuted and despairing, dying by the thousands in fever camps. In a narrative crackling with the tension of an imminent storm, Finnikin, now on the cusp of manhood, is compelled to join forces with an arrogant and enigmatic young novice named Evanjalin, who claims that her dark dreams will lead the exiles to a surviving royal child and a way to pierce the cursed barrier and regain the land of Lumatere. But Evanjalin’s unpredictable behavior suggests that she is not what she seems — and the startling truth will test Finnikin’s faith not only in her, but in all he knows to be true about himself and his destiny.
Jag har tidigare läst, och älskat, Jellicoe Road och Saving Francesca av Melina Marchetta och hon är en av mina absoluta favoritförfattare. Självklart vill jag läsa allt som hon har skrivit och jag har varit extra nyfiken på den här serien eftersom det är fantasy och inte contemporary, som Marchetta vanligtvis skriver. Jag har alltid tyckt mycket om fantasy och det tillsammans med att jag vet att Marchetta är en otroligt duktig författare gjorde att jag hade minst sagt höga förväntningar på Finnikin of the Rock. Så levde den upp till dem? Visst gjorde den det. Tusen gånger om.
Finnikin of the Rock är en magisk bok. Verkligen magisk. Jag tycker så otroligt mycket om den att det är riktigt svårt att skriva en recension som gör den rättvisa. Varför är det alltid svårast att skriva om böcker som man älskar? Jag ska i alla fall göra ett försök och hoppas att det kan ge en någorlunda bra bild.
För det första så var boken så mycket mörkare än vad jag först trott. Finnikin och hans följeslagare är Lumaterans, ett folk som förlorat sitt land under hemska omständigheter och som kämpar för att någon dag kunna återvända. Marchetta har valt att låta handlingen utspela sig i den påhittade världen Skuldenore, men den hade lika gärna kunnat utspela sig idag, i vår värld, eftersom handlingen fokuserar mer på hur det är att leva i exil än på fantasyelementen. Just därför tror jag att boken skulle kunna passa även de som inte brukar gilla fantasy, eftersom alla typiska Marchetta drag fortfarande finns kvar - magiskt och fängslande språk samt komplexa karaktärer och flerdimensionella historier som binds ihop på ett sätt som bara Marchetta kan.
Som sagt var Finnikin of the Rock mycket mörkare än vad jag trott och genom hela boken hade jag en stor klump i magen och tårarna rann flera gånger. Historien är en sådan som går rakt in i hjärtat och som garanterat kommer att finnas kvar i mig för alltid. I sin helhet är boken sorglig, men den är samtidigt otroligt fin och har en hel del hoppfulla och roliga partier också. Precis så som det ska vara. I alla fall om du frågar mig.
Marchetta lyckas alltid skapa underbara, komplexa karaktärer och den här boken är inget undantag. Jag älskar dem allihop - Finnikin, Evanjalin, Froi, Trevanion, Sir Topher och alla andra som har en betydande och mindre betydande roll i boken. Inte för att de är perfekta, för de är långt ifrån perfekta och har massor av brister, utan för att de känns så levande och har sådana otroliga, fängslande historier att berätta. Dessutom är deras levnadsöden så briljant och vackert sammanflätade, på ett typiskt Marchetta vis.
Jag skulle kunna prata på i evigheter om Finnikin of the Rock, men jag tror nog att jag fått med det viktigaste. Man måste helt enkelt läsa boken för att förstå vilket mästerverk det är. Jag tror inte att att det är en bok som alla kommer att uppskatta, men om man tycker om Marchettas berättarstil och fantasy tycker jag definitivt att man ska ge den en chans. Det är den värd. Jag har helt klart fått en ny favorit och längtar redan efter en omläsning, samtidigt som jag vill kasta mig över de två resterande delarna i serien.
Favoritcitat
“Then I choose to drown. In hope. Rather than float into nothing.”
“Be prepared for the worst, my love, for it lives next door to the best.”
// Frida
