Wintergirls

Titel: Wintergirls
Författare: Laurie Halse Anderson
Serie: -
Betyg: 4/5

“Dead girl walking,” the boys say in the halls.
“Tell us your secret,” the girls whisper, one toilet to another.
I am that girl.
I am the space between my thighs, daylight shining through.
I am the bones they want, wired on a porcelain frame.

Lia and Cassie were best friends, wintergirls frozen in matchstick bodies. But now Cassie is dead. Lia's mother is busy saving other people's lives. Her father is away on business. Her step-mother is clueless. And the voice inside Lia's head keeps telling her to remain in control, stay strong, lose more, weigh less. If she keeps on going this way—thin, thinner, thinnest—maybe she'll disappear altogether.

När jag började läsa boken hade jag egentligen noll förväntningar. Ville bara bryta av mitt läsande i The Demon Lover lite grann (som jag för övrigt inte kommit så värst långt i^^) men nu när jag precis har lagt den ifrån mig känner jag mig alldeles... tung. Nästan lite ledsen. Mitt huvud är helt fyllt med tankar som bara studsar omkring. Jag gillade boken och samtidigt var den riktigt hemsk.

Boken börjar med att Lia får reda på att hennes före-detta bästa vän, Cassie, har dött. Därefter verkar allt bara gå utför. Redan innan vännen dör är Lia smal, och har suttit på två behandlingshem som bara hjälpt tillfälligt, men efter dödsbeskedet verkar hon ge upp, även om hon intalar sig själv att hon är stark som orkar och vågar stå emot alla frestelser. Det tog ett tag innan jag riktigt kom in i hennes eviga kalori-räkning var gång hon tvingades att äta, men effekten blev att man förstod hur jobbigt det måste vara att hela tiden ha stenkoll på precis allt man stoppar i sig. 

Det värsta med hela boken var att hon ville äta. Egentligen. Hon ville ju vara som alla andra och kunna äta utan att tänka. Hon ville må bra. Men när hon såg sig själv i spegeln såg hon inte sig själv, hennes ögon ljög och hon såg någon annan, och alla hennes riktiga tankar var överstrukna och istället gjorde hon precis tvärtom det hon egentligen ville. Och att hon snart börjar hemsökas av sin döde vän, som bara vill att hon fortsätter bli mindre, gör inte saken bättre. Hon fortsätter helt enkelt intala sig själv att hon inte behöver maten och att hon är stark som står emot och det bidrar till en massa lögner både för sig själv och för familjen och hon stöter bort precis alla som vill hjälpa henne.

Usch, det var riktigt hemskt att läsa. Samtidigt kändes det nyttigt. Och jag gillade huvudpersonen som var väldigt lätt att relatera till på många plan. Det jag gillade mest med henne var att hon djupt därinne någonstans hela tiden önskade att allt skulle bli bra och samtidigt som hon var så nere i skiten hade hon nästan ett ganska lättsamt sätt att se på livet och allt som hände omkring henne. Hennes beskrivningar av saker och personer var många gånger väldigt överdrivna och blev därför väldigt roliga. Så även om boken var riktigt hemsk var den också väldigt bra!

//Agnes