I Heart You, You Haunt Me

Titel: I Heart You, You Haunt Me 

Författare: Lisa Schroeder 

Serie: - 

Girl meets boy.

Girl loses boy. 

Girl gets boy back...

...sort of. 

Ava can't see him or touch him, 

unless she's dreaming. 

She can't hear his voice, 

except for the faint whispers in her mind. 

Most would think she's crazy, but she knows he's here.

Jackson. 

The boy Ava thought she'd spend the rest of her life with. 

He's back from the dead, 

as proof that love truly knows no bounds.

Det här var den första boken jag läste som var skriven på vers, men absolut inte den sista. Det är så otroligt vacker att man dör lite vid varje ord. Man bara måste läsa det högt för sig själv. Så fint. Hade det inte varit för språket hade jag nog inte gillat den här boken lika mycket som jag gör, för själva historien i sig är inte så fantastisk. Det är språket som gör det fantastiskt. Det är galet hur så få ord kan få en att känna så mycket och att man faktiskt lär känna karaktärerna riktigt bra också med så lite ord, det är helt otroligt. Det är magiskt. 

Ja, som ni förstår av ovanstående text fullkomligt älskade jag sättet som den här boken var skriven på, men jag tyckte faktiskt mycket om själva historien också. Det är en väldigt sorglig liten historia, men samtidigt så fin och hoppfull. Det blir aldrig sådär jobbigt och tungt som det kan bli ibland och det gillar jag. 

Karaktärerna tyckte jag mycket om, och som jag sa innan tycker jag att det är helt otroligt att Schroeder lyckas få karaktärerna att kännas så levande och nära, trots att boken är kort och innehåller bra mycket färre ord än "vanliga" böcker. Hon bevisar att det inte behövs hundratals sidor för att man ska lära känna karaktärer och känna sig delaktig i berättelsen. Nu menar jag inte att jag på något sätt ogillar långa böcker, det gör jag verkligen inte, men jag tycker att det är häftigt att det går att beskriva så mycket med så lite ord. 

Jag hade lite problem med huvudpersonen Ava ett tag eftersom att jag tyckte att hon överreagerade lite och inte tog tag i sitt liv, men sen efter några sidor till kände jag mig otroligt dum över att överhuvudtaget ha tänkt den tanken. Jag har själv aldrig upplevt de saker hon har gått igenom och därför borde jag heller inte ifrågasätta hennes beteende. Vem vet, jag kanske hade reagerat precis likadant själv?

Som helhet tyckte jag väldigt mycket om boken. Den berörde verkligen och jag gillade blandningen av det sorgliga och det hoppfulla. Språket var som sagt underbart, men den föll lite på handlingen eftersom att jag inte tror att jag skulle gillat den lika mycket om den inte varit skriven på vers. Men som sagt, det är verkligen en läsvärd bok och jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Schroeder i framtiden eftersom jag är helt såld på hennes sätt att berätta. 

// Frida