I'll Be There

Titel: I'll Be There
Författare: Holly Goldberg Sloan
Serie: -

Emily Bell believes in destiny. To her, being forced to sing a solo in the church choir--despite her average voice--is fate: because it's while she's singing that she first sees Sam. At first sight, they are connected.

Sam Border wishes he could escape, but there's nowhere for him to run. He and his little brother, Riddle, have spent their entire lives constantly uprooted by their unstable father. That is, until Sam sees Emily. That's when everything changes.

As Sam and Riddle are welcomed into the Bells' lives, they witness the warmth and protection of a family for the first time. But when tragedy strikes, they're left fighting for survival in the desolate wilderness, and wondering if they'll ever find a place where they can belong. Beautifully written and emotionally profound, I'll Be There is a gripping story that explores the complexities of teenage passions, friendships, and loyalties.


Allvarligt talat, den här boken var helt fantastiskt underbar. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen bara. Det finns så otroligt mycket jag vill säga om den... Var ska jag börja? (Får kanske varna för en ganska lång recension^^)

Okej, det finns en del saker som jag speciellt vill nämna, som var de största anledningarna till att jag fullkomligt fängslades av den här boken, och det första är det som hände i början av boken. Tänker inte förstöra för er som kanske vill läsa boken genom att berätta precis vad som hände, men jag kan väl säga att när Emily tvingas sjunga i kyrkan får hon ögonkontakt med Sam, som tycker hon sjunger riktigt dåligt och det är därefter de träffas för första gången. Det bästa med detta var inte att hon sjöng eller att de träffades för första gången, utan hur det hände. Hade Emily varit bra på att sjunga hade jag nog inte tyckt om början lika mycket, men istället var det så att hon sjöng riktigt dåligt och det var just därför som Sam la märke till henne. Jag vet inte varför, men det var på något sätt just det som gjorde det så himla bra. Kanske för att det var så trovärdigt.

Det andra är handlingen. Jag kan inte säga mer än att den här boken slet ut mitt hjärta och krossade det i flera tusen bitar och inte bara för att det var så sorgligt att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv, utan för att det var så otroligt fint. Det är svårt att förklara, men så var det.

Tredje saken är det viktigaste av allt, nämligen alla karaktärer. Jag trodde först att det bara skulle handla om Sam och Emily, men allt eftersom saker händer vävs fler och fler personer in och till sist får man läsa berättelsen ur alla möjliga olika vinklar, vilket var riktigt härligt och gjorde så att spänningen höjdes till max. Det var som om man följde hur olika pusselbitar sakta hittade sina rätta platser i detta väldigt fängslande och vackra pussel.

Man fick alltså först och främst följa Emily och Sam och ja, vad mer kan jag säga än att jag älskar båda två. Emily kändes äkta och var väldigt enkel att relatera till. Sam var bara... för bra för att vara sann. Till och med de i boken tyckte det^^ Och det bästa var att han inte ens visste om det själv. Han var underbar, med andra ord.
Sen har vi Riddle, Sams lillebror. Gud, ni anar inte hur många gånger jag ville sträcka in mina händer i boken och fånga upp honom och ge honom världens längsta kram och aldrig släppa taget igen. Helt jäkla underbar.
Clarence, Sams och Riddles pappa, ville jag bara strypa.
Bobby Ellis... han var bara pinsam.
Emilys föräldrar tyckte jag inte så mycket om i början, men de växte ganska snabbt och sen var det omöjligt att tycka illa om dem.

Skulle kunna fortsätta i all evighet och berätta om alla andra också, men antar att det skulle bli väldigt jobbigt att läsa. Avslutningsvis vill jag bara säga att det här är en av de bästa böckerna jag läst detta året och jag är säker på att jag kommer läsa den igen. Helt enkelt galet bra! :)

//Agnes