Upprorsänglar

Titel: Upprorsänglar
Författare: Libba Bray
Serie: Gemma Doyle #2

Framför mig står de, tre ljusskimrande gestalter. De är inte verkliga, men jag ser dem tydligt: tre vitklädda flickor vars kängor ger ifrån sig ett fasansfullt skrapande läte när de svävar närmare mig. De öppnar munnarna för att säga något, men jag hör inget. Skräcken och lukten får mig nästan att kräkas. Vad är det för lukt? Hav och något annat. Förruttnelse.

Nu hörs det där ljudet igen. Som tusentals skrapande insektsvingar. Deras röster är så svaga, men när jag förstår vad de säger blir jag alldeles kall.
"Hjälp oss."

Nu vet jag att Kartik talade sanning. Jag måste återvända till rikena och förankra trolldomen innan Circe hinner före...


Precis som med första boken i serien, Ögat över månskäran, så kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka om den här boken. Det finns så mycket bra som jag gillar, samtidigt som det finns så mycket jag stör mig på. Boken hamnar på något sätt i ett slags mittemellanläge, det är varken det ena eller det andra egentligen. Eller så är det både och.

Till de bra sakerna hör i alla fall omslaget som är galet fint! Tycker alla omslagen i den här serien är otroligt fina. Visst har man sett liknande förut, en tjej i fin klänning, men till den här serien passar det för en gångs skull med böckernas innehåll. Stämningarna i omslagen, den där lite gammaldags känslan man får från klänningarnas stil (korsetter på de två andra böckerna) och håruppsättningarna och till och med färgen på tjejens hår, är helt rätt till böckerna. Det gör att man får en riktigt bra bild om hur huvudkaraktären, Gemma, faktiskt ser ut, samtidigt som man anar mystiken och att böckerna inte är 'söckersöta' på något sätt, vilket de inte är.

Till handlingen då. Även om det händer mycket hela tiden, så är tempot inte jättehögt. Men till skillnad från första boken blir det inte långtråkigt en enda gång. På vissa ställen är det faktiskt riktigt spännande. Det jag gillade mest var att det kunde bli ganska obehagligt ibland också. Tyvärr känns huvudkaraktären och hennes vänner lite tröga ibland och på flera ställen kunde man räkna ut vad som skulle hände långt i förväg. Lite tråkigt.

Språket var det som störde mig mest. Okej, jag förstår att det ska låta som om de kommer från en annan tid och visst, det gör det också, men det låter så förbannat fånigt många gånger. En återkommande tanke jag hade var: Tänkte man verkligen så på den tiden? Jag kunde liksom inte riktigt ta det på allvar. Vet inte om det beror på dålig översättning eller vad, men jag antar att det hade låtit mycket bättre på originalspråk. En gissning bara.

Överlag var detta en spännande bok, med en del ganska oväntade vändningar och tvister. En vacker och fängslande och samtidigt skrämmande värld som döljer många hemligheter och ondska, som väntar på att ta över trolldomen. Härliga karaktärer som på ett eller annat sätt gjorde avtryck i historien. Ser trots allt faktiskt fram emot att få läsa den sista (men definitivt inte minsta) delen i serien :)

//Agnes