Ten

Titel: Ten
Författare: Gretchen McNeil
Serie: -
Antal sidor: 296
Förlag: Balzer + Bray
Utgivningsår: 2012

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

SHHHH!
Don't spread the word!
Three-day weekend. Party at White Rock House on Henry Island.
You do NOT want to miss it.

It was supposed to be the weekend of their lives—an exclusive house party on Henry Island. Best friends Meg and Minnie each have their reasons for being there (which involve T.J., the school’s most eligible bachelor) and look forward to three glorious days of boys, booze and fun-filled luxury.

But what they expect is definitely not what they get, and what starts out as fun turns dark and twisted after the discovery of a DVD with a sinister message: Vengeance is mine.

Suddenly people are dying, and with a storm raging, the teens are cut off from the outside world. No electricity, no phones, no internet, and a ferry that isn’t scheduled to return for two days. As the deaths become more violent and the teens turn on each other, can Meg find the killer before more people die? Or is the killer closer to her than she could ever imagine?

I början av September läste jag Och så var de bara en av Agatha Chrisite och tyckte om den. Då Ten är en slags modern tolkning av den boken trodde jag att jag skulle tycka väldigt mycket om den, men tyvärr visade det sig att den inte alls föll mig i smaken. Originalet är tusen gånger bättre. Helt ärligt så tycker jag mer om Och så var de bara en nu än vad jag gjorde när jag faktiskt läste den eftersom jag har sett hur dåligt det kan bli. McNeil har i princip inte tillfört historien någonting, utan bara tagit den mer eller mindre rakt av och slängt in ett par high school elever istället för vuxna. Och det hon faktiskt har ändrat har hon ändrat till det sämre. 

Jag hann inte ens läsa en sida innan jag började irritera mig både på språket och karaktärerna och det blev inte bättre ju mer jag läste, snarare tvärtom. Språket är alldeles för hackigt för att jag ska hitta någon rytm i läsandet och innehåller för mycket slang och talspråk. Ibland kan det vara positivt men inte i det här fallet. Det kändes istället bara konstlat och barnsligt. 

Jag är en sådan person som lägger väldigt mycket vikt vid karaktärer när jag läser en bok. Riktigt bra karaktärer kan faktiskt väga upp en lite sämre handling, men tyvärr misslyckades Ten totalt på den fronten. Karaktärerna är tråkiga och jag lär inte känna någon av dem särskilt bra, vilket leder till att jag inte bryr jag mig ett dugg om vad som händer med dem. Dessutom irriterar jag mig verkligen på precis alla karaktärer eftersom de är så barnsliga och agerar och tänker helt idiotiskt när folk börjar dö på ön. Berättarjaget Meg är nästan värst. Jag menar vem tänker på hur underbart det är att ha sin crushs armar om sig när det hänger en död människa framför ögonen på en? Att hon tänker mer på sin crush och hur mycket hon vill kyssa honom, än på att folk på ön dör som flugor är bara sjukt. Kanske dags att öppna ögonen och fokusera på lite viktigare saker? 

Handlingen hade kunnat vara bra och jag kan tänka mig att de som inte läst originalet faktiskt kan tycka att den är riktigt bra. Jag visste mer eller mindre hur det hela skulle sluta redan från början, även om jag länge hoppades på en annorlunda tvist, och det gjorde att det aldrig blev riktigt så spännande som det hade kunnat bli. Däremot tycker jag att McNeil lyckats väldigt bra med den kusliga stämningen. Jag hoppade till för minsta lilla ljud i rummet och mardrömmar fick jag också, haha. Min hjärna är expert på att förstora småsaker och göra dem hundra gånger värre i mina drömmar. ^^ 

Sammanfattat kan jag väl säga att Ten inte riktigt var min typ av bok. Jag fastnade varken för handling, språk eller karaktärer. Det enda som jag faktiskt tyckte om var stämningen. Även om jag själv inte föll för boken kan jag tänka mig att man skulle gilla den mycket mer om man inte läst originalet av Agatha Chrisite. Så har du inte läst den boken och är sugen på en spännande och kuslig bok (och inte bryr dig om enerverande karaktärer) kan Ten nog vara något för dig.

//Frida