Ögat Över Månskäran

Titel: Ögat över Månskäran
Författare: Libba Bray
Serie: Gemma Doyle #1
Betyg: 3,5/5

Slår ditt hjärta fortare?
Ser molnen ut att skockas vid horisonten?
Är huden på din hals spänd i förväntan inför en kyss du både fruktar och åtrår?
Kommer du att bli rädd?
Kommer du att få veta sanningen?

Jag ska berätta en historia för dig. Om ett rike där drömmar blir till, livsöden stakas ut och där magin är lika verklig som ditt handavtryck i snön. Om hur vi fann våra innersta hemligheter och fick smaka på friheten. Men också om hur vi släppte lös en fruktansvärd kraft. Dessa sidor rymmer min bekännelse av allt som förde fram till denna kalla, grå gryning. Vad som kommer att hända nu, vet jag inte.

Ögat över månskäran är en palett av prasslande kjolar, åtsittande korsetter och stränga konventioner i ett viktorianskt England. Men här finns också magiska systraskap, dolda nattliga möten och skrämmande övernaturliga krafter som obönhörligt styr fyra flickors öde.

Jag fullkomligt älskar framsidan och jag har väldigt länge velat läsa den här boken. Egentligen vet jag inte riktigt varför men mina förväntningar var skyhöga och jag hoppades verkligen att boken skulle vara bra, men allvarligt talat... usch, jag känner mig lite kluven faktiskt. Det var knappast det bästa jag läst, men jag kan omöjligt säga att det var dåligt. Kanske snarare lagom, mittemellan, sådär. Något åt det hållet.

Det jag reagerade mest på var språket, som var lite av en märklig besvikelse. Hade inte riktigt förväntat mig att det skulle vara så konstigt onaturligt och påtvingat. Hoppas ni förstår vad jag menar när jag säger så. Jag hittade liksom inget riktigt flyt och en del meningar fick mig nästan bara att känna mig dum, som om författaren förväntade sig att man som läsare inte skulle förstå vad hon menade och därför var hon alldeles för övertydlig. Det tråkiga är att jag tror det har mycket att göra med att boken är översatt och än en gång blir jag så besviken när jag läser en översatt bok, eftersom jag inser att det troligtvis hade låtit betydligt bättre på originalspråk.

Nåja, slutklagat för min del. För det fanns faktiskt en hel del som jag gillade med boken. Bland annat alla miljöbeskrivningar. Kunde verkligen se allt framför mig, skolan, den vackra trädgården, grottan... Och för mig är det viktigt, att kunna känna att man blir en del av berättelsen mer eller mindre. Karaktärerna var också helsköna på sina sätt. Får lov att säga att jag gillade alla de fyra vännerna, Gemma (berättarjaget), Felicity, Penelope och Ann. Men även alla andra runt omkring. Alla växte i mina ögon under historians gång.

Överlag var det en ganska spännande historia. Det hände mycket nästan hela tiden och jag gillade hur allt utvecklades, att man förstod att saker och ting inte alls var som man från början trott, utan att de bara var en liten del av någonting mycket större. Men som sagt, det var inte det bästa jag läst och inte heller det sämsta, utan någonstans däremellan.

//Agnes