Serie: -
Betyg: 3/5
- Du är så liten, sa han och måttade med armarna runt hennes kropp där hon låg hopkrupen ovanpå sängen. Men här uppe är det så stort och tungt.
Han pekade på hennes huvud.
- Jag ska hjälpa dig att bli frisk, sa han. Jag lovar. Jag lämnar dig aldrig.
Hanna är trettioett när hon möter Alex en natt på Blue Moon Bar. Men djupt inuti är hon också ett barn, som vill gömma sig i garderobsmörkret och slippa vara kvinna. Hon är författare. Orden är hennes gömställe och skattkammare. När hon skriver är hon vacker, stark och frisk. Inte som i verkligheten.
Först vill Hanna inte berätta för Alex hur hon mår, hon är rädd att han ska gå sin väg. Men Alex skräms inte av hennes mörker, inte av någonting alls verkar det som. Han är nästan för bra för att vara sann.
Jag måste vara hård den här gången, det är jobbigt, men det måste jag. Annars kommer alla mina recensioner sluta med toppenbetyg och hur tråkigt skulle inte det bli? Så den här gången är jag hård och ger boken en trea, fastän den var så himla bra. Rättvist? Kanske. Kanske inte. Hoppas det.
Sorgligt! Letar man efter en riktig snyfthistoria ska man dyka ner i denna. Jag kan garantera att det dyker upp en eller annan tår, kanske fler, kanske till och med många, åtminstone känns det där inne i en. Tungt. Hemskt. Jobbigt. Men man anar, i alla fall hoppas, att det ska lösa sig. Att allt ska bli bra, för visst borde det väl bli det? Blir det bra då? Får du ta reda på själv ;)
Jag tror att jag gillade detta eftersom jag kände igen mig i så mycket. Inte i allt, långt ifrån, men i mycket. Man får lära känna Hanna genom hennes tankar, funderingar och tvivel. Man får följa henne genom kampen mot ätstörningarna, vara med när hon kämpar för att fortsätta ännu en dag, för att ta sig igenom ännu en ångestattack och för att stanna kvar hos Alex, som ger henne så mycket kärlek fastän hon inte tycker hon förtjänar det.
Orsaken till att jag väljer att vara hård den här gången är för att det blir för mycket. Javisst, det är sorgligt och det måste vara sorgligt och hemskt och allt det där, men det blir för mycket. Det är nästan så att man blir deprimerad själv och även om jag gillar alla beskrivningar som känns så äkta så vet jag inte om jag verkligen vill må lika dåligt själv. Någonstans efter halva boken borde det sluta, inte fortsätta. Men det är faktiskt det enda jag har att klaga på. Detta är, trots allt det sorgliga, en väldigt fin berättelse och jag tycker att man ska läsa den just därför. Jag tycker att man ska läsa den och känna att det alltid finns en chans att allt löser sig, det gäller bara att inte ge upp.
//Agnes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar