Klappa händer små

Titel: Klappa händer små

Författare: Dan Rhodes

Serie: -

Betyg: 3/5

Klappa händer små är en fantastisk, bisarr saga fylld med svart humor och extremt vackra människor, valthornsmusik, ett självmordsmuseum, en man som ser precis ut som Pavarotti, okonventionella dieter, en levande solstråle, en städerska dömd till helvetet och en hund som heter Hans. Bröderna Grimm möter Tim Burton.

När Pavarottis fru grundade ett anti-självmordsmuseum hade hon inte räknat med att det skulle motverka sitt syfte och att människor skulle smyga in om nätterna och ta livet av sig med hjälp av utställningarna. Än mindre hade hon räknat med att stadens doktor döljer en hemlighet som får det att vända sig i magen. Eller att den gamle mannen hon anställt som intendent äter spindlar. Samtidigt, i en by långt borta, förälskar sig den vackraste av flickor i den vackraste av pojkar, en bagare med brustet hjärta spelar valthorn och stadens mest ineffektiva poliskonstapel avslöjar, med viss hjälp av hunden Hans, ett brott så groteskt att det kommer att skaka världen.

Först och främst fann jag det ytterst intressant att få läsa om alla makabra hemligheter och bisarra händelser, som på något sätt löpte parallellt med varandra och liksom degades ihop på slutet till en härlig massa. Det fanns många fina och konstiga och hemska saker i boken som verkligen fångade mig. En av dem var till exempel den ganska sorgliga berättelsen om den vackra flickan Madalena och den vackra pojken Mauro och även bagaren med brustet hjärta som spelade valthorn.

Men också berättelsen om doktorn som levde på en lite annorlunda diet tillsammans med sin hund Hans. För att inte tala om den torra gamla mannen som med god min knaprade på spindlar som kastade sig in i hans gap om nätterna. Ja, det finns alltså egentligen mycket gott att säga om boken, saker som många gånger fick mig att skratta.

Men (för det finns nästan alltid ett men) jag hittade inte riktigt den där lusten att läsa vidare. Även om jag var nyfiken på hur allt skulle sluta kände jag inget speciellt sug efter att ta mig tid och läsa mig till det. Jag ville helt enkelt bara veta det för att sedan kunna gå vidare och så inget mer med det. Lite tråkigt, får jag nog säga, eftersom jag drogs med i berättelsen med ett stort leende på läpparna.

Ett litet plus, dock, är att leendet emellertid återkom, bland annat på sista sidan. Är man sugen på annorlunda läsning är detta ett riktigt bra val och jag måste nog erkänna att jag har en liten förkärlek för sådana här typer av historier. Synd bara att det inte riktigt höll hela vägen.

// Agnes