Onåd

Titel: Onåd
Författare: J. M Coetzee
Serie: -
Betyg: 1,5/5

En vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, David Lurie, har en affär med en av sina kvinnliga studenter. När deras förhållande avslöjas ställs David inför skolledningens krav: han skall inte bara erkänna utan även visa sin djupa ånger offentligt. Men det vägrar han gå med på. "Mitt försvar bygger på begärets rättigheter" hävdar han. Han väljer själv att sluta och upptäcker snart att vänskapskretsen vänder sig bort från honom.

David drar sig undan till dottern Lucys lantgård. Han hjälper henne med grönsaksodling och med hennes hundpensionat. Han arbetar även på ett djursjukhus i närheten. Sakta börjar David komma till rätta med livet.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag dyker plötsligt tre svarta män upp på gården och Lucy blir brutalt våldtagen. Davids "civiliserade" värld vänds upp och ner och han blir rasande när Lucy vägrar att polisanmäla våldtäkten. Hon envisas med att bo kvar på gården, i vanära, i onåd.

Den här boken fick vi i uppgift att läsa i skolan, och jag brukar inte ha särskilt höga förväntningar på "skolböcker" eftersom de väldigt sällan visar sig vara bra. Tyvärr fick jag det bekräftat det den här gången också. Jag vet att författaren har fått nobelpris och även om jag själv inte alls fastnade för den, kan jag ändå förstå varför andra har gjort det. Där finns viktiga budskap, men det var alldeles för svårt att ta till sig och man fick anstränga sig alldeles för mycket för att förstå den djupare meningen som man kände fanns där någonstans bakom alla ord. Jag orkade helt enkelt inte, och i slutänden blev det att jag mer skummade igenom sidorna, än läste så noggrant som man nog skulle behövt. 

Boken hade sina stunder, och vissa delar var riktigt hemska, men överlag var den bara så otroligt tråkig att jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna. En bidragande faktor kan ha varit att huvudpersonen är en man på över femtio år och det var lite av en omöjlighet att finna något att relatera till. Dessutom var han en riktigt elak och sur gammal gubbe, i mina ögon sett, och istället för att kanske koncentrera mig på de djupare budskapen satt jag och irriterade mig på saker som han sa och gjorde istället.

Det här blev en väldigt kort recension, men jag har inte så mycket mer att säga. Onåd var helt enkelt inte en bok för mig, men som sagt finns det säkert de som skulle uppskatta den mer än vad jag gjorde. Coetzee har ju trots allt fått nobelpris. 

// Frida