Take Me There

Titel: Take Me There
Författare: Carolee Dean
Serie: -

Dylan has a bad-boy past and a criminal record. He knows that rich, beautiful Jess is way too good for him—but she has always been the one person who sees through his tough exterior and straight to his heart, and he has been hopelessly in love with her from the first time they met. He would change his life for a chance with her.

But trouble follows Dylan wherever he goes, and a deadly mistake soon forces him to hit the road and leave his dreams behind. He’s on the run and in search of answers—answers to questions he wishes he’d never asked.


Omslaget var det som först fick mig att stanna upp vid den här boken och eftersom handlingen verkade vara bra var jag tvungen att köpa den. Men när jag väl började läsa förstod jag ganska snabbt att den inte alls var vad jag hade trott. Den här boken var så mycket mer. Så mycket bättre. Och till och med nu, två dagar efter att jag har läst ut den, så sitter jag fortfarande och tänker på den.

För att göra en kort summering av handlingen: Dylan kan varken läsa eller skriva men han älskar poesi, han är olyckligt förälskad i Jess, hans mamma dricker och hans pappa sitter i fängelse och fastän han gör sitt bästa för att vara snäll och god (han försöker verkligen!) så hamnar han alltid i problem. När hans liv för en gångs skull ser ut att bli någorlunda bra, tvingas han, tack vare sin så kallade bästa vän, Wade, att fly från sitt hem och från Jess. Dylan och Wade hamnar i Texas och där börjar han söka efter sanningen om sin pappa, som är på väg att bli avrättad.

Det var omöjligt att inte bli fängslad av Dylans historia och tro mig, det var nästan smärtsamt att läsa vissa delar av den här boken. Sanningen om sin pappa, som Dylan sakta men säkert gräver fram, är så hemsk och sorglig att det gör ont att läsa om det och det var svårt att hålla tårarna borta. Det finaste med boken var alla dikter. Dikter som Dylan skrev, trots hans stora problem med att få ord på papper. Jag älskar hur de binder ihop berättelsen och de är så otroligt vackra allihopa. Det värsta med den här boken var slutet. Det slutade inte alls som jag ville. Inte alls. Men samtidigt hade det inte kunnat sluta på något annat sätt och hur orättvist och hemskt det än var så var det det bästa slutet jag läst på länge.

//Agnes