Wintergirls

Titel: Wintergirls
Författare: Laurie Halse Anderson
Serie: -
Betyg: 4/5

“Dead girl walking,” the boys say in the halls.
“Tell us your secret,” the girls whisper, one toilet to another.
I am that girl.
I am the space between my thighs, daylight shining through.
I am the bones they want, wired on a porcelain frame.

Lia and Cassie were best friends, wintergirls frozen in matchstick bodies. But now Cassie is dead. Lia's mother is busy saving other people's lives. Her father is away on business. Her step-mother is clueless. And the voice inside Lia's head keeps telling her to remain in control, stay strong, lose more, weigh less. If she keeps on going this way—thin, thinner, thinnest—maybe she'll disappear altogether.

När jag började läsa boken hade jag egentligen noll förväntningar. Ville bara bryta av mitt läsande i The Demon Lover lite grann (som jag för övrigt inte kommit så värst långt i^^) men nu när jag precis har lagt den ifrån mig känner jag mig alldeles... tung. Nästan lite ledsen. Mitt huvud är helt fyllt med tankar som bara studsar omkring. Jag gillade boken och samtidigt var den riktigt hemsk.

Boken börjar med att Lia får reda på att hennes före-detta bästa vän, Cassie, har dött. Därefter verkar allt bara gå utför. Redan innan vännen dör är Lia smal, och har suttit på två behandlingshem som bara hjälpt tillfälligt, men efter dödsbeskedet verkar hon ge upp, även om hon intalar sig själv att hon är stark som orkar och vågar stå emot alla frestelser. Det tog ett tag innan jag riktigt kom in i hennes eviga kalori-räkning var gång hon tvingades att äta, men effekten blev att man förstod hur jobbigt det måste vara att hela tiden ha stenkoll på precis allt man stoppar i sig. 

Det värsta med hela boken var att hon ville äta. Egentligen. Hon ville ju vara som alla andra och kunna äta utan att tänka. Hon ville må bra. Men när hon såg sig själv i spegeln såg hon inte sig själv, hennes ögon ljög och hon såg någon annan, och alla hennes riktiga tankar var överstrukna och istället gjorde hon precis tvärtom det hon egentligen ville. Och att hon snart börjar hemsökas av sin döde vän, som bara vill att hon fortsätter bli mindre, gör inte saken bättre. Hon fortsätter helt enkelt intala sig själv att hon inte behöver maten och att hon är stark som står emot och det bidrar till en massa lögner både för sig själv och för familjen och hon stöter bort precis alla som vill hjälpa henne.

Usch, det var riktigt hemskt att läsa. Samtidigt kändes det nyttigt. Och jag gillade huvudpersonen som var väldigt lätt att relatera till på många plan. Det jag gillade mest med henne var att hon djupt därinne någonstans hela tiden önskade att allt skulle bli bra och samtidigt som hon var så nere i skiten hade hon nästan ett ganska lättsamt sätt att se på livet och allt som hände omkring henne. Hennes beskrivningar av saker och personer var många gånger väldigt överdrivna och blev därför väldigt roliga. Så även om boken var riktigt hemsk var den också väldigt bra!

//Agnes

Hon går genom tavlan ut ur bilden

Titel: Hon går genom tavlan ut ur bilden
Författare: Johanna Nilsson
Serie: - 
Förlag: Pocketförlaget
Betyg: 4/5

Hanna och Karin är bästisar och hela sommaren har de lekt och byggt kojor i skogen. Men när höstterminen börjar förändras allt. Karin vill vara med de tuffa tjejerna - och det blir med ens alldeles tomt runt Hanna. På rasterna gömmer hon sig för att inte bli retad eller slagen; för att syskonen inte ska se ringen av ensamhet kring henne. Hanna fyller elva men ingen i klassen sjunger för henne. Hon fyller tolv och har inget kalas; vem skulle vilja komma hem till henne?

Flera år senare finner vi Hanna på ett mentalsjukhus. Hon står vid fönstret och lutar sig mot världen utanför. Där finns froståkrarna, längtansvattnet och mörkerskogen, där finns människor, närhet, hud. Hon undrar hur kyssar smakar. Vill öppna fönstret och släppa in luft, här är det tungt att andas, själen får astma, dårskapen växer. Hon är fortfarande ung, här kan hon inte stanna.

Har lyckats få tag på ännu en sorglig bok av Johanna Nilsson! Ni kanske minns att jag för ett tag sedan läste Gå din väg men stanna av samma författare? I vilket fall som helst har jag nu läst Hon går genom tavlan ut ur bilden som egentligen skrevs först - insåg det precis när jag började läsa den här, eftersom denna boken beskriver hur allt började, hur saker och ting gick snett och sedan gick mer och mer utför för stackars Hanna - men jag tycker inte nödvändigtvis att det gör något, att jag inte läste dem i ordning. Det funkade ändå.

Det värsta med boken är att det delvis är en självbiografi, att mycket av det som händer i boken har hänt på riktigt. Igenkänningsfaktorn är enormt hög, kan jag då tillägga. Skulle vilja påstå att detta, på flera ställen, är som ett litet facit på hur det är att vara ett växande barn. Det är inte alls svårt att tänka sig in i de flesta av händelserna - i skolan, på kalasen hos klasskamraterna, på rasterna, hemma - eller att känna hur det svider till när så kallade "bästa vännen" plötsligt förändras och sviker och sedan verkar tillhöra de av "högre rang".

Det här är en bok som verkligen får en att tänka till och fundera på hur människor beter sig i olika situationer och varför, och hur svårt det är att vara ung och förvirrad och rädd för livet. För ovissheten. För framtiden. Flera gånger ville jag bara hoppa in i boken och säga till lilla Hanna att allt kommer att bli bra, bry dig inte om det, du är stark. Riktigt hemskt att läsa om hur saker och ting bara blev värre och värre, hur den lilla flickan gick sönder bit för bit inombords för varje minut som tickade iväg.

Tyckte faktiskt bättre om den här boken är den förra, men tycker absolut att man ska läsa båda. Jag tror att jag gillade den eftersom jag kände igen mig i så mycket. Jag kunde verkligen se de 'tuffa gängen' framför mig och läraren som inte såg, inte ville se, allt hemskt som hände rakt framför näsan på henne och bästa vännen som inte längre ville leka fåniga lekar ute i skogen och killarna som bara levde för att göra livet surt för alla andra med sina glåpord och trakasserier.

Det är en fin, hemsk och nyttig bok som knappast kommer att lämna någon oberörd. Alla borde läsa den och tänka till en extra gång.

//Agnes

Gå din väg men stanna

Titel: Gå din väg men stanna

Författare: Johanna Nilsson
Serie: -
Betyg: 3/5

- Du är så liten, sa han och måttade med armarna runt hennes kropp där hon låg hopkrupen ovanpå sängen. Men här uppe är det så stort och tungt.
Han pekade på hennes huvud.
- Jag ska hjälpa dig att bli frisk, sa han. Jag lovar. Jag lämnar dig aldrig.

Hanna är trettioett när hon möter Alex en natt på Blue Moon Bar. Men djupt inuti är hon också ett barn, som vill gömma sig i garderobsmörkret och slippa vara kvinna. Hon är författare. Orden är hennes gömställe och skattkammare. När hon skriver är hon vacker, stark och frisk. Inte som i verkligheten.
Först vill Hanna inte berätta för Alex hur hon mår, hon är rädd att han ska gå sin väg. Men Alex skräms inte av hennes mörker, inte av någonting alls verkar det som. Han är nästan för bra för att vara sann.

Jag måste vara hård den här gången, det är jobbigt, men det måste jag. Annars kommer alla mina recensioner sluta med toppenbetyg och hur tråkigt skulle inte det bli? Så den här gången är jag hård och ger boken en trea, fastän den var så himla bra. Rättvist? Kanske. Kanske inte. Hoppas det.

Sorgligt! Letar man efter en riktig snyfthistoria ska man dyka ner i denna. Jag kan garantera att det dyker upp en eller annan tår, kanske fler, kanske till och med många, åtminstone känns det där inne i en. Tungt. Hemskt. Jobbigt. Men man anar, i alla fall hoppas, att det ska lösa sig. Att allt ska bli bra, för visst borde det väl bli det? Blir det bra då? Får du ta reda på själv ;)

Jag tror att jag gillade detta eftersom jag kände igen mig i så mycket. Inte i allt, långt ifrån, men i mycket. Man får lära känna Hanna genom hennes tankar, funderingar och tvivel. Man får följa henne genom kampen mot ätstörningarna, vara med när hon kämpar för att fortsätta ännu en dag, för att ta sig igenom ännu en ångestattack och för att stanna kvar hos Alex, som ger henne så mycket kärlek fastän hon inte tycker hon förtjänar det.

Orsaken till att jag väljer att vara hård den här gången är för att det blir för mycket. Javisst, det är sorgligt och det måste vara sorgligt och hemskt och allt det där, men det blir för mycket. Det är nästan så att man blir deprimerad själv och även om jag gillar alla beskrivningar som känns så äkta så vet jag inte om jag verkligen vill må lika dåligt själv. Någonstans efter halva boken borde det sluta, inte fortsätta. Men det är faktiskt det enda jag har att klaga på. Detta är, trots allt det sorgliga, en väldigt fin berättelse och jag tycker att man ska läsa den just därför. Jag tycker att man ska läsa den och känna att det alltid finns en chans att allt löser sig, det gäller bara att inte ge upp.

//Agnes