Of Ice and Snow

Titel: Of Ice and Snow
Författare: Amber Argyle
Serie: Fairy Queens
Antal sidor: 153
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Amazon

Tack till Amber Argyle för recensionsexemplaret! 

Otec thought destiny forgot him…

The middle child of the clanchief, Otec is the overlooked son in an overflowing house. He dreams of escape and adventure, so when a mysterious stranger offers both, he doesn’t need persuading. But when his faraway village comes under attack, Otec will do anything to save the people he loves. Cut off from his nation, he must trust a foreign woman with a dubious past as they race to save his clan. But nothing is what it seems, and Otec may have to trust his enemy if he is to become the leader he was never meant to be.


Destiny is not always kind.




Of Ice and Snow är en prequel novell till Winter Queen, första boken i Fairy Queens serien, och den handlar om Ilyennas föräldrar - Otec och Matka. Jag har faktiskt inte läst Winter Queen ännu, men det hindrade mig inte från att älska Of Ice and Snow. Med andra ord; det går alldeles utmärkt att läsa prequel-novellen utan att man har läst någon av de andra böckerna i serien. Men om man redan har läst alla böcker som finns ute är den här novellen ett trevligt komplement som ger en djupare förståelse för bakgrundshistorien i serien. 

Of Ice and Snow startar lite långsamt, och det tog ett tag innan jag kom in i boken och fick en känsla för historien och huvudkaraktärerna, men ett par kapitel in så var jag helt fast. Tempot trappades upp och från den stunden var det nonstop action ändå till slutet, i typisk Amber Argyle stil. Hon är otroligt duktig på att skriva fängslande böcker som är omöjliga att lägga ifrån sig. 

Även om Ice and Snow innehåller en hel massa action, har den också ett djupare plan och tar med en med på en känslomässig berg- och dalbana. Historien om Otec och Matka är vacker, men också hjärtekrossande. Jag grät ögonen ur mig under vissa scener och precis som med Summer Queen och Of Fire and Ash lyckades den både krossa mitt hjärta och göra mig helt lycklig. Det är det som Argyle gör bäst. Hon gör dig löjligt glad för att sedan krossa din själ. Nästan i alla fall. Men jag tycker ju om när en bok lyckas ge en all the feels, så jag klagar inte.   

Historien skiljer sig en aning från Argyles tidigare böcker eftersom den är skriven ur den manliga huvudpersonen Otecs PoV. Det var uppfriskande eftersom jag personligen inte läser speciellt många böcker skrivna ur en mans PoV (men har faktiskt blivit fler nu på senare tid). Inte för att jag inte vill, utan helt enkelt bara för att de flesta YA-böcker som jag får tag på är skrivna ur en flicka/kvinnas perspektiv. Det är dock alltid trevligt med en mix och jag tycker att Argyle hanterar det nya perspektivet bra. Otecs röst känns autentisk och jag tycker om att läsa ur hans perspektiv. Jag tycker också om att jag får en tydlig bild av den kvinnliga huvudpersonen, Matkas, liv också trots att jag aldrig får läsa något ur hennes perspektiv. Det är väldigt skickligt gjort. 

Det som jag tycker mest om med novellen (och antagligen mest för att jag inte hunnit läsa Winter Queen än) är att man får ett helt nytt perspektiv på konflikten i serien. I Of Fire and Ash och Summer Queen, får man historien berättad från the Idarans perspektiv och tar följaktligen deras sida. Det som de fått gå igenom är hemskt och jag vill inget annat än att de ska klara sig ur konflikten oskadda. Jag skulle inte säga att jag hatade the Clansmen, men jag tyckte inte att de var särskilt snälla personer så som de höll på - invaderade land som inte var deras, mördade och låtsades som om de var härskare över hela världen. I Of Ice and Snow får vi istället läsa ur the Clansmens perspektiv och rollerna är plötsligt helt ombytta. Det är the Idarnas som mördar och tar land som inte är deras. Och the Clansmen verkar vara de snällaste personerna i världen. Som jag älskar när man får se båda sidor av en konflikt. Det blir så tydligt hur extremt dumt och meningslöst det är med krig - att det bara leder till förstörelse och hemskheter. Mitt hjärta gråter för både the Clansmens och the Idarans och jag hoppas att den tredje och sista boken ger båda sidor ett lyckligt slut. Så lyckligt som det nu kan bli i alla fall och att det innebär slutet på deras strider. 

Jag blev inte lika förälskad i Of Ice and Snow som jag blev i den andra prequel-novellen i serien, Of Fire and Ash, men jag tycker fortfarande ett det är en väldigt bra novell. Den har så många lager och trots att det endast är en novell (en ganska lång sådan dock) har den precis lika mycket historia som en vanlig bok. Den är snabbläst, actionfylld, spännande och tar med en på en känslofylld resa. Jag rekommenderar den verkligen och oavsett om du läst Argyles tidigare böcker eller inte är jag säker på att den kommer få dig att vilja läsa mer, mer, mer. 

Favoritcitat

//Frida

Brända barn

Titel: Brända barn
Författare: Dan Tollén
Serie: - 
Antal sidor: 184
Förlag: DMT Böcker
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Brända barn är berättelsen om Dag, Göran, Magnus och Sonja.  De träffas sommaren 1980 på en ungdomsvårdsskola utanför Örkelljunga i Skåne och bestämmer sig för att rymma. I en stulen bil tar de sig till Göteborg för att gå på Lisebergs nöjespark. Vad som till en början är ett oskyldigt äventyr, slutar i tragedi när en av ungdomarna tar sitt liv. 

Brända barn är en roman om knark och kärlek, våd och död, skuld och hämnd, sorg och förlåtelse. Om att hitta det där, som håller ihop hela skiten, det där som får dig att, mot alla odds, resa dig på nio. 

Brända barn är en mörk, verklighetsbaserad berättelse som genomsyras av brott, knark, hämnd och sorg. Det är svårt att hitta några egentliga ljusglimtar och hemskheterna avlöser varandra. Från nattsvart till nattsvart, till för evigt totalmörker. 

Tollén har gjort ett mycket bra jobb med att bygga upp den rätta stämningen och på ett realistiskt sätt skildrar han de fyra ungdomarnas liv, tankar och upplevelser. Det känns äkta. Läskigt äkta. Man vill helst blunda för det hela och glömma bort att det faktiskt ser ut så här i samhället. Att det finns så många vars vardag är värre än värst. Att det finns så många vars framtid hänger på den tunnaste, sköraste av trådar. 

Det vardagliga, rättframma språket passar berättelsen alldeles utmärkt och även om jag personligen har lite svårt för när det blir lite väl mycket slang och talspråk, tycker jag inte att man hade kunnat göra det bättre genom att skriva annorlunda. De korta kapitlen, som mycket snyggt inleds med passande sångtexter, och den luftiga texten gör att sidorna flyger förbi. Jag kan verkligen rekommendera boken för de som kanske inte läser så ofta och som vill ha en innehållsrik bok som fortfarande är kort och relativt lättläst. 

Det finns mycket som jag tycker är bra med Brända Barn, men tyvärr faller inte själva berättelsen eller dess karaktärer riktigt mig i smaken. Jag tycker att det är gripande, viktigt och välskrivet, men det når inte hela vägen fram. Det känns som att det finns någon osynlig vägg mellan mig och karaktärerna. Jag berörs inte så mycket som jag borde beröras, men tanke på innehållet. Karaktärernas berättelser berör mig, men de själva når aldrig fram. Det är synd, eftersom jag tror att det hade kunnat bli riktigt bra om karaktärerna hade känts mer levande. Mer nära. 

Takten i boken är något som jag heller inte tycker riktigt om. Det byggs upp så fint i början med de skiftande perspektiven och de fyra huvudkaraktärernas levnadsöden vävs ihop på ett snyggt sätt. Någonstans i mitten försvinner dock den röda tråden och det går alldeles för fort fram för min smak. Händelserna känns förhastade och det hoppas för mycket i tiden. Jag tror faktiskt att boken hade vunnit på att vara en aning längre, så att vi hade kunnat följa karaktärerna mer sammanhängande, under en kortare period i deras liv snarare än under flera år.  

Sammanfattat är Brända barn en mörk, gripande och viktig verklighetsskildring av fyra ungdomars söndertrasade liv. Språket, stämningen och grundtanken med boken imponerar, men tyvärr faller den lite på att berättelsen känns förhastad och ofärdig, samt att karaktärerna inte heller riktigt når fram till mig som läsare. För mig hamnar den därför på ett ganska lågt betyg, men jag tror att det finns många där ute som skulle tycka mycket mer om den än vad jag gjorde. Speciellt om man tycker om mörka, verklighetsbaserade berättelser och vill att böcker ska vara korta och snabblästa. Då är den perfekt! 

// Frida

The Book Thief

Titel: The Book Thief

Författare: Markus Zusak

Serie: -

Antal sidor: 560

Förlag: Black Swan

Utgivningsår: 2007

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

HERE IS A SMALL FACT - YOU ARE GOING TO DIE. 

1939. Nazi Germany. The country is holding its breath. Death has never been busier.

Liesel, a nine-year-old girl, is living with a foster family on Himmel Street. Her parents have been taken away to a concentration camp. Liesel steals books. This is her story and the story of the inhabitants of her street when the bombs begin to fall.

SOME IMPORTANT INFORMATION - THIS NOVEL IS NARRATED BY DEATH.

It's a small story, about: a girl, an accordionist, some fanatical Germans, a Jewish fist fighter, and quite a lot of thievery.

ANOTHER THING YOU SHOULD KNOW - DEATH WILL VISIT THE BOOK THIEF THREE TIMES.

The Book Thief (sv. Boktjuven) är en sådan bok som stått och dammat i min bokhylla i åratal. Trots massvis med hyllande recensioner har det aldrig blivit av att jag läst den, vilket jag kan tycka är otroligt dumt såhär i efterhand. Hur kan det komma sig att det alltid är böckerna som man låtit stå längst i bokhyllan som visar sig vara de riktiga guldkornen? The Book Thief är nämligen magiskt bra och jag skäms över att det tog så lång tid till jag läste den. Men nu, nu kan jag stolt säga att även jag har läst detta mästerverk.

Som ni säkert redan vet utspelar sig historien under andra världskriget, men ur en väldigt unik synvinkel, nämligen dödens. Jag tycker att det är så otroligt briljant att låta döden vara berättare. Det är ett väldigt spännande perspektiv och jag älskar att se hur han uppfattar människorna och deras liv. Hur han upplever krig och död. Världen över huvud taget. Fascinerande.

Även om döden är berättare, är det den lilla flickan Liesels vardag vi får följa och även det är ett otroligt bra drag av Zusak. Jag har läst många skildringar av andra världskriget, men aldrig ur ett liknande perspektiv. Du får en helt ny bild av kriget när du upplever det genom Liesel. Det är otroligt intressant att se hur hon, hennes närmsta och egentligen hela byn hon bor i handskas med kriget och allt vad de innebär. Trots att kriget inte är närvarande på samma sätt som det hade varit om vi fått ett annat perspektiv, ligger det hela tiden och pyr där i bakgrunden. Det är dock härligt att se hur Liesel kan ta vara på de fina stunderna i vardagen trots det hemska som pågår i världen. 

Jag kan förstå varför många upplever boken som seg, men personligen älskar jag sättet som den är upplagd på. Hopplocket av historier som inte riktigt hänger ihop, men som mot slutet vävs ihop på ett fantastiskt fint sätt. Berättelserna går rakt in i hjärtat och man bara vet att de kommer att finnas kvar hos en hela livet. Det är mäktigt när en bok kan beröra så mycket.  

Precis som allt annat med den här boken är karaktärerna fantastiskt bra skrivna. Jag älskar dem allihop något otroligt, även om många av dem är allt annat än sympatiska. Det jag älskar är hur levande och äkta de känns. De har sina fel och brister och de är just de som gör dem så älskvärda. Liesel är en självklar favorit. Hon är spontan, nyfiken och otroligt godhjärtat. Jag älskar att få följa med på hennes resa och hon är verkligen inte samma person i slutet av boken som hon var i början. Det är så tydligt hur hon långsamt formas av sina upplevelser och relationer. Karaktärsutveckling på hög nivå! Liesels bästa vän Rudy, juden Max och pappa Hans stal också de en liten bit av mitt hjärta. De är alla så fantastiska på sitt eget vis och det är omöjligt att inte tycka om dem. Relationerna mellan karaktärerna är dessutom helt magiska. Markus Zusak lyckas verkligen med allt.

Det är omöjligt att skriva en recension av The Book Thief utan att nämna det magiskt vackra språket. Hela boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt och jag förstår att alla kanske inte gillar den stilen, men personligen älskar jag den. Jag markerade var och varannan sida på grund av fina citat. Markus Zusak vet verkligen hur man använder ord på bästa sätt!

Avslutningsvis har jag bara en enda sak att säga: Läs, läs, läs! 

Favoritcitat

“I have hated words and I have loved them, and I hope I have made them right.” 

“I am haunted by humans.” 

//Frida

Dödsdömd kärlek och grafiska romaner

Titel: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Författare: Bjørn Sortland
Serie: -
Antal sidor: 120
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: 2010

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

En liten bok om det de största ämnen i livet – kärlek och död.
Markus är 19 år och kär för första gången. På riktigt. Och det är som om livet börjar i samma stund han ser Ingrid för fösta gången. Från och med då handlar allt om längtan och hopp om ett liv tillsammans.
Men allt blir inte riktigt som Markus tänkt sig. När han förälskar sig i Ingrid blir kärleken i stället vägen mot slutet. För Ingrid är sjuk, och hon blir allt sämre i takt med att förhållandet djupnar. Till slut kan de inte bortse från det uppenbara, den enda framtidsbilden för det förälskade paret är döden.

I Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? skildras två unga människors möte i gränslandet mellan liv och död. Det är en roman om kärleken och dess kraft att växa även där luftrummet domineras av kvävande mörker.

Den här boken är väldigt svår att recensera eftersom jag inte riktigt vet vad jag tycker om den. Å ena sidan är den väldigt fin och sorglig och jag beundrar Sortland för att han lyckats få in så mycket känsla och värme i en så pass kort historia. Å andra sidan tycker jag att boken är ganska långtråkig, förutsägbar och skriven på ett alldeles för hackigt sätt för min smak. Språket är effektfullt och de korta, kärnfulla kapitlen får en verkligen att vilja läsa vidare, men jag kommer ändå på mig själv att se efter hur många sidor det är kvar tills den är slut. Det är något med sättet den är skriven på som helt enkelt inte går hem hos mig även om jag egentligen tycker att det är bra. Jag vet att det låter helt knasigt men jag hoppas ni förstår vad jag menar. 

Komponenterna för en fantastiskt vacker och fängslande bok finns där, men för mig blir den aldrig mer än meh-ig. Tyvärr. Jag kan ändå förstå varför så många andra tycker mycket om den och om man vill man ha en kort och snabbläst bok med mycket känslor tror jag att den passar perfekt. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Titel: Om jag kunde drömma - den grafiska romanen del 1 & 2

Författare: Stephenie Meyer 

Serie: -

Antal sidor: 448

Förlag: B Wahlströms

Utgivningsår: 2010

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Om jag kunde drömma ger en unik inblick i författarens vision av sitt verk och den får nytt liv genom detta nya fängslande uttryckssätt.

Den omöjliga kärlekshistorien mellan den oskyldiga Bella och den gåtfulle och förföriske vampyren Edward får nytt liv i en bearbetning som serieberättelse i två delar. 

Den har noggrant granskats av Stephenie Meyer och reflekterar hennes vision av miljöerna och människorna i Twilightsagan.

Den unika illustrationsstilen med svart-vita bilder blandade med uppslag och bilder i färg kommer att uppskattas av både fans till Twilightsagan och fans av serieberättelser. Och de som läser den första delen kommer att vänta otåligt på den andra.

Det var ett par år sedan jag läste Twilight och min kärlek till den serien har svalnat ganska så mycket sedan dess. Mycket på grund av filmerna, men det känns också som att jag vuxit ifrån historien på något sätt, vilket jag påminns om när jag nu läser den i serieformat. Jag sitter mest och himlar med ögonen åt alla kärleksförklaringar och jag är supertrött på allt velande och alla "jag är inte rädd för dig, jag är rädd för att du inte tycker om mig" och "jag får inte vara nära dig, men jag kan inte låta bli". Jag blir tokig på allt det där och kan inte för mitt liv förstå hur jag en gång kunnat älska böckerna.

Men om vi jag ska fokusera på formatet och inte på själva historien, som jag ju redan upplevt i bokform, så tycker jag faktiskt att illustrationerna är väldigt fina. Jag gillar mangastilen och att de svartvita bilderna blandas med färg lite då och då. Väldigt effektfullt! Pratbubblorna däremot var hemska. Kanske det har med översättningen att göra, men jag tyckte att allt lät väldigt konstlat. Sådär pratar man ju inte, eller? 

Så, i det stora hela kan man väl säga att böckerna som grafiska romaner är bland de bättre jag läst, men historiemässigt är jag inte särskilt imponerad. Det sistnämnda visste jag dock redan om, även om jag hoppades på att ett nytt format kanske skulle kunna få mig att återuppleva känslan jag hade när jag läste serien för första gången. 

//Frida

Eld

Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Serie: Engelsfors, #2
Antal sidor: 634
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2012

Kan tex köpas här: Bokii

Varning för spoilers i beskrivningen! 

De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.

Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.

Jag blev, till skillnad från många andra, aldrig särskilt imponerad av Cirkeln, första boken i Engelsforstrilogin. Jag tyckte att karaktärerna var för stereotypiska och slutet var en stor besvikelse. Jag hade väntat mig något episkt, men fick något helt annat. Jag hade faktiskt inte tänkt läsa fortsättningen över huvud taget, men så fick jag möjlighet att lyssna på den som ljudbok, och oj vad glad jag är för att jag gjorde det. Eld är nämligen mycket, mycket bättre. 

De första hundra sidorna var lite långsamma, men när jag kommit förbi dem blev det både väldigt spännande och intressant. Särskilt sista halvan av boken är otroligt spännande. Det är så att man knappt kan sitta still och jag kan tänka mig att sidorna hade flugit förbi i ett rasande tempo om det inte varit så att jag lyssnat på ljudbok. Det är nämligen ganska svårt att få uppläsaren att läsa snabbare bara för att man själv knappt kan vänta på att få reda på vad som ska hända härnäst. 

Karaktärerna var något som jag blev besviken på i första boken. Dels för att de var stereotypiska, dels för att jag hade svårt att hålla isär deras berättarröster. Inget av detta var något problem i Eld. Man får lära känna tjejerna på ett mycket djupare plan vilket gör att det inte alls är några problem med de olika berättarrösterna. Det känns snarare väldigt naturligt och självklart att det ska vara många berättarröster. I och med att vi får lära känna karaktärerna mycket mer försvinner också det stereotypiska mer och mer. Ida, som jag inte alls tyckt om i första boken, gled snabbt upp som en ny favorit och även Vanessas berättarröst fastnade jag mycket för.

Något jag tycker mycket om med boken är blandningen av övernaturligt och vardag. Det kan lätt bli tråkigt att bara läsa om vardagliga händelser och problem, även om det ökar igenkänningsfaktorn, men med magin i bakgrunden blir även de partierna intressanta och roliga att följa. 

Eld har en betydligt mörkare ton än Cirkeln och redan från början förstår man att något är väldigt fel i Engelsfors. Vissa scener är så obehagliga att jag fick riktigt ont i magen. Strandberg och Elfgren har lyckats väldigt bra med att skildra föreningen Postitiva Engelsfors och hur den sakta men säkert får ett starkare grepp om staden. Det kryper i kroppen varje gång föreningen eller dess ledare nämns och man vill hoppa in i boken och ruska om stadens invånare för att få dem att öppna ögonen. 

Slutet var, tyvärr, precis som i Cirkeln lite av en besvikelse. Det kändes så ologiskt. Ni som har läst boken förstår säkert vad jag menar. Jag kan inte direkt gå in på detaljer eftersom jag inte vill spoila er som inte läst Eld ännu, men jag kände att jag hade velat ha en bättre förklaring till det hela. 

Sammanfattat kan jag säga att jag blev positivt överraskad av Eld. Den var både spännande och otroligt fängslande. Så, ni som bestämt er för att inte läsa Eld eftersom ni inte fastnade för Cirkeln, ge den en chans. Jag tror inte att ni kommer att ångra er. Nu ser jag väldigt mycket fram emot den avslutande delen, Nyckeln, som läpps i november i år. Tills dess ska jag ta mig en titt på seriealbumet, Berättelser från Engelsfors, som tillhör serien. 

// Frida

The Deepest Cut

Titel: The Deepest Cut
Författare: J.A Tempelton
Serie: MacKinnon Curse #1

Sixteen-year-old Riley Williams has been able to see ghosts since the car crash that took her mother’s life and shattered her family. Guilt-ridden over the belief that she’s somehow responsible for her mom’s death, Riley is desperate to see her mother’s elusive spirit to gain her forgiveness.

When her father moves the family to Scotland so they can all start over, Riley believes her life couldn’t get worse––that is until the ghost of nineteen-year-old Ian MacKinnon catches her purposely cutting herself. An uneasy truce quickly turns into friendship, and soon Riley’s falling hard for Ian.

Riley believes her gift could help Ian end the curse that has kept him tied to the land for centuries, but that would mean letting him go forever and she’s not sure she is strong enough to do that. As if her life wasn’t complicated enough, the spirit of the woman who killed Ian returns and she’ll stop at nothing to keep Riley from helping Ian find eternal peace.

Usch, det här är en sån bok som man inte alls gillar egentligen, men som man inte kan sluta läsa bara för att man vill veta hur all kommer att sluta. Hade hoppats på att den här skulle vara bra och hade ganska höga förväntningar på den när jag började läsa. Blev tråkigt nog riktigt besviken. 

Boken handlar om Riley som flyttar till ett stort gammalt hus med sin pappa och bror efter att hennes mamma gått bort i en bilolycka. Eftersom hon var med vid olyckan klandrar hon sig själv och har sedan olyckan kunnat se de döda. Jag gillar själva idén med boken, men det är så mycket som gör att det blir dåligt. Om vi tar spökdelen som ett exempel. Riley träffar Ian, som är ett spöke fast på jorden för all framtid på grund av en förbannelse. Så långt låter det ändå hyfsat. Men att Riley kan röra vid Ian och i stort sett umgås med honom som en vanlig levande människa tycker jag verkar väldigt skumt. De kan i princip göra samma saker som ett vanligt par kan. Med andra ord kan de både kyssa varandra och ha sex om de så vill. Hon kan dessutom känna hans doft (!?)

En annan sak som jag reagerade på var att allt verkade hända så fort. Åtminstone när vi kommer till kärleksbiten. Riley hinner knappt få syn på Ian innan hon säger att hon älskar honom. Hon litar på honom direkt och tänker göra allt för att hjälpa honom ur förbannelsen. När hon sedan behöver information om spöken och förbannelser hittar hon allt direkt genom internet och böcker. Hon behöver knappt leta. Jag vet inte, det känns helt enkelt inte trovärdigt.

Nej tyvärr, det här var ingen bok för mig. Kommer inte läsa vidare i serien, även om denna slutade med en cliffhanger. Det var dessutom en e-bok, vilket gjorde det extra jobbigt att läsa. Det var egentligen inte meningen att det här skulle bli en så negativ recension, men jag antar att det var nödvändigt för att få fram allt jag ville få sagt om boken.

//Agnes

Hitta Violet Park

Titel: Hitta Violet Park
Författare: Jenny Valentine
Serie: -
Förlag: Atrium förlag


Det fanns flera anledningar till att Violet Park inte borde ha betytt nåt för mig.
Hon var gammal.
Hon var död.
Hon var i en burk på en hylla.
Men jag träffade henne av en slump, mitt i natten, och hon förändrade allt.

Sextonåriga Lucas Swain blir nyfiken när har hittar en urna lämnad på en taxifirmas kontor. Eftersom han är övertygad om att han känner en förbindelse med den döda gamla damen i urnan - Violet Park - försöker han få tag i den. Men han har ingen aning om att jakten på Violet Park även kommer att leda honom in på mysteriet kring försvinnandet av hans egen far.


Hitta Violet Park var ungefär raka motsatsen till Torsdagsbarn. Den var lättläst, lättsam och hade högt tempo. Vi är båda överens om att det var rätt konstigt att huvudpersonen Lucas valde att sno en okänd urna från en taxifirma. Men på samma gång är det ju just det som gör hela boken. Man blir ändå lite nyfiken på vem Violet Park var, men man blev snabbt besviken eftersom det inte var så spännande som man först trott. Vilket var synd.

Vi blev rätt besvikna på historien, våra förväntningar var kanske för höga och det enda som var riktigt bra var slutet, när alla pusselbitar föll på plats. Det var väldigt smart och skojigt. Lite oväntat. 

Nu låter det kanske som om vi sågar den totalt, men den var faktiskt bra och språket gillade vi mycket. Karaktärerna var roliga och udda och alla hade sin del i berättelsen. Boken hade säkert vunnit på att vara lite längre bara, så man hade fått lära känna alla lite mer. 

//Agnes och Frida

I Heart You, You Haunt Me

Titel: I Heart You, You Haunt Me 

Författare: Lisa Schroeder 

Serie: - 

Girl meets boy.

Girl loses boy. 

Girl gets boy back...

...sort of. 

Ava can't see him or touch him, 

unless she's dreaming. 

She can't hear his voice, 

except for the faint whispers in her mind. 

Most would think she's crazy, but she knows he's here.

Jackson. 

The boy Ava thought she'd spend the rest of her life with. 

He's back from the dead, 

as proof that love truly knows no bounds.

Det här var den första boken jag läste som var skriven på vers, men absolut inte den sista. Det är så otroligt vacker att man dör lite vid varje ord. Man bara måste läsa det högt för sig själv. Så fint. Hade det inte varit för språket hade jag nog inte gillat den här boken lika mycket som jag gör, för själva historien i sig är inte så fantastisk. Det är språket som gör det fantastiskt. Det är galet hur så få ord kan få en att känna så mycket och att man faktiskt lär känna karaktärerna riktigt bra också med så lite ord, det är helt otroligt. Det är magiskt. 

Ja, som ni förstår av ovanstående text fullkomligt älskade jag sättet som den här boken var skriven på, men jag tyckte faktiskt mycket om själva historien också. Det är en väldigt sorglig liten historia, men samtidigt så fin och hoppfull. Det blir aldrig sådär jobbigt och tungt som det kan bli ibland och det gillar jag. 

Karaktärerna tyckte jag mycket om, och som jag sa innan tycker jag att det är helt otroligt att Schroeder lyckas få karaktärerna att kännas så levande och nära, trots att boken är kort och innehåller bra mycket färre ord än "vanliga" böcker. Hon bevisar att det inte behövs hundratals sidor för att man ska lära känna karaktärer och känna sig delaktig i berättelsen. Nu menar jag inte att jag på något sätt ogillar långa böcker, det gör jag verkligen inte, men jag tycker att det är häftigt att det går att beskriva så mycket med så lite ord. 

Jag hade lite problem med huvudpersonen Ava ett tag eftersom att jag tyckte att hon överreagerade lite och inte tog tag i sitt liv, men sen efter några sidor till kände jag mig otroligt dum över att överhuvudtaget ha tänkt den tanken. Jag har själv aldrig upplevt de saker hon har gått igenom och därför borde jag heller inte ifrågasätta hennes beteende. Vem vet, jag kanske hade reagerat precis likadant själv?

Som helhet tyckte jag väldigt mycket om boken. Den berörde verkligen och jag gillade blandningen av det sorgliga och det hoppfulla. Språket var som sagt underbart, men den föll lite på handlingen eftersom att jag inte tror att jag skulle gillat den lika mycket om den inte varit skriven på vers. Men som sagt, det är verkligen en läsvärd bok och jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Schroeder i framtiden eftersom jag är helt såld på hennes sätt att berätta. 

// Frida

So Shelly

Titel: So Shelly
Författare: Ty Roth
Serie: -
Betyg: 4/5

Until now, high school junior, John Keats, has only tiptoed near the edges of the vortex that is schoolmate and literary prodigy, Gordon Byron. That is, until their mutual friend, Shelly, drowns in a sailing accident.

After stealing Shelly's ashes from her wake at Trinity Catholic High School, the boys set a course for the small Lake Erie island where Shelly's body had washed ashore and to where she wished to be returned. It would be one last "so Shelly" romantic quest. At least that's what they think. As they navigate around the obstacles and resist temptations during their odyssey, Keats and Gordon glue together the shattered pieces of Shelly's and their own pasts while attempting to make sense of her tragic and premature end.


Av någon anledning (troligtvis på grund av att jag älskar omslaget och därför genast inbillade mig att boken skulle vara bra) hade jag ganska höga förväntningar när jag började läsa. Men i slutändan visade sig boken inte alls vara det jag hade väntat mig, ganska långt ifrån faktiskt, så därför har jag väldigt svårt för att säga om boken levde upp till mina förväntningar eller inte. För jag gillade ju den, men den var så annorlunda gentemot vad jag hade trott om den. Den var lite märklig, fast på ett bra sätt. 

John Keats och Gordon Byron är ungefär som salt och peppar, två vitt skilda personligheter som ändå, på något sätt, fungerar rätt bra ihop i slutändan. Deras underliga roadtrip, för att uppfylla deras vän Shellys sista önskan, blandas med en mängd tillbakablickar om de alla tre var för sig och hur deras relation till varandra var. Jag gillade verkligen berättarrösten, Keats. Han kändes så pålitlig och allt han gjorde och sa kom från hjärtat. Men när han berättade om Gordon, Shellys barndomsvän, blev jag enormt irriterad. Gordon, en riktig sexgalning som inte brydde sig om något som inte rörde honom själv, höll på att reta mig till döds. Allvarligt. Och sättet han behandlade Shelly på, som i stort sett villkorslöst älskade honom ändå, fick mig nästan att vilja vända ut och in på mig själv. Gud, vilken idiot.

I det stora hela var det en väldigt tung bok att läsa och det var väldigt mycket att ta in. Varje liten berättelse om Shelly, Gordon och Keats fick mig att stanna upp och tänka efter innan jag kunde fortsätta. Hela tiden var det något som kändes så otroligt fel och när man tänker efter var det egentligen inte så konstigt att Shelly gjorde som hon gjorde. Det är definitivt en bok värd sin plats i bokhyllan och en bok jag tycker man bör läsa. För den var bra, även om den var lite märklig.

//Agnes

I Heart You, You Haunt Me

Titel: I Heart You, You Haunt Me
Författare: Lisa Schroeder
Serie: -
Betyg: 5/5

Girl meets boy.
Girl loses boy.
Girl gets boy back...

...sort of.

Ava can't see him or touch him,
unless she's dreaming.
She can't hear his voice,
except for the faint whispers in her mind.
Most would think she's crazy, but she knows he's here.

Jackson.
The boy Ava thought she'd spend the rest of her life with.
He's back from the dead,
as proof that love truly knows no bounds.

Åh, ännu en sorglig bok. Och gud så bra dessutom! Funderar på om inte Lisa Schroeder har blivit lite av en favoritförfattare hos mig, men det är kanske för tidigt att säga eftersom jag bara har läst två böcker av henne än så länge. Något som är säkert, dock, är att hon skriver som en ängel. Och jag kommer garanterat läsa fler av hennes böcker. Troligtvis alla.

Precis som Chasing Brooklyn, var boken skriven med korta meningar som på samma gång innehöll en hel värld av tankar och känslor och det blev, återigen, som en enda lång underbar dikt som gick rakt in i hjärtat på en. Det är egentligen helt sjukt att man kan bli så påverkad av en bok som jag blev av både denna och Chasing Brooklyn, det går liksom inte riktigt att förklara. Språket, känslorna, karaktärerna... ja, det är helt enkelt så bra som det någonsin skulle kunna bli.

Man grips verkligen tag av boken och plötsligt försvinner världen runt omkring och det enda man kan tänka på är vad som står i boken. Läsa, läsa, läsa... Sträckläste boken, kunde verkligen inte lägga den ifrån mig förrän sista sidan var läst. Det slutade inte precis som jag hade väntat mig, även om slutet gjorde mig glad och lite lättad på samma gång. Men det var egentligen bara bra, för det finns nog inget tråkigare än en bok som är helt förutsägbar. Jag önskar bara att boken vore lite längre, för den tog slut alldeles för fort. Och jag önskar att alla skulle läsa denna boken, för den är så himla fin!

// Agnes

Wintergirls

Titel: Wintergirls
Författare: Laurie Halse Anderson
Serie: -
Betyg: 4/5

“Dead girl walking,” the boys say in the halls.
“Tell us your secret,” the girls whisper, one toilet to another.
I am that girl.
I am the space between my thighs, daylight shining through.
I am the bones they want, wired on a porcelain frame.

Lia and Cassie were best friends, wintergirls frozen in matchstick bodies. But now Cassie is dead. Lia's mother is busy saving other people's lives. Her father is away on business. Her step-mother is clueless. And the voice inside Lia's head keeps telling her to remain in control, stay strong, lose more, weigh less. If she keeps on going this way—thin, thinner, thinnest—maybe she'll disappear altogether.

När jag började läsa boken hade jag egentligen noll förväntningar. Ville bara bryta av mitt läsande i The Demon Lover lite grann (som jag för övrigt inte kommit så värst långt i^^) men nu när jag precis har lagt den ifrån mig känner jag mig alldeles... tung. Nästan lite ledsen. Mitt huvud är helt fyllt med tankar som bara studsar omkring. Jag gillade boken och samtidigt var den riktigt hemsk.

Boken börjar med att Lia får reda på att hennes före-detta bästa vän, Cassie, har dött. Därefter verkar allt bara gå utför. Redan innan vännen dör är Lia smal, och har suttit på två behandlingshem som bara hjälpt tillfälligt, men efter dödsbeskedet verkar hon ge upp, även om hon intalar sig själv att hon är stark som orkar och vågar stå emot alla frestelser. Det tog ett tag innan jag riktigt kom in i hennes eviga kalori-räkning var gång hon tvingades att äta, men effekten blev att man förstod hur jobbigt det måste vara att hela tiden ha stenkoll på precis allt man stoppar i sig. 

Det värsta med hela boken var att hon ville äta. Egentligen. Hon ville ju vara som alla andra och kunna äta utan att tänka. Hon ville må bra. Men när hon såg sig själv i spegeln såg hon inte sig själv, hennes ögon ljög och hon såg någon annan, och alla hennes riktiga tankar var överstrukna och istället gjorde hon precis tvärtom det hon egentligen ville. Och att hon snart börjar hemsökas av sin döde vän, som bara vill att hon fortsätter bli mindre, gör inte saken bättre. Hon fortsätter helt enkelt intala sig själv att hon inte behöver maten och att hon är stark som står emot och det bidrar till en massa lögner både för sig själv och för familjen och hon stöter bort precis alla som vill hjälpa henne.

Usch, det var riktigt hemskt att läsa. Samtidigt kändes det nyttigt. Och jag gillade huvudpersonen som var väldigt lätt att relatera till på många plan. Det jag gillade mest med henne var att hon djupt därinne någonstans hela tiden önskade att allt skulle bli bra och samtidigt som hon var så nere i skiten hade hon nästan ett ganska lättsamt sätt att se på livet och allt som hände omkring henne. Hennes beskrivningar av saker och personer var många gånger väldigt överdrivna och blev därför väldigt roliga. Så även om boken var riktigt hemsk var den också väldigt bra!

//Agnes

Resten får du ta reda på själv

Titel: Resten får du ta reda på själv
Författare: Lauren Oliver
Serie: -
Betyg: 4,5/5

Tänk om du bara hade en dag till att leva? Vad skulle du då göra? Vem skulle du kyssa? Vad skulle du säga till dina vänner och din familj?
Samantha Kingston har allt; världens coolaste pojkvän, tre fantastiska bästa vänner, och första tjing på allt på Thomas Jefferson High - från det bästa bordet i matsalen till den smörigaste parkeringsplatsen. 
Fredagen den 12 februari skulle bli ännu en perfekt dag i hennes underbara liv. Istället visar det sig vara hennes sista.
Men så får hon en andra chans. Sju chanser, till och med, för att lösa mysteriet kring hennes död. Under tiden upptäcker hon det sanna värdet av allt hon håller på att förlora.

Sju långa kapitel. Sju chanser av samma dag. Sju gånger för Sam att inse sina misstag och göra det bästa av sin sista dag i livet. Låter lite hemskt tycker jag om man bara ser till den sammanfattningen. Och helt ärligt var boken lite hemsk egentligen. Och riktigt bra!

Jag gillade idén till den här boken riktigt mycket och det var något helt annat än vad jag tidigare har läst. Det som var mest spännande var alla detaljer, alla saker som utvecklas olika beroende på hur Sam handlade och jag hade faktiskt ingen aning om hur allt skulle bli nästa gång hon vaknade upp, vad som skulle hända och vad alla runt omkring henne skulle göra och säga om hon ändrade sina egna handlingar. Samtidigt fick man hela tiden reda på varför vissa i hennes närhet var som de var och gjorde som de gjorde.

Av de tidigare recensioner jag läst om boken verkar det som om många inte tyckte så speciellt mycket om huvudpersonen, Sam, eftersom hon börjar sin resa som en riktig bitch. Men jag gillade henne väldigt mycket och jag tyckte om hennes små förändringar och sin utveckling, när hon börjar inse att det hon gör kanske inte alltid är så bra. Tur för henne att hon har hela sju chanser på sig att ändra alla fel hon gör. Tänk om en annan också hade haft det^^ Men det känns på något sätt som om hon hela tiden förstår att hon gör fel, redan från början, men att hon inte riktigt vågar erkänna det för sig själv. Och många gånger är det väl så, ibland gör man saker utan att riktigt tänka efter, eller man vågar inte riktigt tänka efter, och sedan inser man hur fel det var. Efteråt, när det redan är för sent.

Utan att kanske avslöja för mycket tycker jag det roligaste var den gången hon vaknade upp och bestämde sig för att skita i allt och bara göra en hel massa konstiga saker istället för att bry sig. Jättekul att läsa om hur alla reagerade på allt hon gjorde den gången. Sorgligast var näst sista gången hon vaknade upp och insåg, verkligen förstod, hur mycket hon skulle förlora om hon inte skulle vakna upp igen. Och även om hon gjorde det bästa av den dagen, enligt min mening, så var det nog den jobbigaste. 

Karaktärerna i den här boken var alldeles underbara på sina egna sätt och jag kände igen så många av dem från verkliga livet. Förutom Sam, så fastnade jag nog mest för hennes vänner (även om de ibland var riktiga idioter) men framför allt för Sams barndomsvän Kent. Språket var okej, Sam kläckte ur sig en hel del roliga kommentarer, men jag tror faktiskt det hade låtit bättre på originalspråk. Dessutom tycker jag Originaltiteln Before I Fall låter lite finare än vår svenska titel. Vad gäller framsidan tycker jag att både originalet och det svenska är fina på sina sätt. 


Oj, den här recensionen blev nog lite lång^^ Jaja, vad jag ville säga var helt enkelt att det här var en riktigt bra bok! :)

//Agnes

Chasing Brooklyn

Titel: Chasing Brooklyn
Författare: Lisa Schroeder
Serie: -
Betyg: 5/5

Restless souls and empty hearts

Brooklyn can't sleep. Her boyfriend, Lucca, died only a year ago, and now her friend Gabe has just died of an overdose. Every time she closes her eyes, Gabe's ghost is there waiting for her. She has no idea what he wants or why it isn't Lucca visiting her dreams.

Nico can't stop. He's always running, trying to escape the pain of losing his brother, Lucca. But when Lucca's ghost begins leaving messages, telling Nico to help Brooklyn, emotions come crashing to the surface.

As the nightmares escalate and the messages become relentless, Nico reaches out to Brooklyn. But neither of them can admit that they're being haunted. Until they learn to let each other in, not one soul will be able to rest.

Så. Otroligt. Fint.

Fin handling, fina karaktärer, fint språk. Precis allt med den här boken fångade mig och jag tror aldrig jag läst något så här gripande förut.

Jag gissar på att den här recensionen inte kommer att bli så särskilt lång, för jag har svårt att riktigt få fram det jag vill ha sagt. Alla känslor är så svåra att beskriva och när jag har läst något så här bra vill jag inte heller förstöra allt genom att babbla på i en evighet...

Sträckläste boken hela dagen igår och kunde verkligen inte lägga den ifrån mig. Det fanns liksom inget ställe där jag kunde ta en riktig paus, för det var så spännande rakt igenom, så fruktansvärt gripande. Och så otroligt sorgligt. Jag kände verkligen för de här människorna, deras sorg och saknad och smärta blev till min egen. Kunde känna förvirringen, ilskan, skräcken. Allt blev så verkligt på något sätt.

Blev helt förälskad i det fina sättet Lisa Schroeder skrivit den här boken på. De korta meningarna som samtidigt innehöll så mycket av allt, som sa så mycket. Det blev som en enda lång, vacker och underbar dikt.

Hittade en liten boktrailer också, som jag passar på att lägga in :) Älskar verkligen boktrailers. Tycker det borde finnas fler av dem...

//Agnes

Tretton skäl varför

Titel: Tretton skäl varför
Författare: Jay Asher
Förlag: Pocketförlaget
Serie: -
Betyg: 4,5/5

Du kan inte spola tillbaka till det förflutna. Enda sättet att få veta hemligheten är att trycka på play.

När Clay Jensen får ett paket med tretton kassettband skickade till sig vill han till en början inte ha något med dem att göra. Banden kommer nämligen från Hannah Baker. Hannah som har tagit livet av sig. Clay tycker att hennes hemligheter ska begravas med henne. Men ändå trycker han på play. När Hannahs röst berättar att Clay finns med på hennes band och att han, på något sätt är medskyldig till hennes död, är han tvungen att fortsätta lyssna.
Genom tretton band får han ta del av allt det som hände Hannah innan hon dog och han fortsätter att lyssna hela natten. Clay kan inte göra annat än att följa Hannahs inspelade röst genom den lilla staden och det han upptäcker förändrar hans liv. För alltid.

Tretton skäl varför är för dig som vågar bli berörd på riktigt. Det är en omskakande berättelse om unga människors kärlek och desperation. 

Ännu en sorglig berättelse om lite kärlek och om döden... Och den här var minst lika bra, kanske till och med snäppet bättre än förra jag läste. Det här är en bok som jag flera gånger funderat på att köpa, men av någon anledning aldrig gjort. Nu fick jag tag på den i alla fall och så här efter att jag precis läst den ångrar jag mig lite att jag inte har köpt den tidigare. Så himla bra! Tyvärr, får jag lov att säga, var det inte en klockren femma, men kommer till det lite senare.

Som sagt var detta en ganska sorglig berättelse om hur en ung flicka bestämmer sig för att ge upp. Sitt liv. Allt. Och genom de band som hon skickar till de som på något sätt är orsaken till detta och som Clay lyssnar på, får man steg för steg reda på varför. Det var riktigt rörande att få höra de tretton orsakerna till varför hon valde att ta sitt liv, även om vissa av de här skälen inte var lika... hur ska jag säga det... "farliga" som vissa andra. Jag säger inte att det var "dåliga" skäl (om man nu ens kan säga så?) för man förstår precis hur hon tänker och när allt väl börjat gå utför är det svårt för henne att inte påverkas av de ganska grymma saker hon utsätts för.

Själva idén till den här boken är egentligen ganska obehaglig. Jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag fick hem en massa band från någon som tagit livet av sig, bara för att få reda på att jag var en av orsakerna till det... Och ungefär så känner väl Clay när han får hem banden. Först vill han inte lyssna, men sen kan han inte låta bli och ju mer han lyssnar desto mer nyfiken blir han - vad har han gjort mot henne? Han tyckte ju om henne...

Samtidigt fylls han med en massa ilska och sorg och förvirring, när han hör historierna om de andra inblandade. Och mer än en gång frågar han sig själv varför ingen insåg hur de påverkade Hannah. Varför ingen såg alla tecken och varför ingen gjorde något. Varför gjorde inte han något när han hade chansen? På det sättet gillade jag Clay, för han brydde sig verkligen och han anade åtminstone att något inte stod rätt till hos Hannah, att något var på väg att hända, även om han inte förstod det riktigt då. Det var också hans berättelse jag såg mest fram emot att få höra.

Om jag ska vara petig, vilket kanske egentligen är ganska onödigt, så är språket en anledning till varför betyget bara blev 4,5. Det var jättefint! Måste jag få säga först, så att ingen missuppfattar mig nu. Men jag har en känsla av att den är bättre på originalspråk... Givetvis är det bara en gissning, men jag tror faktiskt det. Därför tänker jag nog få tag på den på engelska också så att jag kan ge den en ärlig chans till, för det är den värd! :)

//Agnes

Vad är så skört att de bryts om du säger dess namn?

Titel: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Författare: Björn Sortland
Förlag: Pocketförlaget
Serie: - 
Betyg: 4,5/5

Markus är 19 år och kär. På riktigt. Det är som om livet börjar i samma stund som han ser Ingrid för första gången. Från och med då handlar allt om längtan och hopp om ett liv tillsammans.

Men allt blir inte riktigt som Markus tänkt sig. När han förälskar sig i Ingrid blir kärleken istället vägen mot slutet. För Ingrid är sjuk, och hon blir allt sämre i takt med att förhållandet djupnar. Till slut kan de inte bortse från det uppenbara, den enda framtidsbilden för det förälskade paret är döden.

Ånej, så sorgligt! Tror jag dog lite inombords precis... En väldigt kort och snabbläst bok, som samtidigt rymde en otroligt bra historia om dödsdömd kärlek.

Jag älskade det fina språket och att det nästan började som nytt kapitel på varje sida och att den istället var indelad i tre lite större delar - blev enklare att läsa den och det var dessutom väldigt effektfullt. På varje sida stod bara det som var viktigt, inte en massa mellansnack eller strunt för att fylla ut, utan endast det som betydde något. Allt berättades av en anledning. Och allt kändes så himla äkta, vilket gjorde boken ännu hemskare att läsa. 

Jag vet inte riktigt vem jag ska tycka mest synd om - Markus eller Ingrid - det är nog lika synd om de båda faktiskt. Det var grymt frustrerande att läsa hur Markus träffar Ingrid och blir kär, nästan på en gång och för första gången på riktigt, och hur de sakta bygger upp någonting som aldrig kommer att hålla. Allt jag kunde tänka på var hur orättvist allt var.

Kan nog inte säga mer om boken nu, utan att förstöra känslan av den. Jag tror, och tycker för den delen, att för att förstå hur fin denna berättelsen var så måste man helt enkelt läsa boken själv. För det här var fint. Väldigt fint, faktiskt.

//Agnes

Den 4e parallellen - Lasarusfenomenet

Titel: Den 4e parallellen #1, Lasarusfenomenet 
Författare: Kjetil Johnsen
Serie: Den 4e parallellen
Betyg: 4/5

Lever Emma? Ligger hon fortfarande i koma? Någonting känns annorlunda - men vad?

Sjuttonårige Emma vaknar upp ur koma och allt har förändrats. Hennes bror är stum, hennes föräldrar är döda - och hennes farbror verkar tycka att det är Emmas fel. Själv har hon svårt att skilja drömmar och minnen från vad som är verkligt. Hur gick den hemska bilolyckan egentligen till? Hon måste ta reda på vad som hänt. Alla spår pekar mot hennes pappas mystiska forskning vid den topphemliga militärbasen i Nevadaöknen. Men innan sanningen kan avslöjas så ska många människor komma att dö. Även Emma...

Han har gjort det igen! Självklart snackar jag om Kjetil Johnsen, författaren till TRE-serien som jag skrivit om tidigare och anledningen till att jag lånade den här boken från början var faktiskt för att jag gillade TRE så himla mycket och blev därför lite nyfiken på vad det här var för något. Och vad var det för något då? En sjukt spännande början på en serie jag nu ser hur mycket som helst fram emot att få läsa! Kan passa på då att säga att del två, Den 4e Parrallellen #2, Carringtonkatastrofen, släpps den 5 april i år så håll utkik efter den! :)

Precis som i TRE-serien (kommer att dra några jämförelser med den) så var tempot högt, kapitlen korta och händelserna många. Och något jag verkligen gillade även i det här fallet var dialogerna. Jag vet inte inte varför, men det är på något sätt dem som gör hela boken. Framför allt för att de är så trovärdiga - skrivna precis så som man faktiskt skulle säga på riktigt. Meningarna är ibland korta, ibland långa, ibland upprepande och ibland fullpackade med outtalade känslor som lyfter hela berättelsen. Och jag gillar att en del saker kommer en gång till, i ett helt annat kapitel, rakt av kopierade fast ur någon annans synvinkel. Skithärligt, om jag får lov att uttrycka mig så :)

På tal om olika synvinklar så är det också något som får allt att bli dubbelt så spännande, eftersom man får se sakerna från alla håll och kanter. I det här fallet får följa - bortsett från Emma som allt handlar om - både farbror Harry och Chefskirurg MacDonald och så småningom sjuksköterskan Holly och trädgårdsmästaren Daniel och en del andra människor, vilket gör att man själv blir lite osäker på vad som är sant och vad som inte är det. Man hoppar dessutom in och ut i vad som verkar vara Emmas minnen eller drömmar eller bara Déjà vu-känslor. I den här boken kan man inte riktigt vara säker på vad.

I själva verket vet man inte mycket om vad som egentligen händer, bara att Emma och hennes familj råkat ut för en bilolycka där hennes föräldrar dog och att hennes lillebror är förändrad (man anar dock varför) och att hennes farbror beter sig märkligt misstänksamt mot Emma och att ingenting i Emmas liv blir som det en gång varit. Och just det, att Emma dog i bilolyckan...

//Agnes