Spring så fort du kan

Titel: Spring så fort du kan
Författare: Sofia Nordin
Serie: Del 2
Antal sidor: 210
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

"Det var feberns fel att jag hamnade här. I en glänta i skogen, med bara en usel presenning som skydd mot regn och vind. Eller min feghets fel, kan man också säga. Min eviga, förbannade feghet. En modigare person skulle ha stannat och hjälpt till. Men inte jag. När alla plötsligt blev dödssjuka drog jag. Jag struntade i min egen mamma. Jag struntade i Hillevi. Hillevi som var världens finaste tjej."

Ante tror att han är ensam om att ha överlevt febern, men plötsligt dyker Ella och Hedvig upp och han följer med dem till gården där de bosatt sig. Det är en lättnad att träffa andra människor, men det är svårt också. Hur gör man när man ska bo ihop och alla inte vill samma sak? Är det okej att bli kär och tänka på sex trots att världen har gått under? Och får man drömma om en framtid, trots att man är en fegis som bara sprang när man borde ha stannat?

Den andra delen i Sofia Nordins serie om det postapokalyptiska Sverige tar vid precis där den första boken, En sekund i taget, slutade och även om den räknas som en fristående fortsättning tycker jag den vinner på att läsas efter den första. De båda böckerna är trots allt väldigt sammanlänkade, på ett bra sätt, och passar väldigt bra för sträckläsning. Man vill inget annat än att plocka upp bok två när första boken är utläst. 

Berättarjaget har i Spring så fort du kan förflyttats från Hedvig till Ante, och även om jag inte helt fastnar för honom som karaktär, tycker jag fortfarande att Nordin är väldigt duktig på berättarröster - de speglar karaktärerna så bra och känns mycket träffsäkra. Jag tycker även om att berättarrösten känns så rätt rent åldersmässigt; att det verkligen känns som att det är en tonårings språk, tankar och känslor, och inte en vuxen persons föreställningar om dessa. Det är förmodligen väldigt svårt att åstadkomma, men Nordin lyckas verkligen. Det känns trovärdigt och aldrig framtvingat eller konstigt.  

Handlingen utspelar sig mestadels på gården och fokus är inriktat på att försöka skapa ett liv där, snarare än att leta efter fler överlevare. Det är kanske inte riktigt lika spännande som i första boken, men jag tycker om att det är mycket mer fokus på relationer, tankar och känslor. Det känns logiskt på något sätt att det var där historien skulle landa just nu, när den värsta stormen har lagt sig och någon typ av vardag har börjat infinna sig. Det är intressant att följa hur relationerna karaktärerna emellan förändras allteftersom tiden går och de lär känna varandra. Det är mycket glädje, kärlek och vänskap, men också sorg, saknad och ilska. 

Spring så fort du kan är en stark uppföljare, som innehåller allt det där som jag tyckte så mycket om med första boken och lite till: spänning, känslostormar, träffsäkra berättarröster, vänskap och kärlek. Jag rekommenderar den till alla som läst första boken, och till er som inte läst första boken än kan jag bara säga: Gör det! Och ha andra delen nära till hands, för du kommer nästan garanterat att vilja läsa mer. 

//Frida

En sekund i taget

Titel: En sekund i taget

Författare: Sofia Nordin

Serie: Del 1

Antal sidor: 193

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2013

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

"Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna."

Så börjar Sofia Nordins tredje ungdomsroman. En gripande, otäck och väldigt intressant berättelse om Hedvig, vars hela familj dött i en mystisk feber. Hon lämnar lägenheten, vet inte om det finns några fler människor kvar i världen eller om hon är helt ensam kvar. På gatorna ligger det döda människor överallt, det är alldeles tyst.

En sekund i taget är första delen i Sofia Nordins serie om ett postapokalyptiskt Sverige. En mystisk feber har dödat befolkningen och vi får följa med Hedvig, som tyckt vara den enda som överlevt, i hennes kamp för överlevnad i denna nya, brutala verklighet. Historien greppar tag i en direkt och känslorna stormar omkring i ett enda virrvarr. Det är så sorgligt och hemskt alltihop. Och så verkligt. Allt känns så nära, så äkta. Det skulle kunna hända nu, imorgon, om en vecka. Tankarna snurrar omkring i tvåhundra kilometer i timmen, minst. Hur skulle jag själv ha reagerat? Hade jag över huvud taget orkat fortsätta om jag mot förmodan överlevt febern? Jag med mina icke-existerande överlevnadskunskaper, hade jag klarat mig i den nya världen? 

Jag fastnar direkt för Hedvigs berättarröst, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att just berättarröster är en av Nordins större styrkor. Hon får alltid berättarrösterna att kännas som att de verkligen tillhör karaktären. Ger oss som läsare en direktväg in i karaktärens huvud, så att vi blir som ett med den. Just Hedvig bär på så himla många tankar och känslor, som ligger precis under ytan, väntar på att explodera. Det porträtteras så bra. Hon kämpar inte bara för att överleva, utan det pågår också en kamp inom henne själv för att kunna hantera allt som hänt och allt som aldrig kommer att hända. 

Hedvig är inte den mest sympatiska karaktär jag stött på, men jag tycker om henne. Hon är smart, modig och stark. Samtidigt som hon ibland är väldigt osmart, rädd och sårbar. Jag älskar att Nordin låter sina karaktärer ha alla dessa drag. Låter dem vara både starka och svaga. Smarta och naiva. Självständiga och sårbara. Att hon låter dem vara människor, med allt vad det innebär. Hon väjer inte för det "fula", men är heller inte rädd för att visa den andra sidan. Det älskar jag. 

En sekund i taget är kort och precis lika spännande som gripande, vilket gör att sidorna bara flyger förbi. Man måste hela tiden läsa en sida till. Bara en sida till.. Det är så bra, så väldigt, väldigt bra. Från början till slut. Och när det är slut vill man bara ha mer, mer, mer. Nordin har verkligen lyckats skapa en fängslande historia som går in under huden, ända in i benmärgen. Det är tankeväckande, skrämmande och framförallt realistiskt. Jag rekommenderar den varmt!

//Frida

Som om jag vore fantastisk

Titel: Som om jag vore fantastisk
Författare: Sofia Nordin
Serie: Del 3
Antal sidor: 189
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

En mystisk feber har dödat större delen av mänskligheten. Samhället har brutit samman och Ella är en av de få som överlevt.

Tillsammans med Nora letar hon efter andra överlevare. Det måste väl finnas fler människor som har klarat sig undan febern? Men resan blir inte det fantastiska äventyr och segertåg de hoppats på.

Som om jag vore fantastisk är den spännande, fristående fortsättningen på kritikerrosade En sekund i taget och Spring så fort du kan. Sofia Nordin beskriver en postapokalyptisk verklighet där ingenting är som det brukar, samtidigt som de få människor som finns kvar har precis samma känslor och tankar som du och jag.

Som om jag vore fantastisk är tredje delen i Sofia Nordins postapokalyptiska serie om överlevnad, vänskap och kärlek. De tre böckerna i serien räknas som fristående, men efter att ha sträckläst allihop måste jag ändå säga att jag tycker att de borde läsas i ordning. De hänger trots allt ihop väldigt mycket för att vara fristående böcker. På ett positivt sätt! Och de passar alldeles utomordentligt för sträckläsning. 

I den här boken är det Ella som tar över berättarrollen och trots att hon varit den karaktär jag tyckt minst om fastnar jag direkt för hennes berättarröst. Den känns så väldigt mycket Ella. Jag tycker verkligen att Nordin har lyckats alldeles förträffligt bra med berättarrösterna genom hela serien. Språket är enkelt, träffsäkert och känns sådär precis lagom talspråkligt och tonårsaktigt. Aldrig överdrivet. Aldrig tråkigt. Det känns verkligen som att man befinner sig inne i karaktärens huvud, delar hens tankar och känslor. Berättarformatet är troligtvis den största anledningen till varför allt känns så läskigt verkligt och nära. 

Ella är en himla komplex karaktär. Ena stunden tycker jag att att hon är alldeles fantastisk, för att hon är sådär härligt spontan, säger vad hon tycker och hela tiden längtar efter mer. Mer, mer, mer. Hon är tvåhundra procent när alla andra är mindre än femtio. Andra stunder retar jag ihjäl mig på henne för precis samma saker. Hon kan vara så fruktansvärt egoistisk och känslokall. Som ett litet barn som tror att hela universum kretsar runt henne. Som bara vill ha, ha och ha, men som inte har förstått att det inte fungerar så i längden. Att man måste ge någonting tillbaka också, annars finns det till slut ingen kvar att få någonting av. När jag blir som mest irriterad på henne får jag påminna mig om att hon bara är fjorton år. Det vore helt ologiskt om hon var helt perfekt, utan fel och brister. Hon utvecklas dessutom hela tiden och är medveten om sina brister. Hon försöker ändra sig, men felfri blir man ju aldrig. Så, istället för att bli tokig på allt dumt Ella gör, beundrar jag Nordin för att ha skapat en karaktär som känns så äkta. En karaktär som får vara både fantastisk och hemsk samtidigt. En karaktär som får vara som människor är, helt enkelt. 

Precis som de tidigare delarna får den här boken mig verkligen att tänka till. Vad skulle jag själv gjort i samma situation? Skulle jag vara den som tog tag i saker och försökte komma på det bästa sättet att överleva på? Eller skulle jag vara den som bara lade mig ner i en gråtande hög på marken och gav upp? Skulle jag låsa in mig i min ensamhet någonstans, eller skulle jag våga mig iväg och leta efter fler överlevare? Det är verkligen en hemsk verklighet som Nordin skildrar och jag älskar att hon inte har slängt in några zombies eller något annat övernaturligt för att bre på det hela. Det är obehagligt redan som det är. Mer obehagligt till och med eftersom det känns så realistiskt, så väldigt, väldigt nära. 

Det finns så väldigt mycket mer jag skulle vilja skriva och så väldigt mycket som jag skulle vilja diskutera, men samtidigt vill jag inte förstöra läsupplevelsen för alla er som fortfarande inte läst serien. Precis som med nästan alla andra böcker är det bäst att börja läsa utan att egentligen riktigt veta vad som väntar. Jag avslutar därför med att säga att jag tycker att alla som är det minsta lilla nyfikna och som vill ha postapokalyps, spänning, himlastormande känslor och en skrämmande realistisk historia, borde plocka upp och sträckläsa serien nu på en gång. Jag har utan tvekan hittat en ny favorit och väntar med spänning på fler delar. För en fortsättning hoppas jag verkligen att det kommer. Helst flera... 

Favoritcitat

"Alltid samma sak. Ella-två-hundra-procent. Ella-tusen-procent. Alldeles för jävla mycket Ella. Men vad skulle jag vara istället? För lite? Halv-Ella?"

//Frida

Naturals

Titel: Naturals
Författare: Tiffany Truitt
Serie: The Lost Souls #2

Tess is finally safe from the reach of the Council, now that she is living in the Middlelands with the rebel Isolationists. With James having returned to Templeton, she easily falls back into her friendship with Henry, though her newfound knowledge of Robert’s chosen one status still stings. Even surrounded by people, Tess has never felt more alone. So she’s thrilled when James returns to the settlement, demanding to see Tess — until she finds out that it’s because her sister, Louisa, has been recruited into Tess’s old position at Templeton, and that the dangerously sadistic chosen one George has taken an interest in her.


Varning för spoiler!

Tyckte väldigt mycket om första boken i serien, Chosen Ones (recensionen hittar ni här), och var riktigt nyfiken på fortsättningen. Kan lugnt säga att jag tyckte den var minst lika bra. Blir så himla glad när jag ser omslaget också. Sjukt fint, precis som hos första boken. Nästan till och med snyggare.

Hur som helst. I slutet av förra boken lyckades Tess fly från Templeton och ta sig ut i det fria för att söka efter de så kallade Isolationists, som man skulle kunna beskriva som ett fritt folk som lever på det de själva skapar. De sår till exempel sina egna grödor, mjölkar sina kor osv. Men de är också rebeller. Går emot regeringen i allt de tycker. Enligt dem själva är resten av folket slavar åt regeringen, medan de själva är fria och gör vad de själva vill.

Det jag tyckte bäst om med den här boken var att de nästan uteslutande befann sig ute i naturen och "vildmarken". Man kände verkligen att de fick kämpa hela tiden, att inget var lika lätt längre för Tess, som när hon bodde på Templeton, även om hon hade det jobbigt där med. Glöm den sköna, mjuka sängen, de varma dagliga duscharna och rena kläder. Nu tvingas hon leva på helt andra villkor, där hon istället får sova i tält och duscha en gång i veckan. (Man vågar knappt tänka på hur alla luktar.) Hon är åtminstone fri och i säkerhet. Åtminstone är det var hon tror till en början. 

Allt eftersom tiden går på det nya lägret hos rebellerna, börjar Tess inse att saker egentligen inte alls är så olika från när hon bodde på Templeton. För även om rebellerna kallar sig fria och påstår att alla som bor i lägret får lov att bestämma över sig själva, så känner sig Tess minst lika fången och bunden till en massa strikta regler som förut. Och inte är de speciellt gästvänliga heller på det nya stället. När sedan en massa hemska meddelanden börjar dyka upp, direkt riktade mot Tess, blir allt mycket värre.

Som sagt tyckte jag väldigt mycket om boken och jag längtar tills tredje delen, Creators, kommer ut i början på nästa år. Tycker förresten mycket om omslaget till Creators också (som ni hittar här), även om det inte är riktigt lika fint som hos de tidigare två böckerna.

//Agnes

Chosen Ones

Titel: Chosen Ones
Författare: Tiffany Truitt
Serie: The Lost Souls #1


 Life is bleak but uncomplicated for sixteen-year-old Tess, living in a not-too-distant future where the government, faced with humanity's extinction, created the Chosen Ones, artificial beings who are extraordinarily beautiful, unbelievably strong, and unabashedly deadly.

When Tess begins work at Templeton, a Chosen Ones training facility, she meets James, and the attraction is immediate in its intensity, overwhelming in its danger. But there is more to Templeton than Tess ever knew. Can she stand against her oppressors, even if it means giving up the only happiness in her life?


Okej, första recensionen på tiotusen år. Får se hur det här går, känner mig lite ringrostig. 

Hur som helst. Hade superhöga förväntningar på den här boken av någon anledning. Tror det hade att göra med det galet fina omslaget. För som alla vet borde ju alla böcker med snygga omslag automatiskt vara bra, eller hur?^^ Kan faktiskt säga att jag, till skillnad från tidigare gånger, inte blev besviken. Den var kanske inte så otrolig som jag hade hoppats på, men ändå riktigt bra! 

På grund av alla krig som pågått oss människor emellan har regeringen skapat ett slags "supermänniskor", enbart män, som är otroligt vackra, starka och näst intill odödliga, som kallas Chosen Ones. Dessa ska skydda människorna i det krig som pågår mellan olika distrikt, eller vad man nu ska kalla det. Samtidigt har alla mänskliga kvinnor mist sin förmåga att föda barn på normalt sätt, då enda utgången är döden och människor i allmänhet har blivit mindre och mindre värda, fastän de själva inte inser detta. De ser snarare upp till alla Chosen Ones och tror att de är lösningen på alla problem. 

Två stycken som skiljer sig från mängden är Tess, människa, och James, Chosen One. Tycker mycket om båda två. Inga fantastiska karaktärer på något vis, men jag hade väldigt lätt för att relatera till dem. Främst gillar jag att de var två av de få som faktiskt började se genom det nya samhällets alla lögner. Kunde dock störa mig på en del saker och val Tess gjorde. Å andra sidan, var det precis det som gjorde boken spännande.

När jag läste kunde jag inte låta bli att tänka lite på Delirium av Lauren Oliver, som jag tyckte var grymt bra. Mest för att den var uppbyggd på lite samma sätt. I korta drag en dystopi där kärlek är något förbjudet och att gifta sig är en dödssynd. Blev såklart att jag satt och jämförde vissa delar, men egentligen var det inget jag störde mig på. Det fanns ändå så mycket som skiljde böckerna åt för att det skulle vara irriterande på något sätt. En skillnad var att huvudkaraktären i den här boken, Tess, redan tidigt i boken började protestera mot hur samhället såg ut, till skillnad från Lena i Delirium, som faktiskt trodde på alla lögner.

Har lite svårt för att sätta fingret på exakt vad det var som gjorde boken så bra, men det berodde rätt mycket på känslan jag fick när jag läste. Framför allt från miljöerna och det som hände "i bakgrunden", alltså allt man inte riktigt fick veta. Det var något skumt som rörde sig genom hela boken och jag tycker man förstod redan från början att det var något som inte stod rätt till. Det är lite det som gör mig så himla nyfiken på nästa del, Naturals, som kommer ut i april nästa år. Speciellt med tanke på hur den här boken slutade... Kan knappt vänta!

//Agnes

Delirium

Titel: Delirium
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #1

Before scientists found the cure, people thought love was a good thing. They didn’t understand that once love -- the deliria -- blooms in your blood, there is no escaping its hold. Things are different now. Scientists are able to eradicate love, and the government demands that all citizens receive the cure upon turning eighteen. Lena Holoway has always looked forward to the day when she’ll be cured. A life without love is a life without pain: safe, measured, predictable, and happy.

But with ninety-five days left until her treatment, Lena does the unthinkable: She falls in love.


Det är något speciellt med dystopier. Det var något alldeles extra speciellt med den här dystopin och jag tror nästan jag är lite förälskad faktiskt.

Jag ska vara ärlig, jag fick lite ångest när jag började läsa den här boken. Det var nästan plågsamt. En värld utan kärlek?! Tanken fick mig faktiskt att må dåligt. Ju mer jag läste desto värre blev det och flera gånger ville jag bara skrika in i boken och få alla att fatta vilket idiotiskt samhälle de levde i. Ja, haha, så upprörd jag blev^^ Samtidigt insåg jag vilket geni Lauren Oliver är. Genom berättarjaget, Lena, ger hon läsaren en inblick i den märkliga vardag USA lever i där kärlek är en förbjuden "åkomma", en farlig sjukdom som måste botas och hon får en att förstå precis varför alla lever efter detta, att alla faktiskt tror på det. Man förstår, och man vet precis hur fel det är. Så otroligt frustrerande!

Lena lever hela sitt liv i tron om att kärlek är en hemsk sjukdom och hon ser fram emot dagen hon ska bli botad. Hon till och med räknar ner till dagen de ska skära i hennes hjärna. (Bara det fick mig att vilja gråta). När hon sedan träffar Alex vänds hela hennes livsbild upp och ner och hon börjar sakta ifrågasätta hela samhällets tankesätt och regler. Och när sedan det otänkbara, det förbjudna händer inser hon att hela hennes liv har varit en stor fet lögn.

Lena var en person jag direkt kände att jag kunde relatera till på många sätt. Jag gillade verkligen hur hon var som person och hon kändes så äkta. Man kan inte låta bli att tycka synd om henne för att hon blir lurad rätt upp i ansiktet av de hon litar på och på samma gång måste man älska henne för sitt otroliga mod och sitt envisa hjärta. Alex och Lenas bästa vän, Hana, var två andra karaktärer jag verkligen fastnade för, men förvånansvärt nog var det i slutändan Gracie som förvånade och förundrade mig mest. Att säga varför vore att förstöra för er och det vill jag inte och jag tror att man måste läsa för att förstå. Och det tycker jag verkligen att ni borde göra, för den här boken var något alldeles extra :)

//Agnes