Of Sand and Storm

Title: Of Sand and Storm
Author: Amber Argyle
Series: Fairy Queens, #5
Publication date: August 11, 2016 
Length: 171

Find it here: Amazon Goodreads Kobo B&N iBooks

Other books in the series: Of Ice and Snow | Winter Queen | Of Fire and Ash | Summer Queen | Daughter of Winter | Winter's Heir

By law, any child born in Idara is free, even if that child is born in a slave brothel. But as Cinder grows into a beauty that surpasses even that of her mother and grandmother, she realizes that freedom is only a word. There are other words too, stronger words. Words like betrayal and prison and death. And there are words even stronger than those. Words like courage and family and love.

In the end, if Cinder is to escape the fate of her matriarchs, she'll have to fight for her freedom. Because true freedom is never free.

Thank you to Amber Argyle for the review copy! As I'm part of the Argylers Street Team this review will be in English instead of Swedish.

 ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

My Review

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Of Sand and Storm is the fifth book in the Fairy Queens seriesand it works as a sort of companion novel to the rest of the series. It takes a little side step from the main storyline and it follows a girl named Cinder, who also shows up in the very last book in the series, Winter’s Heir. In Of Sand and Storm we get to know Cinder’s background story and how she came to be part of the conflict between the fairy queens.

All of the books in the Fairy Queens series have their dark moments, but Of Sand and Storm is by far the darkest since it deals with slavery and sex trafficking. Argyle handles these themes well and I appreciate that she doesn’t shy away or tries to sugarcoat it to make it easier for the reader to cope with. It’s raw and honest and I believe it has to be when it comes to these themes. They are real issues and to tone them down would just be so wrong. It’s important that these issues are addressed and sometimes the harsh truth is exactly what is needed, however horrible and terrifying it might be. Of Sand and Storm is not a true story and it is set in a fantasy world, but the issues it deals with are real. It’s horrible and frightening that human trafficking still exists and we can’t turn a blind eye to these problems. We all have to work towards a world where no one can ever be forced to give up the rights to their own bodies. 

Cinder’s journey took me on an emotional roller coaster and her story really wound its way to my heart. There are a lot of feelings tumbling around and the tears are never far away, but despite the dark themes there’s still hope and glimpses of happiness to be found in the story. It’s not all darkness and at the end I feel hopeful rather than sad. It is possible for light to outshine darkness, even though it seems impossible. It might take a lot of time, strength, courage and sacrifices, but it is possible. 

I liked Cinder when I met her in Winter’s Heir, but I like her even more now that I’ve read her story. She actually reminds me a lot of a young Nelay. She’s determined and strong and utterly selfless, willing to risk everything to save her loved ones. Even though the whole world seems to fight against her, she always gets back up and never loses hope of true freedom. She’s facing an impossible fight, but she doesn’t let that stop her. It’s inspiring and you root for her all the way. 

Nelay gets a little time in the spotlight, and as always, I’m delighted to get just a few scenes with her since she’ll always be my favorite. It was nice to see a bit of her motherly side and the interaction between her and Denar warmed my heart. It was also interesting to get a glimpse of how difficult it is for her to keep the fairy part of her from taking over. Denar is his adorable and charming self and he manages to make me smile both once and twice even though he has a very small part to play in this book. 

Cinder’s mother and grandmother are both very strong characters and the bond between the three generations of women is just beautiful to see. Despite their hard lives as slaves, they haven’t lost their independence or their pride. They hold their heads up high and together they are strong, courageous and invincible. Darsam is a sweet character and I like him a lot, but next to all the incredibly amazing women leading the story he kind of fades into the background despite his very important role. 

Of Sand and Storm is just as fast paced and action packed as Argyle’s books always are and there’s never a dull moment. The pages’ fly by and it’s impossible to stop reading. The story is emotional, thought-provoking and gripping. I’m on pins and needles throughout the whole book and it’s just as exciting as it is terrifying. As beautiful as it is sad. Argyle never ceases to amaze me with her way with words and her incredible ability to create worlds and characters that draw you in and never let go. The Fairy Queens series have never let me down and this book is no exception. It’s just as well written and amazing as the others. Of course I’m sad that this book is the last there will be in a series that I have loved so, so much and that will always have a special place in my heart, but I’m also incredibly happy Argyle gave us this one last story. A final journey to a world I’ve grown to love so much. 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

About the author

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Amber Argyle is the number-one bestselling author of the Witch Song Series and the Fairy Queen Series. Her books have been nominated for and won awards in addition to being translated into French and Indonesian.

Amber graduated cum laude from Utah State University with a degree in English and physical education, a husband, and a two-year old. Since then, she and her husband have added two more children, which they are actively trying to transform from crazy small people into less crazy larger people


Links: Blog | Facebook | Twitter | Goodreads | Pinterest | Amazon | Kobo | B&N

Daughter of Winter

Title: Daughter of Winter
Author: Amber Argyle
Series: Fairy Queens, #3
Publication date: April 21, 2016 
Length: 192

Find it here: Amazon Goodreads Kobo B&N iBooks

Other books in the series: Of Ice and Snow | Winter Queen | Of Fire and Ash | Summer Queen

Bargains. Only the truly desperate make them. Only the truly desperate need them. And always, the desperate pay.

The silence and never-ending dark of winter are all Elice has ever known, for she is the daughter of the Winter Queen. Isolated in a northern queendom with only the seals for company, she dreams of color and music and life. So when a whaling ship crashes just offshore, she doesn't hesitate to rescue the lone survivor, Adar, who quickly becomes her friend. She must keep him hidden from her mother at all costs, for if the Winter Queen discovers him trespassing, she'll kill him. 

When her mother reveals just how dark her soul has become, Elice realizes she is as much a prisoner as Adar. To ever know true freedom—to ever become the woman she was meant to be—she must flee with him. But in their flight, she begins to see hints of something more nefarious. The darkness that has taken hold of her mother is spreading, staining the world with its influence. 

Unbeknownst to Elice, a bargain was made long ago. A bargain she was born to fulfill.

Thank you to Amber Argyle for the review copy! As I'm part of the Argylers Street Team this review will be in English instead of Swedish. 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

My Review

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Daughter of Winter is the third book in the Fairy Queens series and also the second to last. I love this series immensely and I’ve been anticipating Daughter of Winter ever since I finished Summer Queen. It’s both exciting and scary when a series you love is close to its final ending. I love the world Argyle has created and even though I’ll always be able to return to it by rereading the books, it breaks my heart a bit that I won’t be able to return to it in new stories. There’s also all these expectations when it comes to a finale, especially when all the other novels and novellas in the series have been amazing. You want the series to have a worthy ending - an ending that will blow you away by its awesomeness. Luckily Argyle seems to be heading that way, since Daughter of Winter is a great build up to the finale. I fell completely in love with it and I am dying to read the last book. Sure, I’m still a bit scared but I know Argyle will give the series the epic closure it deserves. 

Something I really like with the series is that with every new novel there’s a new perspective. It gives a lot of depth to both the overall story and the world. You get to see the ongoing conflict from different point of views and it is all greyscales, never plain black or white. And how I love that. In Daughter of Winter we get to follow Elice, the daughter of Ilyenna, the main character in Winter Queen. Elice has been living in the winter queendom all her life and she is starting to feel trapped. She wants to see the rest of the world, meet other people than her closest family and discover who she really is. Elice is an adorable character and I fell for her from the start. She reminds me so much of the Ilyenna we got see in Winter Queen. The innocence and the kindness, the courage and the strength, and of course the willingness to sacrifice everything for the ones you care about. It’s impossible not to like her. 

I loved to see Ilyenna again, but it hurts so much to see how far away she’s gone from who she used to be. To see how the darkness has taken over and how little of her humanity she has left. It hurts even more with Elice as a constant reminder of what an amazing person she used to be. And still is, somewhere buried deep behind all that darkness, anger and vengefulness. 

Set in the quite isolated winter queendom, the novel doesn’t offer that many new characters, besides Elice, but the ones we get to know shine all the more. The boy Elice saves from the ship-wreck being one of them. Adar might be a bit full of himself and quite a bit annoying from time to time, but he grows on me throughout the book. While most of the story is quite dark, Adar brings just the right amount of humour and lightness to the story to keep the reader from totally drowning in heartbreak and sorrow. There’s also the fact that he and Elice make quite an adorable couple. They complement each other very well. 

As this is the third book in the series I know Argyle is quite a queen when it comes to world building and making sure that everything is described in a way that will make you feel like you’re truly part of the world. With that being said, she still manages to amaze me with her descriptions of the world, which is quite an accomplishment considering I already thought she did amazingly with the other two books. The way the winter queendom is described totally blew me away. It’s so stunning and so beautiful and while reading, I feel more than ever that I’m truly there. Walking around in Elice’s garden of mesmerizing ice sculptures, discovering the secrets in the many rooms of the ice palace and watching the striking aurora from one of its towers. As I dive into the story I let myself forget about the real world and for a moment the winter queendom feels just as real as my own. 

Daughter of Winter is not as action packed as its predecessors, but I must say I like that. Action is great but sometimes it’s nice when the story moves along a bit slower, focusing on the characters and their relationship. Daughter of Winter still has a lot of action, especially towards the end – the second part is a thrilling, emotional roller coaster ride – but that only makes it even more logical to have a bit of a slower beginning, so that you, as a reader, really can get a feel of the new turn the story is about to take. And to clarify, by slow, I do not mean nothing happens. There’s a lot going on, it just takes another form than typical action. It works wonders and fits this part of the story very well. 

With its breath-taking setting, captivating story and multi-layered characters Daughter of Winter blew me away and I can’t recommend it enough. It will take you on a sparkling, thrilling and emotional adventure that you will not forget in a hurry. If you’ve read the previous books in the series, you could dive right into this one and I’m positive you’ll enjoy it just as much as the others. If you haven’t read the other books though, I’d recommend you to check out Winter Queen and Summer Queen (and don’t forget the novellas!) first, since Daughter of Winter merges those two storylines together and you might feel a little bit lost without all the background story. And also, you do not want to miss out on those two gems! They are just as amazing, I promise. 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

About the author

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Amber Argyle is the number-one bestselling author of the Witch Song Series and the Fairy Queen Series. Her books have been nominated for and won awards in addition to being translated into French and Indonesian.

Amber graduated cum laude from Utah State University with a degree in English and physical education, a husband, and a two-year old. Since then, she and her husband have added two more children, which they are actively trying to transform from crazy small people into less crazy larger people


Links: Blog | Facebook | Twitter | Goodreads | Pinterest | Amazon | Kobo | B&N

//Frida

Jag lever, tror jag

Titel: Jag lever, tror jag

Författare: Christine Lundgren

Serie: -

Antal sidor: 238

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2016

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

Det är tisdag när det händer.

Jag har alltid tänkt att man kommer få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en dag som alla andra. Fast det är klart, jag borde ha anat. Tisdagar är alltid jävliga dagar.

Det är våren i trean och Kims bästa vän Moa är död. Hon har kört ihjäl sig. Och hela Kims tillvaro rasar samman. Hur kunde det hända? Var det verkligen en olycka, eller gjorde hon det med flit? Kim kan inte gå till kyrkogården på dagarna, hon går dit på natten istället. Hon försöker få ordning på sina känslor, allt det där som bara bubblar och gnager. Hon försöker låtsas som att allt är som vanligt, alla andra verkar ju lyckas med det, men ingenting kommer någonsin bli som förut igen.

När boken är slut har det gått 218 dagar sen Moa dog, och Kim börjar långsamt att lära sig hantera sin nya tillvaro. Hon är ju faktiskt kvar.

Jag lever, tror jag är en sorglig, hjärtskärande berättelse, men den är också rolig och mycket träffsäker. Om relationer, vänskap, hemligheter, att bli sviken av någon som inte längre finns.

Det har släppts många intressanta svenska ungdomsböcker den här våren och jag hittade snabbt en ny favorit i M varken mer eller mindre. Nu har jag hittat ytterligare en, nämligen Jag lever, tror jag. Redan när jag läste beskrivningen visste jag att det var en bok som jag skulle kunna tycka mycket om och den både levde upp till och överträffade mina förväntningar. Jag lever, tror jag är en riktigt liten guldklimp till debutbok som går rakt in i hjärtat och jag ser fram emot att få läsa mer av Lundgren i framtiden!

Det första jag föll för var hur boken är indelad i kapitel efter antalet dagar från huvudpersonen Kims bästa väns död. Det är väldigt effektfullt och fångar en från sida ett. Jag tycker dessutom om dagsboksstilen och hur vissa dagar hoppas över eller knappt har någon text alls. Genom små och stora, viktiga och oviktiga och sorgliga och glada vardagsögonblick får man som läsare följa med Kim när hon försöker hantera livet efter vännens död. Lundgren balanserar det sorgliga med träffsäker svart humor och det blir en perfekt blandning som håller en över vattenytan till ungefär halvvägs in i boken, när det till slut blir för mycket och jag fulgråter mig igenom de sista hundra sidorna. Det är omöjligt att inte beröras av Kims historia och även om jag själv inte har något liknande att relatera till känns det trovärdigt och ärligt rakt igenom.  

Jag lever, tror jag är en bok där karaktärerna får stå i centrum och historien drivs framåt med hjälp av relationerna dem emellan. Det kan bli platt fall, men om det görs bra, då blir det inte bara bra utan snarare magi. Och i det här fallet är det magi. Jag älskar hur mångbottnade och färgstarka Lundgrens karaktärer är. Hur realistiska de känns och hur relationerna dem emellan ger boken det där lilla extra. Gamla vänskapsrelationer går i kras och familjerelationer trasslas ihop när Kim inte hanterar sorgen som "hon borde" samtidigt som alla är tydliga med att poängtera att alla hanterar sorg på sitt vis. Just den biten, hur omgivningen reagerar på Kims sätt att hantera vännens död, tycker jag både är intressant och väldigt bra skildrad. Kim går sin egen väg, men det är tydligt att de runtomkring henne inte kan, och kanske inte heller vill, förstå henne utan klamrar sig fast vid en stereotypisk modell för hur man ska gå vidare med sitt liv och de kan inte riktigt kan leva upp till sitt prat om att all sorg är olika. De försöker hjälpa och vill säkert väl, men det blir bara så fel eftersom de är så fokuserade på hur det borde vara istället för att fokusera på Kim.

Jag fastnar speciellt mycket för relationen mellan Kim och Stig. Hur de träffas på kyrkogården, delar sin sorg och hjälper varandra. Det är så fint att se och Stig verkar vara den enda som faktiskt förstår sig på Kim just då och som kan hjälpa henne vidare. Jag tycker också mycket om relationen som utvecklas mellan Kim och Johan. Och alla andra relationer med för den delen, för som jag skrev innan är de ganska så fantastiskt skildrade. Så bra att jag ibland glömmer bort att det är fiktiva personer. Det känns så ärligt och äkta. Deras historier går verkligen rakt in i hjärtat.

Jag lever, tror jag är en fantastiskt fin och sorglig skildring av hur livet förändras när ens bästa vän plötsligt går bort och hur man kan hantera sorgen och saknaden samtidigt som man försöker hitta ett sätt att gå vidare. Med sitt träffsäkra språk, den svarta humorn och de färgstarka karaktärer har Jag lever, tror jag blivit en ny favorit och jag rekommenderar den till precis alla.

//Frida

Djupa ro

Titel: Djupa ro
Författare: Lisa Bjärbo
Serie: - 
Antal sidor: 262
Förlag: Rabén & Sjögren 
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång. 

Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.




Efter att snart ha skrivit på den här bloggen i fyra år kan jag tycka att det borde vara ganska enkelt att samla mina tankar och känslor och forma dem till recensioner. Och det är det väl ibland, men för det mesta är det faktiskt väldigt svårt att hitta de rätta orden och att på ett någorlunda sammanhängande sätt få ner allt jag tänkte och tyckte i en recension. Svårt är det alltså alltid, men i några få fall är det faktiskt nästintill omöjligt. Jellicoe Road är ett sådant exempel. Den läsupplevelsen var så speciell att det helt enkelt inte gick att samla allt som jag tyckte och kände på ett sätt som gjorde boken rättvisa. Nu har jag ytterligare ett sådant exempel, nämligen Djupa ro. En läsupplevelse som är så unik, så omvälvande, att det inte går att få ordning på alla känslor och tankar som stormar omkring. Ännu mindre få ner allt det där i ord, utan att det blir sådär överdrivet och konstlat som det lätt kan bli när man känner alldeles för mycket och bara vill skrika ut för hela världen att höra hur mycket man tycker om något. 

En del böcker tar det ett tag att komma in i, andra fastnar man för direkt. Djupa ro hör till den senare kategorin, men jag skulle nog vilja gå ännu längre och säga att det är en av de starkaste inledningar jag läst någonsin. Den knockade mig fullständigt och efter första kapitlet var det helt omöjligt att vända om. Jag släppte allt annat och bara läste läste läste tills det inte fanns något kvar att läsa. Och jag ångrar ingenting. Det är by far en av de bästa läsupplevelserna i år. En av de bästa någonsin. Jag vill inget annat än att börja om från sida ett och uppleva allt en gång till. Djupdyka i berättelsen och upptäcka sådant som jag missade vid första läsningen.

Djupa ro är en otroligt tragiskt och sorglig bok, och jag sitter med tårfyllda ögon, på gränsen till att svämma över, nästintill hela tiden. Hulkande fulgråtande blir det också ganska mycket av. Det är så himla känslosamt och jobbigt och tragiskt, men samtidigt så himlastormande fantastiskt jättebra. Bjärbo har verkligen lyckats med att skriva en historia som går rakt in i hjärtat och som tar med en på en känslostormande resa som vänder upp och ner på allt. Det är så obehagligt verkligt och nära och det är omöjligt att inte tänka tanken att det där lika gärna hade kunnat vara jag. Men trots att Djupa ro får mig att sjunka till bottnarnas botten älskar jag det så, så mycket. Jag älskar att det får vara tragiskt och sorgligt och hemskt. Jag älskar hur Björbo på ett så träffande och trovärdigt sätt beskriver sorg och saknad och vänskap. Hur livet kan förändras över en natt, samtidigt som det fortfarande är precis samma. För mig har det alltid varit så att det är böckerna som känns som stannar med mig längst, och Djupa ro är definitivt en av dem. För den känns. Helt galet mycket. Och jag älskar det. 

Det här är den första boken jag läser av Bjärbo, om man inte räknar den hon skrev med Johanna Lindbäck, men eftersom jag är en flitig följare av både hennes instagram och blogg visste jag redan att hennes sätt att skriva på är helt outstanding när det kommer till träffsäkerhet. Och boken gör mig såklart inte besviken. Det är precis lika levande och trovärdigt och on point som alltid. Jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt att formulera sig sådär perfekt. Jag brukar alltid markera citat som jag tycker extra mycket om, men i Djupa ro är det i princip omöjligt eftersom jag tycker att nästan allt är helt fantastiskt bra. Bjärbo är verkligen en mästare på att på att hitta precis rätt ord och formuleringar. Till allt. 

Trots den väldigt tragiska huvudhistorien tycker jag att Bjärbo på ett fint sätt vävt in ljusare delar i historien också. Det finns så mycket vänskap och kärlek, skratt och glädje bredvid allt det där sorgliga. Jag tycker om att boken visar att även om sorgen tar upp hela ens liv, kan det fortfarande finnas stunder av lycka. Hur hemskt det än känns kommer livet så småningom att falla tillbaka i det vardagliga mönstret igen. Det betyder inte att saknaden har blivit mindre eller att man har glömt bort. Man har bara lärt sig att hantera och leva med det. Hela den processen beskrivs så fint i Djupa ro. 

För att kort sammanfatta det viktigaste som jag vill ha sagt med den här recension: Jag älskar Djupa ro något otroligt mycket och rekommenderar den till alla. Ja, alla! För jag tror på riktigt att det är en sådan bok som kan uppskattas av väldigt, väldigt många på grund av att den är så verklighetsnära och för att det är så lätt att känna igen sig i så mycket. 

Favoritcitat

//Frida 

En sekund i taget

Titel: En sekund i taget

Författare: Sofia Nordin

Serie: Del 1

Antal sidor: 193

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2013

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

"Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna."

Så börjar Sofia Nordins tredje ungdomsroman. En gripande, otäck och väldigt intressant berättelse om Hedvig, vars hela familj dött i en mystisk feber. Hon lämnar lägenheten, vet inte om det finns några fler människor kvar i världen eller om hon är helt ensam kvar. På gatorna ligger det döda människor överallt, det är alldeles tyst.

En sekund i taget är första delen i Sofia Nordins serie om ett postapokalyptiskt Sverige. En mystisk feber har dödat befolkningen och vi får följa med Hedvig, som tyckt vara den enda som överlevt, i hennes kamp för överlevnad i denna nya, brutala verklighet. Historien greppar tag i en direkt och känslorna stormar omkring i ett enda virrvarr. Det är så sorgligt och hemskt alltihop. Och så verkligt. Allt känns så nära, så äkta. Det skulle kunna hända nu, imorgon, om en vecka. Tankarna snurrar omkring i tvåhundra kilometer i timmen, minst. Hur skulle jag själv ha reagerat? Hade jag över huvud taget orkat fortsätta om jag mot förmodan överlevt febern? Jag med mina icke-existerande överlevnadskunskaper, hade jag klarat mig i den nya världen? 

Jag fastnar direkt för Hedvigs berättarröst, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att just berättarröster är en av Nordins större styrkor. Hon får alltid berättarrösterna att kännas som att de verkligen tillhör karaktären. Ger oss som läsare en direktväg in i karaktärens huvud, så att vi blir som ett med den. Just Hedvig bär på så himla många tankar och känslor, som ligger precis under ytan, väntar på att explodera. Det porträtteras så bra. Hon kämpar inte bara för att överleva, utan det pågår också en kamp inom henne själv för att kunna hantera allt som hänt och allt som aldrig kommer att hända. 

Hedvig är inte den mest sympatiska karaktär jag stött på, men jag tycker om henne. Hon är smart, modig och stark. Samtidigt som hon ibland är väldigt osmart, rädd och sårbar. Jag älskar att Nordin låter sina karaktärer ha alla dessa drag. Låter dem vara både starka och svaga. Smarta och naiva. Självständiga och sårbara. Att hon låter dem vara människor, med allt vad det innebär. Hon väjer inte för det "fula", men är heller inte rädd för att visa den andra sidan. Det älskar jag. 

En sekund i taget är kort och precis lika spännande som gripande, vilket gör att sidorna bara flyger förbi. Man måste hela tiden läsa en sida till. Bara en sida till.. Det är så bra, så väldigt, väldigt bra. Från början till slut. Och när det är slut vill man bara ha mer, mer, mer. Nordin har verkligen lyckats skapa en fängslande historia som går in under huden, ända in i benmärgen. Det är tankeväckande, skrämmande och framförallt realistiskt. Jag rekommenderar den varmt!

//Frida

Välkommen till LA, baby

Titel: Välkommen till LA, baby

Författare: Moa Eriksson Sandberg

Serie:  -

Antal sidor: 212

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Doris lever i skuggan av en sorg. Hon söker bekräftelse i andra och har svårt att stå ut med sitt eget sällskap, att ta plats. Tillsammans med bästa kompisen Ottilia har hon tagit paus från universitetsstudierna för att åka iväg på drömresan till San Francisco. Där ska de hänga på stimmiga barer och mysiga antikvariat, lära känna hundögda poeter och sångare i indieband.

Hemma i Sverige finns Niklas, killen som Doris är i det närmaste besatt av. Han vill inte ha henne, vilket bara gör honom ännu mer intressant. I San Francisco ska Doris förvandlas, bli någon annan. Någon som golvar Niklas, får honom att fatta!

Men drömresan blir en mardrömsresa när Ottilias självcentrerade pojkvän dyker upp. Helt plötsligt står Doris ensam i en främmande stad. Hon har en kompis i Los Angeles som hon kan bo hos ett tag. Kanske är det där den stora förvandlingen ska ske?

Välkommen till LA, baby låter på beskrivningen, både till handling och språk, ganska lik Emmy Abrahamsons Only väg is upp-serie, och eftersom jag gillar den sistnämnda skarpt kände jag att Välkommen till LA, baby nog kunde falla mig i smaken. Tyvärr levde den inte alls upp till de, kanske alldeles för höga förväntningar, jag hade. Jag saknade den lättsamma tonen, härliga språket och skratta-rakt-ut-scenerna som jag älskade med Only väg is upp. Kanske är det lite väl hårt att jämföra två helt olika böcker, som egentligen inte har med varandra att göra, men det var lite av en omöjlighet att inte jämföra eftersom jag redan från början fått känslan av att de två böckerna skulle vara lika. 

Boken är på långa vägar inte dålig, bara inte vad jag hade väntat eller önskat mig. Eftersom jag väntat mig något ganska lättsamt och roligt, fastnar jag inte för den lite mörkare tonen, och tyvärr hamnar de roligare partierna på helt fel ställen och ja, det blir inte bra helt enkelt. Det är svårt att hitta den perfekta blandningen mellan det tunga och lättsamma, och här fungerade det tyvärr inte alls. Synd, eftersom jag vanligtvis verkligen uppskattar just blandningen. 

Karaktärerna gjorde mig alla smått galen, men jag tycker faktiskt att det är just det som gör att boken går från helt okej till bra. Visst är det smått enerverande med jobbiga karaktärer, men det visar faktiskt att författaren är väldigt bra på att skapa karaktärer som verkligen får dig att känna. Vilken känsla spelar egentligen ingen roll - bara man känner något. Så eloge till Sandberg för det fina karaktärsskapandet. Hon har verkligen lyckats med att göra dem realistiska och trovärdiga, om än kanske en gnutta överdrivna för att få fram budskapet på bästa sätt. 

Doris bästa vän, Ottilia, är den som går mig på nerverna mest. Jag klarar inte av människor, som så fort de skaffar pojkvän/flickvän, släpper allt annat och låter hela sina liv helt kretsa kring honom eller henne. Det kan omöjligt vara hälsosamt. Och inte alls särskilt roligt för alla oss andra, som hamnar utanför den lilla cirkeln. Om jag någonsin skulle börja bete mig som Ottilia hoppas jag av hela mitt hjärta att någon säger ifrån, för jag vill absolut inte fastna i ett förhållande som gör att jag försummar vänner, familj, drömmar och ja, allt det där som också måste finnas i livet. Kan det verkligen vara så svårt att hitta en balans? Ottilia ska dessutom bara vara borta i sex veckor och kan man inte vara ifrån varandra den tiden, kanske man borde fundera på om man borde vara tillsammans över huvud taget? Visst kommer man att sakna varandra, men det är bra att sakna ibland! Och man är så mycket starkare när man väl tagit sig igenom det.

Ottilias pojkvän, Hampus, vill jag knappt inte ens nämna. Usch, för honom. Världens mest egoistiske person. Visst kan det tyckas gulligt att han reser över halva jorden för att få träffa sin flickvän, men sättet han gör det på är bara fel, fel, fel. Nä, Hampus är verkligen ingen favorit hos mig. Att han ska föreställa tjugosex år men beter sig som en treåring gör inte saken bättre.

Reseaspekten i boken är, bredvid karaktärerna, det som jag gillar mest med boken. Jag älskar att få läsa om personer som reser och få uppleva nya platser tillsammans med dem. Doris besöker många spännande platser både i San Francisco och LA och man får verkligen lust att ta första bästa flyg till USA och uppleva allt själv.

Sammanfattat är Välkommen till LA, baby en underhållande bok som innehåller både lite både mörkare och allvarliga partier, blandat med humor och glädje. Reseaspekten och de trovärdiga, om än enerverande karaktärerna, lyfter den annars ganska platta historien. Gillar du böcker som innehåller resor, uppskattar när karaktärer får dig att känna och inte måste ha en superspännande och fängslande handling, tror jag att den här boken kan passa. Mina höga förväntningarna förstörde nog läsning en aning, så jag är helt säkert på att det finns många andra som skulle uppskatta boken mycket mer än jag gjorde. 

//Frida

Dreamland

Titel: Dreamland
Författare: Sarah Dessen
Serie:  -
Antal sidor: 250
Förlag: Penguin Audio
Utgivningsår: 2009

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Ever since she started going out with Rogerson Biscoe, Caitlin seems to have fallen into a semiconscious dreamland where nothing is quite real. Rogerson is different from anyone Caitlin has ever known. He's magnetic. He's compelling. He's dangerous. Being with him makes Caitlin forget about everything else--her missing sister, her withdrawn mother, her lackluster life. But what happens when being with Rogerson becomes a larger problem than being without him?

Jag är van vid att Dessens böcker innehåller somriga, söta berättelser om kärlek och vänskap, och trots att Dreamland innehåller alla de vanliga komponenterna, är det en mycket mörkare och allvarligare historia som skildras. Istället för sprudlande nykärlek, skildras ett förhållande som präglas av övergrepp och misshandel. Det är tungt och jobbigt, men samtidigt så otroligt viktigt. Jag tycker att Dessen gör ett bra jobb och detta är en av de starkare och mest känslosamma berättelserna jag läst av henne än så länge. 

Jag förstod ganska tidigt i vilken riktning boken var på väg och jag tyckte aldrig om Caitlins pojkvän Rogerson. Han är oberäknelig, egoistisk och kontrollerande. Jag förstår att det kanske är svårt att se de där dragen när man är helt nykär, men jag blir ändå en aning irriterad på Caitlin för att hon inte kan inse att han verkligen inte är bra för henne. Att hon dessutom försvarar honom trots allt han gör mot henne! Åh, man vill bara hoppa in i boken och ruska om henne. Eller någon i hennes familj. Eller hennes vänner. Få dem att öppna ögonen och se vad det är som pågår. Caitlin vet innerst inne att det är fel, fel, fel, men trots det kan hon inte göra någonting åt det och det är galet sorgligt. Det gör ont i hela mig att läsa om hennes situation och hur svag och vilsen hon blir av att inte kunna förändra den. 

Det obehagligaste med boken tycker jag är att Caitlin blir helt låst i förhållandet med Rogerson. Han isolerar henne från familj och vänner och kontrollerar varenda liten del av hennes liv, så att hela hennes värld till slut kretsar krig honom. Detta gör det självklart ännu svårare för Caitlin att ta sig ur den onda spiralen, för vem är hon utan Rogerson? Usch, för sådana hemska förhållanden. Och att inte kunna ta sig ur dem. Dessen skildrar allt på ett sätt som känns väldigt realistiskt och det gör ont i en att tänka på hur många kvinnor som lever i samma situation som Caitlin. 

Sammanfattat är Dreamland en mörk och känslosam contemporary, som på ett trovärdigt sätt visar att det bakom en vacker yta kan dölja sig de hemskaste av saker och hur svårt det kan vara att bryta sig ur ett destruktivt förhållande. Gillar du Dessens tidigare böcker, men känner att du vill ha något som är mindre sockersöt och mer allvarligt, tycker jag verkligen att du ska ge Dreamland en chans. Det är den värd! 

Favoritcitat

“If there's one thing I've learned in the last few months, it's that sometimes you just have to close your eyes and jump.” 

//Frida

Allegiant

Titel: Allegiant
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent, #3
Antal sidor: 526
Förlag: Katherine Tegen Books
Utgivningsår: 2013

OBS! Sista delen i en serie vilket innebär spoilers i beskrivningen. 

The faction-based society that Tris Prior once believed in is shattered—fractured by violence and power struggles and scarred by loss and betrayal. So when offered a chance to explore the world past the limits she’s known, Tris is ready. Perhaps beyond the fence, she and Tobias will find a simple new life together, free from complicated lies, tangled loyalties, and painful memories.

But Tris’s new reality is even more alarming than the one she left behind. Old discoveries are quickly rendered meaningless. Explosive new truths change the hearts of those she loves. And once again, Tris must battle to comprehend the complexities of human nature—and of herself—while facing impossible choices about courage, allegiance, sacrifice, and love.

Told from a riveting dual perspective, Allegiant, by #1 New York Times best-selling author Veronica Roth, brings the Divergent series to a powerful conclusion while revealing the secrets of the dystopian world that has captivated millions of readers in Divergent and Insurgent. 

Allegiant var det boksläpp som jag längtade allra mest till förra året, men efter att nästan direkt ha blivit spoilad om slutet kände jag plötsligt inte alls för att läsa den längre. Vad var meningen att läsa när jag redan visste hur allt slutade? Tiden gick och boken stod och samlade damm, men i maj det här året kände jag att jag faktiskt ville läsa den ändå. De andra två böckerna är trots allt två av mina absoluta favoriter, någonsin, så det kändes inte rätt att inte ens ge sista boken en chans. Även om jag kände till slutet visste jag inte vad som ledde dit, eller vad som skulle hända de andra femhundra sidorna. Och jag är så otroligt glad över att jag läste den, för även om den här sista delen inte riktigt är lika fantastisk som de andra två, så är den inte långt ifrån. Jag älskar den, och hela serien, något otroligt och vetskapen om att det inte kommer att komma fler böcker om Tris och de andra krossar mitt hjärta en aning.

Det som jag tycker allra mest om med de här böckerna är den ständiga spänningen, världen och framförallt karaktärerna. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag tycker om dem. Allihop. Det är faktiskt dem som jag kommer att sakna mest. Roth är nämligen väldigt duktig på att skapa realistiska, komplexa karaktärer med intressanta historier. Relationer, alltifrån vänskaps- och kärleksrelationer till fiendskap, är hon också väldigt duktig på. Det är nog bara Roth som har fått mig att gråta när en karaktär, som jag egentligen inte alls tycker om, dött. Då är man bra på att skapa karaktärer, minsann! 

Spänningen som brukar klistra fast mig vid boken tills sista sidan är vänd tycker jag tyvärr inte riktigt infinner sig i Allegiant och det är framförallt det som sänker betyget en aning. Jag saknar det där "ah-det-är-så-spännande-att-jag-dör" som finns i både Divergent och Insurgent. Fokus ligger mer på att ge förklaringar och svar på alla frågor. Det är inte förrän den senare halvan av boken som det blir spännande. Annars är tempot ganska långsamt. Men samtidigt som jag saknar spänningen, tycker jag om den långsammare takten med fokus på karaktärsutveckling, relationer och förklaringar. Det är trots allt sista boken och det hade varit trist om man inte fick några svar.

Till skillnad från Divergent och Insurgent, är Allegiant berättad ur både Tris och Fours PoV. Jag såg väldigt mycket fram emot de olika berättarperspektiven efter att ha läst första novellen om Four, men jag måste säga att jag blev lite besviken. I novellen har Four en väldigt egen röst, men i Allegiant har jag ibland svårt att skilja på hans och Tris kapitel. De är alltför ofta alldeles för lika och det känns inte trovärdigt. Jag hade velat ha mer av den Four som fanns i novellen och inte den Four som slängdes in i Allegiant. Jag tycker att idén med olika berättarperspektiv är bra, men tyvärr är inte genomförandet så bra som jag hoppats på. För min del hade jag gärna behållit Tris som ensam berättare serien igenom.

Slutet har varit väldigt omtalat och det verkar som att man antingen hatar det eller älskar det. Jag hör nog till dem som tycker om avslutningen. Visst gick jag i tusen bitar, grät floder och allt det där, men jag tycker fortfarande att det är en värdig avslutning. Jag kan faktiskt tycka att det var de sista tvåhundra sidorna, samt den stora avslutningen, som fick boken att gå från bara bra till fantastiskt. Det behövdes något stort och oväntat, och det lyckades Roth galant med. 

Sammanfattat skulle jag vilja säga att Allegiant är en värdig avslutning på en fantastik serie. Jag kommer att sakna världen och karaktärerna så galet mycket, men jag känner ändå att jag fått ett riktigt avslut och jag kan alltid återvända för att uppleva allt igen. Något som jag med största sannolikhet kommer att göra. 

Favoritcitat

"We can be mended. We mend each other.”

// Frida

Brända barn

Titel: Brända barn
Författare: Dan Tollén
Serie: - 
Antal sidor: 184
Förlag: DMT Böcker
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Brända barn är berättelsen om Dag, Göran, Magnus och Sonja.  De träffas sommaren 1980 på en ungdomsvårdsskola utanför Örkelljunga i Skåne och bestämmer sig för att rymma. I en stulen bil tar de sig till Göteborg för att gå på Lisebergs nöjespark. Vad som till en början är ett oskyldigt äventyr, slutar i tragedi när en av ungdomarna tar sitt liv. 

Brända barn är en roman om knark och kärlek, våd och död, skuld och hämnd, sorg och förlåtelse. Om att hitta det där, som håller ihop hela skiten, det där som får dig att, mot alla odds, resa dig på nio. 

Brända barn är en mörk, verklighetsbaserad berättelse som genomsyras av brott, knark, hämnd och sorg. Det är svårt att hitta några egentliga ljusglimtar och hemskheterna avlöser varandra. Från nattsvart till nattsvart, till för evigt totalmörker. 

Tollén har gjort ett mycket bra jobb med att bygga upp den rätta stämningen och på ett realistiskt sätt skildrar han de fyra ungdomarnas liv, tankar och upplevelser. Det känns äkta. Läskigt äkta. Man vill helst blunda för det hela och glömma bort att det faktiskt ser ut så här i samhället. Att det finns så många vars vardag är värre än värst. Att det finns så många vars framtid hänger på den tunnaste, sköraste av trådar. 

Det vardagliga, rättframma språket passar berättelsen alldeles utmärkt och även om jag personligen har lite svårt för när det blir lite väl mycket slang och talspråk, tycker jag inte att man hade kunnat göra det bättre genom att skriva annorlunda. De korta kapitlen, som mycket snyggt inleds med passande sångtexter, och den luftiga texten gör att sidorna flyger förbi. Jag kan verkligen rekommendera boken för de som kanske inte läser så ofta och som vill ha en innehållsrik bok som fortfarande är kort och relativt lättläst. 

Det finns mycket som jag tycker är bra med Brända Barn, men tyvärr faller inte själva berättelsen eller dess karaktärer riktigt mig i smaken. Jag tycker att det är gripande, viktigt och välskrivet, men det når inte hela vägen fram. Det känns som att det finns någon osynlig vägg mellan mig och karaktärerna. Jag berörs inte så mycket som jag borde beröras, men tanke på innehållet. Karaktärernas berättelser berör mig, men de själva når aldrig fram. Det är synd, eftersom jag tror att det hade kunnat bli riktigt bra om karaktärerna hade känts mer levande. Mer nära. 

Takten i boken är något som jag heller inte tycker riktigt om. Det byggs upp så fint i början med de skiftande perspektiven och de fyra huvudkaraktärernas levnadsöden vävs ihop på ett snyggt sätt. Någonstans i mitten försvinner dock den röda tråden och det går alldeles för fort fram för min smak. Händelserna känns förhastade och det hoppas för mycket i tiden. Jag tror faktiskt att boken hade vunnit på att vara en aning längre, så att vi hade kunnat följa karaktärerna mer sammanhängande, under en kortare period i deras liv snarare än under flera år.  

Sammanfattat är Brända barn en mörk, gripande och viktig verklighetsskildring av fyra ungdomars söndertrasade liv. Språket, stämningen och grundtanken med boken imponerar, men tyvärr faller den lite på att berättelsen känns förhastad och ofärdig, samt att karaktärerna inte heller riktigt når fram till mig som läsare. För mig hamnar den därför på ett ganska lågt betyg, men jag tror att det finns många där ute som skulle tycka mycket mer om den än vad jag gjorde. Speciellt om man tycker om mörka, verklighetsbaserade berättelser och vill att böcker ska vara korta och snabblästa. Då är den perfekt! 

// Frida

The Book Thief

Titel: The Book Thief

Författare: Markus Zusak

Serie: -

Antal sidor: 560

Förlag: Black Swan

Utgivningsår: 2007

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

HERE IS A SMALL FACT - YOU ARE GOING TO DIE. 

1939. Nazi Germany. The country is holding its breath. Death has never been busier.

Liesel, a nine-year-old girl, is living with a foster family on Himmel Street. Her parents have been taken away to a concentration camp. Liesel steals books. This is her story and the story of the inhabitants of her street when the bombs begin to fall.

SOME IMPORTANT INFORMATION - THIS NOVEL IS NARRATED BY DEATH.

It's a small story, about: a girl, an accordionist, some fanatical Germans, a Jewish fist fighter, and quite a lot of thievery.

ANOTHER THING YOU SHOULD KNOW - DEATH WILL VISIT THE BOOK THIEF THREE TIMES.

The Book Thief (sv. Boktjuven) är en sådan bok som stått och dammat i min bokhylla i åratal. Trots massvis med hyllande recensioner har det aldrig blivit av att jag läst den, vilket jag kan tycka är otroligt dumt såhär i efterhand. Hur kan det komma sig att det alltid är böckerna som man låtit stå längst i bokhyllan som visar sig vara de riktiga guldkornen? The Book Thief är nämligen magiskt bra och jag skäms över att det tog så lång tid till jag läste den. Men nu, nu kan jag stolt säga att även jag har läst detta mästerverk.

Som ni säkert redan vet utspelar sig historien under andra världskriget, men ur en väldigt unik synvinkel, nämligen dödens. Jag tycker att det är så otroligt briljant att låta döden vara berättare. Det är ett väldigt spännande perspektiv och jag älskar att se hur han uppfattar människorna och deras liv. Hur han upplever krig och död. Världen över huvud taget. Fascinerande.

Även om döden är berättare, är det den lilla flickan Liesels vardag vi får följa och även det är ett otroligt bra drag av Zusak. Jag har läst många skildringar av andra världskriget, men aldrig ur ett liknande perspektiv. Du får en helt ny bild av kriget när du upplever det genom Liesel. Det är otroligt intressant att se hur hon, hennes närmsta och egentligen hela byn hon bor i handskas med kriget och allt vad de innebär. Trots att kriget inte är närvarande på samma sätt som det hade varit om vi fått ett annat perspektiv, ligger det hela tiden och pyr där i bakgrunden. Det är dock härligt att se hur Liesel kan ta vara på de fina stunderna i vardagen trots det hemska som pågår i världen. 

Jag kan förstå varför många upplever boken som seg, men personligen älskar jag sättet som den är upplagd på. Hopplocket av historier som inte riktigt hänger ihop, men som mot slutet vävs ihop på ett fantastiskt fint sätt. Berättelserna går rakt in i hjärtat och man bara vet att de kommer att finnas kvar hos en hela livet. Det är mäktigt när en bok kan beröra så mycket.  

Precis som allt annat med den här boken är karaktärerna fantastiskt bra skrivna. Jag älskar dem allihop något otroligt, även om många av dem är allt annat än sympatiska. Det jag älskar är hur levande och äkta de känns. De har sina fel och brister och de är just de som gör dem så älskvärda. Liesel är en självklar favorit. Hon är spontan, nyfiken och otroligt godhjärtat. Jag älskar att få följa med på hennes resa och hon är verkligen inte samma person i slutet av boken som hon var i början. Det är så tydligt hur hon långsamt formas av sina upplevelser och relationer. Karaktärsutveckling på hög nivå! Liesels bästa vän Rudy, juden Max och pappa Hans stal också de en liten bit av mitt hjärta. De är alla så fantastiska på sitt eget vis och det är omöjligt att inte tycka om dem. Relationerna mellan karaktärerna är dessutom helt magiska. Markus Zusak lyckas verkligen med allt.

Det är omöjligt att skriva en recension av The Book Thief utan att nämna det magiskt vackra språket. Hela boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt och jag förstår att alla kanske inte gillar den stilen, men personligen älskar jag den. Jag markerade var och varannan sida på grund av fina citat. Markus Zusak vet verkligen hur man använder ord på bästa sätt!

Avslutningsvis har jag bara en enda sak att säga: Läs, läs, läs! 

Favoritcitat

“I have hated words and I have loved them, and I hope I have made them right.” 

“I am haunted by humans.” 

//Frida

Ljus ljus ljus

Titel: Ljus, ljus, ljus
Författare: Vilja-Tuulia Huotarinen
Serie: -
Antal sidor: 192
Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus 

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret! 

Mariia bor i en liten by i Finland och längtar efter att något ska hända, att något i hennes liv ska explodera, gnistra och spraka. Så flyttar Mimi till byn. När Mariia ser på Mimi ser hon bara ljus ljus ljus, men bortom ljuset finns något annat: en sorg så stor att ingenting rår på den.

Ljus ljus ljus är ett språkligt fyrverkeri och en glödande kärlekshistoria om att vilja dela allt men inte kunna, och om att vara den som blir lämnad ensam kvar. Med olyckan i Tjernobyl som fond skildrar Huotarinen (f. 1977) passio n och sorg hos två unga flickor på 80-talets finska landsbygd. 2011 tilldelades boken Finlandia Junior, den finska motsvarigheten till Sveriges Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok.



När jag för första gången hörde talas om Ljus ljus ljus kände jag direkt att det var en bok som jag ville läsa. Det lät precis min typ av bok. En perfekt kombination av kärlek och sorg. Att det är Gilla Böcker, ett förlag vars böcker aldrig gjort mig besviken, som står som utgivare gjorde inte saken sämre. Man kan alltså säga att mina förväntningar var minst sagt höga. Så, levde den upp till förväntningarna? 

Om jag ska vara helt uppriktigt vet jag faktiskt inte om den levde upp till förväntningarna eller inte. Jag vet knappt vad jag tycker om den. Ljus ljus ljus är minst sagt en väldigt annorlunda bok, både språkligt och innehållsmässigt. Kanske är det därför jag har så svårt att bestämma mig för om jag tycker om den eller inte. Under läsningens gång kunde jag i ena stunden tycka att det var helt briljant för att i nästa undra vad det egentligen var som jag läste. 

Vilja-Tuulia Huotarinen skriver på ett nästan poetiskt sätt och hon har en väldigt unik stil. Jag både älskar och hatar det på samma gång. Älskar för att det många gånger är väldigt vackra formuleringar som lyckas träffa precis rätt och hatar för att det ofta känns osammanhängande och en aning förvirrande. Jag kan förstå varför Huotarinen valt att skriva som hon gör, men tyvärr går det inte helt hem hos mig även om jag i vissa stunder tycker att det är ganska fantastiskt. 

Historien som Huotarinen berättar om Mariia och Mimi är både fängslande vacker och skrämmande sorglig på samma gång. Känslor stormar omkring i alla tänkbara former och för det mesta är det svart, svart, svart och inte ljus, ljus, ljus. Det är mycket i Mariias berättelse som får det att hugga till i hjärtat, men det finns samtidigt en väldig distans mellan henne och läsaren. På ett sätt kan jag tycka att det är bra med tanke på allt det mörka i historien, men samtidigt vill jag ju ha just det där jobbiga. Jag vill gråta och skrika och känna precis alla känslor som Mariia känner. Det gör jag inte. Det är som att det finns en vägg mellan mig och berättelsen. En vägg jag gärna skulle vilja riva då jag föredrar att leva i berättelsen snarare än att beskåda på avstånd. 

För mig hamnar Ljus ljus ljus i slutändan tyvärr bara på ett ganska svagt gilla eftersom det fanns mer av det som jag tyckte var sådär än av det som var fantastiskt. Jag tror dock att det finns personer där ute som verkligen skulle tycka om den här boken otroligt mycket. Det är nog en sådan bok som antingen träffar helt rätt, eller bara blir ett "meh". Så, om du är nyfiken och vill ha en stark, känslofylld historia i ett lite annorlunda format kan jag rekommendera dig att ta en titt på den här. 

Favoritcitat

"Varför måste alltid flickorna i berättelser vara ståtliga och modiga och starka?"

"Det olyckligaste slutet är inte det där alla dör. Det olyckligaste slutet är när bara en blir kvar." 

//Frida