Isdraken

Titel: Isdraken

Författare: George R. R Martin

Serie: -

Antal sidor: 120

Förlag: Natur & Kultur

Utgivningsår: 2016

Kan tex köpa här: Adlibris Bokus

Tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret! 

Adara kan inte minnas när hon såg Isdraken första gången. Det känns som om den alltid funnits i hennes liv, som fjärran glimtar när hon lekt i snön. När hon var fyra år rörde hon vid draken för första gången, när hon var fem år red hon på dess kalla rygg. Men en dag när hon är sju år, sveper eldsdrakar in över nejden. Och med dem följer skräck och ödeläggelse. Bara ett vinterbarn och hennes Isdrake kan rädda världen från förgörelse.

Isdraken utspelar sig i samma miljö som George R.R. Martins bästsäljande serie En värld av is och eld som ligger till grund för TV-serien Game of Thrones.

Jag har följt tv-serien Game of Thrones slaviskt sedan den startade och jag har även läst första boken i bokserien, vilken jag tyckte väldigt mycket om. Därför blev jag såklart mycket nyfiken när jag såg att Natur & Kultur skulle ge ut Isdraken, vilken är George R.R Martins barnboksdebut. Den utspelar sig i en värld som ska ha inspirerat den i A Song of Ice and Fire och handlar om den lilla flickan Adara som har en speciell koppling till vinter och den mytomspunna isdraken.

Isdraken är en ganska ovanlig bok och en aning svårtillgänglig. Det finns så mycket som är dolt under ytan och man måste verkligen läsa mellan raderna för att ta in allt. Det är mörkt och ganska våldsamt i typisk George R.R Martin stil, men det märks ändå att han tonat ner i vart fall våldsamheten en aning med tanke på åldersgruppen den riktar sig mot. Det är en kort liten historia och jag tycker både att det hinner hända supermycket, samtidigt som det knappt händer någonting alls. Jag vet inte riktigt vad det är, men det är något som jag saknar. Det känns inte riktigt som att Martin kommer till sin rätt i den här genren, eller kanske snarare i det här korta formatet. Han behöver ett par hundra sidor till för att kunna glänsa med sina historier. Isdraken är absolut inte dålig, men jag vill ha mer - mycket mer!

Isdraken är rikligt illustrerad och det måste vara det som jag tycker allra mest om med boken. Illustrationerna är så detaljrika och kompletterar berättelsen himla bra. Historien kanske inte lyckades fånga mig helt, men illustrationerna ger ändå det där lilla extra. 

Jag blev kanske inte helt överväldigad av Isdraken, men jag är ändå glad att jag fick läsa den. Det är en annorlunda och tankeväckande liten historia i sagostil med väldigt fina illustrationer. Det är dessutom roligt att få se vad Martin kan göra utöver A Song of Ice and Fire. 

Witch Song

Titel: Witch Song
Författare: Amber Argyle
Serie: Witch Song, #1
Antal sidor: 325
Utgivningsår: 2011

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus Amazon Book Depository

The world is changing.

For thousands of years, witch song has controlled everything from the winds to the shifting of the seasons. But not anymore. All the Witches are gone, taken captive by the dark Witch, Espen.

As the last echoes of witch song fade, Espen grows stronger as winter and summer come within the space of a day. Now she's coming for the one she missed—a shy, untrained girl of fifteen named Brusenna.

Somehow, Brusenna has to succeed where every other Witch has failed. Find Espen. Fight her. Defeat her.

Or there won't be anything left to save. 

Witch Song är Amber Argyles debutbok och första delen i en serie som handlar om häxor. Jag är ett stort fan av Argyles nyaste serie, Fairy Queens, och självklart gjorde det att jag hade väldigt höga förväntningar även på den här serien, trots att jag var mycket väl medveten om att det var hennes debutbok. Det är svårt att inte ha det när man älskar hennes andra böcker så otroligt mycket. Tyvärr, men kanske inte helt oväntat, lyckades Witch Song inte leva upp till förväntningarna, men jag tycker fortfarande att den är helt okej. När man går från att läsa en författares senaste bok till att läsa hennes debut, blir det väldigt tydligt hur mycket som hon faktiskt har utvecklats och det tycker jag är väldigt roligt att se. Argyle har verkligen utvecklat sitt skrivande något otroligt sedan Witch Song och allt som jag tycker är mindre bra med Witch Song är som bortblåst i hennes senare böcker. Det är mycket imponerande! Speciellt karaktärer, världsbygge och språk har förbättrats och det finns så mycket mer djup, historia och känsla nu. 

Witch Song utspelar sig i en fantasyvärld där häxor styr allt från hur vindarna rör sig till årstidsväxlingarna. Argyles häxor använder inte några trollstavar, utan deras magi finns i deras röster. Genom att sjunga olika sånger kan de göra allt från att förvandla sig till djur, ändra vindens riktning, få träd att växa och liknande. Jag gillade verkligen magiidén men tycker tyvärr inte att den utvecklades eller utforskades tillräckligt. Allt känns för enkelt. Det finns aldrig något riktigt inlärningsmoment utan huvudkaraktären bara kan en massa helt plötsligt. Jag hade önskat att det krävdes mer, att det var lite mer komplicerat än att bara börja sjunga. Visst nämns det att sjungandet tar på krafterna och att olika sånger är olika komplicerade, men i det stora hela är det för enkelt för min smak. Väldigt synd eftersom grundidén är väldigt spännande. 

Huvudpersonen Brusenna har jag ganska svårt för. Hon gnäller sig igenom stora delar av boken och är irriterande naiv. Hon lär sig aldrig av sina misstag och vägrar ta hjälp av andra trots att det är väldigt tydligt att hon verkligen inte klarar sig själv. Och visst att det är bra att hon vill vara stark och självständig, men att tacka ja till hjälp när en behöver det gör en inte till en mindre självständig och stark person. Istället är det bara väldigt korkat att inte tacka ja, speciellt eftersom hon verkligen behöver hjälp. Brusennas mamma är den typiska jag-försvinner-iväg-på-obestämd-tid-men-tänker-inte-berätta-något för-dig-om-vad-som-händer-för-jag-tror-att-det-är-det-bästa-sättet-att-skydda-dig-på föräldern och jag behöver väl knappast säga att jag inte är ett fan av henne heller. Kärleksintresset är väl snäll och så, men eftersom jag inte längre kommer ihåg namnet kan han inte ha lämnat något större intryck. Övriga karaktärer swishade förbi som i en dimma och trots att många var karakteristiska och utmärkande fastnade de inte hos mig. De kändes platta och ansträngda på något vis.

Världen som Argyle har skapat tycker jag om och den känns verkligen som hennes egen trots ganska typiska fantasyinslag. Jag ser fram emot att utforska den mer i de två andra böckerna i serien, för ja, även om jag inte förälskade mig i Witch Song, kommer jag utan tvekan att läsa vidare. Jag vet ju hur mycket Argyle har utvecklats, så från och med nu kommer det bara att bli bättre! 

Eftersom jag lyssnade på Witch Song som ljudbok tänkte jag skriva några rader om den upplevelsen också. Jag är nog ganska kräsen när det gäller ljudboksuppläsare och det är ju väldigt personligt vad man gillar och inte gillar. En duktig uppläsare kan verkligen höja läsupplevelsen, men det kan lika gärna gå helt, helt fel.  I det här fallet var det lite mittemellan. Inte superdåligt, för jag lyssnade trots allt på hela, men jag tycker inte att den gav det där lilla extra som gör att jag skulle välja ljudboken över att läsa själv. Den var bara helt okej och då känner jag inte för att betala extra för att få ljudboken utan kan lika gärna läsa själv.

Sammanfattat är Witch Song en helt okej debut. Jag kommer att fortsätta att läsa serien, men med handen på hjärtat beror det mer på att jag vet hur mycket Argyle har utvecklats och för min kärlek till hennes Fairy Queen-serie, snarare än att jag är nyfiken på fortsättningen. Brusenna och jag kom inte riktigt överens, men jag vet att tredje boken följer en annan karaktär så jag hoppas på att det fortfarande kan bli bättre. Om ni inte har läst något av Argyle tidigare rekommenderar jag hennes nya serie Fairy Queens eftersom det vore väldigt trist om ni läste den här och sedan kände att ni inte ville läsa något annat. Den serien är så himla bra och jag önskar att fler fick upp ögonen för den. Känner ni er ändå nyfikna på Witch Song, go for it! Det är absolut inte en dålig bok och har man inte läst Fairy Queens finns ju inget annat att jämföra med. Men om ni skulle läsa och inte gilla Witch Song, lova att ni ger Fairy Queens en chans ändå - det är den värd!  

Favoritcitat

//Frida

Prinsessan Ja!

Titel: Prinsessan Ja! 
Författare: Patrik Stigsson
Serie: Grybbingdalen, #1
Antal sidor: 192
Förlag: Universum Noll
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus Grybbingdalen

Tack till Patrik Stigsson för recensionsexemplaret! 

Möt prinsessan Ja!, trollkarlen Yod Rebusz, mästertjuven Zingus Fingus, Bitso Batso, Rakel Packa och förstås de båda fruktgrybbingarna Polp och Davvad i detta härligt sprudlande äventyr, som inte liknat något du tidigare läst.

Prinsessan Ja! är en gripande och annorlunda sago-fantasy i samma anda som Tove Janssons böcker om Mumintrollen och Marten Toonders Tom Puss . En bok som föräldrar och barn kan läsa tillsammans.

När jag fick förfrågan om att läsa och recensera Prinsessan Ja!, tackade jag genast ja, eftersom det lät väldigt spännande med en sagoinspirerad middle-grade fantasy med en ovanliga och för mig ny varelse vid namn fruktgrybbing i huvudrollen. Fruktgrybbingarna är små söta varelser som bor i frukttorn djupt inne i Rovskogen. De lever på frukten de odlar i sina torn och hatar allt som har med problemlösning att göra. Vatten är heller ingen favorit och de är riktiga livsnjutare som helst tar dagen som den kommer. 

Jag gillar fruktgrybbingarna och tycker att det är roligt med en helt ny varelse. Utöver grybbingar finns det även trollkarlar, enhörningar, talande djur och prinsessor. Ganska typiska karaktärer för en sagofantasy, men Stigsson har lagt till en tvist till allt vilket gör att det känns nytt och spännande i alla fall. Även historien känns nytänkande och den liknar inte något som jag läst tidigare. 

Historien bjuder på många knasiga och fartfyllda äventyr. Det är aldrig en lugn stund och oväntade vändningar och intressanta sidospår finns det många av. Trots det har jag ändå svårt för att fastna riktigt för berättelsen och karaktärerna. Trots tempot blir jag uttråkad och börjar titta efter hur långt det är kvar, vilket aldrig är ett bra tecken. Det är något som saknas för att fånga mig helt, men jag kan inte komma på exakt vad det är som saknas. Det är synd för jag tycker verkligen om idén bakom boken. Det finns potential och vissa delar är riktigt bra, men tyvärr räcker det inte hela vägen för mig. 

Språket i boken är väldigt påhittigt och jag tycker om att det finns ett eget litet språk som grybbingarna använder och som ofta är kopplat till deras favoritmat - frukt och bär. Till exempel: Jag är citron, att ha ett honungshjärta och må äppelmos. Det är väldigt gulligt med det där uttrycken och det hela känns väldigt mycket grybbing. Det är inte alltid det fungerar med påhittade uttryck/språk, men i det här fallet fungerar det alldeles utmärkt och ger det där lilla extra till historien. 

Språket i sin helhet har jag tyvärr lite mer svårt för. Det känns lite för komplicerat och för vuxet för den tilltänkta målgruppen. Jag tycker inte heller att stilen riktigt går hand i hand med historien. Språkstilen kanske var ett medvetet val av författaren, men personligen tycker jag inte att det fungerar. Jag hade önskat en lite snällare och varmare ton och färre komplicerade ord. Jag reagerade också på att det fanns en hel del "fula" ord, som jag inte tycker borde vara med alls. Både för att det inte alls känns rätt för historien, men också för att jag inte tycker att det är lämpligt att använda den typen av ord i en bok riktad till en ung målgrupp. Det är förstås en smaksak, men jag reagerade väldigt starkt vid vissa ord, till exempel slyna. Det kändes helt enkelt väldigt fel och onödigt. 

Sammanfattat är Prinsessan Ja! är en mysig äventyrsberättelse i sagoanda som sticker ut genom sina många nya och intressanta varelser och platser. Det är fartfyllt, roligt och sådär lite lagom spännande. Med ett litet minus för språket, som jag inte riktigt känner passar historien, är det ändå en bok som jag kan rekommendera om du vill ha en snabbläst fantasy med sagoinfluenser, som inte liknar något som du läst tidigare. 

//Frida

Stone of Destiny

Titel: Stone of Destiny
Författare: Laura Howard
Serie: The Danaan Trilogy #2
Antal sidor: 172
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus | Amazon

Allison thought it was crazy enough when she found out her father, Liam, wasn't entirely human. But now she has to join his magical allies to unravel his former mistress's plans. Aoife wants to keep Allison's parents apart forever.

Despite Allison's efforts to keep Ethan, the only guy she's ever cared about, out of this supernatural mess, fate keeps throwing him back into the mix.

Will Allison be able to find the amulet that holds the enchantment Aoife placed on Liam and destroy it? Are Ethan' s feelings for Allison strong enough to endure the magic of the Tuatha De Danaan?

Den andra delen i Danaantrilogin börjar precis där den första boken slutade - perfekt för seriesträckläsning med andra ord. Det känns nästan som om det hade kunnat vara en enda lång bok, alternativt en duologi, istället för en trilogi. Cliffhangersen i slutet av första och andra boken går visserligen förlorade då, men Stone of Destiny känns väldigt mycket som en typisk "mellanbok" och jag tror att den hade vunnit på att förkortas och integreras i de andra två böckerna. 

Det finns många väldigt bra scener i Stone of Destiny, men också några som hade kunnat redigeras bort utan att göra historien sämre. Snarare bättre. Jag saknar nämligen lite av spänningen och tempot från första boken. Det blir som sagt lite mycket "mellanscener" som jag inte riktigt upplever bidrar till att föra historien framåt. Inte för att alla scener måste göra det, men med tanke på hur kort boken är och de förväntningar som första boken gav, känner jag att det krävs mer. Mer spänning. Mer tempo. Mer mysterium. Bara mer, helt enkelt. 

Jag tycker fortfarande att det är väldigt roligt att läsa om älvorna och nu när jag äntligen lärt mig alla namn är det betydligt lättare att hänga med. Att vi dessutom inte presenteras för alltför många nya karaktärer underlättar förstås också. Det är fortfarande inte helt lätt att veta var man har älvorna och de går från goda till onda och tillbaka igen på mindre än en sekund, men jag tycker ändå att det har blivit lättare att lista ut deras planer i förväg. Och det är lite tråkigt. Lite av charmen med dem är ju just att inte veta. 

Av förklarliga skäl riktas fokus in på Allison, Liam, älvorna och Ethan i den här boken, men jag måste ändå säga att jag saknade Allisons morföräldrar, hennes mamma och hennes kusin. Jag tyckte så mycket om de där familj- och kompisrelationerna i första boken. Inte för att de andra karaktärerna och relationerna dem emellan är tråkiga på något sätt, tvärtom. Jag tycker att Howard är väldigt duktig på att skapa intressanta karaktärer och fina relationer, men det hindrar mig inte från att sakna sådant som fanns med i, och som jag tyckte mycket om i första boken. 

I min recension av första boken skrev jag att jag tyckte att kärlekshistorien var bland det sötaste någonsin, men tyvärr kan jag inte riktigt stå för det längre. Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag tycker att Ethan har blivit lite creepy. Vissa scener mellan honom och Allison känns bara så himla konstiga och ja, creepy på något sätt. Kemin dem emellan känns inte alls som tidigare och jag tycker mest att scenerna när de är tillsammans är "himla med ögonen"-jobbiga och inte alls särskilt söta. Nej, Ethan och Allisons kärlekshistoria klarar jag mig definitivt utan nu. Den var betydligt bättre när den bara fanns med i bakgrunden. 

Som ni säkert lagt märke till vid det här laget, var Stone of Destiny lite av en besvikelse. Jag tyckte så väldigt mycket om första boken och förväntningarna blev nog lite för höga. Missförstå mig inte. Jag tycker fortfarande att det är en bra och underhållande bok och jag kommer garanterat att läsa den sista boken, men det var för många element som störde mig för att den ska kunna få ett lika gott betyg som första boken. Nu håller jag istället tummarna för att sista boken ska leverera och ge serien det där perfekta avslutet som den förtjänar. 

//Frida

Minirecensioner x 3

Titel: Anne of Green Gables

Författare: L.M Montgomery

Serie: Anne of Green Gables, #1

Antal sidor: 320

Everyone's favorite redhead, the spunky Anne Shirley, begins her adventures at Green Gables, a farm outside Avonlea, Prince Edward Island. When the freckled girl realizes that the elderly Cuthberts wanted to adopt a boy instead, she begins to try to win them and, consequently, the reader, over.

Anne of Green Gables kan nog vara en av de sötaste och charmigaste böcker jag någonsin läst. Letar man efter action, högt tempo och spänning är det här inte rätt bok, men vill man ha en mysig historia som både leder till många skratt och till en hel del tårar är det här precis rätt. Dessutom kan Anne vara en av de härligaste huvudkaraktärerna någonsin. Hon alltid så full av livsglädje och jag älskar att hon alltid har svar på tal. Ibland är hon kanske lite väl envis, men det är lite av charmen med henne. 

Titel: Anne of Avonlea
Författare: L.M Montgomery
Serie: Anne of Green Gables, #2
Antal sidor: 304

At sixteen, Anne is grown up...almost. Her gray eyes shine like evening stars, but her red hair is still as peppery as her temper. In the years since she arrived at Green Gables as a freckle-faced orphan, she has earned the love of the people of Avonlea and a reputation for getting into scrapes. 

Jag älskade Anne of Green Gables, men tyvärr imponerade uppföljaren Anne of Avonlea inte alls lika mycket på mig. Det känns som att författaren egentligen inte ville skriva en uppföljare, för all den kärlek som fanns i första boken är som bortblåst. Nästintill i alla fall. De är fortfarande samma älskvärda karaktärer och Anne är fortfarande lika underbar, men historien är mycket svagare. Jag kommer troligtvis inte att läsa resterande böcker i serien, men jag kan verkligen rekommendera tv-serien om man är nyfiken på hur det går för Anne och de andra. De har ändrat ganska mycket i tv-serien, men om du frågar mig har de ändrat det till det bättre och lyckats sammanfatta en annars ganska långdragen historia på ett väldigt bra sätt. 

Titel: Saga 
Författare: Brian K. Vaughan & Fiona Staples 
Serie: Volym 1
Antal sidor: 160

When two soldiers from opposite sides of a never-ending galactic war fall in love, they risk everything to bring a fragile new life into a dangerous old universe. 

Jag hade hört otroligt mycket gott om Saga-serien, framförallt inom Booktube, så mina förväntningar var minst sagt höga. Tyvärr var de nog förväntningar som gjorde att jag jag inte tyckte särskilt mycket om seriealbumet. Jag blev faktiskt väldigt besviken. Tecknarstilen var helt okej, men inte riktigt i min smak. Jag gillar grundidén med historien eftersom den på ett effektivt sätt visar på problem som kan appliceras på dagens samhälle, men jag gillar inte utförandet. Trots bristerna är jag ändå lite nyfiken på uppföljarna, så om jag lyckas få tag på dem på biblioteket kommer jag förmodligen läsa dem. 


//Frida

Reached

Titel: Reached
Författare: Ally Condie
Serie: Matched, #3
Antal sidor: 512
Förlag: Penguin
Utgivningsår: 2012

After leaving Society to desperately seek The Rising, and each other, Cassia and Ky have found what they were looking for, but at the cost of losing each other yet again. Cassia is assigned undercover in Central city, Ky outside the borders, an airship pilot with Indie. Xander is a medic, with a secret. All too soon, everything shifts again.







Reached är den avslutande delen i den dystopiska Matched-trilogin och eftersom jag läste de två första böckerna för ett par år sedan, kan jag inte påstå att varenda liten detalj av de tidigare böckerna satt inpräntat i minnet när jag började läsa. Däremot kom jag ihåg att jag tyckte om båda böckerna väldigt mycket och förväntningarna var på grund av det ganska höga. Den sista boken i en serie ska vara sprängfylld med det bästa av det bästa och ge en känslan av att man absolut inte vill att äventyret ska ta slut, samtidigt som man knappt kan sitta still på grund av att man bara måste veta hur det ska sluta. Tyvärr lyckades Reached varken leva upp till mina förväntningar eller ge mig den där ”sista boken”-känslan. 

Hela boken är som en enda lång startsträcka och det där storslagna slutet som man tror ska komma, kommer aldrig. Det händer verkligen ingenting. Eller jo, visst händer det något, men känslan man får är att det inte händer någonting över huvud taget. Historien står och trampar. Det går varken framåt eller bakåt, eller åt sidorna. Det gör mig så frustrerad, för jag hade verkligen väntat mig något storslaget. De två tidigare böckerna hade byggt upp för det, men stället blir det världens fall och jag önskar nästan att jag inte hade läst sista boken alls. 

Jag tycker fortfarande om huvudpersonerna vid bokens början, men ju längre in i boken jag kommer desto mer tappar jag bandet till dem. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men mot slutet är de som tre helt nya karaktärer. Nya i negativ mening. Jag känner inte alls igen dem och karaktärsutvecklingen från de tidigare böckerna är som bortblåst. Jag sitter som ett stort frågetecken boken igenom och skriker inombords - vad hände!? Vart har mina älskade karaktärer tagit vägen? 

Språket vet jag var något som jag älskade med de första böckerna. Det var så poetiskt och fint. Och jag älskade hur språk, skrivande och poesi, eller kreativitet i allmänhet egentligen, spelade en så stor roll i själva boken. Kanske har jag ändrat smak sedan dess, men jag upplevde språket i tredje boken som väldigt annorlunda. Det saknade flyt och kändes för poetiskt. För fint. För tillgjort. För perfekt. 

Som ni säkert förstår av recensionen var Reached ingen positiv läsupplevelse och det finns ingen som är mer ledsen över det än jag själv. Jag ville ha ett perfekt avslut på serien, men jag fick totala motsatsen. Det är så otroligt trist när serier inte lyckas leverera ända till slutet. Man har redan byggt upp så höga förväntningar och kärleken till tidigare böcker gör att fallet blir tusen gånger jobbigare. Jag vill såhär i slutet av min recension ändå påpeka att de två första böckerna fortfarande är väldigt bra, i min mening, och därför tycker jag att serien i sin helhet ändå får ett högt betyg trots att sista boken inte levererade. 

Favoritcitat

“You cannot change your journey if you are unwilling to move at all.” 

//Frida

Välkommen till LA, baby

Titel: Välkommen till LA, baby

Författare: Moa Eriksson Sandberg

Serie:  -

Antal sidor: 212

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Doris lever i skuggan av en sorg. Hon söker bekräftelse i andra och har svårt att stå ut med sitt eget sällskap, att ta plats. Tillsammans med bästa kompisen Ottilia har hon tagit paus från universitetsstudierna för att åka iväg på drömresan till San Francisco. Där ska de hänga på stimmiga barer och mysiga antikvariat, lära känna hundögda poeter och sångare i indieband.

Hemma i Sverige finns Niklas, killen som Doris är i det närmaste besatt av. Han vill inte ha henne, vilket bara gör honom ännu mer intressant. I San Francisco ska Doris förvandlas, bli någon annan. Någon som golvar Niklas, får honom att fatta!

Men drömresan blir en mardrömsresa när Ottilias självcentrerade pojkvän dyker upp. Helt plötsligt står Doris ensam i en främmande stad. Hon har en kompis i Los Angeles som hon kan bo hos ett tag. Kanske är det där den stora förvandlingen ska ske?

Välkommen till LA, baby låter på beskrivningen, både till handling och språk, ganska lik Emmy Abrahamsons Only väg is upp-serie, och eftersom jag gillar den sistnämnda skarpt kände jag att Välkommen till LA, baby nog kunde falla mig i smaken. Tyvärr levde den inte alls upp till de, kanske alldeles för höga förväntningar, jag hade. Jag saknade den lättsamma tonen, härliga språket och skratta-rakt-ut-scenerna som jag älskade med Only väg is upp. Kanske är det lite väl hårt att jämföra två helt olika böcker, som egentligen inte har med varandra att göra, men det var lite av en omöjlighet att inte jämföra eftersom jag redan från början fått känslan av att de två böckerna skulle vara lika. 

Boken är på långa vägar inte dålig, bara inte vad jag hade väntat eller önskat mig. Eftersom jag väntat mig något ganska lättsamt och roligt, fastnar jag inte för den lite mörkare tonen, och tyvärr hamnar de roligare partierna på helt fel ställen och ja, det blir inte bra helt enkelt. Det är svårt att hitta den perfekta blandningen mellan det tunga och lättsamma, och här fungerade det tyvärr inte alls. Synd, eftersom jag vanligtvis verkligen uppskattar just blandningen. 

Karaktärerna gjorde mig alla smått galen, men jag tycker faktiskt att det är just det som gör att boken går från helt okej till bra. Visst är det smått enerverande med jobbiga karaktärer, men det visar faktiskt att författaren är väldigt bra på att skapa karaktärer som verkligen får dig att känna. Vilken känsla spelar egentligen ingen roll - bara man känner något. Så eloge till Sandberg för det fina karaktärsskapandet. Hon har verkligen lyckats med att göra dem realistiska och trovärdiga, om än kanske en gnutta överdrivna för att få fram budskapet på bästa sätt. 

Doris bästa vän, Ottilia, är den som går mig på nerverna mest. Jag klarar inte av människor, som så fort de skaffar pojkvän/flickvän, släpper allt annat och låter hela sina liv helt kretsa kring honom eller henne. Det kan omöjligt vara hälsosamt. Och inte alls särskilt roligt för alla oss andra, som hamnar utanför den lilla cirkeln. Om jag någonsin skulle börja bete mig som Ottilia hoppas jag av hela mitt hjärta att någon säger ifrån, för jag vill absolut inte fastna i ett förhållande som gör att jag försummar vänner, familj, drömmar och ja, allt det där som också måste finnas i livet. Kan det verkligen vara så svårt att hitta en balans? Ottilia ska dessutom bara vara borta i sex veckor och kan man inte vara ifrån varandra den tiden, kanske man borde fundera på om man borde vara tillsammans över huvud taget? Visst kommer man att sakna varandra, men det är bra att sakna ibland! Och man är så mycket starkare när man väl tagit sig igenom det.

Ottilias pojkvän, Hampus, vill jag knappt inte ens nämna. Usch, för honom. Världens mest egoistiske person. Visst kan det tyckas gulligt att han reser över halva jorden för att få träffa sin flickvän, men sättet han gör det på är bara fel, fel, fel. Nä, Hampus är verkligen ingen favorit hos mig. Att han ska föreställa tjugosex år men beter sig som en treåring gör inte saken bättre.

Reseaspekten i boken är, bredvid karaktärerna, det som jag gillar mest med boken. Jag älskar att få läsa om personer som reser och få uppleva nya platser tillsammans med dem. Doris besöker många spännande platser både i San Francisco och LA och man får verkligen lust att ta första bästa flyg till USA och uppleva allt själv.

Sammanfattat är Välkommen till LA, baby en underhållande bok som innehåller både lite både mörkare och allvarliga partier, blandat med humor och glädje. Reseaspekten och de trovärdiga, om än enerverande karaktärerna, lyfter den annars ganska platta historien. Gillar du böcker som innehåller resor, uppskattar när karaktärer får dig att känna och inte måste ha en superspännande och fängslande handling, tror jag att den här boken kan passa. Mina höga förväntningarna förstörde nog läsning en aning, så jag är helt säkert på att det finns många andra som skulle uppskatta boken mycket mer än jag gjorde. 

//Frida

Brända barn

Titel: Brända barn
Författare: Dan Tollén
Serie: - 
Antal sidor: 184
Förlag: DMT Böcker
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Brända barn är berättelsen om Dag, Göran, Magnus och Sonja.  De träffas sommaren 1980 på en ungdomsvårdsskola utanför Örkelljunga i Skåne och bestämmer sig för att rymma. I en stulen bil tar de sig till Göteborg för att gå på Lisebergs nöjespark. Vad som till en början är ett oskyldigt äventyr, slutar i tragedi när en av ungdomarna tar sitt liv. 

Brända barn är en roman om knark och kärlek, våd och död, skuld och hämnd, sorg och förlåtelse. Om att hitta det där, som håller ihop hela skiten, det där som får dig att, mot alla odds, resa dig på nio. 

Brända barn är en mörk, verklighetsbaserad berättelse som genomsyras av brott, knark, hämnd och sorg. Det är svårt att hitta några egentliga ljusglimtar och hemskheterna avlöser varandra. Från nattsvart till nattsvart, till för evigt totalmörker. 

Tollén har gjort ett mycket bra jobb med att bygga upp den rätta stämningen och på ett realistiskt sätt skildrar han de fyra ungdomarnas liv, tankar och upplevelser. Det känns äkta. Läskigt äkta. Man vill helst blunda för det hela och glömma bort att det faktiskt ser ut så här i samhället. Att det finns så många vars vardag är värre än värst. Att det finns så många vars framtid hänger på den tunnaste, sköraste av trådar. 

Det vardagliga, rättframma språket passar berättelsen alldeles utmärkt och även om jag personligen har lite svårt för när det blir lite väl mycket slang och talspråk, tycker jag inte att man hade kunnat göra det bättre genom att skriva annorlunda. De korta kapitlen, som mycket snyggt inleds med passande sångtexter, och den luftiga texten gör att sidorna flyger förbi. Jag kan verkligen rekommendera boken för de som kanske inte läser så ofta och som vill ha en innehållsrik bok som fortfarande är kort och relativt lättläst. 

Det finns mycket som jag tycker är bra med Brända Barn, men tyvärr faller inte själva berättelsen eller dess karaktärer riktigt mig i smaken. Jag tycker att det är gripande, viktigt och välskrivet, men det når inte hela vägen fram. Det känns som att det finns någon osynlig vägg mellan mig och karaktärerna. Jag berörs inte så mycket som jag borde beröras, men tanke på innehållet. Karaktärernas berättelser berör mig, men de själva når aldrig fram. Det är synd, eftersom jag tror att det hade kunnat bli riktigt bra om karaktärerna hade känts mer levande. Mer nära. 

Takten i boken är något som jag heller inte tycker riktigt om. Det byggs upp så fint i början med de skiftande perspektiven och de fyra huvudkaraktärernas levnadsöden vävs ihop på ett snyggt sätt. Någonstans i mitten försvinner dock den röda tråden och det går alldeles för fort fram för min smak. Händelserna känns förhastade och det hoppas för mycket i tiden. Jag tror faktiskt att boken hade vunnit på att vara en aning längre, så att vi hade kunnat följa karaktärerna mer sammanhängande, under en kortare period i deras liv snarare än under flera år.  

Sammanfattat är Brända barn en mörk, gripande och viktig verklighetsskildring av fyra ungdomars söndertrasade liv. Språket, stämningen och grundtanken med boken imponerar, men tyvärr faller den lite på att berättelsen känns förhastad och ofärdig, samt att karaktärerna inte heller riktigt når fram till mig som läsare. För mig hamnar den därför på ett ganska lågt betyg, men jag tror att det finns många där ute som skulle tycka mycket mer om den än vad jag gjorde. Speciellt om man tycker om mörka, verklighetsbaserade berättelser och vill att böcker ska vara korta och snabblästa. Då är den perfekt! 

// Frida

Make it stort

Titel: Make it stort

Författare: Emmy Abrahamson

Serie: Tredje och sista delen i serien om Filippa Karlsson. Recension på tidigare böcker hittar ni här och här.

Antal sidor: 242

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

OBS! Beskrivningen innehåller spoilers för er som inte läst tidigare delar. 

Filippa Karlsson har bytt namn till Bond. Hon har en agent som talar i utropstecken och hon har lärt sig att alltid ha med sig kopior av sitt CV och foton på sig själv, men det räcker inte i Londons hårda skådespelarvärld. Och hon måste fortfarande betala hyra och mat. I desperation tar hon ett jobb som fotokopierare hos ett företag som har flyttat utomlands. Det enda roliga med det jobbet är att man kan kopiera olika kroppsdelar. När hon får huvudrollen i en långfilm hoppas hon att allt ska förändras.

Jag blev positivt överraskad av första boken, Only väg is upp, när jag läste den för något år sedan. Den hade en härlig skämtsam ton och var sådär lagom mysig och allvarlig på samma gång. Andra boken blev en liten besvikelse, då jag tyckte att den tappat lite av det som jag älskade i första boken, men den var fortfarande bra. När jag satt med sista delen i min hand önskade jag att den skulle vara fylld av allt det där som jag älskade med Only väg is upp, men tyvärr blev jag återigen besviken.

Det är inte det att Make it stort inte är bra, för det är den. Det är bara det att jag hade väntat mig så mycket mer. Allt som jag älskade i första boken har antingen blivit en blekare version eller försvunnit helt. Det är fortfarande roligt, men inte skratta-rakt-ut roligt. Tonen är fortfarande rapp och härlig, men det känns inte lika nytt längre och mina tankar svävar lätt iväg på annat. Det är fortfarande intressant att följa Filippas liv i London, men det börjar bli lite för mycket av samma sak. Det känns som att allt står still.

Filippa själv verkar också ha stannat upp, för den karaktärsutveckling som jag såg i de två första böckerna är som bortblåst. Hon har nästan tagit ett par steg tillbaka. Förut tyckte jag att hon var ett så bra exempel på att man lär av sina misstag och att det är okej att göra misstag i livet, men nu tycker jag mest att hon är gnällig och lite barnslig. Efter så många år i London borde hon förstått att det är tufft att leva där och att allt inte alltid går som man tänkt sig, men ändå klagar hon på att hon inte kan få några bra jobb med superhög lön. En del av hennes handlingar, som i tidigare böcker fått mig att skratta, fick mig nu istället att himla med ögonen och bli smått irriterad. Det är liksom bara roligt en gång.

Make it stort är tyvärr en svag avslutning på en annars väldigt bra serie, men jag tycker fortfarande att boken är underhållande. Den är dessutom väldigt snabbläst och det hade varit omöjligt att inte läsa sista delen när man läst de två tidigare. Man vill ju veta hur det ska gå för Filippa. Det är alltså fortfarande en serie som jag kan rekommendera om man vill ha en lättsam och underhållande historia med en stor dos humor. 

//Frida

Stora boken om mumin

Titel: Stora boken om Mumin

Författare: Tove Jansson

Serie: -

Förlag: Alfabeta

Antal sidor: 207

Utgivningsår: 2008

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Stora boken om Mumin bjuder på ett generöst urval ur Tove Janssons muminböcker. Den är en inbjudande introduktion till hela muminvärlden, med smakprov av olika slag. Här ingår de klassiska bilderböckerna Hur gick det sen?, Vem ska trösta knyttet? och Den farliga resan, här finns episoder ur de tecknade muminserierna och naturligtvis utdrag ur muminböckerna. Dessutom ingår visor, verser, recept, ett litet muminlexikon och massor av bilder.

Jag hittade den här finingen på årets bokrea och kunde inte låta bli att köpa den. Egentligen har jag väl ingen direkt relation till Mumin då jag aldrig läst någon av böckerna, men jag vet att jag såg någon tecknad Mumin-serie på tv när jag var mindre. Jag visste alltså inte riktigt vad som väntade när jag köpte den, men jag är svag för fina antologier. Det är så mysigt med utdrag ur böcker samlat med annat material. 

Så vad tyckte jag? Jag vet faktiskt inte riktigt.. Det var inte alls som jag väntat mig och inte på långa vägar så som muminserierna jag sett som liten. Sammanfattat skulle jag nog säga att berättelserna är väldigt annorlunda. Ibland är det svårt att förstå vad författaren egentligen vill ha sagt och även om det fanns en hel del finurliga, smarta och väldigt roliga partier i bokutdragen satt jag under största delen av läsningen som ett liten frågetecken och undrade vad det egentligen var som jag läste. 

Kanske var det lite dumt att kasta sig in i en antologi om Mumin utan att ha läst någon av böckerna eftersom det innebar att jag hade noll koll på karaktärerna. Förutom muminfamiljen, lilla My och Snusmumriken då. Inte hade jag en aning om att det fanns så galet många karaktärer med obegripliga namn att hålla reda på. Inte ens nu, efter att ha läst en hel antologi, kan jag säga att jag har bättre koll på alla de där karaktärerna. Där var någon grå klump vid namn Mårran, tror jag, men annars är jag inte mycket visare. 

Som jag nämnde ovanför tycker jag att berättelserna ibland är ganska så obegripliga och inte blir det bättre av att språket ofta är helt konstig det med. Stannade upp flera gånger under läsningens gång och tänkte "Men, va? Sådär kan man ju inte säga!?". Jag vet att böckerna skrevs i slutet av 1900-talet och att språket förändrats mycket sedan dess, men jag kan inte hjälpa att jag irriterade mig på konstiga ordval och formuleringar. 

Trots vissa irritationsmoment måste jag ändå säga att själva antologin är väldigt mysig. Illustrationerna är väldigt fina och jag gillar att kapitelboksutdragen blandas med recept, bilderböcker, sånger, en tecknad serie och ett lexikon. Min favorit var faktiskt den tecknade serien, Den gyllene svansen, eftersom den kändes väldigt aktuell och var precis sådär lagom humoristisk och allvarlig på samma gång. Lilla My är en klar favorit, så jag gillade jag även alla stunder som hon var med. 

Sammanfattat kan jag väl säga att muminböckerna kanske inte är något för mig, men jag uppskattade ändå antologin eftersom det är just en antologi. Kanske ger jag de riktiga böckerna en chans någon dag, men just nu känner jag mig ganska mätt på muminhistorier. Tror dock att de som faktiskt läst böckerna och är hardcore muminfans kommer att älska den här fina antologin. Om inte annat är den ett mycket vackert tillskott i bokhyllan. 

//Frida

Det lilla huset i Stora skogen

Titel: Det lilla huset i Stora skogen
Författare: Laura Ingalls Wilder
Serie: Lilla huset på prärien, #1
Antal sidor: 159
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2013

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Det var en gång en liten flicka som bodde i Stora skogen i en grå timmerstuga. Det fanns inga andra hus. Det fanns inga vägar. Det fanns inga människor. Det fanns bara träd och vilda djur. Men inne i det lilla huset hos far och mor och systrarna var det varmt och tryggt.

Den lilla flickan hette Laura och det här är den första av böckerna om henne.

Laura Ingalls Wilders böcker om nybyggarlivet i Amerika i slutet av 1800-talet har älskats av generationer. Mest känd är hennes andra bok, Det lilla huset på prärien, som har fått namnge hela serien.

Serien om Laura är en av min mammas favoritserier från barndomen, så när jag såg att första boken, Det lilla huset i Stora skogen, getts ut i en supersöt nyutgåva blev jag väldigt sugen på att läsa den. Det roliga med de här böckerna är att de till viss del är självbiografiska och handlar om författarens liv. Detta ger en väldigt fin inblick i hur nybyggarlivet kunde se ut för en liten flicka i USA.

Det lilla huset i stora skogen är ingen fartfylld bok och ibland känns den mer som en faktabok än en skönlitterär bok, men det ligger ändå något väldigt mysigt och sött över historien. Det är så avskalat och enkelt - på ett bra sätt! Ingalls Wilder beskriver på ett målande och detaljrikt sätt hur livet kan se ut i nybyggarfamilj. Det blir mycket smörkärnande, matlagning, jagande, byggande och liknande och det är faktiskt riktigt intressant att se hur man levde på den tiden, men också hur mycket de verkade uppskatta allt de hade. Det finns till exempel en scen där barnen får julklappar bestående av vantar och en polkagris och de blir så otroligt lyckliga över de där små sakerna. Lite kontraster om man jämför med idag.

Det finns ingen riktig röd tråd i boken och upplägget känns väldigt dagboksliknande. Det är lösryckta händelser och inga cliffhangers så långt ögat kan nå, vilket troligtvis beror på att historien bygger på författarens egna upplevelser. Hon har helt enkelt plockat med det hon kommer ihåg eller det som hon tycker är mest intressant. Detta kan vara både positivt och negativt, men personligen tycker jag att det är lite jobbigt att det inte finns något riktigt "mål" med boken. Jag föredrar när det finns en tydligare tråd och när tidiga händelserna på olika sett kan kopplas till händelser långt senare i boken.

Det här blir ganska kort recension eftersom det inte finns så mycket mer att säga om boken. Gillar man långsamma, mysiga böcker med självbiografiska inslag kan jag rekommendera den här, men om man vill ha en bok som följer en mer klassisk dramaturgisk modell och som innehåller mycket action är det här inte rätt bok. 

//Frida

Dödsdömd kärlek och grafiska romaner

Titel: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Författare: Bjørn Sortland
Serie: -
Antal sidor: 120
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: 2010

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

En liten bok om det de största ämnen i livet – kärlek och död.
Markus är 19 år och kär för första gången. På riktigt. Och det är som om livet börjar i samma stund han ser Ingrid för fösta gången. Från och med då handlar allt om längtan och hopp om ett liv tillsammans.
Men allt blir inte riktigt som Markus tänkt sig. När han förälskar sig i Ingrid blir kärleken i stället vägen mot slutet. För Ingrid är sjuk, och hon blir allt sämre i takt med att förhållandet djupnar. Till slut kan de inte bortse från det uppenbara, den enda framtidsbilden för det förälskade paret är döden.

I Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? skildras två unga människors möte i gränslandet mellan liv och död. Det är en roman om kärleken och dess kraft att växa även där luftrummet domineras av kvävande mörker.

Den här boken är väldigt svår att recensera eftersom jag inte riktigt vet vad jag tycker om den. Å ena sidan är den väldigt fin och sorglig och jag beundrar Sortland för att han lyckats få in så mycket känsla och värme i en så pass kort historia. Å andra sidan tycker jag att boken är ganska långtråkig, förutsägbar och skriven på ett alldeles för hackigt sätt för min smak. Språket är effektfullt och de korta, kärnfulla kapitlen får en verkligen att vilja läsa vidare, men jag kommer ändå på mig själv att se efter hur många sidor det är kvar tills den är slut. Det är något med sättet den är skriven på som helt enkelt inte går hem hos mig även om jag egentligen tycker att det är bra. Jag vet att det låter helt knasigt men jag hoppas ni förstår vad jag menar. 

Komponenterna för en fantastiskt vacker och fängslande bok finns där, men för mig blir den aldrig mer än meh-ig. Tyvärr. Jag kan ändå förstå varför så många andra tycker mycket om den och om man vill man ha en kort och snabbläst bok med mycket känslor tror jag att den passar perfekt. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Titel: Om jag kunde drömma - den grafiska romanen del 1 & 2

Författare: Stephenie Meyer 

Serie: -

Antal sidor: 448

Förlag: B Wahlströms

Utgivningsår: 2010

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Om jag kunde drömma ger en unik inblick i författarens vision av sitt verk och den får nytt liv genom detta nya fängslande uttryckssätt.

Den omöjliga kärlekshistorien mellan den oskyldiga Bella och den gåtfulle och förföriske vampyren Edward får nytt liv i en bearbetning som serieberättelse i två delar. 

Den har noggrant granskats av Stephenie Meyer och reflekterar hennes vision av miljöerna och människorna i Twilightsagan.

Den unika illustrationsstilen med svart-vita bilder blandade med uppslag och bilder i färg kommer att uppskattas av både fans till Twilightsagan och fans av serieberättelser. Och de som läser den första delen kommer att vänta otåligt på den andra.

Det var ett par år sedan jag läste Twilight och min kärlek till den serien har svalnat ganska så mycket sedan dess. Mycket på grund av filmerna, men det känns också som att jag vuxit ifrån historien på något sätt, vilket jag påminns om när jag nu läser den i serieformat. Jag sitter mest och himlar med ögonen åt alla kärleksförklaringar och jag är supertrött på allt velande och alla "jag är inte rädd för dig, jag är rädd för att du inte tycker om mig" och "jag får inte vara nära dig, men jag kan inte låta bli". Jag blir tokig på allt det där och kan inte för mitt liv förstå hur jag en gång kunnat älska böckerna.

Men om vi jag ska fokusera på formatet och inte på själva historien, som jag ju redan upplevt i bokform, så tycker jag faktiskt att illustrationerna är väldigt fina. Jag gillar mangastilen och att de svartvita bilderna blandas med färg lite då och då. Väldigt effektfullt! Pratbubblorna däremot var hemska. Kanske det har med översättningen att göra, men jag tyckte att allt lät väldigt konstlat. Sådär pratar man ju inte, eller? 

Så, i det stora hela kan man väl säga att böckerna som grafiska romaner är bland de bättre jag läst, men historiemässigt är jag inte särskilt imponerad. Det sistnämnda visste jag dock redan om, även om jag hoppades på att ett nytt format kanske skulle kunna få mig att återuppleva känslan jag hade när jag läste serien för första gången. 

//Frida

Legend

Titel: Legend
Författare: Marie Lu
Serie: Legend, #1
Antal sidor: 295
Förlag: Razorbill 
Utgivningsår: 2011

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus 

He is Day, the boy who walks in the light.
She is June, teh girl who seeks her brother's killer. 
On the run and undercover, they meet by chance.
Irresistibly drawn together, neither knows the other's past.
But Day murdered June's brother and she has sworn to avenge his death... 

Jag hade väldigt höga förhoppningar på den här boken eftersom alla verkar älska den, men tyvärr tyckte jag inte att den var mer än okej. Knappt okej faktiskt. Så bered er på en ganska negativ recension. 

För det första fastnade jag inte alls för huvudkaraktärerna June och Day. Speciellt inte June. Hon är en otroligt bortskämd och gnällig karaktär som lever i en förgylld liten bubbla. Jag kan väl inte vara den enda som blev galen på hur hon såg på och betedde sig mot den mindre lyckligt lottade befolkningen? Kan man ens vara så omedveten om världen runtomkring sig? Visst förändras hon lite under bokens gång, men det är då väldigt lite. En annan sak som jag irriterar mig på är hur hon beskrivs som världens underbarn, men trots sin superhjärna lyckas hon inte lista ut vad som pågår runtomkring henne snabbare. Det kanske bara var jag, men var det inte ganska så uppenbart? 

Day hade jag inte lika stora problem med, men både han och June är alldeles för endimensionella för min smak. Det finns inget djup i varken karaktärerna eller deras historia och jag lär inte känna dem överhuvudtaget. Jag som brukar gråta ögonen ur mig när karaktärer och deras närmsta råkar ut för hemskheter kände mig som en känslokall robot. Jag kände absolut ingenting och det förstör verkligen läsupplevelsen. 

Jag brukar inte ha problem med att karaktärer beskrivs som underbarn, har fantastiska förmågor, är supersnygga och utför stordåd efter stordåd. Man är van vid det vid det här laget och därför blev jag väldigt förvånad över hur mycket jag irriterade mig på hur både June och Day beskrivs som superintelligenta, "drop-dead gorgeous" och nästintill oövervinnerliga. Det kanske blev lite väl mycket på en gång och jag kunde helt enkelt inte ta det på allvar. Det kändes för bra för att vara sant. Jag vill att mina karaktärer ska ha i alla fall några brister. Hur kan det annars bli intressant eller verkligt? 

Som ni förstår är karaktärerna mitt största problem med boken och faktiskt så är även den andra punkten kopplad till just karaktärerna. Legend är berättad ur både June och Day's PoV och deras kapitel är skrivna i olika fonter. Först tyckte jag att det bara var en kul grej, men ju mer jag läste desto mer tänkte jag att man valt olika fonter för att underlätta för läsaren. June och Day's berättarröster är nämligen slående lika. Hade det inte varit för att de har lite olika bakgrund kunde de varit en och samma person. Så lika är de. 

Vad gäller världsuppbyggnaden och intrigen är jag inte riktigt lika negativ, men jag är inte nöjd heller. För det första finns det alldeles för många obesvarade frågor kring världen. Detta kommer helt säkert att utvecklas i kommande böcker, men jag tycker ändå att man kunde fått lite fler förklaringar. För det andra följer Legend precis samma gamla mönster som alla andra dystopier där ute, vilket gör det hela otroligt förutsägbart. Jag listade ut allt långt före karaktärerna och slutet var ingen överraskning direkt. 

Som ni förstår av recensionen är Legend inte direkt den bästa bok jag läst i år, men trots allt jag klagat på fortsatte jag ju ändå att läsa så någonting måste där ju varit som jag gillade. Dessutom tycker jag att boken tar sig mot slutet och jag kommer att fortsätta att läsa serien. Har hört att andra boken ska vara bättre och jag hoppas på det för där finns potential. Det gör det verkligen. Om karaktärerna och världen fördjupas och Lu vågar lämna dystopimallen kan jag tänka mig att det kan bli riktigt bra. 

Sammanfattat kan jag säga att Legend inte alls var vad jag hade förväntat mig. Karaktärerna föll mig inte i smaken, världsuppbyggnaden var blek och intrigen var för förutsägbar för att hålla mitt intresse vid liv hela boken igenom. Men, jag vill påpeka att många har älskat den här boken så om du hade tänkt läsa den innan du läste den här recensionen tycker jag att du ska ge den en chans ändå. Speciellt om du inte läst så många dystopier tidigare. 

//Frida