Vem som helst utom Ivy Pocket

Titel: Vem som helst utom Ivy Pocket
Författare: Caleb Krisp
Serie: Ivy Pocket, #1
Förlag: Modernista
Antal sidor: 396
Utgivningsår: 2016

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Modernista för recensionsexemplaret! 

Ivy Pocket är en vandrande katastrof som gång på gång väcker ilska och frustration hos de snobbiga aristokrater hon arbetar för. Men bilden som vår hjältinna har va sig själv är en helt annan. Ivy är övertygad om att hon är allmänt underbar, fullkomligt charmerande och extremt begåvad...

När Ivy blir kvarlämnad i Paris, ensam och utfattig, har hon ingen aning om hur hon ska ta sig tillbaka till England. Då blandar sig ödet i och Ivy kallas till en döende hertiginnas sjuksäng. Hon får där i uppdrag att leverera ett magnifikt diamanthalsband (som det möjligtvis vilar en förbannelse över) till Matilda Butterfield på hennes tolvårsdag. Från och med det ögonblicket kastades Ivy Pocket in i ett häpnadsväckande äventyr fullt av skurkar, galenskap och missförstånd. 

Det var när Modernistas vårkatalog trillade ner i brevlådan som jag fick upp ögonen för Vem som helst utom Ivy Pocket. Jag hade inte hört talas om serien tidigare, men så fort jag fick syn på omslaget visste jag att det var en bok som jag bara var tvungen att läsa. Det kan knappast vara möjligt att inte plocka upp en bok med ett sådant superfint och gulligt omslag. Till min stora glädje var boken om möjligt ännu finare i verkligheten och illustrationerna inuti är to-die-for. Vill rama in och hänga upp varenda en på väggen!

Historien kretsar kring den tolvåriga kammarjungfrun Ivy Pocket som är en något opålitlig, men påhittig och fantasifull tjej med väldigt stort självförtroende. Hon är underbar på alla sätt och vis och jag älskar speciellt hur självsäker och stark hon är. Hon struntar helt i vad andra tänker och tycker om henne. Hennes impulsiva personlighet tillsammans med att hon alltid säger precis vad hon tänker och att hon har en förkärlek till att förvränga sanningen och ljuga gör att hon lyckas trassla in sig i de mest knasiga och roliga situationer. Det enda negativa jag har att säga om henne är att jag inte tycker om hur elak hon är mot personerna som hon möter. Jag förstår att det är ett personlighetsdrag som är tänkt att göra det lite roligt, det här att hon verkligen alltid säger precis vad hon tänker och tycker, utan att reflektera över hur det påverkar andra, men personligen tycker jag inte att det är roligt när människor kallar andra människor för elaka saker. Visst att hon är liten och kanske inte fullt ut förstår att hennes ord faktiskt kan såra, eller att hon på riktigt inte tror att det hon säger är elakt, men efter att flera personer påpekat att de hon sagt inte varit snällt tycker jag att det borde ha fått henne att tänka efter lite och inte bara häva ur sig vad som helst. 

Historien är fartfylld och det händer något nytt precis hela tiden, men så mycket mysterium skulle jag inte vilja säga att det är eftersom man redan i början av boken förstår hur det mesta hänger ihop. Ivy kallar sig själv för en ung Sherlock Holmes, men precis som med mycket annat som hon säger får man ta det med en nypa salt för just mysterielösande är kanske inte hennes starkaste sida (men hon har många andra!). Trots väldigt tydliga tecken lyckas hon inte lägga alla pusselbitar på plats förrän precis i slutet och då har det som sagt varit ganska övertydligt för läsaren rätt så länge. Kanske är det meningen att det ska vara övertydligt, kanske inte, men jag måste ändå säga att det är imponerande att boken trots det lättlösta mysteriet lyckas vara så pass spännande som den ändå är. Det är nästan omöjligt att sluta läsa och när jag väl lägger undan boken har jag svårt att helt lämna Ivy Pockets värld och fortsätter att fundera på vad som ska hända härnäst. Spänningen ligger mer i vilka galna och knasiga situationer som Ivy ska trassla in sig i härnäst, snarare än mysteriet. 

Bristen på mysterium vägs dessutom upp av den härliga äventyrskänslan, de färgstarka karaktärerna och humorn. Humorn är av det överdrivna och galna slaget och med den opålitliga berättaren Ivy i spetsen kan det inte bli annat än bra. Humorn är helt klart kärnan i boken, men jag tycker ändå att författaren lyckats väva in lite mörkare delar också på ett snyggt sätt. Till exempel Ivys bakgrundshistoria och historien kring Rebecca. Allt är inte galna upptåg och humor, och det tycker jag om. Det blir en bra brytning som samtidigt ger en antydan om vad man kanske har att vänta sig i uppföljarna. 

Vem som helst utom Ivy Pocket är en otroligt charmig, fartfylld och rolig berättelse med en färgstark och självsäker huvudkaraktär som är omöjlig att inte tycka om. Med knasiga och galna upptåg, spänning och originella karaktärer håller den en i ett fast grepp från början till slut. Nu önskar jag bara att uppföljaren släpps snabbt, snabbt för jag är väldigt nyfiken på vart historien ska ta vägen härnäst!

//Frida

Se dig inte om

Titel: Se dig inte om
Författare: Anne Cassidy
Serie: Jennifer Jones, #2
Antal sidor: 300
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

Kate Rickman är en helt vanlig 19-åring. Hon pluggar, jobbar extra på turistbyrån och delar lägenhet med två andra tjejer. Ibland går hon ut på krogen för att festa och träffa killar, men det blir aldrig allvar med någon. Hennes liv är ganska trist och händelselöst. Vardagligt och lugnt.

Det ingen vet är att Kate inte alltid har hetat Kate. Ett tag hette hon Alice. Och innan dess hette hon Jennifer. Jennifer Jones. 


Se dig inte om är den spännande, fristående fortsättningen på En andra chans. Alice Tully har bytt namn till Kate Rickman, men hennes förflutna finns kvar. Det som hände den där vårdagen när hon fortfarande var Jennifer Jones - när hon följde med kompisarna ner till sjön - går inte att glömma. Och Kate måste försöka hantera det, på ett eller annat sätt. 

Se dig inte om är den fristående fortsättningen på En andra chans, vilken jag inte har läst, men som jag är säker på ligger i någon av bokhyllorna hemma hos föräldrarna. Jag är alltid lite skeptisk till "fristående fortsättningar" eftersom jag sällan tycker att de är särskilt fristående och vill helst läsa böckerna i rätt ordning ändå. Men eftersom jag inte hade tillgång till första boken när jag fick hem Se dig inte om kastade jag mig över den i alla fall och hoppades på det bästa. I det här fallet stämmer beskrivningen fristående fortsättning faktiskt väldigt bra för Se dig inte om klarar sig alldeles förträffligt på egna ben. Har du planer på att läsa En andra chans och inte tycker om spoilers ska du inte läsa den här först eftersom den avslöjar slutet på första boken, men annars är det bara att läsa på. Första bokens händelser vävs in snyggt och det är inga problem att hänga med i historien trots att man missat en hel bok.

Jag föll för Se dig inte om nästan direkt. Anne Cassidy skriver på ett sätt som enkelt fångar in läsaren och sedan håller en i ett järngrepp till sista sidan är läst. Det är väldigt spännande, men inte på det där actionpackade och fartfyllda sättet, utan det är en mer långsam, krypande spänning med fokus på den psykologiska biten. Det finns något där som gör att jag att jag bara måste veta hur det ska gå för Kate, hur hon ska klara av att hantera den jobbiga situationen hon hamnat i. Det är otroligt tänkvärt och Kates historia liknar inte något jag läst tidigare. Det är omöjligt att slita sig. Det blir en explosion av tankar och känslor som stormar omkring och jag önskar att det aldrig ska ta slut.

OBS! Har du inte läst första boken men vill göra det, ska du inte fortsätta läsa eftersom resterande delar av recensionen kommer att spoila händelserna i den! 

Det som jag tycker mest om med boken och det som onekligen gör den intressantare än vad den annars hade kunnat vara, är att vi får se hur livet kan se ut för något som blivit dömd för ett brott och sedan blivit frisläppt. Det är sällan man får det perspektivet, i vart fall har jag inte läst någon sådan bok tidigare. Det är väldigt tankeväckande alltihop och ställer verkligen många viktiga och intressanta frågor till sin spets. Går det någonsin att förlåta? Har den som avtjänat sitt straff rätt att få en ny chans, eller var straffet inte nog? Ska personen leva som utstött resten av livet? Var går gränsen för när ett straff kan avtjänas och när det aldrig någonsin kan avtjänas? Det är verkligen svårt det där, men det är bra att boken visar båda sidor av problemet. Det är så lätt att glida in på ett spår och dela in världen i svart och vitt, strunta i gråskalorna. Se dig inte om uppmärksammar gråskalorna och jag gillar det skarpt. 

Jag lider verkligen med Kate när hon gör allt hon kan för att börja om på nytt, göra rätt för sig och lämna de hemska barndomshändelserna bakom sig. Samtidigt förstår jag reaktionen från samhället när det kommer fram vem hon är. Går det verkligen att lita på henne? Vem vet om hon kommer att göra något liknande igen?  Det är inte konstigt att Kates namn poppar upp när ett liknande brott begås i staden där hon numera bor under skyddad identitet, men polisens agerande är under all kritik. Kate blir behandlad på ett hemskt och orättvist sätt. Vad hände med oskyldig tills motsatsen bevisats? Vad Kate än gör, är det så tydligt att hon aldrig kommer att bli fri från det som hände när hon var tolv. Hon kommer att få leva med andra människors dömande blickar resten av livet. 

Sammanfattat är Se dig inte om är en spännande och tankeväckande psykologisk thriller i ett lite långsammare tempo som är helt omöjlig att lägga ifrån sig. Jag rekommenderar den varmt! 

//Frida

Röd drottning

Titel: Röd drottning (eng. Red Queen) 
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen, #1
Antal sidor: 379
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Modernista för recensionsexemplaret! 

I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön - utan efter blod. De Silverblodiga, supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga Röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare. 

Mare Barrow är en av de Röda. Hon hankar sig fram som ficktjuv i en fattig by, tills en ödets nyck kastar henne inför Silverdomstolen. Framför kungen, prinsarna och adeln visar det sig plötsligt att även hon har en övernaturlig förmåga, trots sitt röda blod. Något som hotar att underminera hela grunden för de Silverblodigas makt. För att hålla saken hemlig trolovar kungen Mare med en av sina söner och tvingar henne att spela rollen som försvunnen Silverprinsessa.
Mare dras allt längre in i de Silverblodigas värld. Hon får det på flera sätt bättre än någonsin, men väljer att riskera allt genom att hjälpa Röda Gardet, ett växande uppror bland de Röda - samtidigt som hjärtat drar henne i en omöjlig riktning.
Ett enda felsteg kan leda till döden. I de Silverblodigas värld spelar alla ett spel, ingen går att lita på, och förräderiet är det enda man kan räkna med.

Röd drottning har fått otroligt mycket hype överallt i bokvärlden, men kanske speciellt inom booktube. Detta gjorde mig såklart väldigt nyfiken, men också lite rädd. Jag har ju sett böcker falla på grund av alldeles för mycket hype flera gånger om och det finns ju knappt något tråkigare än när en bokupplevelse förstörs på grund av att förväntningarna var för höga. Till min stora glädje var så inte fallet med Röd drottning. Redan efter ett par sidor kände jag att det skulle bli en ny favorit och jag njöt av varenda sida. För ett par timmar förlorade jag mig helt i Mare Barrows värld och jag ville aldrig lämna. 

Ibland tar det ett tag att komma in i en bok, att få en känsla för världen och karaktärerna, men Röd drottning har verkligen en stark öppning. Jag kastas in i berättelsen, men känner aldrig att jag måste ta mig över den där jobbiga tröskeln för att uppskatta boken, utan känner mig som hemma nästan direkt. Kanske beror det på att Röd drottning känns som en härlig liten mix av några av mina favoritböcker i samma genre, speciellt Hunger Games och Divergent. Att boken har så tydliga likheter med andra kända böcker kan såklart lätt bli till en nackdel eftersom vi redan har fått den där historien och vill ha något annat - något nytt och originellt. Men i det här fallet tycker i alla fall jag att det inte alls gör något att det finns starka likheter, snarare tvärtom. Jag tycker om den där känslan av att vara hemma. Att veta vad det är för typ av historia som väntar. Och att redan från börja kunna känna att det här är precis det om jag vill läsa. Jag måste också säga att Röd drottning trots sina likheter med andra böcker bjuder på många oväntade vändningar och att historien är i sig är en helt annan. Det är spännande, underhållande och alldeles omöjligt att lägga ifrån sig! 

Det finns många intressanta och fascinerande karaktärer i Röd drottning och jag älskar att ingen är helt god eller helt ond. Alla består av gråskalor och det går verkligen inte att lita på någon. Extremt frustrerande på sina ställen och man får ont i magen av att tänka på hur allt verkligen hänger på den sköraste av trådar och att minsta lilla rörelse kan få allt att rasa samman. Spelpjäserna i maktspelet som pågår i Mare Barrows bräckliga värld är opålitliga i kubik och vänner sticker knivar i ryggen på varandra på löpande band. Allt är så osäkert, så skört. Jag sitter som på nålar och bara väntar på att allt ska explodera. 

Jag tycker mycket om Mares berättarröst och jag tycker lite extra mycket om hur långt ifrån perfekt hon är. Hon begår misstag efter misstag, fattar galna och ogenomtänkta beslut och är alldeles för naiv för sitt eget bästa. Och jag älskar henne för allt det där. Det känns så äkta på något vis. Medan jag sitter där och läser tänker jag att jag säkert hade agerat på ett liknande sätt själv. Det är inte alltid så lätt att fatta de där perfekta och väl genomtänkta besluten och lära sig av sina misstag när en kastas in i en helt ny värld, speciellt en värld som ser ut som den som Mare Barrow kastas in i. Jag tycker att hon är väldigt stark som orkar fortsätta trots att hela världen verkar vara emot henne, att hon vågar sätta ner foten och ifrågasätta, trots att det mycket väl kan leda till hennes död. Jag beundrar henne för att hon aldrig ger upp och för att hon vågar följa sitt hjärta i en en värld där ingen annan vågar göra det. 

Som många andra YA-böcker innehåller Röd drottning en kärlekstriangel. Uttjatat och trist, jag vet, men det här är faktiskt ett utmärkt exempel på en kärlekstriangel som faktiskt fungerar. Hur underbart!? Det känns aldrig konstigt, snarare väldigt, väldigt logiskt att det skulle bli just en kärlekstriangel och det är så himla uppfriskande. Jag är mer än trött på konstlade kärlekstrianglar som är där "bara för att" och tar med öppna armar emot en som faktiskt känns autentisk och helt rätt för historien. Tack Victora Aveyard för att du visar att kärlekstrianglar inte alltid behöver vara skräp! De kan faktiskt vara väldigt bra om de görs på rätt sätt. 

Med mind-blowing intrig, nagelbitande spänning och fängslande karaktärer fångar Röd drottning in läsaren i en en magisk fantasy-dystopisk värld där maktspel tas till en helt ny nivå och där det inte går att att lita på någon. Jag älskar verkligen det här och gråter floder över att det fortfarande är flera månader tills jag kan återvända till Mare Barrows värld och se vart historien ska ta vägen härnäst. Om ni inte redan gjort det - läs, läs, läs! 

Favoritcitat

//Frida

Vit som snö

Titel: Vit som snö
Författare: Salla Simukka
Serie: Lumikki Andersson, #2
Antal sidor: 250
Förlag: Rabén & Sjögren 
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Lumikki Andersson befinner sig i ett sommarhett Prag. På ett café kommer en tjej fram till Lumikki och påstår sig vara hennes halvsyster. Eftersom Lumikki misstänker att föräldrarna döljer något om släktens historia för henne, blir hon intresserad.

Tjejen lyckas lura med sig Lumikki till ett religiöst möte, och hon blir indragen i en sekt som är mitt uppe i planeringen av sitt kollektiva självmord. Lumikki tvingas springa för livet genom Prags gator och kyrkogårdar för att förhindra den stora tragedin. I uppföljaren till Röd som blod är oskulden allt annat än vit som snö.



Vit som snö är den andra delen i den fartfyllda thrillerserien om den väldigt mystiska, men oj så underbara Lumikki Andersson. Precis som med den första boken i serien, Röd som blod, faller jag pladask och det tar inte många timmar från det att jag plockar upp boken tills det att den är utläst. Det är så beroendeframkallande, så spännande, så bra! Jag älskar den ständiga spänningen, att tempot är på topp från början till slut och att man blir så uppslukad av boken att man glömmer bort tid och rum för en stund. Jag som inte ens tycker om thrillers, eller det är i alla fall vad jag har trott, sitter som fastklistrad vid sidorna och njuter av varje sekund. Visst kan jag inte undgå att se att det är en aning överdrivet och overkligt på sina ställen, men vet ni vad? Det spelar faktiskt ingen roll. Jag tycker om allt annat så himla mycket att jag inte bryr mig ett dugg om det där. 

Lumikki blev snabbt en favoritkaraktär hos mig. Jag tycker om att hon får vara både stark och sårbar. Jag tycker om hennes nyfikenhet och viljestyrka. Hennes sätt att analysera situationer och tänka ut lösningar på problem. Hennes uppfinningsrikedom och mod. Det som jag kanske tycker allra mest om är hur Simukka lyckats med att få en att känna det som att man både känner Lumikki riktigt bra, samtidigt som hon förblir ett mysterium. Det låter helknäppt nu när jag tänker på det, men det är känslan som jag får när jag läser. Jag vet vem Lumikki är, men ändå inte på något vis. 

I Vit som snö förflyttas vi från den finska staden Tammerfors till Tjeckiens huvudstad Prag. Även om jag tyckte om miljön i första boken är det alltid trevligt att få upptäcka nya platser och jag måste säga att Prag var ett alldeles utomordentligt val för just den här historien. Det är väldigt mycket springande för livet i Vit som snö och med Prags gator och sevärdheter som bakgrund blir det lite extra spännande - både på grund av atmosfären, men också för att staden är helt ny för Lumikki. Genom hennes ögon får jag utforska Prags alla hörn och kanter och jag vill inget annat än att själv ta första bästa flyg dit för att få uppleva staden på riktigt. Minus hela spring för livet och sektdelen, förstås.

I Röd som blod får vi som hastigast veta att Lumikki har haft ett förhållande som inte höll, men inte mycket mer än så. I den här boken fördjupas den delen av historien och vi får genom tillbakablickar den väldigt fina, men också ganska sorgliga, kärlekshistorien berättad. Tempot saktas ner och fokus riktas in på tankar och känslor och det hela är väldigt fint. Dessa pauser från den kaotiska och smått panikartade huvudberättelsen är välkomna och de tillför djup till berättelsen trots att de egentligen inte alls är speciellt kopplade till händelserna som utspelar sig just då. Det kanske inte är alltid som den här typen av pauser fungerar, men i det här fallet tycker jag att det passar väldigt bra och avsnitten med Lumikki och hennes ex är några av mina favoriter. 

Vit som snö är en stark uppföljare och jag kan knappt vänta på att få läsa sista delen. Samtidigt vill jag inte att det ska ta slut, eftersom det är så bra. Jag rekommenderar båda böckerna varmt och tror att serien med sitt höga tempo och den ständiga spänningen kan passa väldigt många. Så, har du inte redan läst Röd som blod tycker jag att du ska ge den ens chans och jag rekommenderar att du har Vit 
som snö nära till hands eftersom jag nästan kan garantera att du kommer att vilja ha mer. 

Favoritcitat

//Frida

Of Ice and Snow

Titel: Of Ice and Snow
Författare: Amber Argyle
Serie: Fairy Queens
Antal sidor: 153
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Amazon

Tack till Amber Argyle för recensionsexemplaret! 

Otec thought destiny forgot him…

The middle child of the clanchief, Otec is the overlooked son in an overflowing house. He dreams of escape and adventure, so when a mysterious stranger offers both, he doesn’t need persuading. But when his faraway village comes under attack, Otec will do anything to save the people he loves. Cut off from his nation, he must trust a foreign woman with a dubious past as they race to save his clan. But nothing is what it seems, and Otec may have to trust his enemy if he is to become the leader he was never meant to be.


Destiny is not always kind.




Of Ice and Snow är en prequel novell till Winter Queen, första boken i Fairy Queens serien, och den handlar om Ilyennas föräldrar - Otec och Matka. Jag har faktiskt inte läst Winter Queen ännu, men det hindrade mig inte från att älska Of Ice and Snow. Med andra ord; det går alldeles utmärkt att läsa prequel-novellen utan att man har läst någon av de andra böckerna i serien. Men om man redan har läst alla böcker som finns ute är den här novellen ett trevligt komplement som ger en djupare förståelse för bakgrundshistorien i serien. 

Of Ice and Snow startar lite långsamt, och det tog ett tag innan jag kom in i boken och fick en känsla för historien och huvudkaraktärerna, men ett par kapitel in så var jag helt fast. Tempot trappades upp och från den stunden var det nonstop action ändå till slutet, i typisk Amber Argyle stil. Hon är otroligt duktig på att skriva fängslande böcker som är omöjliga att lägga ifrån sig. 

Även om Ice and Snow innehåller en hel massa action, har den också ett djupare plan och tar med en med på en känslomässig berg- och dalbana. Historien om Otec och Matka är vacker, men också hjärtekrossande. Jag grät ögonen ur mig under vissa scener och precis som med Summer Queen och Of Fire and Ash lyckades den både krossa mitt hjärta och göra mig helt lycklig. Det är det som Argyle gör bäst. Hon gör dig löjligt glad för att sedan krossa din själ. Nästan i alla fall. Men jag tycker ju om när en bok lyckas ge en all the feels, så jag klagar inte.   

Historien skiljer sig en aning från Argyles tidigare böcker eftersom den är skriven ur den manliga huvudpersonen Otecs PoV. Det var uppfriskande eftersom jag personligen inte läser speciellt många böcker skrivna ur en mans PoV (men har faktiskt blivit fler nu på senare tid). Inte för att jag inte vill, utan helt enkelt bara för att de flesta YA-böcker som jag får tag på är skrivna ur en flicka/kvinnas perspektiv. Det är dock alltid trevligt med en mix och jag tycker att Argyle hanterar det nya perspektivet bra. Otecs röst känns autentisk och jag tycker om att läsa ur hans perspektiv. Jag tycker också om att jag får en tydlig bild av den kvinnliga huvudpersonen, Matkas, liv också trots att jag aldrig får läsa något ur hennes perspektiv. Det är väldigt skickligt gjort. 

Det som jag tycker mest om med novellen (och antagligen mest för att jag inte hunnit läsa Winter Queen än) är att man får ett helt nytt perspektiv på konflikten i serien. I Of Fire and Ash och Summer Queen, får man historien berättad från the Idarans perspektiv och tar följaktligen deras sida. Det som de fått gå igenom är hemskt och jag vill inget annat än att de ska klara sig ur konflikten oskadda. Jag skulle inte säga att jag hatade the Clansmen, men jag tyckte inte att de var särskilt snälla personer så som de höll på - invaderade land som inte var deras, mördade och låtsades som om de var härskare över hela världen. I Of Ice and Snow får vi istället läsa ur the Clansmens perspektiv och rollerna är plötsligt helt ombytta. Det är the Idarnas som mördar och tar land som inte är deras. Och the Clansmen verkar vara de snällaste personerna i världen. Som jag älskar när man får se båda sidor av en konflikt. Det blir så tydligt hur extremt dumt och meningslöst det är med krig - att det bara leder till förstörelse och hemskheter. Mitt hjärta gråter för både the Clansmens och the Idarans och jag hoppas att den tredje och sista boken ger båda sidor ett lyckligt slut. Så lyckligt som det nu kan bli i alla fall och att det innebär slutet på deras strider. 

Jag blev inte lika förälskad i Of Ice and Snow som jag blev i den andra prequel-novellen i serien, Of Fire and Ash, men jag tycker fortfarande ett det är en väldigt bra novell. Den har så många lager och trots att det endast är en novell (en ganska lång sådan dock) har den precis lika mycket historia som en vanlig bok. Den är snabbläst, actionfylld, spännande och tar med en på en känslofylld resa. Jag rekommenderar den verkligen och oavsett om du läst Argyles tidigare böcker eller inte är jag säker på att den kommer få dig att vilja läsa mer, mer, mer. 

Favoritcitat

//Frida

Fangirl

Titel: Fangirl
Författare: Rainbow Rowell
Serie: -
Antal sidor: 450
Förlag: Berghs
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Berghs för recensionsexemplaret! 

Tvillingarna Wren och Cath ska börja på college. Wren är den utåtriktade som vill festa. Cath är mer osäker inför allt det nya. Hon ägnar mycket tid att skriva fanfiction om karaktären Simon Snow. Hennes ambition är att hinna bli klar med sin bok till den stora fanfiction-finalen. Men så träffar hon Levi som inte lämnar henne ifred.








Fangirl är min första Rainbow Rowell-bok, men det kommer garanterat inte att bli min sista. Även om jag inte blev lika superförälskad som resten av bokbloggsvärlden verkar ha blivit, tycker jag om Rowells sätt att skriva och Fangirl är en väldigt söt och fin historia med hög igenkänningsfaktor. I början tyckte jag mest att boken var "meh", men i mitten blev "meh-et" utbytt mot hjärtögon, glittrande konfetti och många fåniga storleenden. Mot slutet blev det återigen några "meh", en hel del himlande ögon och suckar, men i det stora hela slutade det på ett "mycket bra, men inte fantastiskt". 

Huvudpersonen Cath är en härlig person som jag tror att många kommer att kunna känna igen sig i. Det bästa med hennes karaktär tycker jag är att hon får vara sig själv och "annorlunda" hela boken igenom. Att hon inte tvingas in i någon ny roll eller måste bli populär eller något annat klyschigt och trist. Det är så uppfriskande! För hur trötta är vi inte på historien om den udda/blyga/nördiga-tjejen som blir upptäckt och genomgår världens förändring, blir populär, får snyggaste killen och allt det där. Letar du efter en sådan historia har du hamnat helt fel, men om du vill ha en mer verklighetstrogen berättelse där en redan stark tjej får vidga sina vyer och växa som person utan att bli intvingad i nya roller, ändra sin personlighet och så vidare, då har du hittat helt rätt.

Cath ska precis börja på college när vi träffar henne första gången och jag tycker att Rowell har fångat den där omtumlande och spännande perioden i livet på ett väldigt fint och trovärdigt sätt. Jag känner igen mig så mycket, även om det finns många skillnader på amerikanskt college och svenskt universitet. Det är panik och ångest och längtan efter att få gå tillbaka till det gamla vanliga livet. Samtidigt är allt så spännande och roligt och alldeles underbart. Rowell har verkligen lyckats med att fånga de där kontrasterna.

Fangirl innehåller en härlig bandning av karaktärer och vi slipper nästan helt high school-periodens alla stereotypa grupper, vilket jag tycker är väldigt skönt. Rowells karaktärer har alla personliga röster och en egen historia att berätta. Utöver Cath är det hennes rumskompis Reagan som jag fastnar mest för. Hon har en härlig personlighet och jag tycker det är fint att se hur ett starkt vänskapsband kan växa fram mellan henne och Cath trots deras väldigt olika personligheter.  

Om karaktärerna nästan helt undsluppit klyshor, har kärlekshistorien blivit desto mer stereotyp. Visst är den gullig och fin och allt det där, men det blir helt enkelt lite för mycket. Alldeles för sockersött för min smak. Det blir tråkigt och även om jag log som en liten tok i början slutade det hela med en hel massa himlande med ögonen och suckar. Kärleksintresset Levi är hur underbar som helst, men samtidigt så himla tråkig. När jag läser blir det plötsligt så tydligt varför jag alltid faller för the bad boys när jag läser (och tittar på tv-serier) och inte karaktärer i stil med Levi. Jag blir uttråkad. Speciellt när relationen dessutom ska utvecklas nästintill alldeles felfritt och de sedan ska leva lyckliga i alla sina dagar. Hur hemskt det än låter, fungerar inte det där klassiska Disney-stuket i böcker. I alla fall inte för mig. Jag ogillar skarpt när det blir sådär perfekt och tillrättalagt i typisk amerikansk stil. Tyvärr är det ganska ofta perfekt och framförallt tillrättalagt i Fangirl. Inte bara sett till kärlekshistorien, utan helt i allmänhet boken igenom. 

När jag ändå är inne på saker som jag tycker lite mindre om kan jag inte låta bli att nämna fanfictiondelarna i boken. Caths största intresse i livet är att skriva fanfiction om karaktären Simon Snow. Han är huvudperson i en bokserie om trollkarlar och magi, som utspelar sig på en slags internatskola. Låter det bekant? Kanske är det min kärlek till Harry Potter som får mig att gnissla tänder av ilska när jag läser Caths Simon Snow-fansfiction. Eller egentligen inte just hennes fanfiction, utan snarare de "riktiga" utdragen ur böckerna som envisas med att dyka upp på var och varannan sida. Jag blir arg för att det är så uppenbart likt Harry Potter. Ännu mer arg för att det är så extremt dåligt att jag vill riva ut sidorna ur boken och låtsas som att de inte existerar. Arg för att det är hemskt pinsamt att älskade Harry Potter över huvud taget ska behöva jämföras med den där Simon Snow. Arg för att Harry Potter finns med i Fangirl och för att det hela presenteras som att Simon Snow-serien faktiskt skulle ha kunnat bli något så stort när Harry Potter redan existerar. På riktigt? Det skulle inte hända. Punkt slut. Det är för likt. För ointressant. Att Rowell dessutom tänker publicera en Simon Snow bok får mig typ att explodera. Hon är ju så otroligt duktig på det hon redan gör, så varför måste hon ge ut en bok som bygger på en historia som är en Harry Potter rip-off? En extremt dålig sådan dessutom. De är synd tycker jag. Nej, någon Simon Snow-bok kommer jag aldrig att läsa, men jag kommer med glädje läsa allt annat som Rowell skriver.

Bortsett från den extremt irriterande Simon Snow och den lite för sockersöta kärlekshistorien tycker jag trots allt att Fangirl är en riktigt bra bok. Det är är en fin historia med mycket värme, humor och hög igenkänningsfaktor. Det är en bok om att vidga sina vyer utan att förlora sig själv och om att våga ta det där första stapplande steget mot nya och spännande äventyr. Om sorgliga stunder och glada stunder och allt där emellan. Om kärlek och vänskap, om svek och utanförskap. Letar du efter en contemporary med allt det där, behöver du inte leta längre. Fangirl är ett alldeles utmärkt val. 

Favoritcitat

//Frida

Nattsagor för sömnlösa

Titel: Nattsagor för sömnlösa
Författare: Johanna Wester
Serie: -
Antal sidor: 272
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2013

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret! 

För Olivia är Stockholm scenen hon spelar pjäsen om sig själv på. Hon befinner sig i tiden mellan ung och ansvarslös och vuxen och frihetsberövad. Utan utbildning och med ett tillfälligt jobb i en kiosk är det bara nätterna ute på pubarna och klubbarna som får henne att sväva fritt. Där finns vännerna Pascal och Chris, som inte tål varandra, men som Olivia knutit sig själv till hårt. Dessutom finns Josef, som lever med någon annan, men är den hårda prince hon väntat på. Inte ens en vild helg i Amsterdam hjälper mot det. Eller Pascal och Chris, som har huvudrollerna i sina egna liv att spela. Och medan pjäsen spelas upp rusar livet vidare, obönhörligt, mot sista ridåfallet.






Nattsagor för sömnlösa kan nog vara en av de konstigaste böcker jag läst det här året - på ett bra sätt! Den är väldigt unik, både till handling och språk. Speciellt språket sticker ut och ni vet ju hur mycket jag tycker om när språket lyckas fånga en. Jag tycker om när det får sticka ut, vara annorlunda. När det får vara en del av berättelsen, snarare än ett hjälpmedel för att kunna berätta historien. Westers skrivsätt är väldigt unikt och prickar in alla punkter ovan. Det är vackert och poetiskt. På snudd till för mycket, samtidigt som det är alldeles lagom. Det är känslostormande och magiskt. Jag får känslan av att jag direkt skulle kunna säga "Det där är Johanna Wester!" om jag fick en bunt med texter av olika författare och jag älskar när det är så. 

Historien kretsar kring Olivia som befinner sig i det där omtumlande stadiet i livet när man står med ena halvan i vuxenvärlden och den andra i ungdomsvärlden. Världen är enorm och möjligheterna är oändliga. Ett helt nytt och spännande kapitel i livet väntar men ändå vet man inte vad man vill göra eller vart man ska ta vägen. Var hör man ens hemma längre? Wester har lyckats otroligt bra med att beskriva den där tiden på ett trovärdigt och fint sätt. Det är känslostormande och nära. Det är stort och litet och allt däremellan. Det är okomplicerat och enkelt. Avskalat, okryddat. Det är livet, så som det går. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle kunna tycka om en så vardaglig och egentligen ganska händelselös historia så mycket. Men det gör jag. På riktigt. 

Jag är så glad att jag fick läsa den här boken just nu eftersom jag själv befann mig i det där vilsna och rastlösa stadiet i livet för inte alls särskilt länge sedan. Egentligen är jag väl fortfarande där på sätt och vis och det är så skönt att få läsa om något som ligger en så nära, just nu. Jag tycker verkligen om att läsa om tidsperioder i livet som jag själv redan upplevt, men det är något speciellt med att få läsa om något som en faktiskt går igenom nu. Det går att relatera på ett annat sätt. Och det känns bra att veta att man inte är ensam. Jag har egentligen inget alls gemensamt med huvudpersonen Olivia. Våra liv är nästan så olika som två liv kan vara, men ändå kan jag relatera så, så mycket. Till tankarna och känslorna. Rastlösheten och vilsenheten. Atmosfären. 

Nattsagor för sömnlösa är en bok som kräver tid, men om du kan ge den det är den en riktig pärla. Det är en trovärdig skildring av hur livet kan vara tiden efter gymnasiet när hela världen väntar men man själv inte riktigt lyckats lista ut vad man vill eller vem man är. Jag är väldigt glad att jag fick följa med Olivia på hennes resa genom ändlösa Stockholmsnätter och kommer definitivt att hålla utkik efter fler böcker från Wester. 

Favoritcitat

//Frida

Minirecensioner: Sword Princess Amaltea x 2

Titel: Sword Princess Amaltea, bok 1
Författare: Natalia Batista 
Serie: Del 1
Antal sidor: 176
Förlag: Kolik förlag
Utgivningsår: 2013

Amaltea är en prinsessa i en värld där drottningarna styr och magi är makt. Hon får i uppdrag av sin mor att rädda en prins och gifta sig med honom för att ärva hans mors halva drottningdöme. Men när hon väl räddar prinsen visar det sig att han inte alls är lika medgörlig som hon tänkt sig. Han har en egen vilja, och vill bli behandlad med respekt!

Åh, vad jag älskar det här seriealbumet! Tecknarstilen, sagotemat, de ombytta könsrollerna, humorn, ALLT. De ombytta könsrollerna i en fantasy/sagovärld är ett så himla smart och träffsäkert koncept att jag är förvånad över att det inte har använts tidigare och oftare. Det är intressant, tankeväckande och samtidigt väldigt, väldigt roligt. Visst är det på gränsen till för övertydligt ibland, men jag älskar det. Jag har inte skrattat så här mycket till en bok på väldigt länge, och samtidigt fyllts med så många tankar om hur könsroller presenteras i litteratur, både förr och idag. Det finns dessutom, trots sago- och fantasytemat, många kopplingar till vår värld och tid. Albumet får en verkligen att tänka till och jag tycker att Natalia Batista har gjort ett fantastiskt bra jobb! Läs, läs, läs! 

Titel: Sword Princess Amaltea, bok 2
Författare: Natalia Batista 
Serie: Del 2
Antal sidor: 169
Förlag: Kolik förlag
Utgivningsår: 2014

Prinsessan Amaltea har räddat den fagre prins Ossian ur sitt torn och dräpt den fruktansvärda draken som vaktade honom. Men vägen tillbaka till Ossians drottninga-rike är kantad av förtrollade sjöar, brutala stråtröverskor och inte minst Amalteas arroganta storasyster Dorotea. Snart inser Amaltea att hon måste ta strid för Ossian om hon inte ska förlora honom.

Del 2 i serien om prinsessan Amaltea är minst lika bra som ettan, om inte ännu bättre. Konceptet med de ombytta könsrollerna är fortfarande superträffsäkert, tankeväckande och roligt. Mitt favoritavsnitt i boken är när könsrollerna byts ännu en gång, så att Amaltea blir pojke och Ossian flicka. Det blir bara ännu mer träffsäkert! Det är även intressant att se hur de upplever allt då och hur både de negativa och positiva sidorna med att tillhöra respektive kön blir så tydliga. Historien tar fart på riktigt i den här delen och det händer väldigt mycket på få sidor. Jag längtar halvt ihjäl mig efter sista delen, samtidigt som att jag inte vill att det ska ta slut. Jag rekommenderar verkligen den här serien! 

//Frida

Spring så fort du kan

Titel: Spring så fort du kan
Författare: Sofia Nordin
Serie: Del 2
Antal sidor: 210
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

"Det var feberns fel att jag hamnade här. I en glänta i skogen, med bara en usel presenning som skydd mot regn och vind. Eller min feghets fel, kan man också säga. Min eviga, förbannade feghet. En modigare person skulle ha stannat och hjälpt till. Men inte jag. När alla plötsligt blev dödssjuka drog jag. Jag struntade i min egen mamma. Jag struntade i Hillevi. Hillevi som var världens finaste tjej."

Ante tror att han är ensam om att ha överlevt febern, men plötsligt dyker Ella och Hedvig upp och han följer med dem till gården där de bosatt sig. Det är en lättnad att träffa andra människor, men det är svårt också. Hur gör man när man ska bo ihop och alla inte vill samma sak? Är det okej att bli kär och tänka på sex trots att världen har gått under? Och får man drömma om en framtid, trots att man är en fegis som bara sprang när man borde ha stannat?

Den andra delen i Sofia Nordins serie om det postapokalyptiska Sverige tar vid precis där den första boken, En sekund i taget, slutade och även om den räknas som en fristående fortsättning tycker jag den vinner på att läsas efter den första. De båda böckerna är trots allt väldigt sammanlänkade, på ett bra sätt, och passar väldigt bra för sträckläsning. Man vill inget annat än att plocka upp bok två när första boken är utläst. 

Berättarjaget har i Spring så fort du kan förflyttats från Hedvig till Ante, och även om jag inte helt fastnar för honom som karaktär, tycker jag fortfarande att Nordin är väldigt duktig på berättarröster - de speglar karaktärerna så bra och känns mycket träffsäkra. Jag tycker även om att berättarrösten känns så rätt rent åldersmässigt; att det verkligen känns som att det är en tonårings språk, tankar och känslor, och inte en vuxen persons föreställningar om dessa. Det är förmodligen väldigt svårt att åstadkomma, men Nordin lyckas verkligen. Det känns trovärdigt och aldrig framtvingat eller konstigt.  

Handlingen utspelar sig mestadels på gården och fokus är inriktat på att försöka skapa ett liv där, snarare än att leta efter fler överlevare. Det är kanske inte riktigt lika spännande som i första boken, men jag tycker om att det är mycket mer fokus på relationer, tankar och känslor. Det känns logiskt på något sätt att det var där historien skulle landa just nu, när den värsta stormen har lagt sig och någon typ av vardag har börjat infinna sig. Det är intressant att följa hur relationerna karaktärerna emellan förändras allteftersom tiden går och de lär känna varandra. Det är mycket glädje, kärlek och vänskap, men också sorg, saknad och ilska. 

Spring så fort du kan är en stark uppföljare, som innehåller allt det där som jag tyckte så mycket om med första boken och lite till: spänning, känslostormar, träffsäkra berättarröster, vänskap och kärlek. Jag rekommenderar den till alla som läst första boken, och till er som inte läst första boken än kan jag bara säga: Gör det! Och ha andra delen nära till hands, för du kommer nästan garanterat att vilja läsa mer. 

//Frida

En sekund i taget

Titel: En sekund i taget

Författare: Sofia Nordin

Serie: Del 1

Antal sidor: 193

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2013

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

"Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna."

Så börjar Sofia Nordins tredje ungdomsroman. En gripande, otäck och väldigt intressant berättelse om Hedvig, vars hela familj dött i en mystisk feber. Hon lämnar lägenheten, vet inte om det finns några fler människor kvar i världen eller om hon är helt ensam kvar. På gatorna ligger det döda människor överallt, det är alldeles tyst.

En sekund i taget är första delen i Sofia Nordins serie om ett postapokalyptiskt Sverige. En mystisk feber har dödat befolkningen och vi får följa med Hedvig, som tyckt vara den enda som överlevt, i hennes kamp för överlevnad i denna nya, brutala verklighet. Historien greppar tag i en direkt och känslorna stormar omkring i ett enda virrvarr. Det är så sorgligt och hemskt alltihop. Och så verkligt. Allt känns så nära, så äkta. Det skulle kunna hända nu, imorgon, om en vecka. Tankarna snurrar omkring i tvåhundra kilometer i timmen, minst. Hur skulle jag själv ha reagerat? Hade jag över huvud taget orkat fortsätta om jag mot förmodan överlevt febern? Jag med mina icke-existerande överlevnadskunskaper, hade jag klarat mig i den nya världen? 

Jag fastnar direkt för Hedvigs berättarröst, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att just berättarröster är en av Nordins större styrkor. Hon får alltid berättarrösterna att kännas som att de verkligen tillhör karaktären. Ger oss som läsare en direktväg in i karaktärens huvud, så att vi blir som ett med den. Just Hedvig bär på så himla många tankar och känslor, som ligger precis under ytan, väntar på att explodera. Det porträtteras så bra. Hon kämpar inte bara för att överleva, utan det pågår också en kamp inom henne själv för att kunna hantera allt som hänt och allt som aldrig kommer att hända. 

Hedvig är inte den mest sympatiska karaktär jag stött på, men jag tycker om henne. Hon är smart, modig och stark. Samtidigt som hon ibland är väldigt osmart, rädd och sårbar. Jag älskar att Nordin låter sina karaktärer ha alla dessa drag. Låter dem vara både starka och svaga. Smarta och naiva. Självständiga och sårbara. Att hon låter dem vara människor, med allt vad det innebär. Hon väjer inte för det "fula", men är heller inte rädd för att visa den andra sidan. Det älskar jag. 

En sekund i taget är kort och precis lika spännande som gripande, vilket gör att sidorna bara flyger förbi. Man måste hela tiden läsa en sida till. Bara en sida till.. Det är så bra, så väldigt, väldigt bra. Från början till slut. Och när det är slut vill man bara ha mer, mer, mer. Nordin har verkligen lyckats skapa en fängslande historia som går in under huden, ända in i benmärgen. Det är tankeväckande, skrämmande och framförallt realistiskt. Jag rekommenderar den varmt!

//Frida

The Future Collection

Titel: The Future Collection
Författare: Beth Revis
Serie: - 
Antal sidor: 127
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Amazon

This collection of sci fi stories from NY Times Bestselling author Beth Revis features worlds and technology from the future. Featuring three brand new, original tales and three reprints, each story explores a different set of characters in a different world and facing different problems in the future world.

The Future Collection är en novellsamling, innehållandes fyra helt nya noveller samt två som publicerats tidigare. Alla utspelar sig i framtiden, men annars är de väldigt olika och innehåller många aktuella ämnen och paralleller till världen idag. Jag tyckte väldigt mycket om allihop och Beth Revis visar verkligen vilken fantastisk författare hon är. Jag vill bara läsa mer och mer och mer. Ska helt klart ta tag i hennes riktiga böcker nu när jag vet hur bra hon skriver. 

Doctor-Patient Confidentiality

Den första novellen handlar om en tjej som vaknar upp på någon slags sjukhusenhet och måste försöka komma ihåg vad som har hänt och varför hon är där. Novellen är skickligt skriven och jag tyckte om den, men den är helt klart den sämsta i samlingen. Jag lyckades lista ut tvisten långt i förväg och den var ganska händelselös. 

The Most Precious Memory

Det här var en av mina favoriter! Den utspelar sig i en framtid där människor använder minnen som droger. Först tömmer de sig själva på minnen och när de är slut börjar de köpa andras minnen. Väldigt intressant, men samtidigt superläskigt koncept. 

The Girl & the Machine

Min favorit! Det är svårt att säga någonting om den utan att avslöja tvisten i slutet, vilket självklart skulle förstöra alltihop, men jag kan väl säga så här: Beth Revis utforskar helt nya perspektiv i den här tidsresenovellen. Det är oväntat, tankeväckande och extremt känsloladdat. Ni som läser den kommer att förstå. 

Lag

Den här novellen handlar om en reporter som har hittat en världsomvälvande nyhet, men efter ett teleporteringsproblem förlorar hon minnet och vi får följa med henne när hon försöker återfå sitt minne. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om novellen. Den är mer komplex än de tidigare och slutade väldigt abrupt. Det är ett intressant koncept, och jag gillade upplägget, men jag är inte helt säker på att jag förstod allt. 

The Turning Test

Det här är en av de noveller som publicerats tidigare och jag hade redan läst den, men den var precis lika bra andra gången som första. Bortsett från att den oväntade tvisten inte blev så oväntad. Den handlar om en collegestudent som i ett test ska avslöja vem av två personer som är en android och vem som är en riktigt människa. Väldigt intressant koncept, tankeväckande och otroligt välskriven. 

As They Slip Away

Den här novellen handlar om en av karaktärerna i Across the Universe-serien, men det går utmärkt att läsa den även om man inte läst serien än. Jag har själv inte läst den, men tyckte väldigt mycket om novellen ändå. Den har en mörkare ton än de andra och den är väldigt känsloladdad. Den tar upp ämnen som är mycket dagsaktuella och känslorna stormar verkligen när man läser den. Man blir både arg och ledsen och allt däremellan. Efter "The Girl & The Machine" är nog den här min favorit. 

//Frida

Som om jag vore fantastisk

Titel: Som om jag vore fantastisk
Författare: Sofia Nordin
Serie: Del 3
Antal sidor: 189
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

En mystisk feber har dödat större delen av mänskligheten. Samhället har brutit samman och Ella är en av de få som överlevt.

Tillsammans med Nora letar hon efter andra överlevare. Det måste väl finnas fler människor som har klarat sig undan febern? Men resan blir inte det fantastiska äventyr och segertåg de hoppats på.

Som om jag vore fantastisk är den spännande, fristående fortsättningen på kritikerrosade En sekund i taget och Spring så fort du kan. Sofia Nordin beskriver en postapokalyptisk verklighet där ingenting är som det brukar, samtidigt som de få människor som finns kvar har precis samma känslor och tankar som du och jag.

Som om jag vore fantastisk är tredje delen i Sofia Nordins postapokalyptiska serie om överlevnad, vänskap och kärlek. De tre böckerna i serien räknas som fristående, men efter att ha sträckläst allihop måste jag ändå säga att jag tycker att de borde läsas i ordning. De hänger trots allt ihop väldigt mycket för att vara fristående böcker. På ett positivt sätt! Och de passar alldeles utomordentligt för sträckläsning. 

I den här boken är det Ella som tar över berättarrollen och trots att hon varit den karaktär jag tyckt minst om fastnar jag direkt för hennes berättarröst. Den känns så väldigt mycket Ella. Jag tycker verkligen att Nordin har lyckats alldeles förträffligt bra med berättarrösterna genom hela serien. Språket är enkelt, träffsäkert och känns sådär precis lagom talspråkligt och tonårsaktigt. Aldrig överdrivet. Aldrig tråkigt. Det känns verkligen som att man befinner sig inne i karaktärens huvud, delar hens tankar och känslor. Berättarformatet är troligtvis den största anledningen till varför allt känns så läskigt verkligt och nära. 

Ella är en himla komplex karaktär. Ena stunden tycker jag att att hon är alldeles fantastisk, för att hon är sådär härligt spontan, säger vad hon tycker och hela tiden längtar efter mer. Mer, mer, mer. Hon är tvåhundra procent när alla andra är mindre än femtio. Andra stunder retar jag ihjäl mig på henne för precis samma saker. Hon kan vara så fruktansvärt egoistisk och känslokall. Som ett litet barn som tror att hela universum kretsar runt henne. Som bara vill ha, ha och ha, men som inte har förstått att det inte fungerar så i längden. Att man måste ge någonting tillbaka också, annars finns det till slut ingen kvar att få någonting av. När jag blir som mest irriterad på henne får jag påminna mig om att hon bara är fjorton år. Det vore helt ologiskt om hon var helt perfekt, utan fel och brister. Hon utvecklas dessutom hela tiden och är medveten om sina brister. Hon försöker ändra sig, men felfri blir man ju aldrig. Så, istället för att bli tokig på allt dumt Ella gör, beundrar jag Nordin för att ha skapat en karaktär som känns så äkta. En karaktär som får vara både fantastisk och hemsk samtidigt. En karaktär som får vara som människor är, helt enkelt. 

Precis som de tidigare delarna får den här boken mig verkligen att tänka till. Vad skulle jag själv gjort i samma situation? Skulle jag vara den som tog tag i saker och försökte komma på det bästa sättet att överleva på? Eller skulle jag vara den som bara lade mig ner i en gråtande hög på marken och gav upp? Skulle jag låsa in mig i min ensamhet någonstans, eller skulle jag våga mig iväg och leta efter fler överlevare? Det är verkligen en hemsk verklighet som Nordin skildrar och jag älskar att hon inte har slängt in några zombies eller något annat övernaturligt för att bre på det hela. Det är obehagligt redan som det är. Mer obehagligt till och med eftersom det känns så realistiskt, så väldigt, väldigt nära. 

Det finns så väldigt mycket mer jag skulle vilja skriva och så väldigt mycket som jag skulle vilja diskutera, men samtidigt vill jag inte förstöra läsupplevelsen för alla er som fortfarande inte läst serien. Precis som med nästan alla andra böcker är det bäst att börja läsa utan att egentligen riktigt veta vad som väntar. Jag avslutar därför med att säga att jag tycker att alla som är det minsta lilla nyfikna och som vill ha postapokalyps, spänning, himlastormande känslor och en skrämmande realistisk historia, borde plocka upp och sträckläsa serien nu på en gång. Jag har utan tvekan hittat en ny favorit och väntar med spänning på fler delar. För en fortsättning hoppas jag verkligen att det kommer. Helst flera... 

Favoritcitat

"Alltid samma sak. Ella-två-hundra-procent. Ella-tusen-procent. Alldeles för jävla mycket Ella. Men vad skulle jag vara istället? För lite? Halv-Ella?"

//Frida