Seraphina

Titel: Seraphina

Författare: Rachel Hartman

Serie: Seraphina, #1

Antal sidor: 451

Förlag: Random House 

Utgivningsår: 2012

Four decades of peace have done little to ease the mistrust between humans and dragons in the kingdom of Goredd. Folding themselves into human shape, dragons attend court as ambassadors, and lend their rational, mathematical minds to universities as scholars and teachers. As the treaty's anniversary draws near, however, tensions are high.

Seraphina Dombegh has reason to fear both sides. An unusually gifted musician, she joins the court just as a member of the royal family is murdered—in suspiciously draconian fashion. Seraphina is drawn into the investigation, partnering with the captain of the Queen's Guard, the dangerously perceptive Prince Lucian Kiggs. While they begin to uncover hints of a sinister plot to destroy the peace, Seraphina struggles to protect her own secret, the secret behind her musical gift, one so terrible that its discovery could mean her very life.

In her exquisitely written fantasy debut, Rachel Hartman creates a rich, complex, and utterly original world. Seraphina's tortuous journey to self-acceptance is one readers will remember long after they've turned the final page.

Jag har alltid älskat drakar, men tyvärr har inga drakböcker jag läst på senare tid varit särskilt bra. Senast läste jag Firelight av Sophie Jordan, och blev besviken både på drakarna och historien. När jag började läsa Seraphina var jag därför ganska rädd för att det skulle bli samma sak med den. Men jag hade inte behövt oroa mig. Seraphina var riktigt, riktigt bra. Helt klart en ny favorit. Jag vet att jag har sagt det om många böcker den senaste tiden, men det är okej att ha många favoriter. Det tycker i alla fall jag. 

Letar du efter en actionfylld bok är nog inte Seraphina det rätta valet då Hartman lägger mycket kraft på att presentera världen, karaktärerna, drakarna osv. Det tar lång tid innan det börjar hända saker och det är faktiskt inte förrän på slutet som det blir verkligt spännande. På senare tid har jag märkt att jag börjat gilla den typen av upplägg allt mer. Alltså böcker som har en långsam början och tar god tid på sig att presentera världen och karaktärerna. På något sätt känns det som om jag får ett starkare band till boken då. Man hinner bygga upp relationer till karaktärerna och påverkas då mer av händelser längre fram i boken och man lär känna världen utan och innan så att man inte blir förvirrad när tempot höjs mot slutet. 

Ofta när jag läser drakböcker blir jag besviken på själva drakarna. De är liksom aldrig så som jag förväntar mig att de ska vara. Min och författarens bild krockar helt enkelt. Särskilt när det gäller drakar som kan anta männsikoform. Men med Seraphina var det annorlunda. Jag älskar Hartmans drakar, både i drak- och människoform. Det känns så rätt. Äntligen har jag hittat mina drakar! 

Något annat som jag älskar är sättet som boken är skriven på. Det är så vackert komponerat alltihop och jag älskar att det krävs stor koncentration för att hänga med. Det går verkligen inte att skumläsa den här boken. Flera gånger var jag tvungen att läsa om en sida eller två för att vara säker på att jag förstått allt och inte missat något. Sådant älskar jag. Det är tydligt att Hartman lagt mycket kraft vid att få till de perfekta formuleringarna, utan att det känns tillkrånglat och fånigt. 

Hartman är inte bara duktig på att formulera meningar, utan också på att skapa älskvärda karaktärer och en spännande värld. Jag älskar kungariket Goreddi och vill aldrig lämna. Det finns så mycket att upptäcka och lära sig, och Hartman presenterar allt på ett sådant smart sätt. Det är inte sida efter sida med långa beskrivningar, utan allt är invävt i själva historien. Det är svårt att beskriva, men ni kommer att förstå om ni läser den. 

Jag fastnade för huvudkaraktären Seraphina direkt. Hon är modig, envis och godhjärtad. Seraphinas "lärare" Orma och prins Lucian gillade jag också från första början. Prinsessan Glisselda hade jag lite problem med i början, men hon växte verkligen under historiens gång och hon är ett bra exempel på hur stora förändringar en karaktär faktiskt kan genomgå under bara några hundra sidor. Glisselda är helt klart den intressantaste karaktären om man ser till karaktärsutveckling.

Jag skulle kunna prata på i evigheter om den här boken, men jag hoppas att jag sagt tillräckligt för att få er nyfikna på boken. Jag vill ju inte spoila något, och risken för det är stor om jag fortsätter. Tycker du om drakar, fantasyvärldar och inte har något emot ett lite långsammare tempo kan jag nästan garantera att detta är en bok för dig. 

Favoritcitat

“Sometimes the truth has difficulty breaching the city walls of our beliefs. A lie, dressed in the correct livery, passes through more easily.”

“We were all monsters and bastards, and we were all beautiful.”

// Frida

Vanish - Sophie Jordan

Obs! Innehåller spoilers för er som inte läst Firelight, den första delen i serien. 

Titel: Vanish (Firelight #2)

Författare: Sophie Jordan

Serie: Firelight

Betyg: 2/5

To save the life of the boy she loves, Jacinda did the unthinkable: She betrayed the most closely-guarded secret of her kind. Now she must return to the protection of her pride knowing she might never see Will again—and worse, that because his mind has been shaded, Will’s memories of that fateful night and why she had to flee are gone. 

Back home, Jacinda is greeted with hostility and must work to prove her loyalty for both her sake and her family’s. Among the few who will even talk to her are Cassian, the pride’s heir apparent who has always wanted her, and her sister, Tamra, who has been forever changed by a twist of fate. Jacinda knows that she should forget Will and move on—that if he managed to remember and keep his promise to find her, it would only endanger them both. Yet she clings to the hope that someday they will be together again. When the chance arrives to follow her heart, will she risk everything for love? 

Jag är riktigt kluven när det gäller en här boken. Den första boken, Firelight, var helt okej och den slutade med en riktig cliffhanger som fick mig att vilja läsa fortsättningen. Jag tänkte att det nog skulle bli bättre, men nej. Det blev snarare sämre. De karaktärer jag faktiskt gillade en aning i fösta boken sjönk som stenar i Vanish. 

Jacinda, huvudpersonen, är en av de jobbigaste karaktärerna jag någonsin läst om. Undrar om man kan klaga mer än vad hon gör? Tror inte det. Det känns som om 2/3 av boken består av hennes klagande och eviga velande.  Ena stunden vill hon bara få vara med Will igen, för att i andra klänga på Cassian. Jag har inget emot kärlekstrianglar egentligen, många bra böcker har dem, men i Vanish blev det bara patetiskt. Jag brydde mig inte alls om vem Jacinda skulle välja och då försvinner hela poängen.. Dessutom kändes  Jacindas plötsliga Cassiancruch påtvingad på något sätt. 

Det fanns ingen karaktär som jag fastnade för och handlingen var inte heller särskilt imponerande. Som sagt tar Jacindas klagande upp större delen av boken, men ändå är där någonting som får mig att fortsätta läsa. Det är det som är det konstiga och jag vet inte riktigt vad det är. 

Jag tycker att historien har potential och jag gillar konceptet med drakar, eller draki,  som för övrigt var anledningen till att jag började läsa serien. Men tyvärr funkar det inte hela vägen. Det kunde blivit så bra och det är tråkigt att det inte blir det. 

Dessutom är lite synd att jag genom de här två böckerna inte lyckats få ett grepp om hur en draki ser ut.  Beskrivningarna lyckas inte ge mig en sammanhängande bild, utan lämnar mig bara med små lösryckta bitar som jag, utan framgång, försöker pussla ihop. Resultatet blir inte bra, och jag kan inte tänka mig att det är så författaren föreställt sig dem i sina ögon ^^ 

Det här blev en väldigt negativ recension, men även om jag inte gillade Vanish särskilt mycket, så är jag nästan helt säker på att jag kommer plocka upp uppföljaren, Hidden, när den kommer ut, för precis som Firelight slutade Vanish med en cliffhanger som fick mig att vilja veta mer. Man kan ju alltid hoppas att det blir bättre.. 

// Frida