Paris, Lola & jag

Titel: Paris, Lola & jag
Författare: Moa Eriksson Sandberg
Serie: -
Antal sidor: 140
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus 

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

I Paris på semester med bästisen Lola och hennes mamma. Tretton år gammal och på väg in i något nytt, nya känslor som pirrar, pulserar, lockar och skrämmer. Överallt i Paris finns det fallosar. Höga byggnader och torn. Överallt i Paris finns det pojkar. Pojkar som tittar, ler och kastar slängkyssar. I Sverige finns en mamma som blivit ihop med en Peter och ska få barn. Och ibland känns det som om man har väntat ett helt liv på att någon ska se en.





Jag har läst en bok av Moa Erikssson Sandberg tidigare, Välkommen till LA baby, och den var jag väl inte helt överförtjust i. Jag tyckte mest att den var okej. Trots det hade jag av någon anledning väldigt höga förväntningar på Paris, Lola och jag. Kanske var det förväntningarna som gjorde att jag inte föll för den här boken heller, men jag börjar mer tro att det beror på att jag och Sandbergs böcker helt enkelt inte riktigt klickar. Jag fastnar vid ett okej, men det blir aldrig mer än så. 

Jag tycker väldigt mycket om formatet och stilen på den här boken - de korta styckena, illustrationerna och berättartekniken. Jag tycker om att historien berättas genom ett hopplock av ögonblick. Lite här och lite där. Aldrig något sammanhängande och jag blir imponerad av hur mycket de där ögonblicken faktiskt berättar. Hur mycket som ligger under ytan och bara väntar på att läsaren själv ska upptäcka dem. Det är väldigt fint. Det räcker dock inte att formatet och berättartekniken är väldigt bra, berättelsen måste också leverera. Annars blir det bara ett tomt skal av det hela - ett väldigt vackert skal i det här fallet, men tomt. Tyvärr fastnar jag inte alls för själva berättelsen. Det är bara väldigt konstigt alltihop och jag sitter mest som ett litet frågetecken och undrar vad det är som jag egentligen läser. 

De två bästisarna i boken befinner sig i det omtumlande gränslandet mellan barn och tonår och jag brukar tycka om böcker som beskriver den där perioden i livet. Det är så mycket som är nytt och spännande och annorlunda. Men här blir jag mest förvirrad och det känns inte alls trovärdigt. Jag vet att allas upplevelser är olika, men den här typen av skildringar brukar ändå alltid lyckas fånga något som man kan känna igen sig i oberoende av om man haft liknande upplevelser eller inte. I det här fallet känner jag dock ingenting och då faller liksom hela historien. 

Något som jag irriterade mig ganska mycket på när jag läste, men som jag har sett att många andra har tyckt om, är hur tjejernas upptäckt av sin sexualitet skildras. Kanske är det bara jag, men blir det inte väldigt överdrivet? Visst att man tänkte på sex i den åldern, men här har det ju i princip tagit över tjejernas liv. Allt kopplas till sex. Hela tiden. Och det känns bara så konstigt, inte alls realistiskt. Det finns ju så mycket annat som också händer under den där perioden i livet. Men som sagt, det kanske bara är jag. 

Paris, Lola och jag var tyvärr inte en bok som gick hem hos mig. Jag tycker om hur historien berättas och formatet med illustrationer och korta stycken, men jag fastnar aldrig för berättelsen. Jag saknar igenkänningsfaktor och trovärdighet. 

//Frida

SAGA Volume 2 & 3

Titel: Saga, volume 2 & 3
Författare: Brian K. Vaughan & Fiona Staples 
Serie: #2, 3
Antal sidor: 144 & 144
Förlag: Image Comics
Utgivningsår: 2103 & 2014

Kan tex köpas här: Adlibris (2 & 3) Bokus (2 & 3) 

From award-winning writer BRIAN K. VAUGHAN (Pride of Baghdad, Ex Machina) and critically acclaimed artist FIONA STAPLES (Mystery Society, Done to Death), SAGA is sweeping tale of one young family fighting to find their place in the universe. Thanks to her star-crossed parents Marko and Alana, newborn baby Hazel has already survived lethal assassins, rampaging armies, and horrific monsters, but in the cold vastness of outer space, the little girl encounters her strangest adventure yet... grandparents.

Jag läste den första delen i den här serien någon gång under förra året. Jag hade ganska precis fått upp ögonen för seriealbum och genomsökte internet i jakt på spännande seriealbum som skulle kunna falla mig i smaken. Saga hade fått otrolig hype inom Booktube (och även på en hel del svenska bokbloggar) så den kändes som ett ganska naturligt val. Alla älskar ju serien! Eller, ja, alla utom jag, skulle det visa sig. Jag blev nämligen inte alls särskilt imponerad av volym 1. Tecknarstilen är fin och jag gillar att allt är i färg, och bakgrundstanken med historien är både fin och viktig, men det håller liksom inte hela vägen. Den stannar vid "helt okej" för mig. Jag saknade känsla, band till karaktärerna, en historia. Något som fick mig att vilja fortsätta. Att vilja veta mer. 

Jag var, trots mitt ganska svala intresse för den första volymen, beredd att ge serien en andra chans. Jag har nämligen lite svårt att lita på mig själv när resten av universum skriker om hur fantastisk och underbar och BÄST serien är. Jag måste ha missat något. Det var den enda rimliga förklaringen. Så, jag lånade volym 2 och 3 på biblioteket och beredde mig på en läsupplevelse som skulle få mig att kastas ur jordens omloppsbana. Nästan i alla fall. 

Kanske var det de extrema förväntningarna, eller min i princip påtvingade positiva inställning, som gjorde att allt föll, men en sak är säker: Jag trillade inte ur jordens omloppsbana. Jag stod stadigt kvar med båda fötterna på jorden och jag ogillade varenda sekund av läsningen. Den enda anledningen till att jag ens plockade upp volym 3 var för att jag redan lånat den och det kändes lite synd att inte läsa den när jag trots allt stått i kö i flera veckor. Så hur gick det med volym 3, lyckades den ändra min uppfattning? Nej, inte det minsta. Den var om möjligt ännu sämre än den andra volymen. 

Jag står inte ut med att historien är all over the place och ingenstans samtidigt. Jag får ingen connection med någon av karaktärerna och kunde inte bry mig mindre om vad de har för sig eller om de kommer att dö eller överleva. Serien får mig verkligen att känna mig som ett känslokallt monster. För jag känner ingenting för karaktärerna. Verkligen ingenting. Och känner jag inte för karaktärerna är det i princip dömt att misslyckas om inte historien är helt amazing i övrigt. Och det är den inte. 

Jag retar ihjäl mig på överanvändningen av svordomar. Jag vill typ spy på alla helt meningslösa sexscener och sexdrömmar och sexualiserade monster/varelser och allt annat som börjar, alternativt slutar, med sex. Det känns bara så onödigt och bidrar verkligen med noll till historien. Jag har ingenting emot sexscener och liknande i vanliga fall, men när det används som rekvisita och verkligen har noll betydelse för historien i övrigt blir jag bara irriterad. (Hej tv-serien av Game of Thrones!). Kanske finns det någon mystisk och väldigt djup underliggande mening med alla de där scenerna som fick mig att vilja kasta boken från balkongen och köra över den med en traktor, men jag har då inte lyckats hitta den. 

Som ni säkert förstår av recensionen blir det här mitt hejdå till serien. Jag kommer inte att fortsätta, hur många fantastiska saker jag än får höra om kommande volymer. This is the end och jag kunde inte bry mig mindre. 

(För att förtydliga ytterligare:

Ja, det är noll ifyllda ugglor. Noll.) 

//Frida

Dödsdömd kärlek och grafiska romaner

Titel: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Författare: Bjørn Sortland
Serie: -
Antal sidor: 120
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: 2010

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

En liten bok om det de största ämnen i livet – kärlek och död.
Markus är 19 år och kär för första gången. På riktigt. Och det är som om livet börjar i samma stund han ser Ingrid för fösta gången. Från och med då handlar allt om längtan och hopp om ett liv tillsammans.
Men allt blir inte riktigt som Markus tänkt sig. När han förälskar sig i Ingrid blir kärleken i stället vägen mot slutet. För Ingrid är sjuk, och hon blir allt sämre i takt med att förhållandet djupnar. Till slut kan de inte bortse från det uppenbara, den enda framtidsbilden för det förälskade paret är döden.

I Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? skildras två unga människors möte i gränslandet mellan liv och död. Det är en roman om kärleken och dess kraft att växa även där luftrummet domineras av kvävande mörker.

Den här boken är väldigt svår att recensera eftersom jag inte riktigt vet vad jag tycker om den. Å ena sidan är den väldigt fin och sorglig och jag beundrar Sortland för att han lyckats få in så mycket känsla och värme i en så pass kort historia. Å andra sidan tycker jag att boken är ganska långtråkig, förutsägbar och skriven på ett alldeles för hackigt sätt för min smak. Språket är effektfullt och de korta, kärnfulla kapitlen får en verkligen att vilja läsa vidare, men jag kommer ändå på mig själv att se efter hur många sidor det är kvar tills den är slut. Det är något med sättet den är skriven på som helt enkelt inte går hem hos mig även om jag egentligen tycker att det är bra. Jag vet att det låter helt knasigt men jag hoppas ni förstår vad jag menar. 

Komponenterna för en fantastiskt vacker och fängslande bok finns där, men för mig blir den aldrig mer än meh-ig. Tyvärr. Jag kan ändå förstå varför så många andra tycker mycket om den och om man vill man ha en kort och snabbläst bok med mycket känslor tror jag att den passar perfekt. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Titel: Om jag kunde drömma - den grafiska romanen del 1 & 2

Författare: Stephenie Meyer 

Serie: -

Antal sidor: 448

Förlag: B Wahlströms

Utgivningsår: 2010

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Om jag kunde drömma ger en unik inblick i författarens vision av sitt verk och den får nytt liv genom detta nya fängslande uttryckssätt.

Den omöjliga kärlekshistorien mellan den oskyldiga Bella och den gåtfulle och förföriske vampyren Edward får nytt liv i en bearbetning som serieberättelse i två delar. 

Den har noggrant granskats av Stephenie Meyer och reflekterar hennes vision av miljöerna och människorna i Twilightsagan.

Den unika illustrationsstilen med svart-vita bilder blandade med uppslag och bilder i färg kommer att uppskattas av både fans till Twilightsagan och fans av serieberättelser. Och de som läser den första delen kommer att vänta otåligt på den andra.

Det var ett par år sedan jag läste Twilight och min kärlek till den serien har svalnat ganska så mycket sedan dess. Mycket på grund av filmerna, men det känns också som att jag vuxit ifrån historien på något sätt, vilket jag påminns om när jag nu läser den i serieformat. Jag sitter mest och himlar med ögonen åt alla kärleksförklaringar och jag är supertrött på allt velande och alla "jag är inte rädd för dig, jag är rädd för att du inte tycker om mig" och "jag får inte vara nära dig, men jag kan inte låta bli". Jag blir tokig på allt det där och kan inte för mitt liv förstå hur jag en gång kunnat älska böckerna.

Men om vi jag ska fokusera på formatet och inte på själva historien, som jag ju redan upplevt i bokform, så tycker jag faktiskt att illustrationerna är väldigt fina. Jag gillar mangastilen och att de svartvita bilderna blandas med färg lite då och då. Väldigt effektfullt! Pratbubblorna däremot var hemska. Kanske det har med översättningen att göra, men jag tyckte att allt lät väldigt konstlat. Sådär pratar man ju inte, eller? 

Så, i det stora hela kan man väl säga att böckerna som grafiska romaner är bland de bättre jag läst, men historiemässigt är jag inte särskilt imponerad. Det sistnämnda visste jag dock redan om, även om jag hoppades på att ett nytt format kanske skulle kunna få mig att återuppleva känslan jag hade när jag läste serien för första gången. 

//Frida

Dash and Lily's Book of Dares

Titel: Dash and Lily's Book of Dares
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Serie: -
Antal sidor: 260
Förlag: Ember
Utgivningsår: 2011

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

“I’ve left some clues for you.
If you want them, turn the page.
If you don’t, put the book back on the shelf, please.”

So begins the latest whirlwind romance from the bestselling authors ofNick & Norah’s Infinite Playlist. Lily has left a red notebook full of challenges on a favorite bookstore shelf, waiting for just the right guy to come along and accept its dares. But is Dash that right guy? Or are Dash and Lily only destined to trade dares, dreams, and desires in the notebook they pass back and forth at locations across New York? Could their in-person selves possibly connect as well as their notebook versions? Or will they be a comic mismatch of disastrous proportions?

Den här boken har cirkulerat på många bokbloggar de senaste veckorna och har beskrivits som den perfekta jul/vinterboken. Jag litade blint på alla fina ord jag hört om den och lånade hem den för att läsa under julhelgen. Jag väntade mig en mysig, julig och romantisk historia men det tog inte många sidor innan jag förstod att den inte alls skulle kunna leva upp till de där förväntningarna. Jag kämpade mig igenom de första femtio sidorna och kunde omöjligt förstå varför alla verkar älska boken så mycket. För mig var den ett riktigt bottennapp. Så tråkig. Så långsam. Så.. babblig. 

Jag älskar grundidén med utmaningarna som huvudkaraktärerna, Dash & Lily, skickar till varandra med hjälp av en röd anteckningsbok. Tyvärr tycker jag inte alls lika mycket om utförandet. Historien rör sig otroligt långsamt framåt och större delen av boken består av karaktärernas eviga babblande om allt och ingenting. Kanske läste jag boken vid fel tillfälle? Kanske är det där babblet egentligen väldigt givande och innehåller en massa viktiga, dolda budskap, men just då ville jag helst bara kasta boken i väggen. Eller riva sönder den. Eller använda den till en mysig brasa. Jag såg ingen som helst mening med det där babblandet. Hade jag inte varit en så envis person hade jag gett upp efter de där första femtio sidorna, men jag kämpade mig igenom de resterande sidorna i hopp om att det skulle bli bättre. Det blev det inte. Babblet fortsatte och utmaningsdelarna, som jag ändå kunde uppskatta en liten aning, lös med sin frånvaro. 

Jag tror den största anledningen till att jag upplevde boken så babblig och trist var för att jag aldrig fastnade för karaktärerna, men jag tror också att språket kan vara annan en anledning. Det kändes invecklat och en aning överarbetat (speciellt Dash's kapitel) och följden blev att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på boken. Jag som annars brukar läsa väldigt koncentrerat och noga, övergick efter bara ett par sidor till skumningsmode. Trist, men sant. 

Det känns tråkigt att börja det nya året med en totalsågande recension, men det positiva är att det nästan omöjligen kan bli sämre nu. Jag vill dock påpeka att jag verkar vara ganska ensam om att ogilla den här boken, så om du varit nyfiken på den tidigare tycker jag att du ska ge den en chans ändå. Det finns säkert något helt magiskt gömt bland de där sidorna. Jag kunde bara inte hitta det. 

//Frida

Ten

Titel: Ten
Författare: Gretchen McNeil
Serie: -
Antal sidor: 296
Förlag: Balzer + Bray
Utgivningsår: 2012

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

SHHHH!
Don't spread the word!
Three-day weekend. Party at White Rock House on Henry Island.
You do NOT want to miss it.

It was supposed to be the weekend of their lives—an exclusive house party on Henry Island. Best friends Meg and Minnie each have their reasons for being there (which involve T.J., the school’s most eligible bachelor) and look forward to three glorious days of boys, booze and fun-filled luxury.

But what they expect is definitely not what they get, and what starts out as fun turns dark and twisted after the discovery of a DVD with a sinister message: Vengeance is mine.

Suddenly people are dying, and with a storm raging, the teens are cut off from the outside world. No electricity, no phones, no internet, and a ferry that isn’t scheduled to return for two days. As the deaths become more violent and the teens turn on each other, can Meg find the killer before more people die? Or is the killer closer to her than she could ever imagine?

I början av September läste jag Och så var de bara en av Agatha Chrisite och tyckte om den. Då Ten är en slags modern tolkning av den boken trodde jag att jag skulle tycka väldigt mycket om den, men tyvärr visade det sig att den inte alls föll mig i smaken. Originalet är tusen gånger bättre. Helt ärligt så tycker jag mer om Och så var de bara en nu än vad jag gjorde när jag faktiskt läste den eftersom jag har sett hur dåligt det kan bli. McNeil har i princip inte tillfört historien någonting, utan bara tagit den mer eller mindre rakt av och slängt in ett par high school elever istället för vuxna. Och det hon faktiskt har ändrat har hon ändrat till det sämre. 

Jag hann inte ens läsa en sida innan jag började irritera mig både på språket och karaktärerna och det blev inte bättre ju mer jag läste, snarare tvärtom. Språket är alldeles för hackigt för att jag ska hitta någon rytm i läsandet och innehåller för mycket slang och talspråk. Ibland kan det vara positivt men inte i det här fallet. Det kändes istället bara konstlat och barnsligt. 

Jag är en sådan person som lägger väldigt mycket vikt vid karaktärer när jag läser en bok. Riktigt bra karaktärer kan faktiskt väga upp en lite sämre handling, men tyvärr misslyckades Ten totalt på den fronten. Karaktärerna är tråkiga och jag lär inte känna någon av dem särskilt bra, vilket leder till att jag inte bryr jag mig ett dugg om vad som händer med dem. Dessutom irriterar jag mig verkligen på precis alla karaktärer eftersom de är så barnsliga och agerar och tänker helt idiotiskt när folk börjar dö på ön. Berättarjaget Meg är nästan värst. Jag menar vem tänker på hur underbart det är att ha sin crushs armar om sig när det hänger en död människa framför ögonen på en? Att hon tänker mer på sin crush och hur mycket hon vill kyssa honom, än på att folk på ön dör som flugor är bara sjukt. Kanske dags att öppna ögonen och fokusera på lite viktigare saker? 

Handlingen hade kunnat vara bra och jag kan tänka mig att de som inte läst originalet faktiskt kan tycka att den är riktigt bra. Jag visste mer eller mindre hur det hela skulle sluta redan från början, även om jag länge hoppades på en annorlunda tvist, och det gjorde att det aldrig blev riktigt så spännande som det hade kunnat bli. Däremot tycker jag att McNeil lyckats väldigt bra med den kusliga stämningen. Jag hoppade till för minsta lilla ljud i rummet och mardrömmar fick jag också, haha. Min hjärna är expert på att förstora småsaker och göra dem hundra gånger värre i mina drömmar. ^^ 

Sammanfattat kan jag väl säga att Ten inte riktigt var min typ av bok. Jag fastnade varken för handling, språk eller karaktärer. Det enda som jag faktiskt tyckte om var stämningen. Även om jag själv inte föll för boken kan jag tänka mig att man skulle gilla den mycket mer om man inte läst originalet av Agatha Chrisite. Så har du inte läst den boken och är sugen på en spännande och kuslig bok (och inte bryr dig om enerverande karaktärer) kan Ten nog vara något för dig.

//Frida

Minirecensioner x 4

Titel: The Walking Dead: Tills döden skiljer oss åt
Författare: Robert Kirkman & Tony Moore
Betyg: 3/5

Tack till Apart förlag för recensionsexemplaret! 

Precis som med Game of Thrones seriealbumet, gillade jag författarens förord riktigt mycket. Det är roligt att få ta del av deras tankar. Själva seriealbumet tyckte jag också om men kanske inte riktig lika mycket som jag tyckte om Game of Thrones. Tecknarstilen är snygg och passar till historien och jag gillar själva grundhistorien och blev nyfiken på att läsa mer när det tog slut. Där finns dessutom en hel del tänkvärt inpressat bland zombierna, men för mig var där ändå något som fattades. Det kändes som att allt gick lite väl fort, vilket gjorde det lite svårt att verkligen lära känna karaktärerna och därav engagerade man sig inte så mycket i deras historia. Sammanfattat är det ett helt okej seriealbum och även om jag inte tänker kasta mig över de följande delarna, så är jag säker på att jag kommer att läsa dem någon gång för jag är nyfiken på hur historien kommer att utvecklas. 

Titel: Aurore
Författare: Enrique Fernández
Betyg: 3/5

Läste "Den glädjelösa ön" av samma författare ganska nyligen och tyckte om den. Inte jättemycket, men det var ett fint och underhållande seriealbum. Tycker att Aurore hamnar på ungefär samma nivå. Det är underhållande medan man läser, men inget som stannar kvar med en särskilt lång tid efter att man avslutat sista sidan. Bilderna är precis lika fina, och jag gillar skarpt de olika varelserna som presenteras, men det om sänker betyget ganska mycket är att historien är väldigt förvirrade. Förstår fortfarande inte riktigt vad den gick ut på. Men som sagt, det är fint och underhållande så det skadar inte att läsa det om man vill ha något lite lättare. 


Titel: Tio stationer
Författare: Jenny Valentine
Betyg: 1/5

Tio stationer är en novell som handlar om karaktärerna från Hitta Violet Park av samma författare. Den är kort, men även korta berättelser kan vara riktigt bra. Tyvärr kan inte Tio stationer räknas till den skaran. Tyckte faktiskt att den var riktigt, riktigt tråkig och väntade bara på att den skulle ta slut. Det som gör att den får ett istället för noll är språket, för jag tycker verkligen att Valentine skriver på ett bra sätt. Det är enkelt, rakt på sak, och ganska så humoristiskt. Otroligt tråkigt att historierna inte alls gör språket rättvisa. Hade hon fått till både språket och historien så hade det säkert blivit riktigt bra, men så är inte fallet med Tio stationer. Tyvärr. 



Titel: The Hunger Games: The Official Illustrated Movie Companion 
Författare: Kate Egan
Betyg: 3/5

Köpte den här boken i samband med att filmen släpptes, men av någon anledning blev den liggandes och det var inte förrän nu som jag tog tag i den och jag blev faktiskt positivt överraskad. Den var riktigt bra! Köpte The Tribute Guide samtidigt som den här och den var urusel, verkligen, så kanske var det därför jag valde att inte läsa den här, men som tur var visade sig The Official Illustrated Movie Companion vara tusen gånger bättre än den förstnämnda.

Jag älskar The Hunger Games, det gör jag, men det är inte så att jag har läst precis allt som jag har kommit över som har handlat om serien, så därför tyckte jag att det fanns väldigt mycket nytt att lära sig om filmatiseringen i boken. Kanske de som är mer pålästa skulle säga annorlunda, men jag är supernöjd med innehållet. Det var väldigt intressant att läsa om hur de tänkt kring skådespelare, klädval, var scenerna skulle spelas in, hur allt skulle se ut och så vidare. Och de underbara bilderna är såklart ett stort plus! Om du gillade filmatiseringen av The Hunger Games, och vill veta mer om hur allt gick till så tycker jag definitivt att du ska ge The Official Illustrated Movie Companion en chans. Men undvik Tribute Guide. Den är inte alls värd pengarna. 

// Frida

Evernight

Titel: Evernight
Författare: Claudia Gray
Serie: Evernight, #1
Betyg: 0,1 0/5

Bianca wants to escape.

At the eerily Gothic Evernight Academy, the other students are sleek, smart, and almost predatory. Bianca knows she doesn't fit in.

When she meets handsome, brooding Lucas he warns her to be careful--even when it comes to caring about him. But the connection between them can't be denied. Bianca will risk anything to be with Lucas, but dark secrets are fated to tear them apart...and to make Bianca question everything she's ever believed.

Ja, var ska jag börja? Jag som inte trodde att jag skulle hitta en bok som var så dålig som Deadly Little Secret, men oj så fel jag hade. Evernight var så galet dålig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag är en sån som måste läsa ut boken, hur dålig den än är, men jag har nog aldrig varit så nära att bryta det mönstret som med den här. Varje, och då menar jag varje sida var en pina att ta sig igenom. Jag kan omöjligt förstå hur den kan ha FYRA stjärnor på goodreads. Det är helt obegripligt. 

För det första är huvudkaraktären Bianca en riktigt irriterande karaktär. Jag klarade helt enkelt inte av henne, och Lucas ska vi inte ens tala om. Ärligt talat så förstår jag inte vad den tjejen ser i honom och varför hon ens börjar umgås med honom. Men vad vet jag, jag är kanske ensam om att snarare springa för mitt liv och skrika på hjälp än att bli störtförälskad om någon hoppade på mig i en mörk, läskig skog. 

Själva historien är inte heller den något att tjoa över. Den känns helt osammanhängande vilket jag inte tänker inte gå in mer på det här, för om någon skulle vilja läsa den här boken någon gång skulle det spoila ganska mycket. Men jag kan i alla fall säga att jag aldrig någonsin varit med om en så skrattretande dålig vändning tidigare. Boken var dålig redan från början med det där fick den att sjunka till botten av Marianergraven! 

Jag skulle kunna hålla på i evigheter och prata om allt som jag ogillade med den här boken, men jag ska försöka behärska mig ^^. Istället för att klaga mer kan jag förklara varför den fått 0,1 poäng istället för 0. Jo, jag tyckte att karaktärerna Raquel, Vic, Patrice och Balthazar förtjänade var sin 0,025 poäng eftersom de, de få stunder de var med, gjorde boken lite, med betoning på liiiite, mindre värdelös. Nej, efter lite mer eftertanke så tycker jag inte ens att den förtjänar 0,1 poäng, utan en fet nolla är vad den får. 

// Frida

   

Onåd

Titel: Onåd
Författare: J. M Coetzee
Serie: -
Betyg: 1,5/5

En vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, David Lurie, har en affär med en av sina kvinnliga studenter. När deras förhållande avslöjas ställs David inför skolledningens krav: han skall inte bara erkänna utan även visa sin djupa ånger offentligt. Men det vägrar han gå med på. "Mitt försvar bygger på begärets rättigheter" hävdar han. Han väljer själv att sluta och upptäcker snart att vänskapskretsen vänder sig bort från honom.

David drar sig undan till dottern Lucys lantgård. Han hjälper henne med grönsaksodling och med hennes hundpensionat. Han arbetar även på ett djursjukhus i närheten. Sakta börjar David komma till rätta med livet.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag dyker plötsligt tre svarta män upp på gården och Lucy blir brutalt våldtagen. Davids "civiliserade" värld vänds upp och ner och han blir rasande när Lucy vägrar att polisanmäla våldtäkten. Hon envisas med att bo kvar på gården, i vanära, i onåd.

Den här boken fick vi i uppgift att läsa i skolan, och jag brukar inte ha särskilt höga förväntningar på "skolböcker" eftersom de väldigt sällan visar sig vara bra. Tyvärr fick jag det bekräftat det den här gången också. Jag vet att författaren har fått nobelpris och även om jag själv inte alls fastnade för den, kan jag ändå förstå varför andra har gjort det. Där finns viktiga budskap, men det var alldeles för svårt att ta till sig och man fick anstränga sig alldeles för mycket för att förstå den djupare meningen som man kände fanns där någonstans bakom alla ord. Jag orkade helt enkelt inte, och i slutänden blev det att jag mer skummade igenom sidorna, än läste så noggrant som man nog skulle behövt. 

Boken hade sina stunder, och vissa delar var riktigt hemska, men överlag var den bara så otroligt tråkig att jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna. En bidragande faktor kan ha varit att huvudpersonen är en man på över femtio år och det var lite av en omöjlighet att finna något att relatera till. Dessutom var han en riktigt elak och sur gammal gubbe, i mina ögon sett, och istället för att kanske koncentrera mig på de djupare budskapen satt jag och irriterade mig på saker som han sa och gjorde istället.

Det här blev en väldigt kort recension, men jag har inte så mycket mer att säga. Onåd var helt enkelt inte en bok för mig, men som sagt finns det säkert de som skulle uppskatta den mer än vad jag gjorde. Coetzee har ju trots allt fått nobelpris. 

// Frida

Deadly Little Secret

Titel: Deadly Little Secret
Författare: Laurie Faria Stolarz
Serie: Touch, #1
Betyg: 0,5/5


Until three months ago, everything about sixteen-year-old Camelia's life had been fairly ordinary: decent grades; an okay relationship with her parents; and a pretty cool part-time job at an art studio downtown. But when Ben, the mysterious new guy, starts junior year at her high school, Camelia's life becomes far from ordinary.

Rumored to be somehow responsible for his ex-girlfriend's accidental death, Ben is immediately ostracized by everyone on campus. Except for Camelia. She's reluctant to believe he's trouble, even when her friends try to convince her otherwise. Instead she's inexplicably drawn to Ben...and to his touch. But soon, Camelia is receiving eerie phone calls and strange packages with threatening notes. Ben insists she is in danger, and that he can help – but can he be trusted? She knows he's hiding something...but he's not the only one with a secret.

Efter cirka fyrtio sidor in i boken fick jag ett sammanbrott och avvägde kraftigt att lägga undan boken och aldrig plocka upp den igen. Jag menar, låter mystisk kille som räddar tjej från att bli mosad av en bil bekant? Eller att tjejen omöjligt kan sluta tänka på den där killen och blir galet förälskad vid första mötet? Och dessutom vet att den där mystiska kille är farlig och att hon egentligen inte borde vara intresserad av honom, men är det ändå? När den mystiska killen killen börjar undvika tjejhuvudrollen under kemi/biologilektionen  visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Snälla nån! Lite nytänkande tack.

Efter mycket funderande beslöt jag mig ändå för att fortsätta läsa eftersom jag ville kunna säga att den faktiskt var dålig utan att någon kommenterar att jag inte kan säga det då jag inte läst ut boken. Så, jag läste alltså ut boken och den blev snäppet bättre när jag insåg att jag nog hade missuppfattat en del saker vilket faktiskt gjord det lite spännande, och då menar jag lite, men överlag var den en plåga att ta sig igenom.

Karaktärerna var för mig antingen alldeles för platta och tråkiga, eller alldeles för överdriva. Själva historien är också den väldigt seg, förutom en liten, liten tvist mot slutet. Annars var det bara onödigt babblande i evigheters evigheter. 

Tja, det är ganska obvious att jag inte alls tyckte om den här boken. Hade tänkt ge den noll, men på grund av den lilla tvisten får den ändå ett halv poäng. Men det är då ingen bok som jag rekommenderar. Finns mycket bättre böcker att ägna sin tid åt istället :) 

// Frida

Var är Alaska?

Titel: Var är Alaska? 
Författare: John Green
Serie: -
Förlag: Pocketförlaget 
Betyg: 1/5

Miles lämnar ett trist, ensamt liv på High School bakom sig och anländer till internatskolan Culver Creek i Alabama en tryckande het dag strax före terminens början. Han längtar efter förändring och hoppas kunna hitta det på Culver Creek. Och visst förändras allt. Livet på skolan bygger på vänskap, fiendskap och ständiga brott mot skolans stränga regelverk. Inom loppet av något dygn har han fått ett nytt namn, fått en ny vän och en och annan ny ovana. Och han träffar Alaska Young - den smartaste, roligaste och snyggaste tjej han någonsin sett. Hon förändrar hans liv mer än något annat, mer än han någonsin kunnat ana...
  
Först och främst vill jag bara säga att även om jag gav boken det lägsta betyget så vill jag inte avskräcka er från att läsa den. Det finns väldigt många som har gett den toppbetyg och jag hade bara hört bra om boken innan jag började läsa den, så ta inte mitt betyg alltför allvarligt, och om ni har velat läsa den innan så tycker jag ni ska göra det för att få en egen uppfattning. Boken har ju trots allt fått mestadels positiv kritik. :) 

Så, till recensionen då. Som betyget visar gillade jag inte den här boken alls. Det var inte min typ av bok helt enkelt. Dessutom tror jag att det faktum att jag läst två fantastiska böcker precis innan denna kan ha gjort att jag upplevde den som ännu sämre än vad jag kanske skulle gjort annars. 

Karaktärerna kändes för mig inte alls verkliga och det var svårt att relatera till dem. De ville aldrig fastna och det kändes mest som att de fanns där bara för att det måste finnas personer i en bok. Handlingen gjorde inte det hela bättre. Jag kände aldrig att jag fick något grepp om vad den egentligen handlade om och de första hundrafemtio sidorna kändes bara som blaha. De blev lite bättre i andra halvan av boken, men inte tillräcklig för att kunna väga upp den tråkiga starten. Egentligen är det nog inte så dåligt som jag tyckte att det var, utan det är nog bara så att den inte passade mig.

Språket i boken tyckte jag inte heller om. Som jag nämnt innan kan det ha att göra med att jag precis läst Jellicoe Road och The Unbecoming of Mara Dyer som är fantastiskt bra skrivna, men jag hade riktigt svårt för Greens sätt att skriva. Det kändes stolpigt,  tråkigt och man kom aldrig vidare utan stod och stampade på samma ställe hela tiden. Dessutom var där lite överdrivet mycket svordomar för min del. Jag brukar egentligen inte reagera särskilt  mycket på det i vanliga fall, men här blev det för bra och det kändes inte som att det hade behövts. 

Jag vet inte varför men det är väldigt sällan jag läser böcker av manliga författare (och med manliga huvudpersoner med för den delen) och jag kan inte säga att Var är Alaska? har fått mig att ändra den vanan. Snarare tvärtom. Tråkigt med tanke på att det säkert finns många bra böcker av manliga författare, men det kommer nog dröja ett tag innan jag vågar plocka upp en bok skriven av en manlig författare igen..

// Frida