Divergent

Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent
Betyg: 5/5

In Beatrice Prior's Dystopian Chicago, society is devided into five factions, each dedicated to the cultivation of a particular vitrue - Candor (the honest), Abnegation (the selfless), Dauntless (the brave), Amity (the peaceful), and Erudite (the intelligent). On an appointed day of every year, all sixteen-year-olds must select the faction to which they will devote the rest of their lives. For Beatrice, the decision is between staying with her family and being who she really is - she can't have both. So she makes a choice that surprises everyone, including herslef.


During the highly competitive initiation that follows, Beatrice renames herself Tris and struggles to determine who her friends really are - and where, exactly, a romance with a sometimes fascinating, sometimes infuriating boy fits into the life she's chosen. But Tris also has a secret, one she's kept hidden from everyone because she's been warned it can mean death. And as she discovers a growing conflict that threatens to unravel her seemingly society, she also learns that her secret might help her save those she loves.. or it might destroy her.


Ja, jag vet - jag delar ut ännu en femma i betyg. Jag trodde aldrig att jag skulle sätta högsta betyg till så många böcker som jag gjort nu några gånger, har tänkt att jag måste vara hård vid mina bedömningar och inte dela ut femmor till alla böcker jag tycker är bra, men jag kan inte låta bli - än en gång har jag tagit mig igenom en riktigt härlig bok som helt enkelt förtjänar högsta möjliga betyg. Så är det bara.


Jag vet att detta kommer att låta.. ja, krystat kanske, men jag gillade allt med den här boken. Alla människor, miljöer, utmaningar, slagsmål, relationer.. precis allt. Men speciellt Tris förvandling fastnade jag för, efter att hon valt en av de fem avdelningarna - jag tänker inte säga vilken, fastän jag tror man anar det väldigt snabbt som läsare, jag gjorde det i alla fall - hur hon förändras, hur hon går från att vara den försiktiga, osjälviska, till att bli någon helt annan. Någon som slår ifrån när det behövs, som gör det hon kan för att ta sig igenom utmaningarna, nå sitt mål och skydda de hon älskar, även om det kräver att hon skadar andra på vägen. 


Jag borde kanske inte låta så uppmuntrande mot slagsmål och våld, men eftersom det är en stor del av träningen för alla som väljer samma avdelning som Tris - de måste lära sig att försvara sig själva och vara redo för vad som helst - så blir det liksom en del av själva boken och samtidigt en del av mig. Många gånger tvingas de göra ganska hemska saker när de tränar och ibland utanför träningen också, men utan dessa hemska saker skulle den här historien inte fungerat. Om det är något jag verkligen gillar med böcker så är det blod, svett och tårar - och här kommer allt i generösa portioner!


Med andra ord: Läs!


// Agnes

Pojkarna

Titel: Pojkarna
Författare: Jessica Schiefauer
Serie:
Betyg: 4/5


Vi fyllde fjorton år den våren, Bella, Momo och jag.
Vi höll oss ofta för oss själva. Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade. Vi lyssnade på insekterna och såg fuktdropparna torka på kronbladen när solen bröt fram. Mitt i allt det färgsprakande levde vi och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.

Har faktiskt varit så duktig att jag läst den augustpris-vinnande boken jag fick av min bror och oj, oj, oj - det här var bra. Riktigt bra! Boken sitter fortfarande fast i mig och vill inte riktigt släppa taget och av någon anledning vill jag inte att den ska det heller.

Okej, låt oss vara ärliga och säga att den var något seg i början, tyckte först bara att det var en gullig liten berättelse. Tre tjejer som leker mysiga lekar i växthuset och har maskerad och klär ut sig till konstiga saker. Gulligt, helt enkelt. Men sen, när en märklig växt dyker upp förändras allt och de förvandlas till pojkar. Plötsligt blev det allvar och en helt annan stämning, det där gulliga liksom suddades bort, bit för bit. Lager för lager skalades av och det blev naket, ärligt och helt underbart!

Nej, jag menar inte bara när hon (Kim) klädde av sig och såg på sina nya pojkkropp, eller när hon tänkte ord som vanligtvis beskrivs mer lindrigt, utan när känslor hon inte riktigt kunde styra över smög fram så fort hon blev pojke. Då, när hon började känna saker, starka känslor för killen Tony, när hon började göra saker hon aldrig trodde om sig själv, när hon såg på sin "gamla" flickkropp och på världen med helt andra ögon, då blev det riktigt, riktigt bra!

Ja, jag gillade Kim, både som flicka och som pojke. Tyckte om att hon valde att fortsätta förvandlas när hennes vänner drog sig tillbaka och att hon utforskade alla nya möjligheter som pojke. Att hon lät sig dras med i det "farliga" och göra brottsliga saker bara för Tonys skull. Av någon märklig anledning var det precis det som gjorde att jag kunde leva mig in i hennes situation. Att hon faktiskt uppförde sig som "vanliga" människor gör. Hon provade, gjorde misstag och sårade, blev sårad, men fortsatte ändå. Hon visade att vi människor inte alls är så perfekta som vi så ofta gärna vill framstå som.

Framför allt tycker jag att detta var ett viktigt ämne och även om jag inte har varit med om precis samma sak så kan jag förstå frustrationen över att vara fast i fel kropp. Att inte bli förstådd eller tagen för den man verkligen är och jag tror många andra kan det också. Så för allt i världen, läs boken och tillåt er att förvandlas! :)

// Agnes