Forgive My Fins

Titel: Forgive My Fins

Författare: Tera Lynn Childs
Serie: Fins, #1
Betyg: 3/5

Lily Sanderson has a secret, and it’s not that she has a huge crush on gorgeous swimming god Brody Bennett, who makes her heart beat flipper-fast. Unrequited love is hard enough when you’re a normal teenage girl, but when you’re half human, half mermaid like Lily, there’s no such thing as a simple crush.

Lily’s mermaid identity is a secret that can’t get out, since she’s not just any mermaid – she’s a Thalassinian princess. When Lily found out three years ago that her mother was actually a human, she finally realized why she didn’t feel quite at home in Thalassinia, and she’s been living on land and going to Seaview high school ever since, hoping to find where she truly belongs. Sure, land has its problems – like her obnoxious, biker boy neighbor Quince Fletcher – but it has that one major perk – Brody. The problem is, mermaids aren’t really the casual dating type – when they “bond,” it’s for life.

When Lily’s attempt to win Brody’s love leads to a tsunami-sized case of mistaken identity, she is in for a tidal wave of relationship drama, and she finds out, quick as a tailfin flick, that happily-ever-after never sails quite as smoothly as you planned.

Forgive my Fins är en lättläst och smårolig bok som passar bra när man känner för något lite enklare som inte är så tankekrävande. (Känns som jag säger det ganska ofta nuförtiden..?) Ibland är den på gränsen att bli lite barnslig, men i det stora hela så tycker jag om det lättsamma, humoristiska språket och jag sögs direkt in i historien och hade svårt att släppa den innan sista sidan var läst. Själva historien i sig är kanske inte något att hurra för egentligen då det är rätt förutsägbart, och lite smålöjlig på sina ställen som jag nämnde innan, men på något konstigt sätt lyckas ändå Childs hålla en intresserad. Kanske är det för att det är ganska likt disneyfilmen Ariel som jag älskade när jag var mindre. I alla fall så påminner boken väldigt ofta om den, och det är så puttinuttgulligt att det är svårt att inte tycka om det.

Huvudkaraktären Lily är nog en av de trögaste personerna jag någonsin läst om. Åh vad jag hade lust att hoppa in i boken, ruska om henne och säga åt henne att öppna ögonen och inte studsa omkring i sin lilla bubbla. Så frustrerande ^^ Det konstiga är att man ändå tyckte om henne. Hon har sina stunder och jag gillar hur hon idiotförklarar alla tankar de vanliga människorna har om sjöjungfrur (jag med för den delen) och säger att allt sånt bara finns i animerade filmer. Till exempel att de skulle vara vänner med fiskar. Det är de tydligen inte alls i den här boken, utan Lily äter fisk och favoriträtten är sushi.

Det är svårt att säga så mycket om boken utan att avslöja något eftersom den mest kretsar runt en enda händelse, så jag tror att jag håller här. Om du tycker om sjöjungfrur och vill läsa något småroligt och gulligt så skulle jag rekommendera den här. Ingen höjdare, men heller inte ett bottennapp. En trevlig bok helt enkel och jag skulle inte ha något emot att läsa uppföljaren om mitt biblioteket köpte in den. 

// Frida