Ink

Titel: Ink
Författare: Amanda Sun
Serie: Paper Gods, #1
Antal sidor: 352
Förlag: Harlequin
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Harlequin | Adlibris | Bokus

På grund av en familjetragedi tvingas Katie Greene lämna allt som är välbekant och flytta över halva jordklotet. Hos sin moster i den japanska staden Shizuoka känner hon sig vilse av flera anledningar - hon kan inte språket, kan knappt hålla i ett par ätpinnar och lyckas aldrig komma ihåg att ta av sig skorna inomhus.

När Katie träffar tystlåtne Tomohiro, skolans stjärna i nationalsporten kendo, blir hon både fascinerad och lite rädd. Det känns som hans tuffa fasad är ett försök att hålla henne på avstånd, för när de är nära varandra händer de mest oförklarliga saker. Pennor exploderar och bläck börjar droppa. Och om det inte är så att Katie hallucinerar, så får teckningar liv.

På något sätt har Tomo en koppling till Kami, de mäktiga gudar som en gång styrde i Japan. Och i takt med att Tomo och Katie kommer varandra närmare blir saker och ting allt svårare att kontrollera. Fel sorts människor börjar ställa frågor – och om de får veta sanningen kommer ingen längre att gå säker.

Japan har för mig alltid varit ett spännande och lite småmystiskt land med sin intressanta kultur och historia. Att placera just den här berättelsen i Japan var ett genidrag av författaren, för det är just att den utspelar sig i Japan som gör att den sticker ut ur mängden. 

Huvudpersonen Katie har vid bokens början precis flyttat till sin moster i Shizuoka och allt är nytt och jobbigt och konstigt. Språket är svårt, sederna obegripliga och hon vill inget annat än att åka hem igen. Att låta läsaren följa med en person som precis flyttat till ett nytt land är också lite av ett genidrag. Som läsare får man nämligen upptäcka landet i samma takt som Katie och jag kan känna igen mig på ett helt annat sätt då. Det blir mer realistiskt. Jag älskar dessutom att Sun gärna blandar in japanska ord lite här och var eftersom det bidrar till känslan av att man upptäcker landet tillsammans med Katie. Vi befinner oss på samma plan. Allt är precis lika obegripligt och jag känner mig precis lika vilsen som Katie.

Historien är en aning långsam i början, men så fort mytologin och ”pappersmagin” blandas in går det från trist till väldigt spännande. Det höga tempot håller sedan i sig resten av boken och jag har hela tiden känslan av att jag vill veta mer. Mycket mer. Mytologin och magin är utan tvekan det mest intressanta med historien och jag hade önskat att de kunde ha fått lite mer plats och att förklaringarna hade  varit fler. Det känns nämligen som att det bara skrapas lite på ytan. I och för sig är det här bara första boken i en trilogi, men jag tror ändå att man hade kunnat utveckla de två aspekterna en aning om inte ett visst kärleksdrama fått ta den största platsen. 

Kärleksdramat är den del av boken som jag önskar att Sun hade slopat helt, eller i alla fall minskat ner betydligt, eftersom den förstör en annars väldigt intressant och spännande berättelse. Det finns så mycket potential, men precis som många andra trillar Sun i insta-love fällan. Jag hade inga problem med insta-love de första gångerna jag läste om det, men såhär ett par hundra insta-love berättelser senare är jag mer än trött på det. Det finns fortfarande författare som lyckas få mig att tycka att insta-love är okej, till och med bra, men de är verkligen få. Jag vill ha mer djup i kärlekshistorierna och att relationen ska få utvecklas under en längre tid. Sun försöker gömma insta-loven bakom någon slags ”vi hatar varandra”-fasad i början, men den är så genomskinlig att den om möjligt gör mig ännu mer irriterad. Ska man dölja något får man göra det på rätt sätt, annars blir det bara löjligt.  

Karaktärerna är, tillsammans med insta-loven, det som drar ner mitt betyg. Det känns väldigt sorgligt eftersom jag verkligen älskar grundhistorien, mytologin och magin, men tyvärr blir det i princip omöjligt för mig att uppskatta en bok fullt ut om jag inte fastnar för karaktärerna. Och det gjorde jag inte här. För det första tycker jag aldrig att man får någon känsla för hur gamla karaktärerna är. Ibland beter de sig som om de är i högstadieålder, men sedan helt plötsligt känns det som att man har hamnat på lågstadiet. Att inte kunna koppla ihop beteende och ålder stjälper tyvärr trovärdigheten och det blir omöjligt att relatera. För det andra känns karaktärerna både avlägsna och en aning tråkiga. Det känns som om jag har läst om dem tidigare, i någon annan bok. Det blir för stereotypt, och även om jag uppskattar en del drag hos karaktärerna räcker det inte för att få mig intresserad av deras berättelser. Jag läser för att få veta mer om pappersmagin och mytologin, inte för att få veta hur det går för karaktärerna. 

För att sammanfatta: Jag älskar konceptet bakom boken, samt inslagen av mytologi och pappersmagi. Det är verkligen superspännande och intressant. Jag älskar också att boken utspelar sig i Japan och jag tycker att Sun lyckats väldigt bra med att ge känslan av att man själv är där och upptäcker landet för första gången. Tyvärr förstör inta-loven och det stereotypa kärleksdramat historien en aning och eftersom jag heller aldrig fastnar för karaktärerna har jag svårt att njuta av det som jag faktiskt tycker om med boken fullt ut. Trots de bleka karaktärerna och inta-loven tror jag ändå att jag kommer att vilja fortsätta att läsa serien, just på grund av att mytologin är så spännande. Håller tummarna för att den får större plats i uppföljaren! 

//Frida

The Iron Trial

Titel: The Iron Trial
Författare: Holly Black och Cassandra Clare
Serie: Magisterium, #1
Antal sidor: 295
Förlag: Doubleday Children's Books
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Think you know magic? 

Think again.

The Magisterium awaits . . .

Most people would do anything to get into the Magisterium and pass the Iron Trial.

Not Callum Hunt. 

Call has been told his whole life that he should never trust a magician. And so he tries his best to do his worst – but fails at failing.

Now he must enter the Magisterium. 
It's a place that's both sensational and sinister. And Call realizes it has dark ties to his past and a twisty path to his future.

The Iron Trial is just the beginning. Call’s biggest test is still to come . . .

När jag läste baksidestexten på The Iron Trial kunde jag undgå att se ganska stora likheter med Harry Potter-serien. Eftersom jag har växt upp med Harry Potter och fortfarande älskar serien till tusen, tror jag att jag är lite mer skeptisk till böcker som låter liknande. Det är svårt att föreställa sig hur det kan bli något annat än en blek kopia. Jag kände ändå att jag vill ge The Iron Trial ett försök eftersom jag tycker om Cassandra Clares tidigare böcker och jag var nyfiken på samarbetet mellan henne och Holly Black. 

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte fanns några likheter med Harry Potter-serien över huvud taget i The Iron Trial, men jag kan säga att likheterna inte irriterade mig så mycket som jag hade trott att de skulle göra. Väl försjunken i historien glömde jag att tänka på likheter och istället upptäckte jag att The Iron Trial faktiskt hade väldigt många intressanta och ”nya” tolkningar av trollkarl/häxa-temat. Mot slutet hade boken tagit så manga oväntade och spännande vändningar att jag inte längre såg den som en kopia av något annat verk. Clare och Black har tillfört mycket nytt till genren, samtidigt som de har behållit lagom mycket av de mer typiska elementen. Världen är intressant och jag kan knappt vänta på att få utforska den mer. Själva magisystemet är kanske inte det mest originella jag läst om, men jag tycker att för det stunden räcker det som det är. Jag tror nämligen att man kommer att få lära sig mycket mer om det i framtida böcker. 

Vad gäller karaktärerna så tycker jag i princip om allihop. Huvudkaraktärerna är lite stereotypa från början, men karaktärsutvecklingen är faktiskt väldigt bra, speciellt med tanke på att boken är knappt trehundra sidor. Karaktärerna hinner växa så mycket och deras storylines har mycket mer djup än vad jag först trott. Min favorit är Tamara, men Callum är nog den mest intressanta. Sidokaraktärerna får inte jättemycket tid i rampljuset, men jag har en känsla av att man nog kommer att få se mycket mer av dem i uppföljaren. I alla fall så hoppas jag på det eftersom det finns många intressanta storylines där med. 

Som jag nämnde i början såg jag verkligen fram emot att se hur samarbetet mellan de två författarna skulle fungera. När jag läste kände jag aldrig att det faktiskt var två författare och det tycker jag är bra. Det kan bli förvirrande om båda har starka röster som de vill få hörda, men jag tycker att Clare och Black hittade en fin gemensam röst. Annars är språket varken fantastisk eller dåligt. Någonstans i mitten skulle jag nog vilja säga. Språket hade ett skönt flow och dialogerna var för de mesta väldigt underhållande. 

The IronTrial börjar med en väldigt bra prolog och det är så härligt när böcker lyckas fånga dig sådär tidigt och du bara känner att du måste läsa mer, mer, mer. Tyvärr följs prologen av en ganska blek och långsam början. Jag vet att bakgrundsinformation och världsuppbyggande är viktigt och för det mesta tycker jag verkligen om bägge delar, men just i den här boken hade jag föredragit att bara bli inkastad i historien. Det var nämligen när man inte hade någon som helst aning om vad som skulle hända härnäst, som boken var som bäst. Dessutom föredrar jag, i det här fallet, när man får upptäcka alltsammans i samma takt som huvudpersonen. Det blir så mycket mer spännande då. 

För att sammanfatta skulle jag vilja säg att The Iron Trial är en underhållande, snabbläst och charmig bok med många oväntade tvistar. Jag kan verkligen rekommendera den om du tycker om middle-grade, magi och internatskolmiljö. Är du dessutom ett fan av antingen Clare eller Black, eller varför inte båda, så tror jag att du kommer att älska den här ännu mer. 

//Frida

Dödens trubadur

Titel: Dödens trubadur

Författare: Fredrik Lindblom

Serie: Fristående uppföljare till Röd Skymning

Antal sidor: 546

Förlag: Ascentoria 

Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Stort tack till Ascentoria för recensionsexemplaret! 

Efter att ha stulit en bit bröd till sin svältande hund tvingas två barn fly för sina liv. Jagade av stadsvakter, med höjda svärd och spjut, tar de sin flykt till den väldiga Suspiriaskogen. Vilse och utmattade stöter de på den mest osannolika av personer - en ung, fager trubadur med till synes oanade krafter.

Mötet med trubaduren blir början på ett hisnande äventyr med löften om trygghet och en bättre morgondag - men gör de rätt i att lägga sina liv i händerna på en främling? Och vad menar han med att de är De utvalda?

Dödens trubadur är ett svenskt illustrerat fantasyäventyr och den fristående fortsättningen på Röd Skymning. Istället för krig och blodiga slag skildrar detta äventyr en annan, tidigare outforskad sida av världen Ascentoria - en sida där magiska ting och främmande väsen tycks spela en betydande roll.

Det känns som att jag är en av få inom bokbloggsvärlden som inte läst Lindbloms första bok – Röd Skymning, men det hindrade mig inte ifrån att tacka ja till att recensera den fristående uppföljaren, Dödens trubadur. Jag tyckte nämligen att den lät helt fantastiskt bra. Det utlovades magi, spännande äventyr, mystiska varelser och illustrationer i massor. Det kan man omöjligt tacka nej till!

Dödens trubadur är verkligen ett fartfyllt äventyr. Det lättsamma språket och de korta kapitlen gör så att sidorna flyger förbi i ett rasande tempo och trots bokens ganska rejäla tjocklek blir det aldrig en tråkig stund. Det finns fullt av oväntade vändningar och historien griper tag i en redan från första sida och släpper inte taget förrän sista sidan är läst. Om ens då. Slutet får en nämligen att vilja ha mer, mer, mer!

Jag fullkomligt älskar världen som Lindblom har skapat och är otroligt glad att det finns en till bok där jag kan utforska den ytterligare. Det finns så mycket mer som jag vill veta. Så många fler platser jag vill besöka.  Som ofta i fantasyböcker förflyttar sig huvudpersonerna mellan många olika städer och platser, vilket jag uppskattar då jag som sagt vill få ut så mycket av världen som möjligt. Under Ellida och Elliots resa får vi besöka allt från mystiska skogar och storslagna slott till livfulla hamnstäder och piratskepp. Trots det ständiga miljöombytet tycker jag ändå att man får vistas tillräckligt länge på varje plats för att verkligen hinna uppleva dem. Det här med upplevandet är nämligen väldigt viktigt, i alla för mig. Det är stor skillnad på att bara befinna sig i en stad och en helt annan att uppleva den.

Det märks att Lindblom har lagt ner mycket tid på att få till världen och att han känner den utan och innan. Det gör allt så mycket mer trovärdigt. Både världen och karaktärernas historia, nutid och framtid vävs ihop på ett väldigt fint sätt och ger djup till berättelsen. Jag kan tänka mig att de som även läst Röd Skymning får ännu en dimension eftersom de redan har koll på ”grunden”, men jag tycker inte att det gör något om man inte har läst första boken. Man förstår kanske inte alla kopplingar till platser och föremål, men det förstör inte läsupplevelsen på något sätt. Man blir bara väldigt sugen på att även läsa första boken.

Det är omöjligt att skriva en recension av den här boken utan nämna de otroligt vackra illustrationerna. De förhöjer verkligen läsupplevelsen och är ett så fint komplement till historien. Jag skulle vilja rama in dem allihop och hänga upp min vägg. Boken i sig är också otroligt fin. Den känns sådär härligt lyxig med sitt bokmärkesband och vackra dubbelomslag.

Jag har redan nämnt att jag älskar den fartfyllda historien, världen och illustrationerna, så nu är det väl dags för det som jag tycker lite mindre om, nämligen karaktärerna. Tyvärr fastnar jag aldrig för huvudpersonerna Ellida och Elliot, vilket leder till att jag aldrig känner mig riktigt delaktig i deras historia. Den berör mig inte. Även om jag befinner mig i världen, befinner jag mig aldrig där med dem. Jag upptäcker mer på egen hand, om ni förstår vad jag menar. Väldigt tråkigt, eftersom allt annat är så fantastiskt bra.

Det är dock bara Elliot och Ellida som jag aldrig får något band till. Bikaraktärerna är alla betydligt intressantare. Trubaduren Levyant har jag genom hela boken någon slags hatkärlek till. Han är så oberäknelig och skum och jag vet inte allt. Förstod aldrig vad Elliot och Ellida såg hos honom och vad som fick dem att lita så blint på honom. Anledningen till att jag fastnar för Levyant, och inte för barnen, som egentligen är betydligt mer älskvärda, är för att han får mig att känna. Det spelar igen roll att det mest är irritation och ilska. Huvudsaken är att jag känner något.

Som sagt tycker jag mycket om de mindre karaktärerna i boken, som till exempel beskyddarna Cassandra och Alejandro och spökflickan. Monstervarelserna och ”de onda” karaktärerna tycker jag också mycket om. Eller, tycker om är kanske fel ord, det är ju inte så att jag faktiskt gillar dem. Välskrivna och fascinerande är nog bättre ordval.

Sammanfattat är Dödens trubadur ett otroligt fartfyllt, magiskt och fängslande fantasyäventyr som jag verkligen rekommenderar. Världen är fantastisk, språket härligt lättsamt och illustrationerna ett perfekt komplement till berättelsen. Fascinerande karaktärer finns det gott om och historien känns väldigt unik. Jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer en uppföljare och till dess kommer jag utan tvekan att dyka ner i Röd Skymning, för jag har verkligen inte fått nog av Ascentoria.  

//Frida

Stolen Songbird

Titel: Stolen Songbird

Författare: Danielle L Jensen

Serie: The Malediction Trilogy #1

Antal sidor: 436

Förlag: Strange Chemistry

Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

For those who have loved Seraphina and Graceling comes another truly fabulous fantasy...

For five centuries, a witch’s curse has bound the trolls to their city beneath the ruins of Forsaken Mountain. Time enough for their dark and nefarious magic to fade from human memory and into myth. But a prophesy has been spoken of a union with the power to set the trolls free, and when Cécile de Troyes is kidnapped and taken beneath the mountain, she learns there is far more to the myth of the trolls than she could have imagined.

Jag blev överlycklig när jag, via netgalley, fick en eArc av Stolen Songbird. Sammanfattningen fångade mig direkt (Fantasy! Magi! Troll!) och det faktum att den sagts vara perfekt för fans av Seraphina och Graceling – två av mina absoluta favoritböcker – gjorde inte det hela sämre. Mina förväntningar var minst sagt höga.

Så, levde den upp till förväntningarna? Ja, det gjorde den verkligen. Där var några mindre saker som jag irriterade mig på, speciellt i början, men i det stora hela var det en fängslande och vackert skriven historia. Den magiska världen, de trovärdiga karaktärerna och den intressanta handlingen fick mig att sitta som klistrad vid boken från första till sista sidan. Helt klart en av de bästa böckerna jag läst, än så länge, i år.

Kungariket Trollus, där boken utspelar sig till största del, är en väldigt intressant och magisk plats, men samtidigt väldigt skrämmande. På utsidan är allt överväldigande vackert, men på insidan döljs många mörka hemligheter och allteftersom historien utvecklas blir det tydligt att allt inte är så fantastiskt som det först verkar. Något annat som jag verkligen uppskattar med världen är hur bra den kompletterar historien. Det låter konstigt, jag vet, och det är svårt att förklara utan att spoila en massa, men om ni läser boken lovar jag att ni kommer att märka det. 

Jag har aldrig läst en bok där troll varit huvudkaraktärer tidigare och det är säkert en av anledningarna till varför jag tycker så mycket om boken. Allting känns nytt och intressant och jag älskar Jensens tolkning av troll. De både är och inte är så som jag förväntar mig att troll ska vara på en och samma gång. De har så många lager och det är något som jag verkligen uppskattar.

Stolen Songbird innehåller många älskvärda karaktärer. Först har vi vår huvudkaraktär, Cécile. Hon är inte din typiska badass hjältinna. Hon är inte exceptionellt duktig på att strida. Hon är inte heller den smartaste eller modigaste karaktären du stött på. Hon är bara Cécile och det är det som gör henne så älskvärd. Så realistisk. Jag säger inte att hon inte är smart eller modig, för det är hon. För att inte tala om godhjärtad. Det jag menar är att hon inte är felfri och det är just därför som jag tycker att hon är en så fantastiskt bra karaktär. Jag är så otroligt trött på felfria, oövervinnerliga karaktärer. Jag vill att de ska ha brister och att karaktären ska få växa och utvecklas under bokens gång.

För det andra har vi trollprinsen Tristan, som jag först tyckte var extremt ohyfsad, bortskämd och oengagerad. Han växte dock väldigt mycket i mina ögon under historiens gång och mot slutet tyckte jag faktiskt riktigt mycket om honom. Han visade sig vara en helt annan person än den arroganta och själviska pojke jag först trodde att han var. När jag ändå är inne på Tristan måste jag nämna relationen mellan honom och Cécile. Jag är så glad att Jensen inte föll i insta love-fällan. Istället låter hon relationen mellan Tristan och Cécile utvecklas under lång tid och jag älskar det. Det är precis så det ska vara! 

Även om jag tycker mycket om både Cécile och Tristan måste jag säga att de mindre karaktärerna var mina favoriter – den godhjärtade Marc, de tävlingsinriktade och underhållande tvillingarna Victor och Victoria, Céciles hjälpsamma ”maids” och till och med den något bitchiga och envisa Anaïs.

Sammanfattat är Stolen Songbird en väldigt trevlig bok med en magisk värld man helst inte vill lämna, älskvärda karaktärer, intressant handling och vackert språk. Det är en väldigt stark debutbok och jag kan inte vänta på att få se vart Jensen kommer att ta historien härnäst. Om du letar efter en unik och fängslande fantasy är Stolen Songbird boken du ska läsa.

Favoritcitat

"Until one of us ceases to draw breath, one heart stills, one body is consigned to dust. Or in less poetic terms, a bloody long time."

//Frida

Nyckeln

Titel: Nyckeln
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Serie: Engelsfors, #3
Antal sidor: 812
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2013

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus | Bokii

Nyckeln - den avslutande delen i Engelsforstrilogin! När vi återvänder till Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Engelsfors har det gått drygt en månad sedan tragedin i Engelsfors gymnasiums gympasal. De utvalda får ingen tid att återhämta sig innan deras värld vänds upp och ner igen. Frågor besvaras. Hemligheter avslöjas. Lojaliteter prövas. Tiden håller på att rinna ut och till slut kan De utvalda bara vara säkra på en sak: Allt kommer att förändras.

Hjälp. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna skriva den här recensionen. Cirkeln var bra och Eld var väldigt bra, men Nyckeln var helt fantastisk. Ett perfekt, men hjärtskärande, avslut på en otroligt bra serie. Redan från första sida känner man av att slutet närmar sig. Allt är så mycket mörkare och råare. Tempot är högre än någonsin och trots bokens över åttahundra sidor känns det som att slutet närmar sig alldeles för fort. Relationer vänds ut och in och fram och tillbaka och man har ingen aning om vem det egentligen går att lita på längre. Precis som det ska vara, alltså.

Jag älskar att befinna mig i Engelsfors igen. Det känns på något konstigt vis som hemma. Precis som Hogwarts känns som hemma när man läser Harry Potter. Att återse alla karaktärerna igen var som att träffa gamla vänner. Jag förstod inte hur mycket jag saknat dem och hur nära jag faktiskt kommit de utvalda under de här tre böckerna förrän jag öppnade Nyckelns pärmar för att läsa. Samtidigt som det är otroligt roligt att återse dem, är det smärtsamt att veta att det här faktiskt är sista boken. Att det aldrig kommer att skrivas någonting om dem igen.

Karaktärerna, speciellt då de utvalda, har utvecklats något otroligt under böckernas gång och det är något som jag uppskattar väldigt mycket. I första boken kändes de väldigt stereotypa och jag tyckte inte att man fick lära känna dem särskilt mycket. I Eld blev det mycket bättre och karaktärerna kändes mycket mer levande och i Nyckeln känns det faktiskt som att man är ett med karaktärerna. Deras känslor är mina känslor och det gör det hela ännu jobbigare att allt är på väg att ta slut. Allt de tvingas genomgå krossar mitt hjärta i miljontals små bitar och får mig att gråta så mycket att jag inte kan läsa vidare för alla tårar. Flera gånger vill jag hoppa in i boken och hjälpa till att ställa allting till rätta. Få dem att hitta tillbaka till sig själva när de är på väg åt fel håll. Det är så frustrerande att sitta i sin soffa och inte kunna hjälpa till.

Precis som i de tidigare böckerna är det en perfekt blandning mellan vardag och magi, även om magin av förklarliga skäl får lite övertag i just den här avslutande boken. Jag tror att just blandningen är en stor faktor till att serien blivit omtyckt av så många. Det kan lätt bli för mycket av det ena eller det andra, men här balanseras det upp på ett väldigt bra sätt. Båda delarna lyckas dessutom vara lika spännande och jag längtar lika mycket efter att få reda på hur det ska gå med apokalypsen som hur relationerna mellan karaktärerna ska utvecklas. Tummen upp för det!

Spänningen är verkligen på topp genom hela boken och jag har nog aldrig tagit mig igenom så många sidor på så kort tid. Det var verkligen omöjligt att lägga ifrån sig boken. Det som också fångade mig var det höga antalet otroligt starka scener, som dessutom kom direkt efter varandra. Det fanns nästan aldrig tid att hämta andan och det hade kunnat vara jobbigt om det inte var för att scenerna var så bra skrivna. Jag älskar när böcker tar en med på en känslomässig berg- och dalbana och det gör verkligen Nyckeln. Med betoning på verkligen. 

Det finns så mycket mer som jag vill säga, men för att undvika spoilers avslutar jag helt enkelt med att säga att Nyckeln är en otroligt bra avslutning på en fantastisk serie. Frågor blir besvarade, alla lösa trådar vävs ihop så snyggt och man förstår verkligen hur briljant de tre böckerna hänger ihop. Har du inte läst serien än är det definitivt på tiden att du gör det. Serien är nämligen en av de bästa, kanske till och med den bästa, svenska serie som finns ute just nu.

//Frida

Törnrosens nyckel

Titel: Törnrosens nyckel
Författare: Tone Almhjell
Serie: -
Antal sidor: 352
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2013

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

När ett mystiskt paket anländer till familjens hus, vet Lin att det måste vara till henne. I paketet finns en nyckel som visar sig kunna öppna en hemlig dörr i källaren. Hon ramlar rakt ut i ett snöigt, magiskt land med evig vinter, vars invånare är gamla älskade husdjur. Det enda sättet att återvända till vår värld är att hitta den försvunne vinterprinsen och rädda landet Sylver före midnatt. Men det är inte alla i vinterriket som vill att den försvunne prinsen ska hittas…

Törnrosens nyckel är en otroligt mysig fantasybok full av äventyr, magiska världar, starka vänskapsband och färgstarka karaktärer. Den har liknats vid både Narnia och Guldkompassen, och jag förstår verkligen varför, men samtidigt är den faktiskt väldigt unik eftersom Almhjell lyckats göra alla de där vanliga varelserna och de typiska fantasyelementen till sina egna. Till exempel förknippar jag talande djur väldigt mycket med Narnia, men de talande djuren i Törnrosens nyckel känns inte alls som att de hör hemma i Narnia. De hör hemma i Sylver - världen som Almhjell skapat - och på så sätt känns det fortfarande unikt trots att det är ett använt koncept.

Det magiska landet Sylver, där barns älsklingsdjur hamnar när de dör, är en av de störta anledningarna till varför jag tycker om boken så mycket som jag gör. Jag älskar att befinna mig där i det mysiga vinterlandskapet bland alla intressanta älsklingsdjur. Stor eloge till Almhjell som lyckats skapa en värld som man helst aldrig vill lämna. Jag vill också åka skridskor över spegelblanka sjöar, äta nybakade våfflor på Våffelhjärtat, traska omkring på Sylvers gator i skenet av Vandraren och till och med ta mig ta mig över Palissaden för att bekämpa mardrömmar och troll. 

En annan sak som jag älskar med Törnrosens nyckel är dess karaktärer och relationerna dem emellan. Alla, och då menar jag verkligen alla, karaktärer är färgstarka och betydelsefulla för historien. Att man inte riktigt kan veta vem som är god och vem som är ond förstärker läsupplevelsen ännu mer och gör karaktärerna både mer verklighetstrogna och intressanta. Älsklingsdjuren är mina klara favoriter, men jag fastnade även för huvudpersonen Lin. Rätt ofta tycker jag att författare inte riktigt lyckas med att få karaktärernas handlande och tänkande att överensstämma med deras ålder - antingen känns de äldre eller yngre än vad de faktiskt är - men med Lin har Almhjell träffat på pricken rätt. 

Vänskapen mellan Lin och hennes älsklingsdjur Rufus är väldigt fint beskriven. De bryr sig så mycket om varandra och relationen känns så äkta. Dessutom tycker jag att det är otroligt skönt med en bok som inte innehåller en endaste kärleksrelation eller kärlekstriangel. Det är anledningen till varför jag tycker så mycket om middle-grade. Att fokus istället får hamna på andra sorters relationer, som vänskap, är helt underbart.

Handlingsmässigt kan jag tycka att det går lite väl fort fram ibland och jag hade gärna sett att boken var en aning längre eftersom jag tycker så mycket om världen. Samtidigt tycker jag att den snabba takten ökar spänningen och får en att bläddra som en tok i vissa partier eftersom man bara måste få veta vad som ska hända. Det är en väldigt svår balans det där. 

Sammanfattat är Törnrosens nyckel är en mysig bladvändare, med en magisk värld man aldrig vill lämna och intressanta karaktärer som man gärna skulle vilja lära känna på riktigt. Gillar man fartfyllda fantasyäventyr i middle-grade anda är det här definitivt en bok man ska ge en chans. Jag kommer helt klart att hålla ögonen på Tone Almhjell och hoppas på fler böcker i liknade stil av henne i framtiden. 

// Frida

Eld

Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Serie: Engelsfors, #2
Antal sidor: 634
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2012

Kan tex köpas här: Bokii

Varning för spoilers i beskrivningen! 

De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.

Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.

Jag blev, till skillnad från många andra, aldrig särskilt imponerad av Cirkeln, första boken i Engelsforstrilogin. Jag tyckte att karaktärerna var för stereotypiska och slutet var en stor besvikelse. Jag hade väntat mig något episkt, men fick något helt annat. Jag hade faktiskt inte tänkt läsa fortsättningen över huvud taget, men så fick jag möjlighet att lyssna på den som ljudbok, och oj vad glad jag är för att jag gjorde det. Eld är nämligen mycket, mycket bättre. 

De första hundra sidorna var lite långsamma, men när jag kommit förbi dem blev det både väldigt spännande och intressant. Särskilt sista halvan av boken är otroligt spännande. Det är så att man knappt kan sitta still och jag kan tänka mig att sidorna hade flugit förbi i ett rasande tempo om det inte varit så att jag lyssnat på ljudbok. Det är nämligen ganska svårt att få uppläsaren att läsa snabbare bara för att man själv knappt kan vänta på att få reda på vad som ska hända härnäst. 

Karaktärerna var något som jag blev besviken på i första boken. Dels för att de var stereotypiska, dels för att jag hade svårt att hålla isär deras berättarröster. Inget av detta var något problem i Eld. Man får lära känna tjejerna på ett mycket djupare plan vilket gör att det inte alls är några problem med de olika berättarrösterna. Det känns snarare väldigt naturligt och självklart att det ska vara många berättarröster. I och med att vi får lära känna karaktärerna mycket mer försvinner också det stereotypiska mer och mer. Ida, som jag inte alls tyckt om i första boken, gled snabbt upp som en ny favorit och även Vanessas berättarröst fastnade jag mycket för.

Något jag tycker mycket om med boken är blandningen av övernaturligt och vardag. Det kan lätt bli tråkigt att bara läsa om vardagliga händelser och problem, även om det ökar igenkänningsfaktorn, men med magin i bakgrunden blir även de partierna intressanta och roliga att följa. 

Eld har en betydligt mörkare ton än Cirkeln och redan från början förstår man att något är väldigt fel i Engelsfors. Vissa scener är så obehagliga att jag fick riktigt ont i magen. Strandberg och Elfgren har lyckats väldigt bra med att skildra föreningen Postitiva Engelsfors och hur den sakta men säkert får ett starkare grepp om staden. Det kryper i kroppen varje gång föreningen eller dess ledare nämns och man vill hoppa in i boken och ruska om stadens invånare för att få dem att öppna ögonen. 

Slutet var, tyvärr, precis som i Cirkeln lite av en besvikelse. Det kändes så ologiskt. Ni som har läst boken förstår säkert vad jag menar. Jag kan inte direkt gå in på detaljer eftersom jag inte vill spoila er som inte läst Eld ännu, men jag kände att jag hade velat ha en bättre förklaring till det hela. 

Sammanfattat kan jag säga att jag blev positivt överraskad av Eld. Den var både spännande och otroligt fängslande. Så, ni som bestämt er för att inte läsa Eld eftersom ni inte fastnade för Cirkeln, ge den en chans. Jag tror inte att ni kommer att ångra er. Nu ser jag väldigt mycket fram emot den avslutande delen, Nyckeln, som läpps i november i år. Tills dess ska jag ta mig en titt på seriealbumet, Berättelser från Engelsfors, som tillhör serien. 

// Frida

The Assassin's Curse

Titel: The Assassin's Curse
Författare: Cassandra Rose Clarke
Serie: The Assassin's Curse, #1
Antal sidor: 295
Förlag: Strange Chemistry
Utgivningsår: 2012

Ananna of the Tanarau abandons ship when her parents try to marry her off to an allying pirate clan: she wants to captain her own boat, not serve as second-in-command to her handsome yet clueless fiance. But her escape has dire consequences when she learns the scorned clan has sent an assassin after her.

And when the assassin, Naji, finally catches up with her, things get even worse. Ananna inadvertently triggers a nasty curse — with a life-altering result. Now Ananna and Naji are forced to become uneasy allies as they work together to break the curse and return their lives back to normal. Or at least as normal as the lives of a pirate and an assassin can be.

Det var först när uppföljaren till The Assassin's Curse släpptes för någon vecka sedan som jag fick upp ögonen för serien. Baksidestexten utlovade magi, pirater och lönnmördare vilket jag tyckte lät som en riktigt bra kombination. Och det var det också! Snabbt slukade jag boken och grämde mig sedan lite över att jag inte hade uppföljaren tillgänglig så att jag kunde fortsätta att läsa.

Boken är spännande rakt igenom och jag upplevde aldrig att där var några sega partier. Jag tycker väldigt mycket om de skiftande miljöerna och hur levande de är beskrivna. Det känns faktiskt som att man är där - seglar omkring på stormiga hav, släpar sig fram genom en gassande öken och köper mystiska magiföremål på nattmarknaderna i Lisirra.

Jag tyckte om huvudpersonen, Ananna, redan från första sidan. Hon vet vad hon vill och låter inte någon trampa ner henne. Ibland kan hon vara lite naiv och smågnällig, men hur realistiskt är det egentligen med bara positiva egenskaper?

Naji, lönnmördaren som skickats ut för att döda Ananna, då hon vägrar gifta sig med en piratkillen hon blivit bortlovad till, är nog min favoritkaraktär. Han har de där mystiska dragen som jag alltid faller för och en väldigt intressant bakgrund. En annan karaktär som jag tycker mycket om, men som inte fick vara med så länge, är Marjani som är navigator på ett piratskepp. Hoppas att hon dyker upp igen i uppföljaren.

Magi har en central roll i historien och jag tycker att det är intressant att det finns olika typer av magi. Till exempel så använder sig Naji av den mörka blodsmagin, men det finns även jordsmagi och vattenmagi. Det finns också någon typ av magivärld, The Mist, bortom den riktiga världen, som låter riktigt spännande men tyvärr fick man inte fick reda på så mycket om den i den här boken.

Sammanfattat kan jag säga att The Assassin's Curse är en riktig bladvändare som passar om man tycker om spänning och magi. Den dessutom en frisk fläkt bland alla dystopier och paranromal romance. 

Favoritcitat

“You don't realize how much you miss something till it comes back to you, and then you wonder how you went so long without it.”

“She moved like water, graceful and soft and lovely. Every part of me wanted to stick out my foot and trip her, just to see her stumble.”

// Frida

Percy Jackson - Monsterhavet

Titel: Percy Jackson - Monsterhavet
Författare: Rick Riordan
Serie: Percy Jackson #2

Percys bäste vän i skolan, Tyson, visar sig vara cyklop. Tillsammans med Annabeth får Percy och Tyson i uppdrag att hitta det gyllene skinnet, det enda som kan rädda Thalias träd, som skyddar halvblodslägret med sina magiska krafter från en invasion. 
De hamnar på monsterhavet, ett synnerligen märkligt ställe som vanliga människor kallar Bermudatriangeln! 


Här kommer en väldigt sen och ganska kort recension av andra delen i Percy Jackson serien...

Till skillnad från första boken i serien, Född till hjälte, som jag tyckte var sådär, så var Monsterhavet faktiskt väldigt bra. Känns som om det hände mer i den här boken, tempot var lite högre och jag fick en helt annan känsla när jag läste. Kan inte säga exakt varför det var så, men kanske var det för att det kändes lite mer... utvecklat? Man fick ju en snabb presentation av de flesta karaktärerna i första boken, men i den här fick man lära känna dem lite bättre. Dessutom har det gått ett år sen första boken och jag tycker det märks ganska tydligt på åtminstone berättarjaget Percy, som redan känns mycket mer mogen. Och jag antar att det kommer märkas mer och mer under seriens gång. Jag älskar när man får följa karaktärers utveckling!

Måste säga att humorn i de här böckerna är verkligen oslagbar^^ Kom på mig själv med att skratta högt flera gånger och hade det inte varit för alla torra skämt så hade jag nog inte tyckt om böckerna lika mycket. Efter första boken var jag tveksam till om jag ville fortsätta läsa serien, men nu känner jag helt klart att jag vill fortsätta. Måste dock beställa resten av böckerna först, men kanske kan tredje boken följa med redan i nästa beställning..? Hur som helst så lyckades den här boken ändra min inställning till serien :)

//Agnes

Percy Jackson - Född till hjälte

Titel: Percy Jackson - Född till hjälte
Författare: Rick Riordan
Serie: Percy Jackson #1

Om du känner igen dig själv i den här berättelsen så sluta genast läsa. Du kan vara en av oss. Och när du väl vet om det, så är det bara en tidsfråga innan de också upptäcker dig och börjar jaga dig. Kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Percy Jackson har ADHD och dyslexi, och han vet att hans verklighetsuppfattning inte är som alla andras. Men det som händer när han är på studiebesök i New York är bara för mycket! Plötsligt förvandlas hans elaka mattelärare till ett monster, ett riktigt monster som inte vill annat än att ta livet av honom. Bokstavligen.

Snart börjar andra oförklarliga saker hända Percy, och sanningen om hans far kryper fram - Percy är född till hjälte!



Hm. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här. Jag tror att jag får försöka sluta ha så höga förväntningar om böcker, det är bara sorgligt när man blir besviken, som i det här fallet. Eller nja, så stor besvikelse var det kanske inte, men det var inte så bra som jag hade hoppats på heller. Tyvärr. För av någon anledning ville jag tycka mycket om den här boken. Kanske för att jag har hört så mycket gott om den tidigare? 

Det märks att den är skriven för yngre och egentligen stör jag väl mig inte så värst mycket på det, men det blir så stor kontrast gentemot det jag brukar läsa så det känns nästan lite konstigt. Högt tempo var det i alla fall och det gillar jag. Många skratt blev det också, såna där spontana skratt när allt som händer blir så vrickat och dumt att det blir roligt. 

Percy är en härlig karaktär, men han är rätt förvirrande. Ibland är han rätt korkad och missuppfattar eller feltolkar saker eller försöker lista ut det som händer i en ganska långsam takt, bara för att i nästa stund bli supersmart och vet precis hur allt ligger till. Det är i de där stunderna, när han plötsligt blir smart, som jag tappar förtroendet för honom lite. För genast är det som om han blir tjugo år äldre och det känns bara fel. Lite svårt att förklara, men när man läser märks det hyfsat tydligt tycker jag.

Det var inte meningen att det skulle bli en så negativ recension av den här boken, för jag tyckte ju ändå om den. Den var rätt mysig. Lite spännande. Charmig. Men det var lite för många saker som jag störde mig på som gör att jag därför inte kan hylla den på det sätt jag egentligen hade velat. Tyvärr.

//Agnes

Changelings

Titel: Changelings & Other Stories - 7 tales of magic and danger
Författare: Leah Cypress
Serie: - 

Jag hade med den här i ett Friday Founds-inlägg för någon vecka sedan, och när jag var inne på amerikanska amazon såg jag till min förvåning att den fanns att ladda ner där. Helt gratis dessutom. Snabbt laddade jag ner den till min telefon och under en kortare tid fick den fungerar som slöläsning i X Factor pauserna, något som den faktiskt passade perfekt till eftersom novellerna var precis lagom långa för att läsas under en paus.

Jag brukar inte tycka särskilt mycket om noveller och blev därför väldigt förvånad över hur mycket jag tyckte om de här. De var alla väldigt olika men samtidigt hade de hade ett gemensamt tema - magi och mystik.

Jag tyckte faktiskt att alla sju noveller var bra, men jag hade såklart några favoriter som stack ut lite extra och som verkligen etsade sig fast i minnet. Den första novellen, Changelings, var en sådan och nog den som var min absoluta favorit bland dem. Den vill liksom inte försvinna och mina tankar återvänder ofta till den där mystiska och välberättade historien. Gillade den verkligen väldigt mycket. Även Silent Blade, Temple of Stone och Quests, Inc var noveller som jag fastnade lite extra för.

Eftersom Changelings & Other Stories består av noveller, och mycket korta sådana, är det svårt att säga så mycket om dem utan att avslöja en massa och det vill jag ju inte göra. Så ni får helt enkelt ta och läsa dem själva om ni vill veta mer. Novellsamlingen finns ju dessutom att ladda ner helt gratis på amerikanska amazon, så det skadar ju inte att prova :)

// Frida