Dödens trubadur

Titel: Dödens trubadur

Författare: Fredrik Lindblom

Serie: Fristående uppföljare till Röd Skymning

Antal sidor: 546

Förlag: Ascentoria 

Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Stort tack till Ascentoria för recensionsexemplaret! 

Efter att ha stulit en bit bröd till sin svältande hund tvingas två barn fly för sina liv. Jagade av stadsvakter, med höjda svärd och spjut, tar de sin flykt till den väldiga Suspiriaskogen. Vilse och utmattade stöter de på den mest osannolika av personer - en ung, fager trubadur med till synes oanade krafter.

Mötet med trubaduren blir början på ett hisnande äventyr med löften om trygghet och en bättre morgondag - men gör de rätt i att lägga sina liv i händerna på en främling? Och vad menar han med att de är De utvalda?

Dödens trubadur är ett svenskt illustrerat fantasyäventyr och den fristående fortsättningen på Röd Skymning. Istället för krig och blodiga slag skildrar detta äventyr en annan, tidigare outforskad sida av världen Ascentoria - en sida där magiska ting och främmande väsen tycks spela en betydande roll.

Det känns som att jag är en av få inom bokbloggsvärlden som inte läst Lindbloms första bok – Röd Skymning, men det hindrade mig inte ifrån att tacka ja till att recensera den fristående uppföljaren, Dödens trubadur. Jag tyckte nämligen att den lät helt fantastiskt bra. Det utlovades magi, spännande äventyr, mystiska varelser och illustrationer i massor. Det kan man omöjligt tacka nej till!

Dödens trubadur är verkligen ett fartfyllt äventyr. Det lättsamma språket och de korta kapitlen gör så att sidorna flyger förbi i ett rasande tempo och trots bokens ganska rejäla tjocklek blir det aldrig en tråkig stund. Det finns fullt av oväntade vändningar och historien griper tag i en redan från första sida och släpper inte taget förrän sista sidan är läst. Om ens då. Slutet får en nämligen att vilja ha mer, mer, mer!

Jag fullkomligt älskar världen som Lindblom har skapat och är otroligt glad att det finns en till bok där jag kan utforska den ytterligare. Det finns så mycket mer som jag vill veta. Så många fler platser jag vill besöka.  Som ofta i fantasyböcker förflyttar sig huvudpersonerna mellan många olika städer och platser, vilket jag uppskattar då jag som sagt vill få ut så mycket av världen som möjligt. Under Ellida och Elliots resa får vi besöka allt från mystiska skogar och storslagna slott till livfulla hamnstäder och piratskepp. Trots det ständiga miljöombytet tycker jag ändå att man får vistas tillräckligt länge på varje plats för att verkligen hinna uppleva dem. Det här med upplevandet är nämligen väldigt viktigt, i alla för mig. Det är stor skillnad på att bara befinna sig i en stad och en helt annan att uppleva den.

Det märks att Lindblom har lagt ner mycket tid på att få till världen och att han känner den utan och innan. Det gör allt så mycket mer trovärdigt. Både världen och karaktärernas historia, nutid och framtid vävs ihop på ett väldigt fint sätt och ger djup till berättelsen. Jag kan tänka mig att de som även läst Röd Skymning får ännu en dimension eftersom de redan har koll på ”grunden”, men jag tycker inte att det gör något om man inte har läst första boken. Man förstår kanske inte alla kopplingar till platser och föremål, men det förstör inte läsupplevelsen på något sätt. Man blir bara väldigt sugen på att även läsa första boken.

Det är omöjligt att skriva en recension av den här boken utan nämna de otroligt vackra illustrationerna. De förhöjer verkligen läsupplevelsen och är ett så fint komplement till historien. Jag skulle vilja rama in dem allihop och hänga upp min vägg. Boken i sig är också otroligt fin. Den känns sådär härligt lyxig med sitt bokmärkesband och vackra dubbelomslag.

Jag har redan nämnt att jag älskar den fartfyllda historien, världen och illustrationerna, så nu är det väl dags för det som jag tycker lite mindre om, nämligen karaktärerna. Tyvärr fastnar jag aldrig för huvudpersonerna Ellida och Elliot, vilket leder till att jag aldrig känner mig riktigt delaktig i deras historia. Den berör mig inte. Även om jag befinner mig i världen, befinner jag mig aldrig där med dem. Jag upptäcker mer på egen hand, om ni förstår vad jag menar. Väldigt tråkigt, eftersom allt annat är så fantastiskt bra.

Det är dock bara Elliot och Ellida som jag aldrig får något band till. Bikaraktärerna är alla betydligt intressantare. Trubaduren Levyant har jag genom hela boken någon slags hatkärlek till. Han är så oberäknelig och skum och jag vet inte allt. Förstod aldrig vad Elliot och Ellida såg hos honom och vad som fick dem att lita så blint på honom. Anledningen till att jag fastnar för Levyant, och inte för barnen, som egentligen är betydligt mer älskvärda, är för att han får mig att känna. Det spelar igen roll att det mest är irritation och ilska. Huvudsaken är att jag känner något.

Som sagt tycker jag mycket om de mindre karaktärerna i boken, som till exempel beskyddarna Cassandra och Alejandro och spökflickan. Monstervarelserna och ”de onda” karaktärerna tycker jag också mycket om. Eller, tycker om är kanske fel ord, det är ju inte så att jag faktiskt gillar dem. Välskrivna och fascinerande är nog bättre ordval.

Sammanfattat är Dödens trubadur ett otroligt fartfyllt, magiskt och fängslande fantasyäventyr som jag verkligen rekommenderar. Världen är fantastisk, språket härligt lättsamt och illustrationerna ett perfekt komplement till berättelsen. Fascinerande karaktärer finns det gott om och historien känns väldigt unik. Jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer en uppföljare och till dess kommer jag utan tvekan att dyka ner i Röd Skymning, för jag har verkligen inte fått nog av Ascentoria.  

//Frida