Dödens trubadur

Titel: Dödens trubadur

Författare: Fredrik Lindblom

Serie: Fristående uppföljare till Röd Skymning

Antal sidor: 546

Förlag: Ascentoria 

Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Stort tack till Ascentoria för recensionsexemplaret! 

Efter att ha stulit en bit bröd till sin svältande hund tvingas två barn fly för sina liv. Jagade av stadsvakter, med höjda svärd och spjut, tar de sin flykt till den väldiga Suspiriaskogen. Vilse och utmattade stöter de på den mest osannolika av personer - en ung, fager trubadur med till synes oanade krafter.

Mötet med trubaduren blir början på ett hisnande äventyr med löften om trygghet och en bättre morgondag - men gör de rätt i att lägga sina liv i händerna på en främling? Och vad menar han med att de är De utvalda?

Dödens trubadur är ett svenskt illustrerat fantasyäventyr och den fristående fortsättningen på Röd Skymning. Istället för krig och blodiga slag skildrar detta äventyr en annan, tidigare outforskad sida av världen Ascentoria - en sida där magiska ting och främmande väsen tycks spela en betydande roll.

Det känns som att jag är en av få inom bokbloggsvärlden som inte läst Lindbloms första bok – Röd Skymning, men det hindrade mig inte ifrån att tacka ja till att recensera den fristående uppföljaren, Dödens trubadur. Jag tyckte nämligen att den lät helt fantastiskt bra. Det utlovades magi, spännande äventyr, mystiska varelser och illustrationer i massor. Det kan man omöjligt tacka nej till!

Dödens trubadur är verkligen ett fartfyllt äventyr. Det lättsamma språket och de korta kapitlen gör så att sidorna flyger förbi i ett rasande tempo och trots bokens ganska rejäla tjocklek blir det aldrig en tråkig stund. Det finns fullt av oväntade vändningar och historien griper tag i en redan från första sida och släpper inte taget förrän sista sidan är läst. Om ens då. Slutet får en nämligen att vilja ha mer, mer, mer!

Jag fullkomligt älskar världen som Lindblom har skapat och är otroligt glad att det finns en till bok där jag kan utforska den ytterligare. Det finns så mycket mer som jag vill veta. Så många fler platser jag vill besöka.  Som ofta i fantasyböcker förflyttar sig huvudpersonerna mellan många olika städer och platser, vilket jag uppskattar då jag som sagt vill få ut så mycket av världen som möjligt. Under Ellida och Elliots resa får vi besöka allt från mystiska skogar och storslagna slott till livfulla hamnstäder och piratskepp. Trots det ständiga miljöombytet tycker jag ändå att man får vistas tillräckligt länge på varje plats för att verkligen hinna uppleva dem. Det här med upplevandet är nämligen väldigt viktigt, i alla för mig. Det är stor skillnad på att bara befinna sig i en stad och en helt annan att uppleva den.

Det märks att Lindblom har lagt ner mycket tid på att få till världen och att han känner den utan och innan. Det gör allt så mycket mer trovärdigt. Både världen och karaktärernas historia, nutid och framtid vävs ihop på ett väldigt fint sätt och ger djup till berättelsen. Jag kan tänka mig att de som även läst Röd Skymning får ännu en dimension eftersom de redan har koll på ”grunden”, men jag tycker inte att det gör något om man inte har läst första boken. Man förstår kanske inte alla kopplingar till platser och föremål, men det förstör inte läsupplevelsen på något sätt. Man blir bara väldigt sugen på att även läsa första boken.

Det är omöjligt att skriva en recension av den här boken utan nämna de otroligt vackra illustrationerna. De förhöjer verkligen läsupplevelsen och är ett så fint komplement till historien. Jag skulle vilja rama in dem allihop och hänga upp min vägg. Boken i sig är också otroligt fin. Den känns sådär härligt lyxig med sitt bokmärkesband och vackra dubbelomslag.

Jag har redan nämnt att jag älskar den fartfyllda historien, världen och illustrationerna, så nu är det väl dags för det som jag tycker lite mindre om, nämligen karaktärerna. Tyvärr fastnar jag aldrig för huvudpersonerna Ellida och Elliot, vilket leder till att jag aldrig känner mig riktigt delaktig i deras historia. Den berör mig inte. Även om jag befinner mig i världen, befinner jag mig aldrig där med dem. Jag upptäcker mer på egen hand, om ni förstår vad jag menar. Väldigt tråkigt, eftersom allt annat är så fantastiskt bra.

Det är dock bara Elliot och Ellida som jag aldrig får något band till. Bikaraktärerna är alla betydligt intressantare. Trubaduren Levyant har jag genom hela boken någon slags hatkärlek till. Han är så oberäknelig och skum och jag vet inte allt. Förstod aldrig vad Elliot och Ellida såg hos honom och vad som fick dem att lita så blint på honom. Anledningen till att jag fastnar för Levyant, och inte för barnen, som egentligen är betydligt mer älskvärda, är för att han får mig att känna. Det spelar igen roll att det mest är irritation och ilska. Huvudsaken är att jag känner något.

Som sagt tycker jag mycket om de mindre karaktärerna i boken, som till exempel beskyddarna Cassandra och Alejandro och spökflickan. Monstervarelserna och ”de onda” karaktärerna tycker jag också mycket om. Eller, tycker om är kanske fel ord, det är ju inte så att jag faktiskt gillar dem. Välskrivna och fascinerande är nog bättre ordval.

Sammanfattat är Dödens trubadur ett otroligt fartfyllt, magiskt och fängslande fantasyäventyr som jag verkligen rekommenderar. Världen är fantastisk, språket härligt lättsamt och illustrationerna ett perfekt komplement till berättelsen. Fascinerande karaktärer finns det gott om och historien känns väldigt unik. Jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer en uppföljare och till dess kommer jag utan tvekan att dyka ner i Röd Skymning, för jag har verkligen inte fått nog av Ascentoria.  

//Frida

Nyckeln

Titel: Nyckeln
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Serie: Engelsfors, #3
Antal sidor: 812
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2013

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus | Bokii

Nyckeln - den avslutande delen i Engelsforstrilogin! När vi återvänder till Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Engelsfors har det gått drygt en månad sedan tragedin i Engelsfors gymnasiums gympasal. De utvalda får ingen tid att återhämta sig innan deras värld vänds upp och ner igen. Frågor besvaras. Hemligheter avslöjas. Lojaliteter prövas. Tiden håller på att rinna ut och till slut kan De utvalda bara vara säkra på en sak: Allt kommer att förändras.

Hjälp. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna skriva den här recensionen. Cirkeln var bra och Eld var väldigt bra, men Nyckeln var helt fantastisk. Ett perfekt, men hjärtskärande, avslut på en otroligt bra serie. Redan från första sida känner man av att slutet närmar sig. Allt är så mycket mörkare och råare. Tempot är högre än någonsin och trots bokens över åttahundra sidor känns det som att slutet närmar sig alldeles för fort. Relationer vänds ut och in och fram och tillbaka och man har ingen aning om vem det egentligen går att lita på längre. Precis som det ska vara, alltså.

Jag älskar att befinna mig i Engelsfors igen. Det känns på något konstigt vis som hemma. Precis som Hogwarts känns som hemma när man läser Harry Potter. Att återse alla karaktärerna igen var som att träffa gamla vänner. Jag förstod inte hur mycket jag saknat dem och hur nära jag faktiskt kommit de utvalda under de här tre böckerna förrän jag öppnade Nyckelns pärmar för att läsa. Samtidigt som det är otroligt roligt att återse dem, är det smärtsamt att veta att det här faktiskt är sista boken. Att det aldrig kommer att skrivas någonting om dem igen.

Karaktärerna, speciellt då de utvalda, har utvecklats något otroligt under böckernas gång och det är något som jag uppskattar väldigt mycket. I första boken kändes de väldigt stereotypa och jag tyckte inte att man fick lära känna dem särskilt mycket. I Eld blev det mycket bättre och karaktärerna kändes mycket mer levande och i Nyckeln känns det faktiskt som att man är ett med karaktärerna. Deras känslor är mina känslor och det gör det hela ännu jobbigare att allt är på väg att ta slut. Allt de tvingas genomgå krossar mitt hjärta i miljontals små bitar och får mig att gråta så mycket att jag inte kan läsa vidare för alla tårar. Flera gånger vill jag hoppa in i boken och hjälpa till att ställa allting till rätta. Få dem att hitta tillbaka till sig själva när de är på väg åt fel håll. Det är så frustrerande att sitta i sin soffa och inte kunna hjälpa till.

Precis som i de tidigare böckerna är det en perfekt blandning mellan vardag och magi, även om magin av förklarliga skäl får lite övertag i just den här avslutande boken. Jag tror att just blandningen är en stor faktor till att serien blivit omtyckt av så många. Det kan lätt bli för mycket av det ena eller det andra, men här balanseras det upp på ett väldigt bra sätt. Båda delarna lyckas dessutom vara lika spännande och jag längtar lika mycket efter att få reda på hur det ska gå med apokalypsen som hur relationerna mellan karaktärerna ska utvecklas. Tummen upp för det!

Spänningen är verkligen på topp genom hela boken och jag har nog aldrig tagit mig igenom så många sidor på så kort tid. Det var verkligen omöjligt att lägga ifrån sig boken. Det som också fångade mig var det höga antalet otroligt starka scener, som dessutom kom direkt efter varandra. Det fanns nästan aldrig tid att hämta andan och det hade kunnat vara jobbigt om det inte var för att scenerna var så bra skrivna. Jag älskar när böcker tar en med på en känslomässig berg- och dalbana och det gör verkligen Nyckeln. Med betoning på verkligen. 

Det finns så mycket mer som jag vill säga, men för att undvika spoilers avslutar jag helt enkelt med att säga att Nyckeln är en otroligt bra avslutning på en fantastisk serie. Frågor blir besvarade, alla lösa trådar vävs ihop så snyggt och man förstår verkligen hur briljant de tre böckerna hänger ihop. Har du inte läst serien än är det definitivt på tiden att du gör det. Serien är nämligen en av de bästa, kanske till och med den bästa, svenska serie som finns ute just nu.

//Frida

Alice i Zombielandet

Titel: Alice i Zombielandet
Författare: Gena Showalter
Serie: Berättelsen om Underlandet #1 (White Rabbit Chronicles #1)
Antal sidor: 432
Förlag: Harlequin - boken finns även att köpa hos dem här.
Utgivningsår: 2013

Hon kommer inte att ge sig förrän varenda zombie ligger i sin grav. För alltid.
Om någon hade berättat för Alice Bell att hennes liv skulle vändas upp och ner från ett ögonblick till ett annat, skulle hon ha brustit ut i skratt. Från lyckligt till tragiskt, från oskuldsfullt till förstört. Nej, aldrig. Men det var det som hände. Ett hjärtslag. En blinkning, ett andetag, en sekund - och allt hon kände till och älskade var borta.

Hennes pappa hade haft rätt. Monstren fanns på riktigt.


För att hämnas sin familj måste Alice lära sig att slåss mot de odöda. Och för att överleva måste hon sätta sin tillit till den farligaste av alla farliga killar, Cole Holland. Men Cole har sina egna hemligheter, och om Alice inte är försiktig kan de visa sig vara farligare än zombierna.


Jag hade hört lite blandade meningar om den här boken innan jag började läsa den och till en början blev jag faktiskt ganska besviken, åtminstone på språket. Tyvärr kändes det rätt tillgjort och barnsligt, som om en vuxen suttit och försökt låta ungdomlig. Vet inte om det beror på översättaren eller på författaren, men det var som sagt inget som tilltalade mig. Bortsett från det så gillade jag boken. Tempot var bra och det hände saker nästan hela tiden, så det hann aldrig bli långtråkigt. Framförallt gillade jag själva zombie-delen väldigt mycket.

Berättarjaget, Alice, bor tillsammans med sin syster, mamma och sin knäppa pappa som påstår att han kan se hemska monster (zombier), som konstigt nog ingen annan kan se. Så fort det blir mörkt ute förbjuder han familjen att vistas utomhus och fullt beväpnad vaktar han huset nätterna långa. På dagarna lär han Alice att försvara sig om hon någon gång skulle ha oturen att ändå stöta på en zombie. Redan tidigt i boken vänds hela Alice liv upp och ner och när hela familjen dör i en bilolycka och hon ser sin pappa bli uppäten av en zombie, tvingas hon börja ett nytt liv hos sina morföräldrar göra sitt bästa för att passa in i en helt ny skola. Men det är inte förrän hon träffar Cole och hans gäng, som resten av skolans elever gör allt för att undvika, som saker börjar hända på riktigt.

Som sagt gillade jag verkligen allt som hade med zombierna att göra - sätta ut fällor, träna på att slåss mot dem, slåss mot dem på riktigt, slita av armar och ben... det var allt det som gjorde boken spännande och fick mig att vilja fortsätta läsa. Däremot kunde jag inte låta bli att himla med ögonen när jag läste om Alice och Cole. Deras relation kändes allt annat än originell och sättet som Alice betedde sig på runt Cole gjorde att jag ville lägga ner boken och börja på en annan. Det känns som om man för länge sedan kommit över hela grejen med en tjej, utan varken självinsikt eller självförtroende, som svassar runt efter "the bad boy" och låter sig behandlas lite hur som helst, samtidigt som hon hela tiden påstår att hon inte bryr sig om honom eller har några känslor för honom, bara för att i nästa stund krypa runt hans fötter igen...

Jag skulle med andra ord säga att jag tycker det här var en bra och faktiskt väldigt spännande zombiebok, med en mindre bra kärlekshistoria i bakgrunden som då och då återkom som en irriterande fluga.

//Agnes

Mystic City

Titel: Mystic City
Författare: Theo Lawrence
Serie: Mystic City #1

Aria Rose, youngest scion of one of Mystic City's two ruling rival families, finds herself betrothed to Thomas Foster, the son of her parents' sworn enemies. The union of the two will end the generations-long political feud—and unite all those living in the Aeries, the privileged upper reaches of the city, against the banished mystics who dwell below in the Depths. But Aria doesn't remember falling in love with Thomas; in fact, she wakes one day with huge gaps in her memory. And she can't conceive why her parents would have agreed to unite with the Fosters in the first place. Only when Aria meets Hunter, a gorgeous rebel mystic from the Depths, does she start to have glimmers of recollection—and to understand that he holds the key to unlocking her past. The choices she makes can save or doom the city—including herself.

Det var ett tag sen jag läste ut boken, så jag antar att det är dags för en recension nu. Har blivit så dålig på att uppdatera mig på bloggen, vilket är lite trist, men har en del recensioner på lager nu som kommer att komma upp i veckan.

Har lite blandade tankar om den här boken. Köpte den främst för att jag älskar omslaget, visste knappt vad den skulle handla om, men hade ändå hyfsat höga förväntningar. Blev hur som helst riktigt besviken i början och tyckte det var både tråkigt och förutsägbart allting. Var inte alls sugen på att fortsätta läsa och la ifrån mig boken ett ganska bra tag. Kände till slut ändå att jag var tvungen att ge den en andra chans och tur det för plötsligt vände det och blev hur bra som helst. Bara så där. Vet inte om det var för att jag fastnade för berättarjaget Aria eller för att jag slutade bry mig om alla de där förutsägbara sakerna, men bra blev det. Riktigt bra!

Aria är väl egentligen ingen speciell karaktär på något vis, men jag gillar henne ändå. Framför allt gillar jag Hunter, en mystic som plötsligt dyker upp i hennes liv och tvingar fram små minnesfragment från tiden innan Aria höll på att dö från en överdos av "stic" (som är en drog gjord av energi från dränerade mystics). Åtminstone är det vad alla säger hände. Själv minns hon inte varför hon ens skulle få för sig att göra det. Hur som helst, jag gillar tanken på ett slags övernaturlig människa med speciella krafter, dessa så kallade mystics. Varje mystic är dessutom unik och har sin egen speciella kraft. Men det är också här problemen kommer in. De som leder landet fruktar alla mystics just för sina krafter och för att undvika att de ska försöka ta över och styra över människorna, tvingas de alltså dränera sina krafter varje år. Men allteftersom tiden går och Aira lär känna Hunter bättre, börjar hon inse att det är mer som rör sig under ytan och att hennes pappa, som råkar vara mannen som styr över landet, verkar ha allt annat än goda avsikter med dräneringen av mystics. 

Det här var alltså en ganska segstartad bok som sedan vände och blev bättre och bättre. Framåt slutet, när man fått lära känna karaktärerna lite bättre, var det riktigt spännande och nästan omöjligt att lägga ifrån sig boken. Kan, trots början, ändå rekommendera boken. Om inget annat är den sjukt snygg att ha i bokhyllan ;)

//Agnes

Chosen Ones

Titel: Chosen Ones
Författare: Tiffany Truitt
Serie: The Lost Souls #1


 Life is bleak but uncomplicated for sixteen-year-old Tess, living in a not-too-distant future where the government, faced with humanity's extinction, created the Chosen Ones, artificial beings who are extraordinarily beautiful, unbelievably strong, and unabashedly deadly.

When Tess begins work at Templeton, a Chosen Ones training facility, she meets James, and the attraction is immediate in its intensity, overwhelming in its danger. But there is more to Templeton than Tess ever knew. Can she stand against her oppressors, even if it means giving up the only happiness in her life?


Okej, första recensionen på tiotusen år. Får se hur det här går, känner mig lite ringrostig. 

Hur som helst. Hade superhöga förväntningar på den här boken av någon anledning. Tror det hade att göra med det galet fina omslaget. För som alla vet borde ju alla böcker med snygga omslag automatiskt vara bra, eller hur?^^ Kan faktiskt säga att jag, till skillnad från tidigare gånger, inte blev besviken. Den var kanske inte så otrolig som jag hade hoppats på, men ändå riktigt bra! 

På grund av alla krig som pågått oss människor emellan har regeringen skapat ett slags "supermänniskor", enbart män, som är otroligt vackra, starka och näst intill odödliga, som kallas Chosen Ones. Dessa ska skydda människorna i det krig som pågår mellan olika distrikt, eller vad man nu ska kalla det. Samtidigt har alla mänskliga kvinnor mist sin förmåga att föda barn på normalt sätt, då enda utgången är döden och människor i allmänhet har blivit mindre och mindre värda, fastän de själva inte inser detta. De ser snarare upp till alla Chosen Ones och tror att de är lösningen på alla problem. 

Två stycken som skiljer sig från mängden är Tess, människa, och James, Chosen One. Tycker mycket om båda två. Inga fantastiska karaktärer på något vis, men jag hade väldigt lätt för att relatera till dem. Främst gillar jag att de var två av de få som faktiskt började se genom det nya samhällets alla lögner. Kunde dock störa mig på en del saker och val Tess gjorde. Å andra sidan, var det precis det som gjorde boken spännande.

När jag läste kunde jag inte låta bli att tänka lite på Delirium av Lauren Oliver, som jag tyckte var grymt bra. Mest för att den var uppbyggd på lite samma sätt. I korta drag en dystopi där kärlek är något förbjudet och att gifta sig är en dödssynd. Blev såklart att jag satt och jämförde vissa delar, men egentligen var det inget jag störde mig på. Det fanns ändå så mycket som skiljde böckerna åt för att det skulle vara irriterande på något sätt. En skillnad var att huvudkaraktären i den här boken, Tess, redan tidigt i boken började protestera mot hur samhället såg ut, till skillnad från Lena i Delirium, som faktiskt trodde på alla lögner.

Har lite svårt för att sätta fingret på exakt vad det var som gjorde boken så bra, men det berodde rätt mycket på känslan jag fick när jag läste. Framför allt från miljöerna och det som hände "i bakgrunden", alltså allt man inte riktigt fick veta. Det var något skumt som rörde sig genom hela boken och jag tycker man förstod redan från början att det var något som inte stod rätt till. Det är lite det som gör mig så himla nyfiken på nästa del, Naturals, som kommer ut i april nästa år. Speciellt med tanke på hur den här boken slutade... Kan knappt vänta!

//Agnes

Jag väntar under mossan

Titel: Jag väntar under mossan
Författare: Amanda Hellberg
Serie: - 

När Tilda är nära att drunkna och spolas i land på den olycksbådande ön mitt i sjön skruvas hennes känslighet upp. Hon tränger djupare in i en värld av övernaturliga varelser och mystiska samband där ingenting är som det först verkar. Samtidigt vakar någon - eller något - över varje steg Tilda tar ...

I en värld av sällsamma skuggväsen, undangömda kråkslott, en bottenlös näckrosdamm och en uråldrig maktkamp söker Tilda sanningen: Vad hände med Tildas försvunna mormor? Vem ligger bakom den ondskefulla stämningen vid sjön? Hur känns den stora kärleken? Och vem är Tilda själv egentligen?

Tänkte börja med att säga att jag tycker väldigt mycket om omslaget och titeln till den här boken. Eller rättare sagt, känslan jag får av omslaget tillsammans med titeln. Det är så enkelt, ganska rakt på sak, samtidigt som det är lite obehagligt. Man vet liksom inte riktigt var man har det här jaget som sitter och väntar under mossan. Och varför vänta där? Jag gillar också att omslaget passar så bra ihop med bokens innehåll.

Jag tyckte faktiskt rätt mycket om den här boken. Speciellt miljöerna, men framför allt karaktärerna. Häxmästaren och Mylingen gillade jag helt klart bäst, det var främst dem som bidrog till spänningen och utan dem hade det varit en ganska värdelös bok. Men allt hände alldeles för fort. Det hann knappt bli spännande förrän det var slut och jag hade hade tyckt det varit bättre om man inte fick reda på allt så fort; vem den mystiska ...? var och vad häxmästaren hade för planer osv. Huvudkaraktären Tilda köper dessutom hela konceptet med alla dessa oknytt och omänskliga varelser alldeles för enkelt. Hon verkar inte ens tveka på att det är äkta. Kärleken mellan Tilda och Emil gick också alldeles för fort fram.

Som sagt var Mylingen en favorit bland karaktärerna och den som också bidrog till allt det obehagliga. Jag vet inte varför, men nu kan jag knappt sluta tänka på varelsen. Den väldigt hemska historien bakom Mylingen satte sig verkligen fast i mitt huvud. En annan figur som också ökade den obehagliga känslan var den skabbiga haren. Hur creepy som helst! ^^

Jag väntar under mossan var en lättläst, spännande och något obehaglig bok, fylld av en massa omänskliga varelser hämtade ur svensk folktro. En bok som tyvärr rusade genom händelserna alldeles för fort, men som helt klart är läsvärd ändå! 
Och avslutningsvis kommer här en liten trailer till boken.

//Agnes

Upprorsänglar

Titel: Upprorsänglar
Författare: Libba Bray
Serie: Gemma Doyle #2

Framför mig står de, tre ljusskimrande gestalter. De är inte verkliga, men jag ser dem tydligt: tre vitklädda flickor vars kängor ger ifrån sig ett fasansfullt skrapande läte när de svävar närmare mig. De öppnar munnarna för att säga något, men jag hör inget. Skräcken och lukten får mig nästan att kräkas. Vad är det för lukt? Hav och något annat. Förruttnelse.

Nu hörs det där ljudet igen. Som tusentals skrapande insektsvingar. Deras röster är så svaga, men när jag förstår vad de säger blir jag alldeles kall.
"Hjälp oss."

Nu vet jag att Kartik talade sanning. Jag måste återvända till rikena och förankra trolldomen innan Circe hinner före...


Precis som med första boken i serien, Ögat över månskäran, så kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka om den här boken. Det finns så mycket bra som jag gillar, samtidigt som det finns så mycket jag stör mig på. Boken hamnar på något sätt i ett slags mittemellanläge, det är varken det ena eller det andra egentligen. Eller så är det både och.

Till de bra sakerna hör i alla fall omslaget som är galet fint! Tycker alla omslagen i den här serien är otroligt fina. Visst har man sett liknande förut, en tjej i fin klänning, men till den här serien passar det för en gångs skull med böckernas innehåll. Stämningarna i omslagen, den där lite gammaldags känslan man får från klänningarnas stil (korsetter på de två andra böckerna) och håruppsättningarna och till och med färgen på tjejens hår, är helt rätt till böckerna. Det gör att man får en riktigt bra bild om hur huvudkaraktären, Gemma, faktiskt ser ut, samtidigt som man anar mystiken och att böckerna inte är 'söckersöta' på något sätt, vilket de inte är.

Till handlingen då. Även om det händer mycket hela tiden, så är tempot inte jättehögt. Men till skillnad från första boken blir det inte långtråkigt en enda gång. På vissa ställen är det faktiskt riktigt spännande. Det jag gillade mest var att det kunde bli ganska obehagligt ibland också. Tyvärr känns huvudkaraktären och hennes vänner lite tröga ibland och på flera ställen kunde man räkna ut vad som skulle hände långt i förväg. Lite tråkigt.

Språket var det som störde mig mest. Okej, jag förstår att det ska låta som om de kommer från en annan tid och visst, det gör det också, men det låter så förbannat fånigt många gånger. En återkommande tanke jag hade var: Tänkte man verkligen så på den tiden? Jag kunde liksom inte riktigt ta det på allvar. Vet inte om det beror på dålig översättning eller vad, men jag antar att det hade låtit mycket bättre på originalspråk. En gissning bara.

Överlag var detta en spännande bok, med en del ganska oväntade vändningar och tvister. En vacker och fängslande och samtidigt skrämmande värld som döljer många hemligheter och ondska, som väntar på att ta över trolldomen. Härliga karaktärer som på ett eller annat sätt gjorde avtryck i historien. Ser trots allt faktiskt fram emot att få läsa den sista (men definitivt inte minsta) delen i serien :)

//Agnes

Nightshade

Titel: Nightshade
Författare: Andrea Cremer
Serie: Nightshade #1

Calla Tor has always known her destiny: After graduating from the Mountain School, she'll be the mate of sexy alpha wolf Ren Laroche and fight with him, side by side, ruling their pack and guarding sacred sites for the Keepers. But when she violates her masters' laws by saving a beautiful human boy out for a hike, Calla begins to question her fate, her existence, and the very essence of the world she has known. By following her heart, she might lose everything- including her own life. Is forbidden love worth the ultimate sacrifice?

En liten varning för spoilers! ... och för en något lång recension^^
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken. Jag gillade den, men samtidigt inte. Har ju hört så mycket bra om den och läst en del recensioner som säger att den ska vara så himla bra... men njae, inte riktigt. Det kanske helt enkelt är så att jag har fått för höga förväntningar? Den var bra, men inte så bra som jag hade hoppats på, tyvärr.

Först och främst var det en del saker som gjorde mig lite förvirrad. Tex, i början av boken blev jag inte klok på om människorna visste om att varulvarna fanns eller inte. I skolan verkade alla människor vara rädda för Calla, berättarjaget, och hennes "gäng", det vill säga de andra varulvarna, vilket först fick mig att tro att de visste om dem, men samtidigt var det förbjudet för Calla att berätta något om sitt "speciella liv" för Shay som ju var människa... Tog ganska lång tid innan jag fattade att människorna inte visste något om dem. Tydligen var de bara rädda på grund av deras attityd eller något. Hur som helst tycker jag det saknades bra förklaringar till en del saker.

Sen blev jag grymt irriterad på Calla. Hon var en bra karaktär och på många sätt gick det att relatera till henne, men när det kom till killarna Shay och Ren... herregud, vilken - ursäkta språket - slampa hon blev helt plötsligt. Ena stunden tänkte hon bara på den ena och hur mycket hon ville ha honom och i nästa stund klängde hon på den andre som en idiot. Det enda killarna behövde göra var att kyssa henne lite och hon kom krypandes på alla fyra. Nej, det fick mig bara att tycka mindre och mindre om henne. 

Till de bra sakerna nu. Shay. Honom gillade jag, dels för att han gjorde lite oväntade saker och för att han hade en härlig personlighet, men framför allt eftersom han var den enda som verkade förstå hur korrupt och idiotisk varulvarnas livsstil på många sätt var. Ren. Ja, jag gillade honom också, fast kanske inte lika mycket som jag gillade Shay. Blod. Det fanns mycket av, så det var ännu ett plus - fick det hela att kännas lite mer äkta. Varg/varulvsflockarna. Fanns så många härliga karaktärer i flockarna och när de var tillsammans kändes de som en stor härlig familj och jag ville bara krama dem allihopa, även de jobbiga.

Det bästa med boken var nog att det hände mycket nästan hela tiden. En del saker var dessutom ganska oväntade så man fick sig en del överraskningar. Sen vill jag ge boken ett stoort plus för det fina omslaget och de ojämnt skurna sidorna. Supersnyggt!

Med andra ord var det här en sådär bra bok. Inte det bästa jag läst och inte det sämsta. Kommer garanterat läsa vidare i serien, för jag är faktiskt väldigt nyfiken på vad som kommer hända sen, speciellt efter det där cliffhanger-slutet... men det är ingen favoritbok. Tyvärr.

//Agnes

Of Poseidon

Titel: Of Poseidon
Författare: Anna Banks
Serie: Of Poseidon #1
Betyg: 4/5

Galen is the prince of the Syrena, sent to land to find a girl he's heard can communicate with fish. Emma is on vacation at the beach. When she runs into Galen — literally, ouch! — both teens sense a connection. But it will take several encounters, including a deadly one with a shark, for Galen to be convinced of Emma's gifts. Now, if he can only convince Emma that she holds the key to his kingdom . . .

Told from both Emma and Galen's points of view, here is a fish-out-of-water story that sparkles with intrigue, humor, and waves of romance.

Måste varna för en liiiten risk för spoilers...

Well, det här var inte alls vad jag hade väntat mig. Inte för att jag egentligen vet vad jag hade väntat mig - tror inte ens jag läste baksidetexten innan jag köpte boken, eftersom jag helt enkelt blev så galet förälskad i omslaget att det helt enkelt kvittade vad boken skulle handla om. Hur som helst, blev jag upprepade gånger ganska överraskad när jag läste Of Poseidon.

För det första hade jag inte väntat mig att boken skulle handla om sjöjungfrur - och jag vet, så här i efterhand känner jag mig ganska dum som inte tänkte på det när omslaget uppenbarligen skriker att det är så - även om de i boken kallar det för Syrena. Tycker dock att författaren lyckas få fram en bra bild av dem och hur delar av deras liv ser ut, även om mycket fortfarande är ett mysterium. Men de kändes faktiskt ganska trovärdiga och eftersom jag alltid har älskat havet och tidigare historier om sjöjungfrur (Den lilla sjöjungfrun är helt klart en av mina favoritfilmer från när jag var liten!) så blev detta genast en bok som jag gillade när jag insåg att det var precis det den skulle handla om.

För det andra blev jag väldigt chockad av den mycket oväntade och brutala hajattacken - på vem säger jag inte - i början av boken. Hade verkligen inte väntat mig den kan jag lova. Vilket, trots att det var hemskt!, var en del av boken jag verkligen gillade, konstigt nog. Lite förvånad och kanske besviken blev jag däremot när berättarjaget Emma verkade ha väldigt lätt för att "glömma bort" att sörja sin förlorade jag-säger-inte-vem. Ett litet minus där, faktiskt.

En annan sak som jag tyckte mycket om var att även om det fanns ett berättarjag, Emma, så fick man ändå följa allt ur Galens perspektiv, vilket gjorde att man fick en lite bättre inblick i hela Syrena-världen, som jag verkligen älskade. Två scener som jag speciellt fastnade för var när de besökte Titanic på havets botten och när de simmade omkring i Atlantis. Åh, vad jag önskar att jag kunde gjort detsamma!

I det stora hela var detta en riktigt mysig bok och jag gillade verkligen hur relationen mellan Emma och Galen byggs upp. Mycket humor från båda sidorna och jag kunde inte låta bli att skratta högt åt många saker de sa eller tänkte. Fast jag måste erkänna att de båda var väldigt tröga ibland med att uppfatta varandras "signaler", om man säger så. Men det var lagom högt tempo och fina miljöbeskrivningar och som sagt, en del överraskningar jag inte väntat mig. Helt klart perfekt sommarläsning!

//Agnes

Ögat Över Månskäran

Titel: Ögat över Månskäran
Författare: Libba Bray
Serie: Gemma Doyle #1
Betyg: 3,5/5

Slår ditt hjärta fortare?
Ser molnen ut att skockas vid horisonten?
Är huden på din hals spänd i förväntan inför en kyss du både fruktar och åtrår?
Kommer du att bli rädd?
Kommer du att få veta sanningen?

Jag ska berätta en historia för dig. Om ett rike där drömmar blir till, livsöden stakas ut och där magin är lika verklig som ditt handavtryck i snön. Om hur vi fann våra innersta hemligheter och fick smaka på friheten. Men också om hur vi släppte lös en fruktansvärd kraft. Dessa sidor rymmer min bekännelse av allt som förde fram till denna kalla, grå gryning. Vad som kommer att hända nu, vet jag inte.

Ögat över månskäran är en palett av prasslande kjolar, åtsittande korsetter och stränga konventioner i ett viktorianskt England. Men här finns också magiska systraskap, dolda nattliga möten och skrämmande övernaturliga krafter som obönhörligt styr fyra flickors öde.

Jag fullkomligt älskar framsidan och jag har väldigt länge velat läsa den här boken. Egentligen vet jag inte riktigt varför men mina förväntningar var skyhöga och jag hoppades verkligen att boken skulle vara bra, men allvarligt talat... usch, jag känner mig lite kluven faktiskt. Det var knappast det bästa jag läst, men jag kan omöjligt säga att det var dåligt. Kanske snarare lagom, mittemellan, sådär. Något åt det hållet.

Det jag reagerade mest på var språket, som var lite av en märklig besvikelse. Hade inte riktigt förväntat mig att det skulle vara så konstigt onaturligt och påtvingat. Hoppas ni förstår vad jag menar när jag säger så. Jag hittade liksom inget riktigt flyt och en del meningar fick mig nästan bara att känna mig dum, som om författaren förväntade sig att man som läsare inte skulle förstå vad hon menade och därför var hon alldeles för övertydlig. Det tråkiga är att jag tror det har mycket att göra med att boken är översatt och än en gång blir jag så besviken när jag läser en översatt bok, eftersom jag inser att det troligtvis hade låtit betydligt bättre på originalspråk.

Nåja, slutklagat för min del. För det fanns faktiskt en hel del som jag gillade med boken. Bland annat alla miljöbeskrivningar. Kunde verkligen se allt framför mig, skolan, den vackra trädgården, grottan... Och för mig är det viktigt, att kunna känna att man blir en del av berättelsen mer eller mindre. Karaktärerna var också helsköna på sina sätt. Får lov att säga att jag gillade alla de fyra vännerna, Gemma (berättarjaget), Felicity, Penelope och Ann. Men även alla andra runt omkring. Alla växte i mina ögon under historians gång.

Överlag var det en ganska spännande historia. Det hände mycket nästan hela tiden och jag gillade hur allt utvecklades, att man förstod att saker och ting inte alls var som man från början trott, utan att de bara var en liten del av någonting mycket större. Men som sagt, det var inte det bästa jag läst och inte heller det sämsta, utan någonstans däremellan.

//Agnes

Cirkeln

Titel: Cirkeln (Engelsfors #1)
Författare: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren
Serie: Engelsfors
Betyg: 4/5

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt - förutom att en uråldrig ondska jagar dem.

Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.
De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död - bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.

Det här är en sån bok som jag länge tänkt mig att jag skulle läsa, mest för att det har varit så mycket snack om den, samtidigt har jag inte velat läsa den just därför - eftersom jag byggt upp en massa förväntningar och jag vet hur tradigt det är när det inte är så som man tänkt sig. Men nu, när jag precis lagt ifrån mig boken, känns det bra att jag har läst den.

Om jag ska börja med det dåliga så var det en del saker som jag störde mig på. Bland annat språket på vissa ställen, som till exempel varje gång Nicolaus öppnar munnen för att kläcka ur sig något som ska låta som om han är från en annan tid eller något. Jag fattar att han ska låta förvirrad och allt det där, men det låter inte det minsta trovärdigt och han var den enda jag inte kunde ta på allvar eftersom han pratade som han gjorde. Sen gillade jag inte (fast detta blev jag varnad för innan jag började läsa) att vissa karaktärer var så väldigt stereotypa. Jag gillade dem ändå, de var alla härliga på sitt sätt!, men jag störde mig på att de var så trångsynta många av dem. Fick lust att skrika åt dem ibland^^

Jaja, nog med det dåliga. Det fanns mycket som jag gillade med boken - faktiskt själva handlingen. Blev riktigt positivt överraskad när jag började fatta vad boken handlade om. Redan första kapitlet gjorde mig glad, eftersom det var så oväntat brutalt på något sätt. Sånt gillar jag med många böcker, ond bråd död, som man säger^^ Det gjorde hela boken betydligt mer allvarlig och kändes lite mer äkta och jag drogs verkligen in i handlingen redan från början. Dessutom gillade jag att man inte riktigt kunde vara säker på vem mördaren var och jag tror nog jag gissade på de flesta... Någon gång ska man ju ha rätt ;)

De karaktärer jag fastnade mest för var Minoo och Vanessa (och Rebecka, men hon var ju inte med så länge...) 

Nu längtar jag faktiskt riktigt mycket tills uppföljaren, Eld, kommer ut. Vill verkligen veta vad som kommer hända härnäst :)

//Agnes

Wasteland

Titel: Wasteland (Wasteland #1)

Författare: Lynn Rush
Serie: Wasteland
Betyg: 5/5


Bound by the blood contract his human mother signed four centuries ago, half-demon David Sadler must obey his demonic Master's order to capture fifteen-year-old Jessica Hanks. But as he learns more about her, he realizes she may be the key to freedom from his demonic enslavement.


The only obstacle - Jessica's distractingly beautiful Guardian, Rebeka Abbott. He must not give in to their steamy chemistry, or he will lose his humanity. But fresh off a quarter millennia of sensory deprivation as punishment for not retrieving his last target, he may not be able to resist temptation long enough to save what's left of his human soul.


Att jag hittade den här boken från början var faktiskt av en ren slump - drogs direkt till den riktigt snygga framsidan! - och efter att jag läst om boken kände jag att jag var tvungen att ha den. Så här i efterhand kan jag bara säga att jag är väldigt glad att jag beställde och läste den här boken. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som var så bra, men det var helt klart en bok för mig. Har insett att jag fastnat ganska mycket för böcker om änglar och demoner och annat övernaturligt, så den här passade mig perfekt!


Boken överraskade mig på flera sätt, inte minst när det kom till handlingen - hade av någon anledning fått för mig att den skulle utvecklas annorlunda och handla om något helt annat än vad den faktiskt gjorde - men för mig var det bara positivt. Det var med andra ord bättre än vad jag hade trott. Och sen var det ju huvudkaraktären, David - hälften människa och hälften demon - som jag fastnade för. Jag gillade hans ständiga kamp mot sin inre demon, som hela tiden ville komma fram och få honom att förvandlas för alltid. En stor del av boken innehöll just de här "inre striderna" där han tvingade sig själv att motstå frestelsen att förlora sig själv i kärleken till Beka, som var hans raka motsats och någon han omöjligt skulle kunna få. 


Tempot var lagom högt och något jag gillade speciellt mycket var språket. Att alla pratade som om de verkligen kom från en annan tid, vilket de gjorde. Det kändes så äkta. Att boken innehöll flera oväntade vändningar, blodiga strider och många romantiska, inte minst sagt sexiga inslag gjorde knappast saken sämre - den innehöll helt enkelt allt :)


//Agnes

City of Ashes

Titel: City of Ashes (The Mortal Instruments #2)
Författare: Cassandra Clare
Serie: The Mortal Instruments
Betyg: 5/5

Clary Fray just wishes that her life would go back to normal. But what's normal when you're a demon-slaying Shadowhunter, your mother is in a magically induced coma, and you can suddenly see Downworlders like werewolves, vampires, and faeries? Clary would love to spend more time with her best friend, Simon. But the Shadowhunters won't let her go - especially her handsome, infuriating newfound brother, Jace. And Clary's only chance to help her mother is to track down rogue Shadowhunter Valentine, who is probably insane, certainly evil - and also her father. When the second of the Mortal Instruments is stolen, the terrifying Inquisitor suspects Jace. Could Jace really be willing to betray everything he believes in to help their father?


Är det inte underbart med böcker som man riktigt sugs in i och omöjligt kan sluta läsa förrän man nått sista sidan? Så var det i alla fall för mig i det här fallet. Åtminstone läste jag så mycket jag bara hann de gånger jag hade tid att läsa den här veckan och ju längre in i boken jag kom, desto svårare blev det att lägga ifrån mig den. För åh, så himla bra det här var! Är helt förälskad i den här serien nu och jag kan knappt vänta tills jag får läsa nästa del... Måste beställa den så fort som möjligt!

Av karaktärerna har Simon nu blivit min lilla favorit. Vet inte riktigt varför, men jag tror det har mycket med hans humor att göra och det faktum att han verkligen gör allt för Clary... tycker det är så fint! Dessutom, eller kanske på grund av det, kan jag inte låta bli att hela tiden tycka synd om honom. Man märker verkligen hur mycket han kämpar för att få henne, men det verkar hela tiden komma nya hinder. Samtidigt gillar jag självklart Jace och även om jag hoppas mest på Simon, hoppas jag samtidigt nästan lika mycket på Jace... Vilket dilemma, egentligen!^^

Hur som helst. Jag måste få lov att berömma flytet, eller tempot kanske jag skulle säga, och hur allt verkar avlösas ur vartannat. Man vet aldrig hur något kommer att sluta. Ena stunden sitter de och tar det lugnt i soffan och i nästa blir någon satt i fängelse i en stad där ingen pratar eller får sin hals avskuren för att sedan tömmas på blod. Grymt spännande.

Den här serien är nu helt klart en av mina favoriter. Riktigt bra och jag tycker att alla som inte har gjort det än borde läsa den :)

//Agnes

Lament

Titel: Lament (Books of Faerie #1)
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: Books of Faerie  
Betyg: 4/5

Sixteen-year-old Dee is a cloverhand - someone who can see faeries. When she finds herself irresistibly drawn to beautiful, mysterious Luke, Dee senses that he wants something more dangerous than a summer romance. But Dee doesn't realize that Luke is an assassin from the faerie world. And she is his next target. 

Lament var en ganska speciell och annorlunda bok, men på ett bra sätt. Den innehöll i och för sig en del typiska YA inslag, men jag tyckte ändå att den var något nytt. Kanske på grund av att jag inte läst någon bok med älvinslag tidigare. Men i vilket fall som helst tyckte jag om det och det var en frisk fläkt bredvid alla vampyrer, änglar och varulvar som ofta är inslagen i de böcker jag läser. Jag kommer definitivt hålla ögonen öppna efter fler böcker med älvor efter den här.

Jag vet inte varför, men jag har växt upp med bilden av att älvor är snälla, små, söta varelser som sjunger och dansar, men i Lament framställs de på ett helt annat sätt (säkert på massa andra ställen också, bara att jag inte uppmärksammat det) och det gillas. Jag tycker om mystiken kring dem. De är vackra, musikälskande varelser som inte går att lita på och som alltid är luriga och talar i gåtor. Och de är elaka, för det mesta, men det händer också att de faktiskt är snälla och hjälpsamma, men aldrig gratis. Jag vet inte riktigt varför men jag gillar faktiskt älvorna. Det mystiska kring dem och att man aldrig kan veta var man har dem. Därför tyckte jag att de var synd att de fick relativt lite plats i historien då största delen kretsar runt Deirdre och Luke. Missförstå mig inte här, jag gillade det också, väldigt mycket, men jag hade velat se mer av älvorna. Speciellt Una som man stötte på alldeles i slutet av boken. Hon var intressant och det hade varit roligt att få veta mer om henne, precis som många av de andra älvorna.

Det fanns en del intressanta karaktärer som inte var älvor också. Jag gillade huvudpersonen Deirdre och hennes sätt att vara och tänka. Många av hennes tankar eller kommentarer fick mig att skratta. Luke gillade jag också. Jag borde vara trött på mystiska, övernaturligt snygga bad boys vid det här laget, YA böcker kryllar ju av dem, men nej, tydligen inte. Jag gillade faktiskt hans karaktär, men det finns en sak som jag irriterade mig på och som är ett återkommande fenomen i YA. Varför måste det alltid  beskrivas miljontals gånger hur fantastiskt snygg killen är? Man förstår det redan första gången och det ständiga tjatandet bara förstör.

Nu till språket. Jag har hört många andra berömma Stiefvaters språk och jag kan inte annat än hålla med. Det är bra, riktigt bra. Det liksom flyter fram. Dessutom älskar jag hur hon gjort dialogerna mellan Luke och Deirdre. De var så klockrena och många gånger riktigt roliga. Jag satt i princip och log hela tiden.

Som avslutning kan jag väl säga att jag tyckte mycket om den här boken och jag är glad att den fick upp mina ögon för böcker med älvinslag. Jag funderar på att plocka upp uppföljaren, Ballad,  och läsa den direkt, men jag är inte säker. Tror att den handlar om Deirdres kompis James istället för Deirdre, men det kan säkert bli bra. Dessutom har jag en känsla av att älvorna har en större roll i den än i Lament och det passar ju mig bra.

// Frida

Den 4e parallellen - Lasarusfenomenet

Titel: Den 4e parallellen #1, Lasarusfenomenet 
Författare: Kjetil Johnsen
Serie: Den 4e parallellen
Betyg: 4/5

Lever Emma? Ligger hon fortfarande i koma? Någonting känns annorlunda - men vad?

Sjuttonårige Emma vaknar upp ur koma och allt har förändrats. Hennes bror är stum, hennes föräldrar är döda - och hennes farbror verkar tycka att det är Emmas fel. Själv har hon svårt att skilja drömmar och minnen från vad som är verkligt. Hur gick den hemska bilolyckan egentligen till? Hon måste ta reda på vad som hänt. Alla spår pekar mot hennes pappas mystiska forskning vid den topphemliga militärbasen i Nevadaöknen. Men innan sanningen kan avslöjas så ska många människor komma att dö. Även Emma...

Han har gjort det igen! Självklart snackar jag om Kjetil Johnsen, författaren till TRE-serien som jag skrivit om tidigare och anledningen till att jag lånade den här boken från början var faktiskt för att jag gillade TRE så himla mycket och blev därför lite nyfiken på vad det här var för något. Och vad var det för något då? En sjukt spännande början på en serie jag nu ser hur mycket som helst fram emot att få läsa! Kan passa på då att säga att del två, Den 4e Parrallellen #2, Carringtonkatastrofen, släpps den 5 april i år så håll utkik efter den! :)

Precis som i TRE-serien (kommer att dra några jämförelser med den) så var tempot högt, kapitlen korta och händelserna många. Och något jag verkligen gillade även i det här fallet var dialogerna. Jag vet inte inte varför, men det är på något sätt dem som gör hela boken. Framför allt för att de är så trovärdiga - skrivna precis så som man faktiskt skulle säga på riktigt. Meningarna är ibland korta, ibland långa, ibland upprepande och ibland fullpackade med outtalade känslor som lyfter hela berättelsen. Och jag gillar att en del saker kommer en gång till, i ett helt annat kapitel, rakt av kopierade fast ur någon annans synvinkel. Skithärligt, om jag får lov att uttrycka mig så :)

På tal om olika synvinklar så är det också något som får allt att bli dubbelt så spännande, eftersom man får se sakerna från alla håll och kanter. I det här fallet får följa - bortsett från Emma som allt handlar om - både farbror Harry och Chefskirurg MacDonald och så småningom sjuksköterskan Holly och trädgårdsmästaren Daniel och en del andra människor, vilket gör att man själv blir lite osäker på vad som är sant och vad som inte är det. Man hoppar dessutom in och ut i vad som verkar vara Emmas minnen eller drömmar eller bara Déjà vu-känslor. I den här boken kan man inte riktigt vara säker på vad.

I själva verket vet man inte mycket om vad som egentligen händer, bara att Emma och hennes familj råkat ut för en bilolycka där hennes föräldrar dog och att hennes lillebror är förändrad (man anar dock varför) och att hennes farbror beter sig märkligt misstänksamt mot Emma och att ingenting i Emmas liv blir som det en gång varit. Och just det, att Emma dog i bilolyckan...

//Agnes

Abandon

Titel: Abandon (Abandon #1)
Författare: Meg Cabot
Serie: Abandon
Betyg: 4/5

Pierce knows what it's like to die, because she's done it before.

Though she tries returning to the life she knew before the accident, Pierce can't help but feel at once a part of this world, and apart from it. Yet she's never alone... because someone is always watching her. Escape from the realm of the dead is impossible when someone there wants you back.

But now she's moved to a new town. Maybe at her new school, she can start fresch. Maybe she can stop feeling so afraid.
Only she can't. Because even here, he finds her. That's how desperatley he wants her back. She knows he's no guardian angel, and his dark world isn't exactly heaven, yet she can't stay away... especially since he always appears when she least expects it, but exactly when she needs him most.

But if she lets herself fall any further, she may just find herself back in the one place she most fears: the Underworld.

Som ni vet har jag ju skrivit lite om boken tidigare och när jag hittade den på biblioteket var jag helt enkelt tvungen att låna den och nu har jag alltså äntligen läst den. Jag säger äntligen för av någon anledning har jag verkligen velat göra det. Och vad glad jag är att jag gjorde det för det här var jättebra, nästan bättre än vad jag hade vågat hoppas :)

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att hänga med i början när de plötsligt började hoppa i tiden, men så snart jag fattade hur allt hängde ihop och när jag äntligen förstod vem de menade med han, tänkte jag inte alls mer på det. Detta var en spännande bok rakt igenom och det hände saker nästan hela tiden. Tempot var med andra ord högt.

Jag kan inte säga exakt vad det var med den här boken som jag gillade så mycket, men något var det ju uppenbarligen. Kanske var det för att jag hade så lätt för att hänga med i själva tänkandet - eftersom boken var skriven i jag-form kändes allt genast mer personligt på något sätt, tankarna blev liksom till mina egna. Kanske var det för att jag aldrig läst någonting liknande förut eller kanske för att ingenting blev eller var så som jag trott från början. (Slutet är ganska överraskande får jag lov att erkänna...)
Hur som helst så gillade jag den och jag längtar tills jag får tag på fortsättningen, Underworld. Måste, måste få veta hur det går! :)

Precis om Frida passar jag alltså på att lägga in en sista recension för detta året. Och - igen - precis som Frida vill jag dessutom önska er alla ett riktigt Gott Nytt År! :D
//Agnes

Skuggvandrare

Titel: Skuggvandrare #3
Författare: Magnus Nordin
Serie: Fristående och avslutande uppföljaren till Skuggvarelser och Blodets Röst
Betyg: 3/5

  Alea är inte som andra barn. Hon är en skuggvandrare, hälften människa, hälften varulv.
  Daniel älskar sin dotter mer än något annat.
  Alfagruppen behöver nya varulvsjägare och de vill ha Alea.
  I norrländska Ångerfallet försöker Kim Jäger befria en ung pojke och samtidigt rädda freden mellan varulvarna och människorna.
  I Balkans vilda bergstrakter kämpar Kira för sitt liv. Vägen tillbaka till Alea och Daniel har aldrig varit så lång.

Jag måste erkänna att jag är besviken. Första delen, Skuggvarelser, var ju så himla bra och andra delen, Blodets Röst, var bra, men inte riktigt lika bra som första och nu... Jag vet inte, det här var inte alls så som jag hade hoppats. Jag tror att jag hade väntat mig något helt annat av denna tredje och sista del i serien. Kanske hade jag bara för höga förväntningar? Troligtvis, med tanke på att jag verkligen gillade första boken. Hoppades nog att denna skulle vara minst lika bra.

Jag måste ändå ge beröm för hur fint berättat allt är och hur enkelt det är att följa med i händelserna fastän det är så mycket som händer på olika ställen samtidigt. Till skillnad från första boken, då man till största delen bara fick följa Daniel och Kira, får man nu följa hur många som helst känns det som. Man får, förutom Daniel och Kira, plötsligt följa Kim Jäger, som man i och för sig blivit lite bekant med i andra delen, Blodets Röst, och en rad andra människor som till exempel pojkarna Rasmus och Liam och Ångerfallets åldermän och en journalist som heter Charlie Bäck och så får vi inte glömma Goed av Olwones ätt (Morags andrevarg)... Låter det jobbigt och mycket? Det var det också på sina ställen, men det var egentligen inget jag störde mig på.

Något som jag tyckte var synd däremot, var att de var så få kapitel ur Daniels perspektiv. Kiras också för den delen. Det var först på kapitel 7, om jag inte minns helt tokigt, som man för första gången fick träffa Daniel igen och eftersom första boken främst kretsade kring honom kändes det lite märkligt. Som jag känner det är det fortfarande honom man vill följa mest även här och när så inte var fallet kunde jag helt enkelt inte låta bli att bli besviken.

Men det är spännande, det är det, och jag undrar hela tiden vad som kommer att hända härnäst. Eftersom fler personer är inblandade nu blir det på samma gång ännu mer spänning. Hur kommer det att gå där? och Vad händer sen där borta? osv. Och så gillar jag språket. Hur det skiftar från att vara slarvigt ungdomsspråk - som faktiskt låter trovärdigt! - till att bli stramt och allvarligt vuxenspråk. Bra kontrast!

//Agnes