Kiss Crush Collide

Titel: Kiss Crush Collide
Författare: Christina Meredith
Serie: -
Betyg: 2,5/5

Kiss
What Leah did - only she really shouldn't have - one hot night at a country club party.

Crush
What Leah has - only she really shouldn't have - on the guy with the green eyes, the guy who is not her perfect boyfriend, the guy who does not fit in her picture-perfect life, the guy her sisters will only mock and her mother will never approve of. Not in a million years.

Collide
What happens when everything you always thought you wanted - having cool friends, being class valedictorian and homecoming queen - runs smack into everything it turns out you really do want.

Jaha. Här har ni ett alldeles utmärkt exempel på hur fel det kan gå när man beställer bok utifrån hur framsidan ser ut...^^ Att säga att jag är besviken vore en liten underdrift faktiskt, vilket är så synd! När jag först såg boken blev jag helt förälskad i framsidan, av någon anledning, och när jag sedan läste om den tyckte jag att den verkade riktigt bra och var helt enkelt tvungen att beställa den, så i princip förväntade jag mig något alldeles speciellt. Istället fick jag något helt annat. 

Okej, att säga att det var dåligt är nog inte rättvist, för det var det inte, men det var inte bra heller. Snarare förutsägbart. Tråkigt. Redan efter två kapitel kunde jag räkna ut på ett ungefär vad som skulle hända och resten av boken satt jag bara och väntade på att det skulle göra det. Jag hade hoppats på åtminstone några oväntade vändningar, på att något skulle hända, men så blev det inte alls. Jag blev aldrig förvånad eller särskilt engagerad eller något över huvudtaget egentligen. Jo, lite irriterad blev jag förresten. Dels på att det gick så långsamt framåt, men framför allt på huvudpersonen, Leah, som jag verkligen inte gillade. Hata är ett starkt ord, men jag tror jag hatade henne lite för vad hon gjorde mot sin pojkvän, även om det var vad boken handlade om och det som borde göra allt spännande. Kanske störde jag mig bara på att hon kunde göra det utan att egentligen få några som helst skuldkänslor.

Att Leah styrs av sin mycket petnoga och jobbiga mamma och lever ett liv som i princip är en exakt kopia av hennes två äldre systrars är något som gör att man ska tycka lite synd om henne, för att hon aldrig får bestämma något i sitt liv på egen hand. Det är också detta som gör att hon blir rastlös och frustrerad och hamnar i famnen på en kille som inte är hennes tråkiga, sexfixerade pojkvän, utan en snygg, lite vild kille med vackra gröna ögon. Men även om jag förstår att hon tycker det är jobbigt att få sitt liv bestämt av andra och ha en pojkvän som bara tänker på en sak och som dessutom är en kopia av hennes systrars "perfekta" pojkvänner, tycker jag inte att det gör hennes beteende mot pojkvännen mer... ja, accepterat, eller något. Hon beter ju sig fortfarande som en idiot.

Jaja, jag ska inte klaga sönder boken för jag tror att det faktiskt finns många som skulle gilla den och tycka att det är en söt liten historia - men det var bara inte min "typ" av bok helt enkelt. Jag tycker det är så synd för detta var en bok jag sett fram emot att få läsa ända sedan den kom ut, vilket i och för sig inte var så längesedan, men ändå. Jag märker också hur svårt och nästan lite jobbigt det är att sätta ett så dåligt betyg på en bok, men jag kan tyvärr inte komma på så mycket som skulle kunna höja betyget på just den här...

//Agnes

Pojkarna

Titel: Pojkarna
Författare: Jessica Schiefauer
Serie:
Betyg: 4/5


Vi fyllde fjorton år den våren, Bella, Momo och jag.
Vi höll oss ofta för oss själva. Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade. Vi lyssnade på insekterna och såg fuktdropparna torka på kronbladen när solen bröt fram. Mitt i allt det färgsprakande levde vi och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.

Har faktiskt varit så duktig att jag läst den augustpris-vinnande boken jag fick av min bror och oj, oj, oj - det här var bra. Riktigt bra! Boken sitter fortfarande fast i mig och vill inte riktigt släppa taget och av någon anledning vill jag inte att den ska det heller.

Okej, låt oss vara ärliga och säga att den var något seg i början, tyckte först bara att det var en gullig liten berättelse. Tre tjejer som leker mysiga lekar i växthuset och har maskerad och klär ut sig till konstiga saker. Gulligt, helt enkelt. Men sen, när en märklig växt dyker upp förändras allt och de förvandlas till pojkar. Plötsligt blev det allvar och en helt annan stämning, det där gulliga liksom suddades bort, bit för bit. Lager för lager skalades av och det blev naket, ärligt och helt underbart!

Nej, jag menar inte bara när hon (Kim) klädde av sig och såg på sina nya pojkkropp, eller när hon tänkte ord som vanligtvis beskrivs mer lindrigt, utan när känslor hon inte riktigt kunde styra över smög fram så fort hon blev pojke. Då, när hon började känna saker, starka känslor för killen Tony, när hon började göra saker hon aldrig trodde om sig själv, när hon såg på sin "gamla" flickkropp och på världen med helt andra ögon, då blev det riktigt, riktigt bra!

Ja, jag gillade Kim, både som flicka och som pojke. Tyckte om att hon valde att fortsätta förvandlas när hennes vänner drog sig tillbaka och att hon utforskade alla nya möjligheter som pojke. Att hon lät sig dras med i det "farliga" och göra brottsliga saker bara för Tonys skull. Av någon märklig anledning var det precis det som gjorde att jag kunde leva mig in i hennes situation. Att hon faktiskt uppförde sig som "vanliga" människor gör. Hon provade, gjorde misstag och sårade, blev sårad, men fortsatte ändå. Hon visade att vi människor inte alls är så perfekta som vi så ofta gärna vill framstå som.

Framför allt tycker jag att detta var ett viktigt ämne och även om jag inte har varit med om precis samma sak så kan jag förstå frustrationen över att vara fast i fel kropp. Att inte bli förstådd eller tagen för den man verkligen är och jag tror många andra kan det också. Så för allt i världen, läs boken och tillåt er att förvandlas! :)

// Agnes

Erebos

Titel: Erebos
Författare: Ursula Poznanski
Serie:
Betyg: 3,5/5

Erebos är ett spel. Det iakttar dig, det talar med dig, det belönar dig, det prövar dig, det hotar dig. Erebos har ett mål: Det vill döda.

Nick är fast i Erebos, ett dataspel, som sprids på hans skola. Reglerna är väldigt tydliga: Var och en har endast en chans att spela Erebos. Man måste vara ensam när man spelar och får inte tala med någon om spelet. Den som bryter mot reglerna eller inte utför sina uppdrag åker ut och kan inte starta spelet igen. Något som är riktigt konstigt: Erebos ger uppdrag som inte kan utföras i den virtuella världen utan i verkligheten. Fiktion och verklighet flyter ihop på ett förbryllande sätt. Och sedan får Nick ett riktigt obehagligt uppdrag av spelet..

Då har jag (äntligen) läst ut Erebos och mina tankar är väldigt kluvna. Är väldigt osäker på vad jag tycker om den. Det började bra och många gånger fann jag mig själv skratta rakt ut och jag lärde mig att tycka om huvudkaraktären Nick redan från början. Men sen.. Jag vet inte riktigt, krångligt är nog ordet. För många konstiga namn och karaktärer att hålla reda på i själva spelet. Jag glömde dem lika snabbt som jag läst om dem och sedan insåg jag att jag läste deras namn helt fel, att jag praktiskt taget hittade på egna namn.

Ganska segt att läsa om när han började spela, det hände inte speciellt mycket och när det väl gjorde det så kunde jag inte riktigt sätta mig in i det, även om jag kunde se det mycket tydligt framför mig. Mycket bra beskrivet och så, men inte mycket mer. Kanske läste jag på fel sätt, vad vet jag? Blev dock betydligt mer spännande mot slutet, när det började närma sig den sista striden och när man förstod att det uppenbarligen inte betydde i spelet, utan i verkligheten.. Och när man fick reda på historien bakom spelet och varför det blev till, vem skapade det? osv. Då var det faktiskt riktigt intressant, om jag får lov och säga det och det får jag ju :)

Som sagt, svårt att säga exakt vad jag tycker - många delar var riktigt spännande och tanken på spelet etsade sig fast i min hjärna många gånger precis som för personerna i boken, framför allt på slutet. Men alldeles för många torrperioder för min smak och ja, ärligt talat det var inte alltid så lockande att fortsätta läsa. Tror det beror mycket på att jag inte trodde på dialogerna. De kändes emellanåt inte ett dugg trovärdiga och det kändes snarare högst osannolikt att en kille i Nicks ålder skulle få för sig att prata på det sättet. Det kändes mer som ett önsketänkande.

Nåja, tänker inte snacka sönder boken. Den var trots allt läsvärd och ibland mycket spännande, även om jag nog hade föredragit att man finslipade karaktärerna och tillät dem prata som vanliga ungdomar, tror det skulle ha gjort en hel del faktiskt. Och jag hoppas verkligen inte att jag förstört bilden för dem som inte läst boken än, i så fall förlåt! Ge den en chans och jag borde kanske göra detsamma någon annan gång!

// Agnes

Tystnaden i Bruset

Titel: Tystnaden i bruset

Författare: Patrick Ness

Serie: Kaostrilogin

Betyg: 4/5

Tänk dig att du är den enda pojken i en stad med enbart män och att du kan höra allt de tänker. Och de kan höra allt du tänker. Föreställ dig att du inte passar in i deras planer...

I samma sekund som Todd Hewitt oväntat snubblar över en plats som är helt tyst förändras hans liv för alltid. Snart står det klart att nybyggarna i Prentisstown har dolt något för honom. Något så fruktansvärt att han måste ta till flykten.

Tillsammans med sin hund flyr Todd ut i träsket och plötsligt stöter de på en annorlunda varelse – en flicka.

Vem är hon och varför dog hon inte ut av det virus som tog livet av de andra kvinnorna i den Nya världen?

Otroligt gripande bok, som drog med mig in i en helt annan värld, ändå snarlik vår egen. Jag följde med spänning med Todd på hans resa bort från männen i Prentisstown och tog mig an hans problem som om de vore mina. Blev glad när han var glad, ledsen när han var ledsen. Kände lycka när han insåg att han faktiskt hade en väldigt trogen vän ständigt vid sin sida och sorg när hans vän sedan togs ifrån honom..

När jag först började läsa boken störde jag mig dock enormt mycket på att det stod ä istället för är, men ju mer jag läste desto mindre brydde jag mig. Jag märkte nämligen att detta bara förhöjde känslan av att vara inuti huvudet på en snart tolvårig pojkes huvud. Dessutom hjälpte det till att öka tempot i boken och snart befann jag mig i ett slags trans och kunde verkligen inte sluta läsa förrän jag nått sista sidan. (Med risk för att låta klischéaktig)

Todd Hewitt ska föreställa en snart tolvårig pojke, men redan från början tyckte jag att han kändes betydligt mer mogen än så och det visade sig faktiskt längre in i boken att han egentligen är fjorton år, om man räknar i vanliga ”jord-år”, (de befinner ju sig på en annan planet – Nya Världen), men han skulle mycket väl kunna var något år äldre än så till och med. Hur som helst, är han en väldigt stark karaktär, som står för vad han tycker. Dessutom känns han trygg och fastän han många gånger tvingas kämpa hårt för att hålla tillbaka ilskan mot allt som är fel, så vet man var man har honom och att det går att lita på honom.

Och bara namnet Todd.. Jag menar, hur underbart är inte det? Låter konstigt, jag vet, men jag älskar det namnet av någon anledning. - Tvungen att tillägga det :)

Jag kan inte säga mycket mer än att detta var en av de bästa spänningsböckerna jag läst och jag är redan på jakt efter del två som precis kommit ut på svenska. Den heter Cirkeln och pilen.

Håll också utkik efter Sju minuter efter midnatt, av samma författare, som ges ut nästa år. Verkar megaspännande!

// Agnes