Pandemonium

Titel: Pandemonium
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #2
Antal sidor: 375
Förlag: HarperTeen
Utgivningsår: 2012

I’m pushing aside 
the memory of my nightmare, 
pushing aside thoughts of Alex, 
pushing aside thoughts of Hana 
and my old school, 
push, 
push, 
push, 
like Raven taught me to do.
The old life is dead.
But the old Lena is dead too.
I buried her.
I left her beyond a fence,

behind a wall of smoke and flame.


Jag blev helt såld på första boken, Delirium, och jag har verkligen sett fram emot att läsa fortsättningen. Tack och lov blev jag inte besviken! Tvärtom så tycker jag nästan den här boken var bättre än första. Det händer betydligt mer och jag hade så otroligt svårt för att sitta still när jag läste.

Jag älskar hur Lena utvecklas i den här boken. I Delirium var hon väldigt osäker på allting och hon hade svårt att veta vem och vad hon kunde lita på. Vilket faktiskt är helt förståeligt, med tanke på att hela hennes liv och tro hastigt och plötsligt vänds helt upp och ner. I den här boken har hon inget annat val än att tuffa till sig. Allt handlar om överlevnad och hon inser att det faktiskt inte går att lita på någon. Om hon ska överleva måste hon lita på sina instinkter och framför allt sitt hjärta.

En annan sak jag tycker väldigt mycket om är att var annat kapitel handlar om hur hon ensam och svag kom till The Wilds, hur hon träffar Raven, Tack, Hunter och de andra i den lilla gruppen som välkomnar henne och lär henne att överleva i en värld som hellre ser henne död och begraven, och var annat kapitel utspelar sig i nutid, där en starkare Lena återvänder till ett liv innanför murarna, nu med ett uppdrag och en helt ny identitet. 

Om jag tvunget ska klaga på något så får det vara det allra sista som händer i slutet. Inte för att det på något sätt var dåligt, utan för att det var ganska väntat. Tyvärr kunde jag snabbt räkna ut vad som skulle hända och allt blev bekräftat på sista sidan. Jag är dock glad att det blev så och även om det inte var så överraskande så var det absolut tvunget och bidrog till en enormt frustrerande cliffhanger som gör att jag bara vill kasta mig över tredje boken på en gång! 

//Agnes

Insurgent

Titel: Insurgent
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent, #2
Antal sidor: 525
Förlag: Katherine Tegen Books
Utgivningsår: 2012

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus | Bokii

OBS! Jag har försökt att undvika spoilers i recensionen, men skulle ändå rekommendera att ni har läst Divergent innan ni läser den här recensionen. 

One choice can transform you, or destroy you.

Every choice has consequences, and as unrest surges in the factions all around her, Tris Prior must continue trying to save those she loves, and herself, while grappling with haunting questions of grief and forgiveness, identity and loyalty, politics and love.

Jag läste Divergent förra året och totalälskade den. Karaktärerna, världen, spänningen - precis allt var i min smak. Boken fick en speciell plats i mitt hjärta och jag var därför superrädd för att Insurgent inte skulle leva upp till mina skyhöga förväntningar. Att jag dessutom såg en hel del negativa recensioner gjorde inte saken bättre. Insurgent blev därför stående, bortglömd, i bokhyllan i över ett år och det var inte förrän sista bokens releasedatum närmade sig med stormsteg som jag började snegla på Insurgent igen. En vecka innan Allegiants release tog jag mod till mig och började läsa.. Och jag gillade det! Väldigt mycket till och med! 

Allt det där som jag älskade med Divergent fanns kvar, uppgraderat en aning, och jag hade inte alls behövt vara orolig. Istället för en typisk händelselös mellanbok fick jag en minst lika spännande historia. Det enda jag saknade var "ah-jag-kan-inte-sluta-läsa"-känslan som genomsyrade hela Divergent, men som inte infann sig förrän mot slutet av Insurgent. Annars är jag helnöjd! 

Insurgent börjar precis där Divergent slutade och det är något som jag gillar skarpt. Så skönt att slippa ett långt hopp - här får vi vara med precis hela tiden! Tempot är dessutom högt genom hela boken vilket gör att sidorna flyger förbi i en rasande fart. Det händer saker precis hela tiden och dessutom innehåller boken en hel massa oväntade tvister. Älskar när man inte vet vart historien är på väg eller var man har vissa karaktärer.

Det som jag uppskattar allra mest med boken är hur karaktärerna, framförallt de som vi stött på tidigare, förändras och ständigt förvånar en. Framförallt gillar jag Tris karaktärsutveckling. Jag har hört många som klagat på att hon förändrats till det sämre, men det håller jag inte alls med om. Hon har var med om minst sagt hemska upplevelser i Divergent och det vore konstigt om det inte alls påverkade hur hon är nu. Jag tycker om hur hon kämpar med det förflutna samtidigt som hon måste ta del av det som händer runtomkring henne i nutid. 

Relationen mellan Tris och Four har också varit ett hett samtalsämne, men även här måste jag säga att jag inte alls håller med de som inte tycker om hur deras relation utvecklats. Jag hatar när allt är sockervaddssött och tycker att det känns som en väldigt naturlig utveckling att de stöter på en en del problem i sin relation. Inte minst på grund av allt som händer runtomkring dem och alla jobbiga val som de ställs inför. 

Divergent hade stundtals en ganska mörk och rå ton och i Insurgent har dessa toner trappats upp ganska så rejält. Jag blev faktiskt riktigt förvånad över en del händelser, men på ett bra sätt. Den mörka och råa tonen är något som jag verkligen uppskattar med de här böckerna. Det känns så äkta då på något vis. Mer verklighetstroget. 

Sammanfattat kan jag väl säga att Insurgent var precis så bra som jag hade önskat att den skulle vara. Om inte ännu lite bättre. Nu älskar jag serien läskigt mycket och vet inte riktigt hur jag ska klara av att läsa den avslutande delen. Jag vill ju inte att det ska ta slut så fort. Samtidigt är jag galet nyfiken på vad som ska hända. 

Favoritcitat

Insurgent kryllar av minnesvärda citat: 

“We both have war inside us. Sometimes it keeps us alive. Sometimes it threatens to destroy us.”

“People, I have discovered, are layers and layers of secrets. You believe you know them, that you understand them, but their motives are always hidden from you, buried in their own hearts. You will never know them, but sometimes you decide to trust them.”

“It reminds me why I chose Dauntless in the first place: not because they are perfect, but because they are alive. Because they are free.” 

“I have done bad things. I can't take them back, and they are part of who I am. Most of the time, they seem like the only thing I am.” 

//Frida

I ljuset av din skugga (Wicked Lovely #1-4)

Innan jag kör igång den här - väldigt sena! - recensionen, tänkte jag börja med en liten kortare presentation av de tidigare böckerna i serien. Bara för att.

Först och främst - omslagen! Behöver jag egentligen säga mer om det?

Det är så otroligt lätt att tycka om dem här böckerna, för oavsett vem man får följa hittar man alltid någon man tycker lite extra om. Jag har i alla fall hittat flera i varje bok som jag fastnat för. 

I första boken, Mer än ögat ser, fick man följa Aislinn, som gör sitt bästa för att förstå sig på sin ovanliga förmåga att se det övernaturliga och som kämpar för att finna kärleken, och Keenan, som är en underskön sommarkung som gör allt för att få Aislinn som sin brud. Men Aislinn har såklart redan känslor för sin bäste vän Seth... Självklart föll jag för alla tre och jag tyckte det var otroligt spännande att se vem som till slut skulle lyckas fånga Aislinns hjärta.

I andra boken, Under din hud, fick man istället följa Aislinns vän Leslie, som genom att tatuera sig plötsligt binds samman med mörkerhovets kung, Irial, utan minsta aning om Alvrikets existens. Samtidigt förälskar sig Niall, sommarkungen Keenans rådgivare, i Leslie och gör allt för att skydda henne från Irial. Även här föll jag för alla tre, fast kanske främst Niall, som hade en väldigt härlig berättarröst.

I del tre, Berusad av evigt liv, kommer Aislinn och Keenan tillbaka som berättarröster. Keenan kämpar för att göra sitt hov starkare och med sina känslor för vinterhovets nya drottning och medan Aislinn fortsätter att försöka få ordning på sina känslor och sitt nya liv, så får man - äntligen! - höra mer av Seths tankar. Och för Seth väntar en framtid han aldrig kunnat drömma om.

Titel: I ljuset av din skugga

Författare: Melissa Marr

Serie: Wicked Lovely #4

Hunger efter näring. Hunger efter beröring. Hunger efter att höra hemma.

Ani, till hälften dödlig och till hälften odödlig, drivs ständigt av sin hunger. Hennes aptit lockar till sig såväl mäktiga fiender som opålitliga bundsförvanter, och en av dem är Devlin. Han vill skydda Ani väl medveten om att misslyckas han. kommer han istället att bli den som avslutar hennes liv. Ani och Devlin dras oundvikligen till varandra, trots att hon har all anledning att frukta honom och han henne. Och medan de kommer varandra allt närmare överskuggas hela Alvriket av ett ännu större hot. Frågan är, kan de rädda sin värld utan att förlora varandra?

I den här boken fick man följa halvblodet Ani, som inte verkar höra hemma någonstans. Hon är för mänsklig för att få komma in i Alvriket och vara med i Den vilda jakten, hennes pappa Gabriels flock, samtidigt som hon är för omänsklig för att passa in hos vanliga människor. Hon söker tröst hos sina syskon och hos Irial, som experimenterar med hennes blod efter att ha upptäckt att hon är mycket speciell. Men han är inte den enda som upptäcker detta - Devlin, bror och son till Alvrikets två mäktigaste härskare, får på nära håll veta att Ani inte är som andra halvblod och ju mer tid han spenderar i hennes närhet desto mer faller han för henne, något han verkligen inte borde... 

Förutom karaktärerna så älskar jag miljöerna, speciellt i Alvriket. Tycker det är så otroligt fina och målande beskrivningar och jag kan verkligen se allt framför mig. Hela Alvriket verkar vara en sån häftig värld och det finns så mycket att upptäcka där! En massa underliga varelser och figurer och märkliga, men samtidigt vackra platser... Jag vet inte hur många gånger jag satt och önskade att det fanns på riktigt.^^

En annan sak som jag gillar med den här serien är att alla karaktärer som man inte får följa direkt i varje bok, ändå rör sig i bakgrunden hela tiden, tills nästa bok då man få följa dem istället. Så även om man som nu tex för första gången får följa Ani i den här boken, så har man redan fått en snabb presentation av henne i de tidigare böckerna, osv.

Det här är med andra ord en riktigt bra serie, faktiskt en av mina favoriter, och jag längtar riktigt mycket tills sista boken släpps på svenska. Tycker dock det är lite synd att jag inte började läsa serien på originalspråk, även om det egentligen inte är något fel på den svenska versionen som jag läst. Hade bara varit roligt att läsa dem på engelska istället. Men vem vet, kanske köper jag om serien på engelska också?!

//Agnes

Upprorsänglar

Titel: Upprorsänglar
Författare: Libba Bray
Serie: Gemma Doyle #2

Framför mig står de, tre ljusskimrande gestalter. De är inte verkliga, men jag ser dem tydligt: tre vitklädda flickor vars kängor ger ifrån sig ett fasansfullt skrapande läte när de svävar närmare mig. De öppnar munnarna för att säga något, men jag hör inget. Skräcken och lukten får mig nästan att kräkas. Vad är det för lukt? Hav och något annat. Förruttnelse.

Nu hörs det där ljudet igen. Som tusentals skrapande insektsvingar. Deras röster är så svaga, men när jag förstår vad de säger blir jag alldeles kall.
"Hjälp oss."

Nu vet jag att Kartik talade sanning. Jag måste återvända till rikena och förankra trolldomen innan Circe hinner före...


Precis som med första boken i serien, Ögat över månskäran, så kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka om den här boken. Det finns så mycket bra som jag gillar, samtidigt som det finns så mycket jag stör mig på. Boken hamnar på något sätt i ett slags mittemellanläge, det är varken det ena eller det andra egentligen. Eller så är det både och.

Till de bra sakerna hör i alla fall omslaget som är galet fint! Tycker alla omslagen i den här serien är otroligt fina. Visst har man sett liknande förut, en tjej i fin klänning, men till den här serien passar det för en gångs skull med böckernas innehåll. Stämningarna i omslagen, den där lite gammaldags känslan man får från klänningarnas stil (korsetter på de två andra böckerna) och håruppsättningarna och till och med färgen på tjejens hår, är helt rätt till böckerna. Det gör att man får en riktigt bra bild om hur huvudkaraktären, Gemma, faktiskt ser ut, samtidigt som man anar mystiken och att böckerna inte är 'söckersöta' på något sätt, vilket de inte är.

Till handlingen då. Även om det händer mycket hela tiden, så är tempot inte jättehögt. Men till skillnad från första boken blir det inte långtråkigt en enda gång. På vissa ställen är det faktiskt riktigt spännande. Det jag gillade mest var att det kunde bli ganska obehagligt ibland också. Tyvärr känns huvudkaraktären och hennes vänner lite tröga ibland och på flera ställen kunde man räkna ut vad som skulle hände långt i förväg. Lite tråkigt.

Språket var det som störde mig mest. Okej, jag förstår att det ska låta som om de kommer från en annan tid och visst, det gör det också, men det låter så förbannat fånigt många gånger. En återkommande tanke jag hade var: Tänkte man verkligen så på den tiden? Jag kunde liksom inte riktigt ta det på allvar. Vet inte om det beror på dålig översättning eller vad, men jag antar att det hade låtit mycket bättre på originalspråk. En gissning bara.

Överlag var detta en spännande bok, med en del ganska oväntade vändningar och tvister. En vacker och fängslande och samtidigt skrämmande värld som döljer många hemligheter och ondska, som väntar på att ta över trolldomen. Härliga karaktärer som på ett eller annat sätt gjorde avtryck i historien. Ser trots allt faktiskt fram emot att få läsa den sista (men definitivt inte minsta) delen i serien :)

//Agnes

Insurgent ♥

Titel: Insurgent
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent #2
Betyg: 5/5

One choice can transform you--or it can destroy you. But every choice has consequences, and as unrest surges in the factions all around her, Tris Prior must continue trying to save those she loves--and herself--while grappling with haunting questions of grief and forgiveness, identity and loyalty, politics and love.

Tris's initiation day should have been marked by celebration and victory with her chosen faction; instead, the day ended with unspeakable horrors. War now looms as conflict between the factions and their ideologies grows. And in times of war, sides must be chosen, secrets will emerge, and choices will become even more irrevocable--and even more powerful. Transformed by her own decisions but also by haunting grief and guilt, radical new discoveries, and shifting relationships, Tris must fully embrace her Divergence, even if she does not know what she may lose by doing so.

Vet inte riktigt var jag ska börja, det finns så grymt mycket jag vill säga om den här boken som jag vet att jag inte kommer att få med eftersom jag inte kan beskriva det med ord (plus att den här recensionen skulle bli lååång), men får väl lov att säga att jag var riktigt nervös när jag plockade upp den efter att precis ha läst ut Divergent. Hade läst att en del inte tyckte den var lika bra som första boken, vilket gjorde mig ännu mer nervös. Men allvarligt talat hade jag inte behövt oroa mig. För den här var Grymt. Galet. Bra. Precis som Divergent, fast på ett helt annat sätt.

Min första tanke när jag började läsa var att jag gillade att man hamnade på precis samma ställe där förra boken slutade. Så på sätt och vis var det som om man aldrig slutade med första boken, man tog bara en liten paus, för att sedan hoppa direkt in i historien igen. Riktigt bra. 
Och jag verkligen älskar hur alla karaktärer utvecklas, återigen speciellt Tris och Four (Tobias). Nu känns det som om man verkligen har lärt känna dem, på riktigt och man förstår nästan precis vad det är de står för och kämpar för och varför de gör som de gör. Till och med Peter. Och nu kan jag avslöja att jag i början var beredd på att säga att jag hatar den människan, men nu kan jag plötsligt inte det. Nu får jag nöja mig med att säga att han är en tjockskallig idiot. Men inte mer än så. Konstigt nog.

Var ganska orolig ett tag att jag skulle sakna deras träning för mycket, som var en rätt stor del i första boken och som jag verkligen gillade, men även där hade jag inte behövt oroa mig - bråk och slagsmål och en hel massa härligt farliga och brutala scener fanns det gott om. Ett tag trodde jag allvarligt talat att jag skulle dö på grund av syrebrist, eftersom jag höll andan så mycket. Enormt spännande på vissa ställen och förskräckligt hjärtekrossande på andra. Jag vet inte vad ni andra säger som har läst boken (har varit lite rädd för att våga läsa era recensioner, men nu känner jag att jag kan göra det), men jag skulle ljuga om jag sa att den här boken inte delar en första plats av de böcker jag gillar absolut mest - tillsammans med Divergent. 

Och som grädde på moset, som man så fint brukar säga, så kommer här en liten trailer till både Divergent och Insurgent :)

//Agnes

Divergent ♥

Titel: Divergent

Författare: Veronica Roth

Serie: Divergent Trilogy #1

Betyg: 5/5

In a future Chicago, 16-year-old Beatrice Prior must choose among five predetermined factions to define her identity for the rest of her life, a decision made more difficult when she discovers that she is an anomaly who does not fit into any one group, and that the society she lives in is not perfect after all.

OBS! Måste varna för spoilers, speciellt i slutet...

Eftersom det här är andra gången jag har läst boken nu (och eftersom min förra recension av boken var rätt kass^^) tänkte jag försöka få med lite mer tankar och känslor om boken den här gången. Vi får se hur det går.

För det första kanske ni ser att jag härmar Frida lite (för att läsa hennes fina recension klicka här) med att sätta ett litet hjärta vid rubriken, för allvarligt talat - den här boken är ett mästerverk. Jag Älskar den! Och jag kan nästan helt utan att tveka säga att det förmodligen är den bästa boken jag har läst. Någonsin. Så grymt galet bra är den. 

Det händer ibland att jag känner att jag skulle vilja vara med och uppleva vissa saker från olika böcker, men här är känslan så otroligt stark och jag vill vara med om precis allt - jag vill vara med på alla övningar och tester, jag vill träffa alla karaktärer och få lära känna dem och jag vill till och med vara med i slagsmålen. Jag vill vara där. Och när jag läste ut boken igår och la den ifrån mig kändes det på en gång så väldigt tomt. För under tiden som jag läste försvann liksom allt annat omkring mig och kvar fanns bara jag och den underbara värld som jag bara ville drunkna i.

I förra recensionen nämnde jag knappt något om karaktärerna förutom Tris. Kan än en gång säga att jag verkligen gillar henne eftersom hon känns så mänsklig och hennes förvandling är verkligen något som fastnat hos mig. Hon kan vara självisk, men framför allt är hon otroligt osjälvisk på samma gång och hon bryr sig verkligen om de människor hon älskar. Four är en annan karaktär som verkligen går rakt in i hjärtat på en. Samma sak med Christina och Will och Uriah, som verkligen är helsköna allihopa!

Och alla miljöer - åh, så galet underbara!

Vet inte om jag kommer våga läsa Insurgent nu, är hur rädd som helst för att den inte ska vara lika bra, men jag känner att jag inte kan hålla mig mer. Måste ge den en chans (hoppas, hoppas den är minst lika bra...)

Till sist tänkte jag faktiskt avsluta med att klämma in ett av mina absoluta favoritcitat från boken eftersom jag helt enkelt älskar det. 

(Four till Tris. Sidan 337-338)

"Fine. You're not pretty. So?" He kisses my cheek. "I like how you look. You're deadly smart. You're brave. And even though you found out about Marcus..." His voice softens. "You aren't giving me that look. Like I'm a kicked puppy or something."

//Agnes

Järnprinsessan

Titel: Järnprinsessan
Författare: Julie Kagawa
Serie: The Iron Fey, #2
Betyg: 3,5/5

Ett löfte till en prins fick mig att återvända till landet Aldrig och nu är jag fånge vid Vinterhovet.
Tiden här fungerar inte som i den vanliga världen och kanske visar det sig, när jag tar mig härifrån, att hundra år har gått och att min familj och mina vänner är döda sedan länge. Tanken skrämmer mig, men jag kan inte låta bli att undra.
Dessutom verkar ett krig mellan Sommaren och Vintern oundvikligt och jag står mittemellan två dödsfiender.
Jag heter Meghan Chase och det här är min berättelse.

Till hälften alvprinsessa, till hälften människa, har Meghan aldrig platsat någonstans. Övergiven av Vinterprinsen som hon trodde älskade henne är hon nu Vinterdrottningens fånge. Samtidigt som det drar ihop sig till krig mellan Sommarhovet och Vinterhovet, inser Meghan att den verkliga faran kommer från Järnhovet varelser bara hon och hennes frånvarande prins har sett. Men ingen tar henne på allvar.

Och vad värre är: Meghans alvkraft har blivit fråntagen henne och hon är fast med bara sin list till hjälp. Att lita på någon vore dumdristigt att lita på någon som tros vara en förrädare ännu dummare. Men trots det kan Meghan inte undvika de längtansfulla viskningarna i hennes alltför mänskliga hjärta.

(Obs! Kan innehålla en spoiler framåt slutet...)
Ja, då har man äntligen läst andra delen i serien. Det var ju en hel evighet sedan jag läste första delen. (Tack och lov för att man har hyfsat bra minne så man kommer ihåg den^^) Men nja, tror kanske att jag hade förväntat mig lite mer av den här boken. Kan egentligen inte klaga på själva historien, för den är riktigt spännande, men det som stör mig är språket. Första delen läste jag både på svenska och på engelska och då tyckte jag att den var helt okej på båda språken, men det här... Förlåt mig, men det här var nästan lite pinsamt. Kunde inte låta bli att hela tiden tänka; så skulle väl ingen människa säga på riktigt?! Det mesta lät helt enkelt inte trovärdigt och jag gissar på att boken är dåligt översatt bara. Vilket är synd för det förstörde lite av känslan när jag läste.

Men till handlingen då: otroligt spännande får jag nog lov att säga. Högt tempo och det hände saker precis hela tiden. När jag tänker på det blir jag nästan lite förvånad över att så många händelser kan pressas in en så liten bok. Men det är ju bara bra tycker jag. Och jag älskar miljöerna och alla underliga varelser som dyker upp hela tiden. Så härliga beskrivningar av allt och det hade varit hur kul som helst om boken hade blivit film någon dag. Tror det hade kunnat bli en liten succé faktiskt, för det här är en bok vars alla händelser man riktigt kan se framför sig och den hade verkligen passat som film.

En sak som gjorde mig riktigt glad var att Meghans bästa vän Puck äntligen kom tillbaka igen, eftersom han är en av de karaktärer jag gillar speciellt mycket i den här serien. Och jag älskar katten, Grimalkin, och Järnhästen. Helsköna figurer! I övrigt är faktiskt de flesta i boken intressanta på sitt sätt. Det finns liksom ingen man inte orkar med. Alla har sin plats att fylla ut.

//Agnes

Divergent ♥

Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent Trilogy, #1
Betyg: 5/5

In a future Chicago, 16-year-old Beatrice Prior must choose among five predetermined factions to define her identity for the rest of her life, a decision made more difficult when she discovers that she is an anomaly who does not fit into any one group, and that the society she lives in is not perfect after all.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Divergent är så fantastisk, galet, underbart bra att jag inte kan beskriva det med ord. Jag är så kär i den här boken. Helt magisk. Jag har absolut ingenting negativt att säga om den för i mina ögon var allt helt perfekt. Precis så som jag vill att en bok ska vara. Spännande, tankeväckande, rolig, sorglig, hjärtskärande och alldeles, alldeles underbar på alla sätt och vis.

Alltid när jag läser, eller i alla fall nästan alltid, får jag känslan av att jag befinner mig inne i boken, men det är sällan det är såhär starkt. Under tiden jag läste försvann allt runtomkring mig, och jag fullkomligt sögs in i boken. Allt var så otroligt levande. Det kändes faktiskt som att jag verkligen befann mig där. Alla karaktärernas känslor fördes på något mystiskt sett över till mig och jag kan nog helt säkert säga att jag aldrig varit så känslomässigt engagerad i en bok tidigare. Jag log, skrattade, var så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, hoppade jämfota upp och ner av förväntning, fnissade hysteriskt, kände hur hjärtat bultade så hårt och snabbt att det säkert bara var millimeter från att hoppa ur mig, var rädd, arg, förtvivlad och grät så mycket att jag skakade och tårarna tog slut. Helt sjukt, men en så fantastisk känsla att känna att allt är så nära. Känna sig så delaktig. 

Karaktärerna är väldigt välbeskrivna och det var väldigt lätt att relatera till många av dem. Speciellt Tris. Gillade verkligen henne som huvudkaraktär eftersom hon hade så blandade egenskaper och för att hon kändes så äkta. Och Four! I'm in love. Helt underbar karaktär, och jag älskade hur Roth byggde upp relationen mellan honom och Tris. Så fint!

Jag ska inte fortsätta att rabbla saker som jag älskade med den här boken för jag skulle kunna hålla på i evighet eftersom jag älskade precis allt. Istället tycker jag att ni som ännu inte har läst den här, ska ta och göra det nu direkt. Jag är själv väldigt irriterad över att jag väntat så här länge. Själv ska jag låta boken sjunka in lite för just nu är Divergent det enda som snurrar omkring i mitt huvud. Sedan tänker jag läsa om den, kanske en, kanske två gånger, innan jag ger mig på Insurgent som står så fint och väntar i min bokhylla. 

Agnes har också läst boken och hennes fina recension hittar du här! :) 

// Frida

City of Glass

Titel: City of Glass
Författare: Cassandra Clare
Serie: The Mortal Instruments #3
Betyg: 5+/5 

To save her mother's life, Clary must travel to the City of Glass, the ancestral home of the Shadowhunters -- never mind that enter-ing the city without permission is against the Law, and breaking the Law could mean death. To make things worse, she learns that Jace does not want her there, and Simon has been thrown in prison by the Shadowhunters, who are deeply suspicious of a vampire who can withstand sunlight.

As Clary uncovers more about her family's past, she finds an ally in mysterious Shadow-hunter Sebastian. With Valentine mustering the full force of his power to destroy all Shadow-hunters forever, their only chance to defeat him is to fight alongside their eternal enemies. But can Downworlders and Shadowhunters put aside their hatred to work together? While Jace realizes exactly how much he's willing to risk for Clary, can she harness her newfound powers to help save the Glass City -- whatever the cost?

Love is a mortal sin and the secrets of the past prove deadly as Clary and Jace face down Valentine in the final installment of the New York Timesbestselling trilogy The Mortal Instruments.

Alltså... jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hur förklarar man med ord, precis hur underbart bra någonting är? Tror ärligt talat inte riktigt det går och i det här fallet kommer det bli skit om jag försöker men jag antar att jag får göra ett försök. 

Har gjort mitt yttersta för att dryga ut läsningen av den här boken samtidigt som jag bara ville veta vad som skulle hända. Svår kombination det där och till sist kunde jag inte dra ut på det längre och nu, så här efteråt, känns det nästan lite tomt. Vill befinna mig i den där underbara världen för alltid, påhittad eller inte, det är så det känns just nu. Helt otroligt.

Älskar karaktärerna som har växt så otroligt sedan de två tidigare böckerna! Har hur många favoriter bland dem som helst nu och jag önskar så att de vore riktiga människor :) Men Jace... åh Jace^^ Ville bara kasta mig in i boken och lägga armarna om honom. Man blev ju helt förstörd av att läsa vilken plågad själ han var. Kan bara tillägga att jag lyckades lista ut hur det egentligen låg till med hela hans familjerelation-situation! Gissa vem som pustade ut av lättnad när jag insåg att jag hade gissat rätt?! (Lyckades förresten också lista ut vilket som var det sista Mortal Instrument! Inte så svårt ju ;) )

Sebastian... Vet inte om jag spoilar någon nu (var går egentligen gränsen för det?) men jag anade hela tiden att han var skum och ja, jag hade ju rätt.

Och sen Alec - blev så glad för hans skull! ;D 

Varför är det så svårt att recensera om någonting man tycker så mycket om? Men allvarligt talat, det här är en klar favorit vad gäller serier jag har läst och just den här boken var den bästa i serien (än så länge. Finns ju fler att läsa!). Tycker inte det gör någonting alls att denna kändes som en bra avslutning på serien fastän det finns fler böcker, för jag vill så väldigt gärna fortsätta läsa om dessa härliga karaktärer. Och även om jag antar att det inte på långa vägar framkom ur mig halvtaskiga recension här, så är den här boken helt underbar. För att förstå tror jag helt enkelt att man måste läsa den :)

//Agnes

Dustlands - Blodröd väg

Titel: Dustlands - Blodröd väg (Dustland #1)
Författare: Moira Young
Serie: Dustland
Betyg: 5/5

Lugh! skriker jag.
  Jag springer bredvid han. Flämtar. Kan inte riktigt andas.
  Lugh lyfter huvet. Jag ser han i ögona. Lughs ögon. Blåa som sommarhimlen. Jag tar hans händer.
  Jag ska leta upp dej, säger jag. Vart dom än tar dej så svär jag att jag ska leta upp dej.

Sandstormen ökar i styrka och tar över Sabas värld. Ur dammet uppenbarar sig fem svartklädda ryttare. De tar med sig Sabas tvillingbror Lugh. Resan börjar. Hon måste rädda honom. Till vilket pris som helst.

Jag vet att jag satt högt betyg på riktigt många böcker som jag läst och jag vet att jag kanske borde vara lite hårdare när det gäller betygsättningen, men i det här fallet... Om jag säger så här: det finns olika grader på betygen och i det här fallet var det en stark femma. En riktigt stark femma. Nästan en sexa. Så bra var det!

Måste erkänna att jag hade i princip noll tankar om boken innan jag började läsa. Kommer vagt ihåg att jag läst om den tidigare och så önskade jag mig den i julklapp och fick den, men hade egentligen ingen aning om vad den skulle handla om. Därför blev jag enbart positivt överraskad när jag efter bara några sidor insåg att det här var något speciellt. Något alldeles extra. För det var det verkligen!

Fastnade pangbom för huvudkaraktären, Saba - envis och ganska arrogant på sina ställen, men målmedveten så det riktigt rök ur henne. Gillade Jack också, riktigt mycket. Och i princip de flesta andra karaktärer som var med^^ Språket störde jag mig inte det minsta på, även om jag gissar att en del kanske skulle göra det. Det är skrivet precis så som man pratar med en massa ord som dom, dej, mej, mens (medan), e, å, osv... och jag tror många kanske tycker det blir lite för mycket? Själv är jag nästan lite förtjust i just det språket. Det flyter liksom på så himla lätt och tempot ökar som bara den. Men kan dock erkänna att det tog ett tag innan jag insåg att Saba var så gammal som hon var (arton - trodde hon var mycket yngre först.) Förresten har jag läst en del andra böcker som är skrivna på samma sätt, tex. Tystnaden i Bruset, så jag antar att jag har vant mig.

Jag tror inte jag överdriver om jag säger att jag tror jag läst den bästa boken för detta året. Och det är fortfarande bara januari. Men så är det. Jag tror inte jag kommer hitta en bok som är lika spännande och underbar som den här var. Men det återstår givetvis att se - det finns ju så otroligt många böcker att läsa. Åtminstone var den det bästa jag har läst hittills. (Okej, jag vet att det egentligen är omöjligt att säga så i mitt fall, men den här tillhörde i alla fall en av de bästa) Shit, jag vet knappt var jag ska bli av bara. Skrattade högt på många ställen och kunde inte alls sitta still på grund av hur spännande det blev. Man trodde att det skulle bli på ett sätt och så hände något helt annat, som gjorde saken mycket värre och helt omöjlig. Jag blev nästan lite galen ibland när jag läste. Och jag älskade det! :)

//Agnes

Wasteland

Titel: Wasteland (Wasteland #1)

Författare: Lynn Rush
Serie: Wasteland
Betyg: 5/5


Bound by the blood contract his human mother signed four centuries ago, half-demon David Sadler must obey his demonic Master's order to capture fifteen-year-old Jessica Hanks. But as he learns more about her, he realizes she may be the key to freedom from his demonic enslavement.


The only obstacle - Jessica's distractingly beautiful Guardian, Rebeka Abbott. He must not give in to their steamy chemistry, or he will lose his humanity. But fresh off a quarter millennia of sensory deprivation as punishment for not retrieving his last target, he may not be able to resist temptation long enough to save what's left of his human soul.


Att jag hittade den här boken från början var faktiskt av en ren slump - drogs direkt till den riktigt snygga framsidan! - och efter att jag läst om boken kände jag att jag var tvungen att ha den. Så här i efterhand kan jag bara säga att jag är väldigt glad att jag beställde och läste den här boken. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som var så bra, men det var helt klart en bok för mig. Har insett att jag fastnat ganska mycket för böcker om änglar och demoner och annat övernaturligt, så den här passade mig perfekt!


Boken överraskade mig på flera sätt, inte minst när det kom till handlingen - hade av någon anledning fått för mig att den skulle utvecklas annorlunda och handla om något helt annat än vad den faktiskt gjorde - men för mig var det bara positivt. Det var med andra ord bättre än vad jag hade trott. Och sen var det ju huvudkaraktären, David - hälften människa och hälften demon - som jag fastnade för. Jag gillade hans ständiga kamp mot sin inre demon, som hela tiden ville komma fram och få honom att förvandlas för alltid. En stor del av boken innehöll just de här "inre striderna" där han tvingade sig själv att motstå frestelsen att förlora sig själv i kärleken till Beka, som var hans raka motsats och någon han omöjligt skulle kunna få. 


Tempot var lagom högt och något jag gillade speciellt mycket var språket. Att alla pratade som om de verkligen kom från en annan tid, vilket de gjorde. Det kändes så äkta. Att boken innehöll flera oväntade vändningar, blodiga strider och många romantiska, inte minst sagt sexiga inslag gjorde knappast saken sämre - den innehöll helt enkelt allt :)


//Agnes

Skuggvandrare

Titel: Skuggvandrare #3
Författare: Magnus Nordin
Serie: Fristående och avslutande uppföljaren till Skuggvarelser och Blodets Röst
Betyg: 3/5

  Alea är inte som andra barn. Hon är en skuggvandrare, hälften människa, hälften varulv.
  Daniel älskar sin dotter mer än något annat.
  Alfagruppen behöver nya varulvsjägare och de vill ha Alea.
  I norrländska Ångerfallet försöker Kim Jäger befria en ung pojke och samtidigt rädda freden mellan varulvarna och människorna.
  I Balkans vilda bergstrakter kämpar Kira för sitt liv. Vägen tillbaka till Alea och Daniel har aldrig varit så lång.

Jag måste erkänna att jag är besviken. Första delen, Skuggvarelser, var ju så himla bra och andra delen, Blodets Röst, var bra, men inte riktigt lika bra som första och nu... Jag vet inte, det här var inte alls så som jag hade hoppats. Jag tror att jag hade väntat mig något helt annat av denna tredje och sista del i serien. Kanske hade jag bara för höga förväntningar? Troligtvis, med tanke på att jag verkligen gillade första boken. Hoppades nog att denna skulle vara minst lika bra.

Jag måste ändå ge beröm för hur fint berättat allt är och hur enkelt det är att följa med i händelserna fastän det är så mycket som händer på olika ställen samtidigt. Till skillnad från första boken, då man till största delen bara fick följa Daniel och Kira, får man nu följa hur många som helst känns det som. Man får, förutom Daniel och Kira, plötsligt följa Kim Jäger, som man i och för sig blivit lite bekant med i andra delen, Blodets Röst, och en rad andra människor som till exempel pojkarna Rasmus och Liam och Ångerfallets åldermän och en journalist som heter Charlie Bäck och så får vi inte glömma Goed av Olwones ätt (Morags andrevarg)... Låter det jobbigt och mycket? Det var det också på sina ställen, men det var egentligen inget jag störde mig på.

Något som jag tyckte var synd däremot, var att de var så få kapitel ur Daniels perspektiv. Kiras också för den delen. Det var först på kapitel 7, om jag inte minns helt tokigt, som man för första gången fick träffa Daniel igen och eftersom första boken främst kretsade kring honom kändes det lite märkligt. Som jag känner det är det fortfarande honom man vill följa mest även här och när så inte var fallet kunde jag helt enkelt inte låta bli att bli besviken.

Men det är spännande, det är det, och jag undrar hela tiden vad som kommer att hända härnäst. Eftersom fler personer är inblandade nu blir det på samma gång ännu mer spänning. Hur kommer det att gå där? och Vad händer sen där borta? osv. Och så gillar jag språket. Hur det skiftar från att vara slarvigt ungdomsspråk - som faktiskt låter trovärdigt! - till att bli stramt och allvarligt vuxenspråk. Bra kontrast!

//Agnes

Divergent

Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent
Betyg: 5/5

In Beatrice Prior's Dystopian Chicago, society is devided into five factions, each dedicated to the cultivation of a particular vitrue - Candor (the honest), Abnegation (the selfless), Dauntless (the brave), Amity (the peaceful), and Erudite (the intelligent). On an appointed day of every year, all sixteen-year-olds must select the faction to which they will devote the rest of their lives. For Beatrice, the decision is between staying with her family and being who she really is - she can't have both. So she makes a choice that surprises everyone, including herslef.


During the highly competitive initiation that follows, Beatrice renames herself Tris and struggles to determine who her friends really are - and where, exactly, a romance with a sometimes fascinating, sometimes infuriating boy fits into the life she's chosen. But Tris also has a secret, one she's kept hidden from everyone because she's been warned it can mean death. And as she discovers a growing conflict that threatens to unravel her seemingly society, she also learns that her secret might help her save those she loves.. or it might destroy her.


Ja, jag vet - jag delar ut ännu en femma i betyg. Jag trodde aldrig att jag skulle sätta högsta betyg till så många böcker som jag gjort nu några gånger, har tänkt att jag måste vara hård vid mina bedömningar och inte dela ut femmor till alla böcker jag tycker är bra, men jag kan inte låta bli - än en gång har jag tagit mig igenom en riktigt härlig bok som helt enkelt förtjänar högsta möjliga betyg. Så är det bara.


Jag vet att detta kommer att låta.. ja, krystat kanske, men jag gillade allt med den här boken. Alla människor, miljöer, utmaningar, slagsmål, relationer.. precis allt. Men speciellt Tris förvandling fastnade jag för, efter att hon valt en av de fem avdelningarna - jag tänker inte säga vilken, fastän jag tror man anar det väldigt snabbt som läsare, jag gjorde det i alla fall - hur hon förändras, hur hon går från att vara den försiktiga, osjälviska, till att bli någon helt annan. Någon som slår ifrån när det behövs, som gör det hon kan för att ta sig igenom utmaningarna, nå sitt mål och skydda de hon älskar, även om det kräver att hon skadar andra på vägen. 


Jag borde kanske inte låta så uppmuntrande mot slagsmål och våld, men eftersom det är en stor del av träningen för alla som väljer samma avdelning som Tris - de måste lära sig att försvara sig själva och vara redo för vad som helst - så blir det liksom en del av själva boken och samtidigt en del av mig. Många gånger tvingas de göra ganska hemska saker när de tränar och ibland utanför träningen också, men utan dessa hemska saker skulle den här historien inte fungerat. Om det är något jag verkligen gillar med böcker så är det blod, svett och tårar - och här kommer allt i generösa portioner!


Med andra ord: Läs!


// Agnes

City of Bones

Titel: City of Bones
Författare: Cassandra Clare
Serie: The Mortal Instruments
Betyg: 5/5

When Clary Fray heads out to the Pandemonium Club in New York City, she hardly expects to witness a murder. Much less a murder commited by three teenagers covered with odd markings. This is Clary's first meeting with the Shadowhunters, warriors dedicated to ridding the earth of demons - and keeping the odd werewolves and vampires in line. It's also her first meeting with gorgeous, golden-haired Jace. Within twenty-four hours Clary is pulled into Jace's world with a vengeance, when her mother disappears and Clary herlsef is attacked by a demon. But why would demons be interested in an ordinary mundane like Clary? And how did she suddenly get the Sight? The Shadowhunters would like to know..

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hade aldrig trott att det skulle vara så svårt att beskriva hur jag känner efter att ha läst en så.. fruktansvärt underbar bok. Alla känslor som frammanades av händelserna i boken finns fortfarande kvar i mig och hoppar och pirrar och får mig att nästan vilja gråta, men av någon anledning har jag plötsligt jättesvårt för att beskriva dem. För några timmar sedan studsade jag runt av spänning och skrattade för mig själv och visste knappt var jag skulle bli av och nu, efter att precis ha lagt boken ifrån mig efter en hel dags intensiv läsning, sitter jag bara här och kan omöjligt få fram några ord till att beskriva allt det där som jag älskade med boken. Får försöka ändå, antar jag. 

Kan kanske börja med att säga att jag verkligen gillade huvudkaraktärerna, Clary, Jace och så Simon. Kanske framför allt Simon, av någon anledning. Varför kan jag inte riktigt förklara, men jag antar att det är en sådan person som jag bara känner en massa medlidande och sympati för. En sådan person som man egentligen inte tänker har så stor betydelse för själva historien i sig, men som faktiskt har det. Jättemycket, till och med. 

Kemin mellan Clary och Jace, som uppstår redan från början, går ju knappast att missa. Men ingen av dem vågar egentligen riktigt erkänna det för sig själva, som om de inte är medvetna om vad de känner, inte till en början åtminstone. Och jag gillar det, att inget är så där uppenbart och enkelt och tråkigt, som det kan vara ibland, utan att det då och då slår gnistor, fast av andra anledningar..
Att sen Simon hade känslor för sin vän förstod jag också redan från början, ja, faktiskt nästan i första kapitlet, och även om man kanske förväntades hoppas att Clary och Jace skulle bli något så tänkte jag snarare mer på Simon. Jag hoppades av någon anledning mer på honom.
Måste därför avslöja att slutet var riktigt oväntat och knäppt och egentligen alldeles otänkbart. Nästan lite äckligt. Samtidigt var det precis så som det skulle sluta. Perfekt helt enkelt.

Det går inte en sekund i boken som jag tänker att det är tråkigt, det händer saker hela tiden och jag menar verkligen hela tiden. Det tycker jag är riktigt bra, med tanke på att boken är nästan 500 sidor lång.. Det bästa är också att man inte har en aning om vart allt är på väg, det kan sluta precis hur som helst och ingenting är uppenbart. Ett plus i kanten är dessutom att man får ett litet smakprov från del 2 i serien, City of Ashes, och när man vet vad som väntar blir man bara ännu mer sugen på att läsa nästa bok!

Tänker inte säga mer om boken nu, vill verkligen inte förstöra den med någon halvdan recension som inte kommer i närheten av vad jag verkligen tycker. Istället kan jag bara snällt be er alla att läsa boken och känna efter själva :)

//Agnes