The Forgotten Ones

Titel: The Forgotten Ones
Författare: Laura Howard
Serie: The Danaan Trilogy, #1
Antal sidor: 197
Utgivningsår: 2013

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus | Amazon

Allison O'Malley's plan is to go to grad school so she can get a good job and take care of her schizophrenic mother. She has carefully closed herself off from everything else, including a relationship with Ethan, who she's been in love with for as long as she can remember.

What is definitely not part of the plan is the return of her long-lost father, who claims he can bring Allison's mother back from the dark place her mind has gone. Allison doesn't trust her father, so why would she believe his stories about a long forgotten Irish people, the Tuatha de Danaan? But truths have a way of revealing themselves. Secrets will eventually surface. And Allison must learn to set aside  plan and work with her father if there is even a small chance it could restore her mother's sanity.

Jag snubblade över The Forgotten Ones när jag letade efter kindleböcker på amazon. Trots ganska höga betyg och mycket lovord, förväntade jag mig inte särskilt mycket, men jag blev verkligen positivt överraskad. På knappt tvåhundra sidor lyckas Howard få med en spännande historia, intressant irländsk folklore och mytologi, fina familjerelationer, massa humor och en übersöt kärlekshistoria.

Det jag gillar mest med boken är helt klart all mytologi och Danaan-folket. Jag hade gärna sett ännu mer av det, men med tanke på hur kort boken är förstår jag att det inte är möjligt att få med mer, utan att behöva ta bort annat viktigt. I vilket fall älskar jag varje sekund som Danaan-folket är med -  de är så obehagliga och fascinerande på samma gång. Tycker verkligen om när man inte kan vara helt säker på var man har karaktärerna, om de är goda eller onda. 

Något annat som jag verkligen uppskattar med boken är de fina relationerna mellan karaktärerna. På ytan kan det verka väldigt mycket som insta-love och insta-vänskap, men med tanke på att karaktärerna känt varandra långt innan vi får lära känna dem, upplever jag det inte alls som insta-love/insta-vänskap. Howard har lyckats väldigt bra med att få relationerna trovärdiga, trots att vi som läsare kastas in i historien och missar själva uppbyggandet av relationerna. Vänskapen mellan Allison och kusinen är så fin och relationen mellan Allison/mamman/mormor/morfar är också superfin. Jag tycker verkligen om att just relationerna - framförallt vänskaps- och familjerelationerna - får ta så mycket plats. Det så ovanligt i ungdomsböcker och det är synd. Oftast får kärleksrelationen all uppmärksamhet, men här finns den bara med i bakgrunden, sådär lagom mycket. Och den är supergullig. Satt och log som en tok mest hela tiden. 

Boken håller ett högt tempo hela tiden, vilket i och för sig är nödvändigt med tanke på hur kort den är, och jag tycker om att det händer saker precis hela tiden, men det kan gå lite väl fort ibland. Speciellt när Danaan-folket kommer in i bilden och komplicerade, outtalbara namn bildar ett virrvarr som är svårt att ta sig ur. Jag hade väldigt svårt att hålla isär vem som var vem och det var först när boken var slut som jag hittade en lista över alla karaktärer och hur deras namn uttalades. Nu har jag i alla fall stenkoll på vilka alla är, vilket säkerligen underlättar när jag läser andra boken i serien. 

För att sammanfatta är The Forgotten Ones är en mysig, humoristisk och spännande paranormal-bok med fina karaktärsrelationer och intressant irländsk mytologi och folklore. Jag kan verkligen rekommendera den om du letar efter en underhållande och snabbläst bok. 

//Frida

Ink

Titel: Ink
Författare: Amanda Sun
Serie: Paper Gods, #1
Antal sidor: 352
Förlag: Harlequin
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Harlequin | Adlibris | Bokus

På grund av en familjetragedi tvingas Katie Greene lämna allt som är välbekant och flytta över halva jordklotet. Hos sin moster i den japanska staden Shizuoka känner hon sig vilse av flera anledningar - hon kan inte språket, kan knappt hålla i ett par ätpinnar och lyckas aldrig komma ihåg att ta av sig skorna inomhus.

När Katie träffar tystlåtne Tomohiro, skolans stjärna i nationalsporten kendo, blir hon både fascinerad och lite rädd. Det känns som hans tuffa fasad är ett försök att hålla henne på avstånd, för när de är nära varandra händer de mest oförklarliga saker. Pennor exploderar och bläck börjar droppa. Och om det inte är så att Katie hallucinerar, så får teckningar liv.

På något sätt har Tomo en koppling till Kami, de mäktiga gudar som en gång styrde i Japan. Och i takt med att Tomo och Katie kommer varandra närmare blir saker och ting allt svårare att kontrollera. Fel sorts människor börjar ställa frågor – och om de får veta sanningen kommer ingen längre att gå säker.

Japan har för mig alltid varit ett spännande och lite småmystiskt land med sin intressanta kultur och historia. Att placera just den här berättelsen i Japan var ett genidrag av författaren, för det är just att den utspelar sig i Japan som gör att den sticker ut ur mängden. 

Huvudpersonen Katie har vid bokens början precis flyttat till sin moster i Shizuoka och allt är nytt och jobbigt och konstigt. Språket är svårt, sederna obegripliga och hon vill inget annat än att åka hem igen. Att låta läsaren följa med en person som precis flyttat till ett nytt land är också lite av ett genidrag. Som läsare får man nämligen upptäcka landet i samma takt som Katie och jag kan känna igen mig på ett helt annat sätt då. Det blir mer realistiskt. Jag älskar dessutom att Sun gärna blandar in japanska ord lite här och var eftersom det bidrar till känslan av att man upptäcker landet tillsammans med Katie. Vi befinner oss på samma plan. Allt är precis lika obegripligt och jag känner mig precis lika vilsen som Katie.

Historien är en aning långsam i början, men så fort mytologin och ”pappersmagin” blandas in går det från trist till väldigt spännande. Det höga tempot håller sedan i sig resten av boken och jag har hela tiden känslan av att jag vill veta mer. Mycket mer. Mytologin och magin är utan tvekan det mest intressanta med historien och jag hade önskat att de kunde ha fått lite mer plats och att förklaringarna hade  varit fler. Det känns nämligen som att det bara skrapas lite på ytan. I och för sig är det här bara första boken i en trilogi, men jag tror ändå att man hade kunnat utveckla de två aspekterna en aning om inte ett visst kärleksdrama fått ta den största platsen. 

Kärleksdramat är den del av boken som jag önskar att Sun hade slopat helt, eller i alla fall minskat ner betydligt, eftersom den förstör en annars väldigt intressant och spännande berättelse. Det finns så mycket potential, men precis som många andra trillar Sun i insta-love fällan. Jag hade inga problem med insta-love de första gångerna jag läste om det, men såhär ett par hundra insta-love berättelser senare är jag mer än trött på det. Det finns fortfarande författare som lyckas få mig att tycka att insta-love är okej, till och med bra, men de är verkligen få. Jag vill ha mer djup i kärlekshistorierna och att relationen ska få utvecklas under en längre tid. Sun försöker gömma insta-loven bakom någon slags ”vi hatar varandra”-fasad i början, men den är så genomskinlig att den om möjligt gör mig ännu mer irriterad. Ska man dölja något får man göra det på rätt sätt, annars blir det bara löjligt.  

Karaktärerna är, tillsammans med insta-loven, det som drar ner mitt betyg. Det känns väldigt sorgligt eftersom jag verkligen älskar grundhistorien, mytologin och magin, men tyvärr blir det i princip omöjligt för mig att uppskatta en bok fullt ut om jag inte fastnar för karaktärerna. Och det gjorde jag inte här. För det första tycker jag aldrig att man får någon känsla för hur gamla karaktärerna är. Ibland beter de sig som om de är i högstadieålder, men sedan helt plötsligt känns det som att man har hamnat på lågstadiet. Att inte kunna koppla ihop beteende och ålder stjälper tyvärr trovärdigheten och det blir omöjligt att relatera. För det andra känns karaktärerna både avlägsna och en aning tråkiga. Det känns som om jag har läst om dem tidigare, i någon annan bok. Det blir för stereotypt, och även om jag uppskattar en del drag hos karaktärerna räcker det inte för att få mig intresserad av deras berättelser. Jag läser för att få veta mer om pappersmagin och mytologin, inte för att få veta hur det går för karaktärerna. 

För att sammanfatta: Jag älskar konceptet bakom boken, samt inslagen av mytologi och pappersmagi. Det är verkligen superspännande och intressant. Jag älskar också att boken utspelar sig i Japan och jag tycker att Sun lyckats väldigt bra med att ge känslan av att man själv är där och upptäcker landet för första gången. Tyvärr förstör inta-loven och det stereotypa kärleksdramat historien en aning och eftersom jag heller aldrig fastnar för karaktärerna har jag svårt att njuta av det som jag faktiskt tycker om med boken fullt ut. Trots de bleka karaktärerna och inta-loven tror jag ändå att jag kommer att vilja fortsätta att läsa serien, just på grund av att mytologin är så spännande. Håller tummarna för att den får större plats i uppföljaren! 

//Frida

Percy Jackson - Monsterhavet

Titel: Percy Jackson - Monsterhavet
Författare: Rick Riordan
Serie: Percy Jackson #2

Percys bäste vän i skolan, Tyson, visar sig vara cyklop. Tillsammans med Annabeth får Percy och Tyson i uppdrag att hitta det gyllene skinnet, det enda som kan rädda Thalias träd, som skyddar halvblodslägret med sina magiska krafter från en invasion. 
De hamnar på monsterhavet, ett synnerligen märkligt ställe som vanliga människor kallar Bermudatriangeln! 


Här kommer en väldigt sen och ganska kort recension av andra delen i Percy Jackson serien...

Till skillnad från första boken i serien, Född till hjälte, som jag tyckte var sådär, så var Monsterhavet faktiskt väldigt bra. Känns som om det hände mer i den här boken, tempot var lite högre och jag fick en helt annan känsla när jag läste. Kan inte säga exakt varför det var så, men kanske var det för att det kändes lite mer... utvecklat? Man fick ju en snabb presentation av de flesta karaktärerna i första boken, men i den här fick man lära känna dem lite bättre. Dessutom har det gått ett år sen första boken och jag tycker det märks ganska tydligt på åtminstone berättarjaget Percy, som redan känns mycket mer mogen. Och jag antar att det kommer märkas mer och mer under seriens gång. Jag älskar när man får följa karaktärers utveckling!

Måste säga att humorn i de här böckerna är verkligen oslagbar^^ Kom på mig själv med att skratta högt flera gånger och hade det inte varit för alla torra skämt så hade jag nog inte tyckt om böckerna lika mycket. Efter första boken var jag tveksam till om jag ville fortsätta läsa serien, men nu känner jag helt klart att jag vill fortsätta. Måste dock beställa resten av böckerna först, men kanske kan tredje boken följa med redan i nästa beställning..? Hur som helst så lyckades den här boken ändra min inställning till serien :)

//Agnes

Percy Jackson - Född till hjälte

Titel: Percy Jackson - Född till hjälte
Författare: Rick Riordan
Serie: Percy Jackson #1

Om du känner igen dig själv i den här berättelsen så sluta genast läsa. Du kan vara en av oss. Och när du väl vet om det, så är det bara en tidsfråga innan de också upptäcker dig och börjar jaga dig. Kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Percy Jackson har ADHD och dyslexi, och han vet att hans verklighetsuppfattning inte är som alla andras. Men det som händer när han är på studiebesök i New York är bara för mycket! Plötsligt förvandlas hans elaka mattelärare till ett monster, ett riktigt monster som inte vill annat än att ta livet av honom. Bokstavligen.

Snart börjar andra oförklarliga saker hända Percy, och sanningen om hans far kryper fram - Percy är född till hjälte!



Hm. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här. Jag tror att jag får försöka sluta ha så höga förväntningar om böcker, det är bara sorgligt när man blir besviken, som i det här fallet. Eller nja, så stor besvikelse var det kanske inte, men det var inte så bra som jag hade hoppats på heller. Tyvärr. För av någon anledning ville jag tycka mycket om den här boken. Kanske för att jag har hört så mycket gott om den tidigare? 

Det märks att den är skriven för yngre och egentligen stör jag väl mig inte så värst mycket på det, men det blir så stor kontrast gentemot det jag brukar läsa så det känns nästan lite konstigt. Högt tempo var det i alla fall och det gillar jag. Många skratt blev det också, såna där spontana skratt när allt som händer blir så vrickat och dumt att det blir roligt. 

Percy är en härlig karaktär, men han är rätt förvirrande. Ibland är han rätt korkad och missuppfattar eller feltolkar saker eller försöker lista ut det som händer i en ganska långsam takt, bara för att i nästa stund bli supersmart och vet precis hur allt ligger till. Det är i de där stunderna, när han plötsligt blir smart, som jag tappar förtroendet för honom lite. För genast är det som om han blir tjugo år äldre och det känns bara fel. Lite svårt att förklara, men när man läser märks det hyfsat tydligt tycker jag.

Det var inte meningen att det skulle bli en så negativ recension av den här boken, för jag tyckte ju ändå om den. Den var rätt mysig. Lite spännande. Charmig. Men det var lite för många saker som jag störde mig på som gör att jag därför inte kan hylla den på det sätt jag egentligen hade velat. Tyvärr.

//Agnes

Of Poseidon

Titel: Of Poseidon
Författare: Anna Banks
Serie: Of Poseidon #1
Betyg: 4/5

Galen is the prince of the Syrena, sent to land to find a girl he's heard can communicate with fish. Emma is on vacation at the beach. When she runs into Galen — literally, ouch! — both teens sense a connection. But it will take several encounters, including a deadly one with a shark, for Galen to be convinced of Emma's gifts. Now, if he can only convince Emma that she holds the key to his kingdom . . .

Told from both Emma and Galen's points of view, here is a fish-out-of-water story that sparkles with intrigue, humor, and waves of romance.

Måste varna för en liiiten risk för spoilers...

Well, det här var inte alls vad jag hade väntat mig. Inte för att jag egentligen vet vad jag hade väntat mig - tror inte ens jag läste baksidetexten innan jag köpte boken, eftersom jag helt enkelt blev så galet förälskad i omslaget att det helt enkelt kvittade vad boken skulle handla om. Hur som helst, blev jag upprepade gånger ganska överraskad när jag läste Of Poseidon.

För det första hade jag inte väntat mig att boken skulle handla om sjöjungfrur - och jag vet, så här i efterhand känner jag mig ganska dum som inte tänkte på det när omslaget uppenbarligen skriker att det är så - även om de i boken kallar det för Syrena. Tycker dock att författaren lyckas få fram en bra bild av dem och hur delar av deras liv ser ut, även om mycket fortfarande är ett mysterium. Men de kändes faktiskt ganska trovärdiga och eftersom jag alltid har älskat havet och tidigare historier om sjöjungfrur (Den lilla sjöjungfrun är helt klart en av mina favoritfilmer från när jag var liten!) så blev detta genast en bok som jag gillade när jag insåg att det var precis det den skulle handla om.

För det andra blev jag väldigt chockad av den mycket oväntade och brutala hajattacken - på vem säger jag inte - i början av boken. Hade verkligen inte väntat mig den kan jag lova. Vilket, trots att det var hemskt!, var en del av boken jag verkligen gillade, konstigt nog. Lite förvånad och kanske besviken blev jag däremot när berättarjaget Emma verkade ha väldigt lätt för att "glömma bort" att sörja sin förlorade jag-säger-inte-vem. Ett litet minus där, faktiskt.

En annan sak som jag tyckte mycket om var att även om det fanns ett berättarjag, Emma, så fick man ändå följa allt ur Galens perspektiv, vilket gjorde att man fick en lite bättre inblick i hela Syrena-världen, som jag verkligen älskade. Två scener som jag speciellt fastnade för var när de besökte Titanic på havets botten och när de simmade omkring i Atlantis. Åh, vad jag önskar att jag kunde gjort detsamma!

I det stora hela var detta en riktigt mysig bok och jag gillade verkligen hur relationen mellan Emma och Galen byggs upp. Mycket humor från båda sidorna och jag kunde inte låta bli att skratta högt åt många saker de sa eller tänkte. Fast jag måste erkänna att de båda var väldigt tröga ibland med att uppfatta varandras "signaler", om man säger så. Men det var lagom högt tempo och fina miljöbeskrivningar och som sagt, en del överraskningar jag inte väntat mig. Helt klart perfekt sommarläsning!

//Agnes