Ink

Titel: Ink
Författare: Amanda Sun
Serie: Paper Gods, #1
Antal sidor: 352
Förlag: Harlequin
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Harlequin | Adlibris | Bokus

På grund av en familjetragedi tvingas Katie Greene lämna allt som är välbekant och flytta över halva jordklotet. Hos sin moster i den japanska staden Shizuoka känner hon sig vilse av flera anledningar - hon kan inte språket, kan knappt hålla i ett par ätpinnar och lyckas aldrig komma ihåg att ta av sig skorna inomhus.

När Katie träffar tystlåtne Tomohiro, skolans stjärna i nationalsporten kendo, blir hon både fascinerad och lite rädd. Det känns som hans tuffa fasad är ett försök att hålla henne på avstånd, för när de är nära varandra händer de mest oförklarliga saker. Pennor exploderar och bläck börjar droppa. Och om det inte är så att Katie hallucinerar, så får teckningar liv.

På något sätt har Tomo en koppling till Kami, de mäktiga gudar som en gång styrde i Japan. Och i takt med att Tomo och Katie kommer varandra närmare blir saker och ting allt svårare att kontrollera. Fel sorts människor börjar ställa frågor – och om de får veta sanningen kommer ingen längre att gå säker.

Japan har för mig alltid varit ett spännande och lite småmystiskt land med sin intressanta kultur och historia. Att placera just den här berättelsen i Japan var ett genidrag av författaren, för det är just att den utspelar sig i Japan som gör att den sticker ut ur mängden. 

Huvudpersonen Katie har vid bokens början precis flyttat till sin moster i Shizuoka och allt är nytt och jobbigt och konstigt. Språket är svårt, sederna obegripliga och hon vill inget annat än att åka hem igen. Att låta läsaren följa med en person som precis flyttat till ett nytt land är också lite av ett genidrag. Som läsare får man nämligen upptäcka landet i samma takt som Katie och jag kan känna igen mig på ett helt annat sätt då. Det blir mer realistiskt. Jag älskar dessutom att Sun gärna blandar in japanska ord lite här och var eftersom det bidrar till känslan av att man upptäcker landet tillsammans med Katie. Vi befinner oss på samma plan. Allt är precis lika obegripligt och jag känner mig precis lika vilsen som Katie.

Historien är en aning långsam i början, men så fort mytologin och ”pappersmagin” blandas in går det från trist till väldigt spännande. Det höga tempot håller sedan i sig resten av boken och jag har hela tiden känslan av att jag vill veta mer. Mycket mer. Mytologin och magin är utan tvekan det mest intressanta med historien och jag hade önskat att de kunde ha fått lite mer plats och att förklaringarna hade  varit fler. Det känns nämligen som att det bara skrapas lite på ytan. I och för sig är det här bara första boken i en trilogi, men jag tror ändå att man hade kunnat utveckla de två aspekterna en aning om inte ett visst kärleksdrama fått ta den största platsen. 

Kärleksdramat är den del av boken som jag önskar att Sun hade slopat helt, eller i alla fall minskat ner betydligt, eftersom den förstör en annars väldigt intressant och spännande berättelse. Det finns så mycket potential, men precis som många andra trillar Sun i insta-love fällan. Jag hade inga problem med insta-love de första gångerna jag läste om det, men såhär ett par hundra insta-love berättelser senare är jag mer än trött på det. Det finns fortfarande författare som lyckas få mig att tycka att insta-love är okej, till och med bra, men de är verkligen få. Jag vill ha mer djup i kärlekshistorierna och att relationen ska få utvecklas under en längre tid. Sun försöker gömma insta-loven bakom någon slags ”vi hatar varandra”-fasad i början, men den är så genomskinlig att den om möjligt gör mig ännu mer irriterad. Ska man dölja något får man göra det på rätt sätt, annars blir det bara löjligt.  

Karaktärerna är, tillsammans med insta-loven, det som drar ner mitt betyg. Det känns väldigt sorgligt eftersom jag verkligen älskar grundhistorien, mytologin och magin, men tyvärr blir det i princip omöjligt för mig att uppskatta en bok fullt ut om jag inte fastnar för karaktärerna. Och det gjorde jag inte här. För det första tycker jag aldrig att man får någon känsla för hur gamla karaktärerna är. Ibland beter de sig som om de är i högstadieålder, men sedan helt plötsligt känns det som att man har hamnat på lågstadiet. Att inte kunna koppla ihop beteende och ålder stjälper tyvärr trovärdigheten och det blir omöjligt att relatera. För det andra känns karaktärerna både avlägsna och en aning tråkiga. Det känns som om jag har läst om dem tidigare, i någon annan bok. Det blir för stereotypt, och även om jag uppskattar en del drag hos karaktärerna räcker det inte för att få mig intresserad av deras berättelser. Jag läser för att få veta mer om pappersmagin och mytologin, inte för att få veta hur det går för karaktärerna. 

För att sammanfatta: Jag älskar konceptet bakom boken, samt inslagen av mytologi och pappersmagi. Det är verkligen superspännande och intressant. Jag älskar också att boken utspelar sig i Japan och jag tycker att Sun lyckats väldigt bra med att ge känslan av att man själv är där och upptäcker landet för första gången. Tyvärr förstör inta-loven och det stereotypa kärleksdramat historien en aning och eftersom jag heller aldrig fastnar för karaktärerna har jag svårt att njuta av det som jag faktiskt tycker om med boken fullt ut. Trots de bleka karaktärerna och inta-loven tror jag ändå att jag kommer att vilja fortsätta att läsa serien, just på grund av att mytologin är så spännande. Håller tummarna för att den får större plats i uppföljaren! 

//Frida