Röd drottning

Titel: Röd drottning (eng. Red Queen) 
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen, #1
Antal sidor: 379
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Modernista för recensionsexemplaret! 

I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön - utan efter blod. De Silverblodiga, supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga Röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare. 

Mare Barrow är en av de Röda. Hon hankar sig fram som ficktjuv i en fattig by, tills en ödets nyck kastar henne inför Silverdomstolen. Framför kungen, prinsarna och adeln visar det sig plötsligt att även hon har en övernaturlig förmåga, trots sitt röda blod. Något som hotar att underminera hela grunden för de Silverblodigas makt. För att hålla saken hemlig trolovar kungen Mare med en av sina söner och tvingar henne att spela rollen som försvunnen Silverprinsessa.
Mare dras allt längre in i de Silverblodigas värld. Hon får det på flera sätt bättre än någonsin, men väljer att riskera allt genom att hjälpa Röda Gardet, ett växande uppror bland de Röda - samtidigt som hjärtat drar henne i en omöjlig riktning.
Ett enda felsteg kan leda till döden. I de Silverblodigas värld spelar alla ett spel, ingen går att lita på, och förräderiet är det enda man kan räkna med.

Röd drottning har fått otroligt mycket hype överallt i bokvärlden, men kanske speciellt inom booktube. Detta gjorde mig såklart väldigt nyfiken, men också lite rädd. Jag har ju sett böcker falla på grund av alldeles för mycket hype flera gånger om och det finns ju knappt något tråkigare än när en bokupplevelse förstörs på grund av att förväntningarna var för höga. Till min stora glädje var så inte fallet med Röd drottning. Redan efter ett par sidor kände jag att det skulle bli en ny favorit och jag njöt av varenda sida. För ett par timmar förlorade jag mig helt i Mare Barrows värld och jag ville aldrig lämna. 

Ibland tar det ett tag att komma in i en bok, att få en känsla för världen och karaktärerna, men Röd drottning har verkligen en stark öppning. Jag kastas in i berättelsen, men känner aldrig att jag måste ta mig över den där jobbiga tröskeln för att uppskatta boken, utan känner mig som hemma nästan direkt. Kanske beror det på att Röd drottning känns som en härlig liten mix av några av mina favoritböcker i samma genre, speciellt Hunger Games och Divergent. Att boken har så tydliga likheter med andra kända böcker kan såklart lätt bli till en nackdel eftersom vi redan har fått den där historien och vill ha något annat - något nytt och originellt. Men i det här fallet tycker i alla fall jag att det inte alls gör något att det finns starka likheter, snarare tvärtom. Jag tycker om den där känslan av att vara hemma. Att veta vad det är för typ av historia som väntar. Och att redan från börja kunna känna att det här är precis det om jag vill läsa. Jag måste också säga att Röd drottning trots sina likheter med andra böcker bjuder på många oväntade vändningar och att historien är i sig är en helt annan. Det är spännande, underhållande och alldeles omöjligt att lägga ifrån sig! 

Det finns många intressanta och fascinerande karaktärer i Röd drottning och jag älskar att ingen är helt god eller helt ond. Alla består av gråskalor och det går verkligen inte att lita på någon. Extremt frustrerande på sina ställen och man får ont i magen av att tänka på hur allt verkligen hänger på den sköraste av trådar och att minsta lilla rörelse kan få allt att rasa samman. Spelpjäserna i maktspelet som pågår i Mare Barrows bräckliga värld är opålitliga i kubik och vänner sticker knivar i ryggen på varandra på löpande band. Allt är så osäkert, så skört. Jag sitter som på nålar och bara väntar på att allt ska explodera. 

Jag tycker mycket om Mares berättarröst och jag tycker lite extra mycket om hur långt ifrån perfekt hon är. Hon begår misstag efter misstag, fattar galna och ogenomtänkta beslut och är alldeles för naiv för sitt eget bästa. Och jag älskar henne för allt det där. Det känns så äkta på något vis. Medan jag sitter där och läser tänker jag att jag säkert hade agerat på ett liknande sätt själv. Det är inte alltid så lätt att fatta de där perfekta och väl genomtänkta besluten och lära sig av sina misstag när en kastas in i en helt ny värld, speciellt en värld som ser ut som den som Mare Barrow kastas in i. Jag tycker att hon är väldigt stark som orkar fortsätta trots att hela världen verkar vara emot henne, att hon vågar sätta ner foten och ifrågasätta, trots att det mycket väl kan leda till hennes död. Jag beundrar henne för att hon aldrig ger upp och för att hon vågar följa sitt hjärta i en en värld där ingen annan vågar göra det. 

Som många andra YA-böcker innehåller Röd drottning en kärlekstriangel. Uttjatat och trist, jag vet, men det här är faktiskt ett utmärkt exempel på en kärlekstriangel som faktiskt fungerar. Hur underbart!? Det känns aldrig konstigt, snarare väldigt, väldigt logiskt att det skulle bli just en kärlekstriangel och det är så himla uppfriskande. Jag är mer än trött på konstlade kärlekstrianglar som är där "bara för att" och tar med öppna armar emot en som faktiskt känns autentisk och helt rätt för historien. Tack Victora Aveyard för att du visar att kärlekstrianglar inte alltid behöver vara skräp! De kan faktiskt vara väldigt bra om de görs på rätt sätt. 

Med mind-blowing intrig, nagelbitande spänning och fängslande karaktärer fångar Röd drottning in läsaren i en en magisk fantasy-dystopisk värld där maktspel tas till en helt ny nivå och där det inte går att att lita på någon. Jag älskar verkligen det här och gråter floder över att det fortfarande är flera månader tills jag kan återvända till Mare Barrows värld och se vart historien ska ta vägen härnäst. Om ni inte redan gjort det - läs, läs, läs! 

Favoritcitat

//Frida

Reached

Titel: Reached
Författare: Ally Condie
Serie: Matched, #3
Antal sidor: 512
Förlag: Penguin
Utgivningsår: 2012

After leaving Society to desperately seek The Rising, and each other, Cassia and Ky have found what they were looking for, but at the cost of losing each other yet again. Cassia is assigned undercover in Central city, Ky outside the borders, an airship pilot with Indie. Xander is a medic, with a secret. All too soon, everything shifts again.







Reached är den avslutande delen i den dystopiska Matched-trilogin och eftersom jag läste de två första böckerna för ett par år sedan, kan jag inte påstå att varenda liten detalj av de tidigare böckerna satt inpräntat i minnet när jag började läsa. Däremot kom jag ihåg att jag tyckte om båda böckerna väldigt mycket och förväntningarna var på grund av det ganska höga. Den sista boken i en serie ska vara sprängfylld med det bästa av det bästa och ge en känslan av att man absolut inte vill att äventyret ska ta slut, samtidigt som man knappt kan sitta still på grund av att man bara måste veta hur det ska sluta. Tyvärr lyckades Reached varken leva upp till mina förväntningar eller ge mig den där ”sista boken”-känslan. 

Hela boken är som en enda lång startsträcka och det där storslagna slutet som man tror ska komma, kommer aldrig. Det händer verkligen ingenting. Eller jo, visst händer det något, men känslan man får är att det inte händer någonting över huvud taget. Historien står och trampar. Det går varken framåt eller bakåt, eller åt sidorna. Det gör mig så frustrerad, för jag hade verkligen väntat mig något storslaget. De två tidigare böckerna hade byggt upp för det, men stället blir det världens fall och jag önskar nästan att jag inte hade läst sista boken alls. 

Jag tycker fortfarande om huvudpersonerna vid bokens början, men ju längre in i boken jag kommer desto mer tappar jag bandet till dem. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men mot slutet är de som tre helt nya karaktärer. Nya i negativ mening. Jag känner inte alls igen dem och karaktärsutvecklingen från de tidigare böckerna är som bortblåst. Jag sitter som ett stort frågetecken boken igenom och skriker inombords - vad hände!? Vart har mina älskade karaktärer tagit vägen? 

Språket vet jag var något som jag älskade med de första böckerna. Det var så poetiskt och fint. Och jag älskade hur språk, skrivande och poesi, eller kreativitet i allmänhet egentligen, spelade en så stor roll i själva boken. Kanske har jag ändrat smak sedan dess, men jag upplevde språket i tredje boken som väldigt annorlunda. Det saknade flyt och kändes för poetiskt. För fint. För tillgjort. För perfekt. 

Som ni säkert förstår av recensionen var Reached ingen positiv läsupplevelse och det finns ingen som är mer ledsen över det än jag själv. Jag ville ha ett perfekt avslut på serien, men jag fick totala motsatsen. Det är så otroligt trist när serier inte lyckas leverera ända till slutet. Man har redan byggt upp så höga förväntningar och kärleken till tidigare böcker gör att fallet blir tusen gånger jobbigare. Jag vill såhär i slutet av min recension ändå påpeka att de två första böckerna fortfarande är väldigt bra, i min mening, och därför tycker jag att serien i sin helhet ändå får ett högt betyg trots att sista boken inte levererade. 

Favoritcitat

“You cannot change your journey if you are unwilling to move at all.” 

//Frida

Allegiant

Titel: Allegiant
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent, #3
Antal sidor: 526
Förlag: Katherine Tegen Books
Utgivningsår: 2013

OBS! Sista delen i en serie vilket innebär spoilers i beskrivningen. 

The faction-based society that Tris Prior once believed in is shattered—fractured by violence and power struggles and scarred by loss and betrayal. So when offered a chance to explore the world past the limits she’s known, Tris is ready. Perhaps beyond the fence, she and Tobias will find a simple new life together, free from complicated lies, tangled loyalties, and painful memories.

But Tris’s new reality is even more alarming than the one she left behind. Old discoveries are quickly rendered meaningless. Explosive new truths change the hearts of those she loves. And once again, Tris must battle to comprehend the complexities of human nature—and of herself—while facing impossible choices about courage, allegiance, sacrifice, and love.

Told from a riveting dual perspective, Allegiant, by #1 New York Times best-selling author Veronica Roth, brings the Divergent series to a powerful conclusion while revealing the secrets of the dystopian world that has captivated millions of readers in Divergent and Insurgent. 

Allegiant var det boksläpp som jag längtade allra mest till förra året, men efter att nästan direkt ha blivit spoilad om slutet kände jag plötsligt inte alls för att läsa den längre. Vad var meningen att läsa när jag redan visste hur allt slutade? Tiden gick och boken stod och samlade damm, men i maj det här året kände jag att jag faktiskt ville läsa den ändå. De andra två böckerna är trots allt två av mina absoluta favoriter, någonsin, så det kändes inte rätt att inte ens ge sista boken en chans. Även om jag kände till slutet visste jag inte vad som ledde dit, eller vad som skulle hända de andra femhundra sidorna. Och jag är så otroligt glad över att jag läste den, för även om den här sista delen inte riktigt är lika fantastisk som de andra två, så är den inte långt ifrån. Jag älskar den, och hela serien, något otroligt och vetskapen om att det inte kommer att komma fler böcker om Tris och de andra krossar mitt hjärta en aning.

Det som jag tycker allra mest om med de här böckerna är den ständiga spänningen, världen och framförallt karaktärerna. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag tycker om dem. Allihop. Det är faktiskt dem som jag kommer att sakna mest. Roth är nämligen väldigt duktig på att skapa realistiska, komplexa karaktärer med intressanta historier. Relationer, alltifrån vänskaps- och kärleksrelationer till fiendskap, är hon också väldigt duktig på. Det är nog bara Roth som har fått mig att gråta när en karaktär, som jag egentligen inte alls tycker om, dött. Då är man bra på att skapa karaktärer, minsann! 

Spänningen som brukar klistra fast mig vid boken tills sista sidan är vänd tycker jag tyvärr inte riktigt infinner sig i Allegiant och det är framförallt det som sänker betyget en aning. Jag saknar det där "ah-det-är-så-spännande-att-jag-dör" som finns i både Divergent och Insurgent. Fokus ligger mer på att ge förklaringar och svar på alla frågor. Det är inte förrän den senare halvan av boken som det blir spännande. Annars är tempot ganska långsamt. Men samtidigt som jag saknar spänningen, tycker jag om den långsammare takten med fokus på karaktärsutveckling, relationer och förklaringar. Det är trots allt sista boken och det hade varit trist om man inte fick några svar.

Till skillnad från Divergent och Insurgent, är Allegiant berättad ur både Tris och Fours PoV. Jag såg väldigt mycket fram emot de olika berättarperspektiven efter att ha läst första novellen om Four, men jag måste säga att jag blev lite besviken. I novellen har Four en väldigt egen röst, men i Allegiant har jag ibland svårt att skilja på hans och Tris kapitel. De är alltför ofta alldeles för lika och det känns inte trovärdigt. Jag hade velat ha mer av den Four som fanns i novellen och inte den Four som slängdes in i Allegiant. Jag tycker att idén med olika berättarperspektiv är bra, men tyvärr är inte genomförandet så bra som jag hoppats på. För min del hade jag gärna behållit Tris som ensam berättare serien igenom.

Slutet har varit väldigt omtalat och det verkar som att man antingen hatar det eller älskar det. Jag hör nog till dem som tycker om avslutningen. Visst gick jag i tusen bitar, grät floder och allt det där, men jag tycker fortfarande att det är en värdig avslutning. Jag kan faktiskt tycka att det var de sista tvåhundra sidorna, samt den stora avslutningen, som fick boken att gå från bara bra till fantastiskt. Det behövdes något stort och oväntat, och det lyckades Roth galant med. 

Sammanfattat skulle jag vilja säga att Allegiant är en värdig avslutning på en fantastik serie. Jag kommer att sakna världen och karaktärerna så galet mycket, men jag känner ändå att jag fått ett riktigt avslut och jag kan alltid återvända för att uppleva allt igen. Något som jag med största sannolikhet kommer att göra. 

Favoritcitat

"We can be mended. We mend each other.”

// Frida

Pandemonium

Titel: Pandemonium
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #2
Antal sidor: 375
Förlag: HarperTeen
Utgivningsår: 2012

I’m pushing aside 
the memory of my nightmare, 
pushing aside thoughts of Alex, 
pushing aside thoughts of Hana 
and my old school, 
push, 
push, 
push, 
like Raven taught me to do.
The old life is dead.
But the old Lena is dead too.
I buried her.
I left her beyond a fence,

behind a wall of smoke and flame.


Jag blev helt såld på första boken, Delirium, och jag har verkligen sett fram emot att läsa fortsättningen. Tack och lov blev jag inte besviken! Tvärtom så tycker jag nästan den här boken var bättre än första. Det händer betydligt mer och jag hade så otroligt svårt för att sitta still när jag läste.

Jag älskar hur Lena utvecklas i den här boken. I Delirium var hon väldigt osäker på allting och hon hade svårt att veta vem och vad hon kunde lita på. Vilket faktiskt är helt förståeligt, med tanke på att hela hennes liv och tro hastigt och plötsligt vänds helt upp och ner. I den här boken har hon inget annat val än att tuffa till sig. Allt handlar om överlevnad och hon inser att det faktiskt inte går att lita på någon. Om hon ska överleva måste hon lita på sina instinkter och framför allt sitt hjärta.

En annan sak jag tycker väldigt mycket om är att var annat kapitel handlar om hur hon ensam och svag kom till The Wilds, hur hon träffar Raven, Tack, Hunter och de andra i den lilla gruppen som välkomnar henne och lär henne att överleva i en värld som hellre ser henne död och begraven, och var annat kapitel utspelar sig i nutid, där en starkare Lena återvänder till ett liv innanför murarna, nu med ett uppdrag och en helt ny identitet. 

Om jag tvunget ska klaga på något så får det vara det allra sista som händer i slutet. Inte för att det på något sätt var dåligt, utan för att det var ganska väntat. Tyvärr kunde jag snabbt räkna ut vad som skulle hända och allt blev bekräftat på sista sidan. Jag är dock glad att det blev så och även om det inte var så överraskande så var det absolut tvunget och bidrog till en enormt frustrerande cliffhanger som gör att jag bara vill kasta mig över tredje boken på en gång! 

//Agnes

Legend

Titel: Legend
Författare: Marie Lu
Serie: Legend, #1
Antal sidor: 295
Förlag: Razorbill 
Utgivningsår: 2011

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus 

He is Day, the boy who walks in the light.
She is June, teh girl who seeks her brother's killer. 
On the run and undercover, they meet by chance.
Irresistibly drawn together, neither knows the other's past.
But Day murdered June's brother and she has sworn to avenge his death... 

Jag hade väldigt höga förhoppningar på den här boken eftersom alla verkar älska den, men tyvärr tyckte jag inte att den var mer än okej. Knappt okej faktiskt. Så bered er på en ganska negativ recension. 

För det första fastnade jag inte alls för huvudkaraktärerna June och Day. Speciellt inte June. Hon är en otroligt bortskämd och gnällig karaktär som lever i en förgylld liten bubbla. Jag kan väl inte vara den enda som blev galen på hur hon såg på och betedde sig mot den mindre lyckligt lottade befolkningen? Kan man ens vara så omedveten om världen runtomkring sig? Visst förändras hon lite under bokens gång, men det är då väldigt lite. En annan sak som jag irriterar mig på är hur hon beskrivs som världens underbarn, men trots sin superhjärna lyckas hon inte lista ut vad som pågår runtomkring henne snabbare. Det kanske bara var jag, men var det inte ganska så uppenbart? 

Day hade jag inte lika stora problem med, men både han och June är alldeles för endimensionella för min smak. Det finns inget djup i varken karaktärerna eller deras historia och jag lär inte känna dem överhuvudtaget. Jag som brukar gråta ögonen ur mig när karaktärer och deras närmsta råkar ut för hemskheter kände mig som en känslokall robot. Jag kände absolut ingenting och det förstör verkligen läsupplevelsen. 

Jag brukar inte ha problem med att karaktärer beskrivs som underbarn, har fantastiska förmågor, är supersnygga och utför stordåd efter stordåd. Man är van vid det vid det här laget och därför blev jag väldigt förvånad över hur mycket jag irriterade mig på hur både June och Day beskrivs som superintelligenta, "drop-dead gorgeous" och nästintill oövervinnerliga. Det kanske blev lite väl mycket på en gång och jag kunde helt enkelt inte ta det på allvar. Det kändes för bra för att vara sant. Jag vill att mina karaktärer ska ha i alla fall några brister. Hur kan det annars bli intressant eller verkligt? 

Som ni förstår är karaktärerna mitt största problem med boken och faktiskt så är även den andra punkten kopplad till just karaktärerna. Legend är berättad ur både June och Day's PoV och deras kapitel är skrivna i olika fonter. Först tyckte jag att det bara var en kul grej, men ju mer jag läste desto mer tänkte jag att man valt olika fonter för att underlätta för läsaren. June och Day's berättarröster är nämligen slående lika. Hade det inte varit för att de har lite olika bakgrund kunde de varit en och samma person. Så lika är de. 

Vad gäller världsuppbyggnaden och intrigen är jag inte riktigt lika negativ, men jag är inte nöjd heller. För det första finns det alldeles för många obesvarade frågor kring världen. Detta kommer helt säkert att utvecklas i kommande böcker, men jag tycker ändå att man kunde fått lite fler förklaringar. För det andra följer Legend precis samma gamla mönster som alla andra dystopier där ute, vilket gör det hela otroligt förutsägbart. Jag listade ut allt långt före karaktärerna och slutet var ingen överraskning direkt. 

Som ni förstår av recensionen är Legend inte direkt den bästa bok jag läst i år, men trots allt jag klagat på fortsatte jag ju ändå att läsa så någonting måste där ju varit som jag gillade. Dessutom tycker jag att boken tar sig mot slutet och jag kommer att fortsätta att läsa serien. Har hört att andra boken ska vara bättre och jag hoppas på det för där finns potential. Det gör det verkligen. Om karaktärerna och världen fördjupas och Lu vågar lämna dystopimallen kan jag tänka mig att det kan bli riktigt bra. 

Sammanfattat kan jag säga att Legend inte alls var vad jag hade förväntat mig. Karaktärerna föll mig inte i smaken, världsuppbyggnaden var blek och intrigen var för förutsägbar för att hålla mitt intresse vid liv hela boken igenom. Men, jag vill påpeka att många har älskat den här boken så om du hade tänkt läsa den innan du läste den här recensionen tycker jag att du ska ge den en chans ändå. Speciellt om du inte läst så många dystopier tidigare. 

//Frida

Insurgent

Titel: Insurgent
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent, #2
Antal sidor: 525
Förlag: Katherine Tegen Books
Utgivningsår: 2012

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus | Bokii

OBS! Jag har försökt att undvika spoilers i recensionen, men skulle ändå rekommendera att ni har läst Divergent innan ni läser den här recensionen. 

One choice can transform you, or destroy you.

Every choice has consequences, and as unrest surges in the factions all around her, Tris Prior must continue trying to save those she loves, and herself, while grappling with haunting questions of grief and forgiveness, identity and loyalty, politics and love.

Jag läste Divergent förra året och totalälskade den. Karaktärerna, världen, spänningen - precis allt var i min smak. Boken fick en speciell plats i mitt hjärta och jag var därför superrädd för att Insurgent inte skulle leva upp till mina skyhöga förväntningar. Att jag dessutom såg en hel del negativa recensioner gjorde inte saken bättre. Insurgent blev därför stående, bortglömd, i bokhyllan i över ett år och det var inte förrän sista bokens releasedatum närmade sig med stormsteg som jag började snegla på Insurgent igen. En vecka innan Allegiants release tog jag mod till mig och började läsa.. Och jag gillade det! Väldigt mycket till och med! 

Allt det där som jag älskade med Divergent fanns kvar, uppgraderat en aning, och jag hade inte alls behövt vara orolig. Istället för en typisk händelselös mellanbok fick jag en minst lika spännande historia. Det enda jag saknade var "ah-jag-kan-inte-sluta-läsa"-känslan som genomsyrade hela Divergent, men som inte infann sig förrän mot slutet av Insurgent. Annars är jag helnöjd! 

Insurgent börjar precis där Divergent slutade och det är något som jag gillar skarpt. Så skönt att slippa ett långt hopp - här får vi vara med precis hela tiden! Tempot är dessutom högt genom hela boken vilket gör att sidorna flyger förbi i en rasande fart. Det händer saker precis hela tiden och dessutom innehåller boken en hel massa oväntade tvister. Älskar när man inte vet vart historien är på väg eller var man har vissa karaktärer.

Det som jag uppskattar allra mest med boken är hur karaktärerna, framförallt de som vi stött på tidigare, förändras och ständigt förvånar en. Framförallt gillar jag Tris karaktärsutveckling. Jag har hört många som klagat på att hon förändrats till det sämre, men det håller jag inte alls med om. Hon har var med om minst sagt hemska upplevelser i Divergent och det vore konstigt om det inte alls påverkade hur hon är nu. Jag tycker om hur hon kämpar med det förflutna samtidigt som hon måste ta del av det som händer runtomkring henne i nutid. 

Relationen mellan Tris och Four har också varit ett hett samtalsämne, men även här måste jag säga att jag inte alls håller med de som inte tycker om hur deras relation utvecklats. Jag hatar när allt är sockervaddssött och tycker att det känns som en väldigt naturlig utveckling att de stöter på en en del problem i sin relation. Inte minst på grund av allt som händer runtomkring dem och alla jobbiga val som de ställs inför. 

Divergent hade stundtals en ganska mörk och rå ton och i Insurgent har dessa toner trappats upp ganska så rejält. Jag blev faktiskt riktigt förvånad över en del händelser, men på ett bra sätt. Den mörka och råa tonen är något som jag verkligen uppskattar med de här böckerna. Det känns så äkta då på något vis. Mer verklighetstroget. 

Sammanfattat kan jag väl säga att Insurgent var precis så bra som jag hade önskat att den skulle vara. Om inte ännu lite bättre. Nu älskar jag serien läskigt mycket och vet inte riktigt hur jag ska klara av att läsa den avslutande delen. Jag vill ju inte att det ska ta slut så fort. Samtidigt är jag galet nyfiken på vad som ska hända. 

Favoritcitat

Insurgent kryllar av minnesvärda citat: 

“We both have war inside us. Sometimes it keeps us alive. Sometimes it threatens to destroy us.”

“People, I have discovered, are layers and layers of secrets. You believe you know them, that you understand them, but their motives are always hidden from you, buried in their own hearts. You will never know them, but sometimes you decide to trust them.”

“It reminds me why I chose Dauntless in the first place: not because they are perfect, but because they are alive. Because they are free.” 

“I have done bad things. I can't take them back, and they are part of who I am. Most of the time, they seem like the only thing I am.” 

//Frida

Den nya människan

Titel: Den nya människan
Författare: Boel Bermann
Serie:  -
Antal sidor: 205
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgivningsår:  2013

Vad händer när barnen som föds inte är vanliga barn?

”Jag har dödat ett barn.

Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet.

Inombords skriker jag.

– Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?”

Året är 2014 och inga barn föds längre. Världen är i chock, lamslagen över vad som sker. Efter några år börjar kvinnorna plötsligt bli gravida igen, men de nya barnen är inte som barn brukade vara. De leker inte, de iakttar i stilla tysthet. Mot sin vilja blir Rakel involverad när hon råkar döda ett barn. Hon är en av de första som inser att den nya människan är ett hot mot mänsklighetens hela existens.

Fler och fler nya barn föds och de har en snabbare utvecklingstakt än vanliga människor. Efter en brutal incident på Rakels arbetsplats flyr hon. Flyr från ångest och sviken kärlek, söker tröst i tillfälliga förbindelser och berusning. Då händer det som inte får hända …

Den nya människan utspelar sig i en framtid som är både skrämmande och otroligt intressant. Helt plötsligt så föds det inga barn längre, vilket sätter världen i chock. Rätt som det är börjar det födas barn igen, så kallade ”nya människor”, men de beter sig inte alls som ”vanliga” barn. De uppträder passivt och kommunicerar med konstiga surrande ljud. Huvudpersonen Rakel blir direkt misstänksam mot de nya barnen och anar att det är något som väldigt, väldigt fel. Hon ser det som alla andra verkar missa.

Bermann har verkligen lyckats skapa en både realistisk och intressant framtid. Det känns aldrig överdrivet eller tillkrånglat. Det är otroligt spännande att följa hur världen förändras i och med de nya barnen, hur de behandlas, hur ”vanliga” människor reagerar och så vidare. För varje sida man läser vill man veta mer och sidorna flyger fram i ett rasande tempo. Den nya människan är verkligen helt omöjlig att lägga ifrån sig.

I normala fall brukar jag inte tycka om böcker med långa tidshopp, men det fungerade alldeles utmärkt i Den nya människan. Det hade antagligen blivit väldigt utdraget och mindre spännande om man skulle följt Rakel i ett mer sammanhängande tidsperspektiv. Jag tycker också mycket om att Bermann valt att blanda Rakels berättande med tidningsurklipp och rapporter. Det höll igång tempot och passade helt enkelt väldigt bra in i berättelsen. Speciellt tidningsurklippen.

Den nya människan innehåller inte bara en skrämmande framtidsbild utan tar också upp en hel rad viktiga frågeställningar. De nya människorna behandlas minst sagt på ett inhumant sätt och frågan är hur långt man får gå för att ”rädda sig själv”? Vad är rätt och vad är fel, när det finns hot om hela mänsklighetens existens? Jag blev själv lite rädd för hur lätt man drogs med i tänket att de nya barnen var något farligt och omänskligt. Det var först under bokens andra hälft som man började tänka till ordentligt och upptäckte hur fel och hemskt allting faktiskt var. Väldigt läskigt, men en otrolig bra tankeställare!

Jag tycker att Bermann har lyckats väldigt bra med att få hela händelseförloppet att kännas verkligt och äkta. Speciellt vanliga människors reaktioner på de nya människorna och de stora förändringar de innebär både för samhället och individer tycker jag känns realistiska. 

Som ni märker tycker jag mycket om Den nya människan men den tog slut alldeles för fort. Det kändes lite för abrupt. Jag ville fortsätta läsa om Rakel och de nya människorna. Slutet var väldigt öppet och jag är grymt nyfiken på vad som händer sedan.

Sammanfattat är Den nya människan en tempofylld, spännande dystopisk bladvändare som får en att tänka till och som presenterar en skrämmande, men framförallt, intressant framtid. Om du är trött på de gamla vanliga dystopierna som följer samma mönster och vill ha en ny, fräsch dystopi tycker jag definitivt att du ska ge den här en chans. Det är den helt klart värd. 

// Frida

Naturals

Titel: Naturals
Författare: Tiffany Truitt
Serie: The Lost Souls #2

Tess is finally safe from the reach of the Council, now that she is living in the Middlelands with the rebel Isolationists. With James having returned to Templeton, she easily falls back into her friendship with Henry, though her newfound knowledge of Robert’s chosen one status still stings. Even surrounded by people, Tess has never felt more alone. So she’s thrilled when James returns to the settlement, demanding to see Tess — until she finds out that it’s because her sister, Louisa, has been recruited into Tess’s old position at Templeton, and that the dangerously sadistic chosen one George has taken an interest in her.


Varning för spoiler!

Tyckte väldigt mycket om första boken i serien, Chosen Ones (recensionen hittar ni här), och var riktigt nyfiken på fortsättningen. Kan lugnt säga att jag tyckte den var minst lika bra. Blir så himla glad när jag ser omslaget också. Sjukt fint, precis som hos första boken. Nästan till och med snyggare.

Hur som helst. I slutet av förra boken lyckades Tess fly från Templeton och ta sig ut i det fria för att söka efter de så kallade Isolationists, som man skulle kunna beskriva som ett fritt folk som lever på det de själva skapar. De sår till exempel sina egna grödor, mjölkar sina kor osv. Men de är också rebeller. Går emot regeringen i allt de tycker. Enligt dem själva är resten av folket slavar åt regeringen, medan de själva är fria och gör vad de själva vill.

Det jag tyckte bäst om med den här boken var att de nästan uteslutande befann sig ute i naturen och "vildmarken". Man kände verkligen att de fick kämpa hela tiden, att inget var lika lätt längre för Tess, som när hon bodde på Templeton, även om hon hade det jobbigt där med. Glöm den sköna, mjuka sängen, de varma dagliga duscharna och rena kläder. Nu tvingas hon leva på helt andra villkor, där hon istället får sova i tält och duscha en gång i veckan. (Man vågar knappt tänka på hur alla luktar.) Hon är åtminstone fri och i säkerhet. Åtminstone är det var hon tror till en början. 

Allt eftersom tiden går på det nya lägret hos rebellerna, börjar Tess inse att saker egentligen inte alls är så olika från när hon bodde på Templeton. För även om rebellerna kallar sig fria och påstår att alla som bor i lägret får lov att bestämma över sig själva, så känner sig Tess minst lika fången och bunden till en massa strikta regler som förut. Och inte är de speciellt gästvänliga heller på det nya stället. När sedan en massa hemska meddelanden börjar dyka upp, direkt riktade mot Tess, blir allt mycket värre.

Som sagt tyckte jag väldigt mycket om boken och jag längtar tills tredje delen, Creators, kommer ut i början på nästa år. Tycker förresten mycket om omslaget till Creators också (som ni hittar här), även om det inte är riktigt lika fint som hos de tidigare två böckerna.

//Agnes

Fractured

Titel: Fractured
Författare: Teri Terry
Serie: Slated #2


 How do you know where to go when you don't remember where you came from?

Kyla's memory has been erased,
her personality wiped blank,
her memories lost for ever.

Or so she thought.

Kyla shouldn't be able to remember anything. But she can - and she's beginning to realise that there are a lot of dark secrets locked away in her memories. When a mysterious man from her past comes back into her life, she thinks she's on her way to finding the truth. But the more she learns about her history, the more confusing her future becomes...


Min recension på första boken Slated hittar ni här :)

Det var ett tag sen jag läste ut boken, så det är väl dags för en recension nu. Vet inte varför jag alltid har så svårt att skriva recensioner om böcker jag tycker så mycket om?
Det finns så otroligt mycket jag vill säga om den här boken, vet knappt var jag ska börja. Kommer inte på långa vägar få med allt jag tycker och tänker om den; recensionen skulle bli väldigt, väldigt lång... Men det viktigaste ska jag försöka få med. 

Efter att ha läst ut första boken, Slated, som var så sjukt bra, hade jag läskigt höga förväntningar på Fractured. Som tur är blev jag inte det minsta besviken. Tvärtom! Återigen gjorde jag mitt bästa för att dra ut på läsandet, för att få stanna kvar i boken lite, lite längre, men när något är så otroligt gripande är det svårt att låta bli att fortsätta läsa. Det gick bra ett tag i alla fall, tills jag helt enkelt var tvungen att få veta hur det skulle sluta. 

Precis som med Slated tycker jag riktigt mycket om att man inte har en aning om vad det är som ska hända härnäst eller vem det går att lita på. Man vet precis lika mycket som huvudkaraktären Kyla och får följa henne utan att egentligen kunna räkna ut något i förväg. Ju längre in i boken man kommer desto mer inser man hur sjukt fel och komplicerat samhället Kyla lever i har blivit och inte blir det bättre av att man inte vet vem som ljuger för henne eller vem som talar sanning. Och allt eftersom får hon fler och fler minnen tillbaka, vilket gör allt ännu mer krångligt.

Det enda jag egentligen har att klaga på är att en del av hennes minne kommer tillbaka lite väl fort i början (utan att avslöja för mycket så handlar det om en person). Det hade varit mer trovärdigt om det istället kom tillbaka lite mer bitvis. Men det också det enda jag tyckte var lite mindre bra. Annars kan jag inget annat än att älska boken. Bara tanken på att jag ska behöva vänta till nästa år innan tredje och sista boken, Shattered, släpps gör mig frustrerad. Det är alldeles för lång tid! 

Antar att den här recensionen inte sa speciellt mycket om boken egentligen, men jag vill inte avslöja för mycket om själva handlingen. Risken finns att jag spoilar er alldeles för mycket. Hoppas i alla fall att en del av er blir nyfikna.

//Agnes

Slated

Titel: Slated
Författare: Teri Terry
Serie: Slated #1

Kyla’s memory has been erased,
her personality wiped blank,
her memories lost for ever.

She’s been Slated.

The government claims she was a terrorist, and that they are giving her a second chance - as long as she plays by their rules. But echoes of the past whisper in Kyla’s mind. Someone is lying to her, and nothing is as it seems. Who can she trust in her search for the truth?

Varning för möjligtvis en liiiten spoiler^^ (Dock ganska obetydlig, om ni frågar mig)

Okej. Jag börjar väl från början.
Inför min hyfsat långa sjukhusvistelse ville jag ha med mig en bok som var lagom tjock och verkade bra. Av rena slumpen blev det denna. Har stått tillsammans med några andra utvalda böcker i mitt lilla glasskåp och har inte riktigt fått den uppmärksamhet som den förtjänat. Så här i efterhand undrar jag bara varför jag inte läste den direkt när jag fick hem den.

Det här var verkligen en sån bok som är helt omöjlig att lägga ifrån sig. Ju längre in i handlingen jag kom desto mer var jag tvungen att få veta. Samtidigt ville jag inte att boken skulle ta slut, ville inte lämna den värld och de karaktärer som jag fäst mig vid så mycket. Gjorde mitt bästa för att dra ut på läsande så mycket så möjligt, fick tvinga mig själv att sluta läsa och lägga boken ifrån mig... tills det inte gick mer och jag låg uppe halva natten och läste ut den^^

Handlingen; så väldigt olik något annat jag läst tidigare. Får kanske berätta lite vad det hela går ut på. Alla kriminella och folk som anses vara en fara för sig själv eller andra eller rent av samhället tas till fånga, får genomgå en slags rättegång och blir sedan Slated, som i stort sett är samma sak som att få hela sitt minne raderat. De blir som nyfödda. Får en ny chans. De hamnar hos nya familjer och får lära sig att tackla vardagen som en förhoppningsvis bättre människa. De får dessutom en typ av mätare på armen, Levos, som sjunker och stiger beroende på deras humör. Blir de arga eller upplever annan stark negativ känsla tappar de medvetandet när mätaren sjunkit för lågt.

Kyla, berättarjaget, som jag verkligen fastnade för, har blivit Slated, fått sitt minne raderat och hamnar hos en ny familj. Men hon inser snart att hon inte är som andra i samma sits. För till skillnad från dem, som tråkigt nog tror på det mesta de ser och hör, så har hon egna åsikter och tankar. Och hon minns. Saker från hennes tidigare liv bubblar bit för bit upp till ytan. Hon är annorlunda och folk börjar märka det. Och när människor i hennes närhet plötsligt försvinner börjar hon förstå att saker och ting inte är som de verkar. 

Alltså allvarligt talat, det här är en av de bästa böckerna jag har läst någonsin. Jag står fast vid att Divergent är den absolut bästa, men den här hamnar strax efter, tätt inpå, och det är något jag aldrig trodde jag skulle säga. Ville läsa om den direkt när jag läst ut den och först var jag alldeles förtvivlad när jag insåg att jag måste vänta på uppföljaren... Är verkligen så glad att jag läste den! Det är en så sjuk historia, så hemsk när man väl börjar förstå hur fel allt är, att den nästan blir lite obehaglig. Samtidigt älskar jag den, kanske just därför.

Oj, det här blev långt. Och innan jag avslutar måste jag påpeka att jag tycker omslaget är grymt fint! Jag hoppas att fler hittar den här underbara boken och tycker om den precis lika mycket som jag gjorde. Det skulle dock vara väldigt hemskt om jag nu gett er en massa för höga förhoppningar. Ni kanske inte alls gillar den. Aja, jag kan trots allt bara tala för mig själv och som sagt älskar jag den. Kanske har jag i alla fall gjort en del av er nyfikna, och det är ju alltid en bra början...

//Agnes

Divergent ♥

Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent, #1
Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret! 

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.

Jag hade redan läst Divergent två gånger på engelska när vi fick förfrågan om att få ett recensionsexemplar av den svenska översättningen, men eftersom både jag och Agnes var väldigt nyfikna på hur översättningen var, svarade vi såklart ja. Dessutom skadar det inte att läsa en så fantastiskt bra bok ännu en gång.

Jag kan börja med att säga att jag älskade boken precis lika mycket den här gången. Kanske ännu lite mer faktiskt. Det är en otroligt spännande värld som Roth har skapat och det är svårt att slita sig från boken när man väl har börjat läsa. Man älskar varje sekund och önskar att den aldrig ska ta slut.

Karaktärerna känns trovärdiga och om det är möjligt så tyckte jag om dem ännu mer såhär vid tredje omläsningen. De växte verkligen i mina ögon, trots att de är precis samma bok som jag läst tidigare. Det kan ju tyckas lite konstigt, men det var faktiskt så jag upplevde det. De är intressanta att följa och Roth har gjort ett utmärkt jobb vad gäller karaktärsutveckling. Särskilt när det gäller Tris. Jag tycker också om att man lär känna alla så bra, trots att det är ur Tris PoV man läser.

Nu till språket. Jag älskar sättet som Roth skriver på. Det är enkelt, men samtidigt väldigt träffsäkert och man i princip flyger över sidorna när man läser. Ni kanske förstår att jag därför var lite rädd när jag påbörjade läsningen av den svenska översättningen. Tänk om den magi jag kände när jag läste boken på engelska inte skulle finnas där längre, men jag kan glatt meddela att den visst fanns där. Jag tyckte att översättningen var riktigt bra. Visst blev falangnamnen lite konstiga först, eftersom man var vad vid de engelska, men det var nog det enda.

Så, jag kan inte säga mycket annat än att ni borde läsa Divergent om ni inte redan har gjort det och att ni verkligen missar något om ni inte gör det.

Om ni vill läsa min andra recension av boken hittar ni den här här.

// Frida

Chosen Ones

Titel: Chosen Ones
Författare: Tiffany Truitt
Serie: The Lost Souls #1


 Life is bleak but uncomplicated for sixteen-year-old Tess, living in a not-too-distant future where the government, faced with humanity's extinction, created the Chosen Ones, artificial beings who are extraordinarily beautiful, unbelievably strong, and unabashedly deadly.

When Tess begins work at Templeton, a Chosen Ones training facility, she meets James, and the attraction is immediate in its intensity, overwhelming in its danger. But there is more to Templeton than Tess ever knew. Can she stand against her oppressors, even if it means giving up the only happiness in her life?


Okej, första recensionen på tiotusen år. Får se hur det här går, känner mig lite ringrostig. 

Hur som helst. Hade superhöga förväntningar på den här boken av någon anledning. Tror det hade att göra med det galet fina omslaget. För som alla vet borde ju alla böcker med snygga omslag automatiskt vara bra, eller hur?^^ Kan faktiskt säga att jag, till skillnad från tidigare gånger, inte blev besviken. Den var kanske inte så otrolig som jag hade hoppats på, men ändå riktigt bra! 

På grund av alla krig som pågått oss människor emellan har regeringen skapat ett slags "supermänniskor", enbart män, som är otroligt vackra, starka och näst intill odödliga, som kallas Chosen Ones. Dessa ska skydda människorna i det krig som pågår mellan olika distrikt, eller vad man nu ska kalla det. Samtidigt har alla mänskliga kvinnor mist sin förmåga att föda barn på normalt sätt, då enda utgången är döden och människor i allmänhet har blivit mindre och mindre värda, fastän de själva inte inser detta. De ser snarare upp till alla Chosen Ones och tror att de är lösningen på alla problem. 

Två stycken som skiljer sig från mängden är Tess, människa, och James, Chosen One. Tycker mycket om båda två. Inga fantastiska karaktärer på något vis, men jag hade väldigt lätt för att relatera till dem. Främst gillar jag att de var två av de få som faktiskt började se genom det nya samhällets alla lögner. Kunde dock störa mig på en del saker och val Tess gjorde. Å andra sidan, var det precis det som gjorde boken spännande.

När jag läste kunde jag inte låta bli att tänka lite på Delirium av Lauren Oliver, som jag tyckte var grymt bra. Mest för att den var uppbyggd på lite samma sätt. I korta drag en dystopi där kärlek är något förbjudet och att gifta sig är en dödssynd. Blev såklart att jag satt och jämförde vissa delar, men egentligen var det inget jag störde mig på. Det fanns ändå så mycket som skiljde böckerna åt för att det skulle vara irriterande på något sätt. En skillnad var att huvudkaraktären i den här boken, Tess, redan tidigt i boken började protestera mot hur samhället såg ut, till skillnad från Lena i Delirium, som faktiskt trodde på alla lögner.

Har lite svårt för att sätta fingret på exakt vad det var som gjorde boken så bra, men det berodde rätt mycket på känslan jag fick när jag läste. Framför allt från miljöerna och det som hände "i bakgrunden", alltså allt man inte riktigt fick veta. Det var något skumt som rörde sig genom hela boken och jag tycker man förstod redan från början att det var något som inte stod rätt till. Det är lite det som gör mig så himla nyfiken på nästa del, Naturals, som kommer ut i april nästa år. Speciellt med tanke på hur den här boken slutade... Kan knappt vänta!

//Agnes

The Selection

Titel: The Selection
Författare: Kiera Cass
Serie: The Selection, #1

Review in English can be found here. 

For thirty-five girls, the Selection is the chance of a lifetime. The opportunity to escape the life laid out for them since birth. To be swept up in a world of glittering gowns and priceless jewels. To live in a palace and compete for the heart of gorgeous Prince Maxon.

But for America Singer, being Selected is a nightmare. It means turning her back on her secret love with Aspen, who is a caste below her. Leaving her home to enter a fierce competition for a crown she doesn't want. Living in a palace that is constantly threatened by violent rebel attacks.

Then America meets Prince Maxon. Gradually, she starts to question all the plans she's made for herself--and realizes that the life she's always dreamed of may not compare to a future she never imagined.

Vet inte om jag nämnt detta tidigare, men jag hade tänkt bojkotta den här boken på grund av ett bråk mellan författaren och en recensent, men jag är så otroligt glad att jag till slut bestämde mig för att köpa och läsa den ändå. Jag tyckte att beskrivningen lät som något jag verkligen skulle tycka om och jag fick rätt. Hade otroligt svårt att lägga ifrån mig boken, och gjorde det endast för att den inte skulle ta slut så fort. Var längesedan jag kände så för en bok, i och med lässvackan och allt, så blev väldigt glad över att äntligen läsa en bok som jag inte ville lägga ifrån mig.

Karaktärerna tyckte jag var det allra bästa med boken, och jag har en känsla av att jag inte hade gillat det lika mycket om jag inte fastnat för karaktärerna eftersom den är ganska långsam och det överlag inte händer särskilt mycket. Huvudpersonen America fastnade jag för direkt. Jag älskade att hon var så ärlig och vågade stå för vad hon tyckte. Visst gjorde hon en del, enligt mig, korkade val då och då, men överlag gillade jag henne riktigt mycket.

Någon som jag tyckte mindre om var Aspen. Till en början var han helt okej, jag gillade honom till och med, men mot bokens slut ville jag mer än gärna ge honom en fet smäll. Åh, vad jag irriterade mig på hur han betedde sig. Hade inte haft några som helst problem med att han bara försvann, men jag förstår ju att han har sin roll att spela i boken.

Prins Maxon däremot. Han  är bara för underbar. Omtänksammare människa får man leta efter. Jag dog lite varje gång han och America hade sin moments. De är så otroligt fina tillsammans. Och deras konversationer – jag bara älskar dem! Fick mig att skratta många gånger.

Det viktiga med boken är såklart själva tävlingen, The Selection, där Maxon ska välja sin blivande fru, vilken jag fullkomligt älskade, men jag tyckte även om det som pågick i bakgrunden med rebellerna och allt. Har en känsla av att det kommer att bli mer av det i nästa bok, och jag tycker att det är en bra blandning. Det blir både sockersött och allvarligt på samma gång.

Återigen, jag är otroligt glad att jag valde att läsa boken. Trodde inte att jag skulle tycka om den så mycket som jag faktiskt gjorde. Visst, den har sina brister och allt är kanske inte logiskt, men i det stora hela älskade jag det. Längtar som en tok till nästa bok i serien, The Elite, som släpps i slutet av april nästa år. Kommer nog att bli en omläsning innan dess för jag saknar redan karaktärerna och världen. 

Delirium

Titel: Delirium
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #1

Before scientists found the cure, people thought love was a good thing. They didn’t understand that once love -- the deliria -- blooms in your blood, there is no escaping its hold. Things are different now. Scientists are able to eradicate love, and the government demands that all citizens receive the cure upon turning eighteen. Lena Holoway has always looked forward to the day when she’ll be cured. A life without love is a life without pain: safe, measured, predictable, and happy.

But with ninety-five days left until her treatment, Lena does the unthinkable: She falls in love.


Det är något speciellt med dystopier. Det var något alldeles extra speciellt med den här dystopin och jag tror nästan jag är lite förälskad faktiskt.

Jag ska vara ärlig, jag fick lite ångest när jag började läsa den här boken. Det var nästan plågsamt. En värld utan kärlek?! Tanken fick mig faktiskt att må dåligt. Ju mer jag läste desto värre blev det och flera gånger ville jag bara skrika in i boken och få alla att fatta vilket idiotiskt samhälle de levde i. Ja, haha, så upprörd jag blev^^ Samtidigt insåg jag vilket geni Lauren Oliver är. Genom berättarjaget, Lena, ger hon läsaren en inblick i den märkliga vardag USA lever i där kärlek är en förbjuden "åkomma", en farlig sjukdom som måste botas och hon får en att förstå precis varför alla lever efter detta, att alla faktiskt tror på det. Man förstår, och man vet precis hur fel det är. Så otroligt frustrerande!

Lena lever hela sitt liv i tron om att kärlek är en hemsk sjukdom och hon ser fram emot dagen hon ska bli botad. Hon till och med räknar ner till dagen de ska skära i hennes hjärna. (Bara det fick mig att vilja gråta). När hon sedan träffar Alex vänds hela hennes livsbild upp och ner och hon börjar sakta ifrågasätta hela samhällets tankesätt och regler. Och när sedan det otänkbara, det förbjudna händer inser hon att hela hennes liv har varit en stor fet lögn.

Lena var en person jag direkt kände att jag kunde relatera till på många sätt. Jag gillade verkligen hur hon var som person och hon kändes så äkta. Man kan inte låta bli att tycka synd om henne för att hon blir lurad rätt upp i ansiktet av de hon litar på och på samma gång måste man älska henne för sitt otroliga mod och sitt envisa hjärta. Alex och Lenas bästa vän, Hana, var två andra karaktärer jag verkligen fastnade för, men förvånansvärt nog var det i slutändan Gracie som förvånade och förundrade mig mest. Att säga varför vore att förstöra för er och det vill jag inte och jag tror att man måste läsa för att förstå. Och det tycker jag verkligen att ni borde göra, för den här boken var något alldeles extra :)

//Agnes