Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent, #1
Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!
I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.
Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.
Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.
Jag hade redan läst Divergent två gånger på engelska när vi fick förfrågan om att få ett recensionsexemplar av den svenska översättningen, men eftersom både jag och Agnes var väldigt nyfikna på hur översättningen var, svarade vi såklart ja. Dessutom skadar det inte att läsa en så fantastiskt bra bok ännu en gång.
Jag kan börja med att säga att jag älskade boken precis lika mycket den här gången. Kanske ännu lite mer faktiskt. Det är en otroligt spännande värld som Roth har skapat och det är svårt att slita sig från boken när man väl har börjat läsa. Man älskar varje sekund och önskar att den aldrig ska ta slut.
Karaktärerna känns trovärdiga och om det är möjligt så tyckte jag om dem ännu mer såhär vid tredje omläsningen. De växte verkligen i mina ögon, trots att de är precis samma bok som jag läst tidigare. Det kan ju tyckas lite konstigt, men det var faktiskt så jag upplevde det. De är intressanta att följa och Roth har gjort ett utmärkt jobb vad gäller karaktärsutveckling. Särskilt när det gäller Tris. Jag tycker också om att man lär känna alla så bra, trots att det är ur Tris PoV man läser.
Nu till språket. Jag älskar sättet som Roth skriver på. Det är enkelt, men samtidigt väldigt träffsäkert och man i princip flyger över sidorna när man läser. Ni kanske förstår att jag därför var lite rädd när jag påbörjade läsningen av den svenska översättningen. Tänk om den magi jag kände när jag läste boken på engelska inte skulle finnas där längre, men jag kan glatt meddela att den visst fanns där. Jag tyckte att översättningen var riktigt bra. Visst blev falangnamnen lite konstiga först, eftersom man var vad vid de engelska, men det var nog det enda.
Så, jag kan inte säga mycket annat än att ni borde läsa Divergent om ni inte redan har gjort det och att ni verkligen missar något om ni inte gör det.
Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.
Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.
Jag hade redan läst Divergent två gånger på engelska när vi fick förfrågan om att få ett recensionsexemplar av den svenska översättningen, men eftersom både jag och Agnes var väldigt nyfikna på hur översättningen var, svarade vi såklart ja. Dessutom skadar det inte att läsa en så fantastiskt bra bok ännu en gång.
Jag kan börja med att säga att jag älskade boken precis lika mycket den här gången. Kanske ännu lite mer faktiskt. Det är en otroligt spännande värld som Roth har skapat och det är svårt att slita sig från boken när man väl har börjat läsa. Man älskar varje sekund och önskar att den aldrig ska ta slut.
Karaktärerna känns trovärdiga och om det är möjligt så tyckte jag om dem ännu mer såhär vid tredje omläsningen. De växte verkligen i mina ögon, trots att de är precis samma bok som jag läst tidigare. Det kan ju tyckas lite konstigt, men det var faktiskt så jag upplevde det. De är intressanta att följa och Roth har gjort ett utmärkt jobb vad gäller karaktärsutveckling. Särskilt när det gäller Tris. Jag tycker också om att man lär känna alla så bra, trots att det är ur Tris PoV man läser.
Nu till språket. Jag älskar sättet som Roth skriver på. Det är enkelt, men samtidigt väldigt träffsäkert och man i princip flyger över sidorna när man läser. Ni kanske förstår att jag därför var lite rädd när jag påbörjade läsningen av den svenska översättningen. Tänk om den magi jag kände när jag läste boken på engelska inte skulle finnas där längre, men jag kan glatt meddela att den visst fanns där. Jag tyckte att översättningen var riktigt bra. Visst blev falangnamnen lite konstiga först, eftersom man var vad vid de engelska, men det var nog det enda.
Så, jag kan inte säga mycket annat än att ni borde läsa Divergent om ni inte redan har gjort det och att ni verkligen missar något om ni inte gör det.
// Frida
Har Divergent oläst i bokhyllan just nu, men ska verkligen försöka läsa den snart :)
SvaraRadera