Djupa ro

Titel: Djupa ro
Författare: Lisa Bjärbo
Serie: - 
Antal sidor: 262
Förlag: Rabén & Sjögren 
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång. 

Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.




Efter att snart ha skrivit på den här bloggen i fyra år kan jag tycka att det borde vara ganska enkelt att samla mina tankar och känslor och forma dem till recensioner. Och det är det väl ibland, men för det mesta är det faktiskt väldigt svårt att hitta de rätta orden och att på ett någorlunda sammanhängande sätt få ner allt jag tänkte och tyckte i en recension. Svårt är det alltså alltid, men i några få fall är det faktiskt nästintill omöjligt. Jellicoe Road är ett sådant exempel. Den läsupplevelsen var så speciell att det helt enkelt inte gick att samla allt som jag tyckte och kände på ett sätt som gjorde boken rättvisa. Nu har jag ytterligare ett sådant exempel, nämligen Djupa ro. En läsupplevelse som är så unik, så omvälvande, att det inte går att få ordning på alla känslor och tankar som stormar omkring. Ännu mindre få ner allt det där i ord, utan att det blir sådär överdrivet och konstlat som det lätt kan bli när man känner alldeles för mycket och bara vill skrika ut för hela världen att höra hur mycket man tycker om något. 

En del böcker tar det ett tag att komma in i, andra fastnar man för direkt. Djupa ro hör till den senare kategorin, men jag skulle nog vilja gå ännu längre och säga att det är en av de starkaste inledningar jag läst någonsin. Den knockade mig fullständigt och efter första kapitlet var det helt omöjligt att vända om. Jag släppte allt annat och bara läste läste läste tills det inte fanns något kvar att läsa. Och jag ångrar ingenting. Det är by far en av de bästa läsupplevelserna i år. En av de bästa någonsin. Jag vill inget annat än att börja om från sida ett och uppleva allt en gång till. Djupdyka i berättelsen och upptäcka sådant som jag missade vid första läsningen.

Djupa ro är en otroligt tragiskt och sorglig bok, och jag sitter med tårfyllda ögon, på gränsen till att svämma över, nästintill hela tiden. Hulkande fulgråtande blir det också ganska mycket av. Det är så himla känslosamt och jobbigt och tragiskt, men samtidigt så himlastormande fantastiskt jättebra. Bjärbo har verkligen lyckats med att skriva en historia som går rakt in i hjärtat och som tar med en på en känslostormande resa som vänder upp och ner på allt. Det är så obehagligt verkligt och nära och det är omöjligt att inte tänka tanken att det där lika gärna hade kunnat vara jag. Men trots att Djupa ro får mig att sjunka till bottnarnas botten älskar jag det så, så mycket. Jag älskar att det får vara tragiskt och sorgligt och hemskt. Jag älskar hur Björbo på ett så träffande och trovärdigt sätt beskriver sorg och saknad och vänskap. Hur livet kan förändras över en natt, samtidigt som det fortfarande är precis samma. För mig har det alltid varit så att det är böckerna som känns som stannar med mig längst, och Djupa ro är definitivt en av dem. För den känns. Helt galet mycket. Och jag älskar det. 

Det här är den första boken jag läser av Bjärbo, om man inte räknar den hon skrev med Johanna Lindbäck, men eftersom jag är en flitig följare av både hennes instagram och blogg visste jag redan att hennes sätt att skriva på är helt outstanding när det kommer till träffsäkerhet. Och boken gör mig såklart inte besviken. Det är precis lika levande och trovärdigt och on point som alltid. Jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt att formulera sig sådär perfekt. Jag brukar alltid markera citat som jag tycker extra mycket om, men i Djupa ro är det i princip omöjligt eftersom jag tycker att nästan allt är helt fantastiskt bra. Bjärbo är verkligen en mästare på att på att hitta precis rätt ord och formuleringar. Till allt. 

Trots den väldigt tragiska huvudhistorien tycker jag att Bjärbo på ett fint sätt vävt in ljusare delar i historien också. Det finns så mycket vänskap och kärlek, skratt och glädje bredvid allt det där sorgliga. Jag tycker om att boken visar att även om sorgen tar upp hela ens liv, kan det fortfarande finnas stunder av lycka. Hur hemskt det än känns kommer livet så småningom att falla tillbaka i det vardagliga mönstret igen. Det betyder inte att saknaden har blivit mindre eller att man har glömt bort. Man har bara lärt sig att hantera och leva med det. Hela den processen beskrivs så fint i Djupa ro. 

För att kort sammanfatta det viktigaste som jag vill ha sagt med den här recension: Jag älskar Djupa ro något otroligt mycket och rekommenderar den till alla. Ja, alla! För jag tror på riktigt att det är en sådan bok som kan uppskattas av väldigt, väldigt många på grund av att den är så verklighetsnära och för att det är så lätt att känna igen sig i så mycket. 

Favoritcitat

//Frida 

Nyckeln

Titel: Nyckeln
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Serie: Engelsfors, #3
Antal sidor: 812
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2013

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus | Bokii

Nyckeln - den avslutande delen i Engelsforstrilogin! När vi återvänder till Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Engelsfors har det gått drygt en månad sedan tragedin i Engelsfors gymnasiums gympasal. De utvalda får ingen tid att återhämta sig innan deras värld vänds upp och ner igen. Frågor besvaras. Hemligheter avslöjas. Lojaliteter prövas. Tiden håller på att rinna ut och till slut kan De utvalda bara vara säkra på en sak: Allt kommer att förändras.

Hjälp. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna skriva den här recensionen. Cirkeln var bra och Eld var väldigt bra, men Nyckeln var helt fantastisk. Ett perfekt, men hjärtskärande, avslut på en otroligt bra serie. Redan från första sida känner man av att slutet närmar sig. Allt är så mycket mörkare och råare. Tempot är högre än någonsin och trots bokens över åttahundra sidor känns det som att slutet närmar sig alldeles för fort. Relationer vänds ut och in och fram och tillbaka och man har ingen aning om vem det egentligen går att lita på längre. Precis som det ska vara, alltså.

Jag älskar att befinna mig i Engelsfors igen. Det känns på något konstigt vis som hemma. Precis som Hogwarts känns som hemma när man läser Harry Potter. Att återse alla karaktärerna igen var som att träffa gamla vänner. Jag förstod inte hur mycket jag saknat dem och hur nära jag faktiskt kommit de utvalda under de här tre böckerna förrän jag öppnade Nyckelns pärmar för att läsa. Samtidigt som det är otroligt roligt att återse dem, är det smärtsamt att veta att det här faktiskt är sista boken. Att det aldrig kommer att skrivas någonting om dem igen.

Karaktärerna, speciellt då de utvalda, har utvecklats något otroligt under böckernas gång och det är något som jag uppskattar väldigt mycket. I första boken kändes de väldigt stereotypa och jag tyckte inte att man fick lära känna dem särskilt mycket. I Eld blev det mycket bättre och karaktärerna kändes mycket mer levande och i Nyckeln känns det faktiskt som att man är ett med karaktärerna. Deras känslor är mina känslor och det gör det hela ännu jobbigare att allt är på väg att ta slut. Allt de tvingas genomgå krossar mitt hjärta i miljontals små bitar och får mig att gråta så mycket att jag inte kan läsa vidare för alla tårar. Flera gånger vill jag hoppa in i boken och hjälpa till att ställa allting till rätta. Få dem att hitta tillbaka till sig själva när de är på väg åt fel håll. Det är så frustrerande att sitta i sin soffa och inte kunna hjälpa till.

Precis som i de tidigare böckerna är det en perfekt blandning mellan vardag och magi, även om magin av förklarliga skäl får lite övertag i just den här avslutande boken. Jag tror att just blandningen är en stor faktor till att serien blivit omtyckt av så många. Det kan lätt bli för mycket av det ena eller det andra, men här balanseras det upp på ett väldigt bra sätt. Båda delarna lyckas dessutom vara lika spännande och jag längtar lika mycket efter att få reda på hur det ska gå med apokalypsen som hur relationerna mellan karaktärerna ska utvecklas. Tummen upp för det!

Spänningen är verkligen på topp genom hela boken och jag har nog aldrig tagit mig igenom så många sidor på så kort tid. Det var verkligen omöjligt att lägga ifrån sig boken. Det som också fångade mig var det höga antalet otroligt starka scener, som dessutom kom direkt efter varandra. Det fanns nästan aldrig tid att hämta andan och det hade kunnat vara jobbigt om det inte var för att scenerna var så bra skrivna. Jag älskar när böcker tar en med på en känslomässig berg- och dalbana och det gör verkligen Nyckeln. Med betoning på verkligen. 

Det finns så mycket mer som jag vill säga, men för att undvika spoilers avslutar jag helt enkelt med att säga att Nyckeln är en otroligt bra avslutning på en fantastisk serie. Frågor blir besvarade, alla lösa trådar vävs ihop så snyggt och man förstår verkligen hur briljant de tre böckerna hänger ihop. Har du inte läst serien än är det definitivt på tiden att du gör det. Serien är nämligen en av de bästa, kanske till och med den bästa, svenska serie som finns ute just nu.

//Frida

I Heart You, You Haunt Me

Titel: I Heart You, You Haunt Me 

Författare: Lisa Schroeder 

Serie: - 

Girl meets boy.

Girl loses boy. 

Girl gets boy back...

...sort of. 

Ava can't see him or touch him, 

unless she's dreaming. 

She can't hear his voice, 

except for the faint whispers in her mind. 

Most would think she's crazy, but she knows he's here.

Jackson. 

The boy Ava thought she'd spend the rest of her life with. 

He's back from the dead, 

as proof that love truly knows no bounds.

Det här var den första boken jag läste som var skriven på vers, men absolut inte den sista. Det är så otroligt vacker att man dör lite vid varje ord. Man bara måste läsa det högt för sig själv. Så fint. Hade det inte varit för språket hade jag nog inte gillat den här boken lika mycket som jag gör, för själva historien i sig är inte så fantastisk. Det är språket som gör det fantastiskt. Det är galet hur så få ord kan få en att känna så mycket och att man faktiskt lär känna karaktärerna riktigt bra också med så lite ord, det är helt otroligt. Det är magiskt. 

Ja, som ni förstår av ovanstående text fullkomligt älskade jag sättet som den här boken var skriven på, men jag tyckte faktiskt mycket om själva historien också. Det är en väldigt sorglig liten historia, men samtidigt så fin och hoppfull. Det blir aldrig sådär jobbigt och tungt som det kan bli ibland och det gillar jag. 

Karaktärerna tyckte jag mycket om, och som jag sa innan tycker jag att det är helt otroligt att Schroeder lyckas få karaktärerna att kännas så levande och nära, trots att boken är kort och innehåller bra mycket färre ord än "vanliga" böcker. Hon bevisar att det inte behövs hundratals sidor för att man ska lära känna karaktärer och känna sig delaktig i berättelsen. Nu menar jag inte att jag på något sätt ogillar långa böcker, det gör jag verkligen inte, men jag tycker att det är häftigt att det går att beskriva så mycket med så lite ord. 

Jag hade lite problem med huvudpersonen Ava ett tag eftersom att jag tyckte att hon överreagerade lite och inte tog tag i sitt liv, men sen efter några sidor till kände jag mig otroligt dum över att överhuvudtaget ha tänkt den tanken. Jag har själv aldrig upplevt de saker hon har gått igenom och därför borde jag heller inte ifrågasätta hennes beteende. Vem vet, jag kanske hade reagerat precis likadant själv?

Som helhet tyckte jag väldigt mycket om boken. Den berörde verkligen och jag gillade blandningen av det sorgliga och det hoppfulla. Språket var som sagt underbart, men den föll lite på handlingen eftersom att jag inte tror att jag skulle gillat den lika mycket om den inte varit skriven på vers. Men som sagt, det är verkligen en läsvärd bok och jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Schroeder i framtiden eftersom jag är helt såld på hennes sätt att berätta. 

// Frida

The Story of Us

Titel: The Story of Us
Författare: Deb Caletti
Serie: - 

Cricket’s on a self-imposed break from her longtime boyfriend—but she’s picked a bad week to sort out her love life. For one thing, her mother’s romance is taking center stage: After jilting two previous fiancés, her mom is finally marrying Dan Jax, whom Cricket loves. But as wedding attendees arrive for a week of festivities at a guesthouse whose hippie owners have a sweet, sexy son—Ash—complications arise:

Cricket’s future stepsisters make it clear they’re not happy about the marriage. An old friend decides this is the week to declare his love for Cricket. Grandpa chooses to reveal a big secret at a family gathering. Dan’s ex-wife shows up. And even the dogs—Cricket’s old, ill Jupiter and Dan’s young, lively Cruiser—seem to be declaring war.

While Cricket fears that Dan is in danger of becoming ditched husband-to-be number three, she’s also alarmed by her own desires. Because even though her boyfriend looms large in her mind, Ash is right in front of her....

Okej. Den här boken har jag velat läsa länge, ända sedan jag såg det underbara omslaget för första gången (Åh, jag bara älskar det!) Inbillade mig direkt att det skulle vara en helt perfekt bok att läsa på sommaren. Med andra ord var jag riktigt spänd och förväntansfull när jag öppnade första sidan... Till att börja med blev jag faktiskt liite besviken. Inte mycket, men lite. Jag vet inte, antar att jag väntade mig ett omedelbart sug, att jag skulle kastas in i en fantastisk berättelse på en gång, men det blev inte riktigt så och helt ärligt tyckte jag nästan att den var lite seg.

Som tur är gick det snabbt över och wow, en så härlig bok det här var! Man får lära känna Cricket, som tillsammans med sin bror och mamma åker ut till ett par vänner till mammans blivande man i en vecka för att förbereda mammans bröllop. Veckan blir vild, minst sagt och oj, oj vad det händer saker! Släkting efter släkting (Grandpa Shine, Gram, Aunt Bailey, Hailey, Amy, för att bara nämna några...) och vän efter vän (Gavin, Oscar, Natalie...) anländer till huset för att stanna och spendera veckan tillsammans innan bröllopet och till sist är de så många att det inte är konstigt att saker blir kaosartade. Och jag älskar dem. Precis allihopa. Till och med de riktigt irriterande personerna som bara verkar vara i vägen. Ja, till och med dem.

Cricket, som tagit en paus från sin pojkvän Janssen för att försöka ta reda på hur hon verkligen känner och vill "göra" med deras förhållande efter ett stort hemskt missförstånd dem emellan, skickar med jämna mellanrum mejl till Janssen där hon stegvis återberättar "deras" historia, som ett slags medel för henne att bestämma sig. Genom de här breven får man bit för bit reda på hur deras förhållande var och man förstår snabbt varför hon älskar honom så mycket som hon gör. Och man förstår att han älskar henne precis lika mycket. Deras historia är riktigt fin, men samtidigt vet man att någonting har hänt som gjort att de nu tagit en paus och när man tillslut får reda på det stora missförståndet, eller problemet, förstår man också varför Cricket är så förvirrad. När sedan Ash kommer in i bilden blir allt dessutom mycket mer komplicerat...

På ett sätt så gillar jag verkligen de här breven, de gör att man förstår varför Cricket har en del att reda ut vad gäller hennes känslor, men samtidigt tycker jag det är synd att man inte fick läsa Janssens brev. Blev väldigt nyfiken på vad han svarade henne, så det var lite synd. Och sen har vi ju Ash. Utseendemässigt såg han precis likadan ut som alla andra "supersnygga" killar i de flesta YA-böckerna nu för tiden (lång, mörkt hår, mörka ögon, bla bla, ja, ni vet...) men han var betydligt mer rakt på sak än vad jag är van vid och det var faktiskt ett stort plus. 

Hur som helst var det här en riktigt söt bok där saker hände i stort sett hela tiden (ja, när boken väl kommit igång lite) och framåt slutet var den omöjlig att lägga ifrån sig. Underbara karaktärer, vackra miljöer, bubblande känslor och galna händelser blev till en enda stor mysig massa att sluka en härlig sommardag. Med andra ord: perfekt sommarläsning :)

Och avslutningsvis tänkte jag bara påpeka, som ni ser, att vi nu har ett nytt betygssystem :)

//Agnes

Jellicoe Road

Titel: Jellicoe Road
Författare: Melina Marchetta
Serie: -
Betyg: 5/5

"What do you want from me?" he asks. What I want from every person in my life, I want to tell him. More.

Abandoned by her mother on Jellicoe Road when she was eleven, Taylor Markham, now seventeen, is finally being confronted with her past. But as the reluctant leader of her boarding school dorm, there isn't a lot of time for introspection. And while Hannah, the closest adult Taylor has to family, has disappeared, Jonah Griggs is back in town, moody stares and all.

In this absorbing story by Melina Marchetta, nothing is as it seems and every clue leads to more questions as Taylor tries to work out the connection between her mother dumping her, Hannah finding her then and her sudden departure now, a mysterious stranger who once whispered something in her ear, a boy in her dreams, five kids who lived on Jellicoe Road eighteen years ago, and the maddening and magnetic Jonah Griggs, who knows her better than she thinks he does. If Taylor can put together the pieces of her past, she might just be able to change her future.



Jag vet inte vad jag ska säga. Har suttit i en evighet och försökt komma på hur jag ska börja den här recensionen, men jag vet fortfarande inte vad jag ska säga. Varför är det så svårt att skriva något om en bok man tycker så mycket om? Det finns ju massor jag vill säga om den här boken, så många saker jag vill berätta om den, men var ska jag börja någonstans?

Okej, jag antar att jag får börja från början. Jag vet att många av er har läst boken och tyckt att den var helt underbar och fantastisk och allt möjligt. Låt oss säga att mina förväntningar var skyhöga... Inte alltid det bästa. Och till en början blev jag faktiskt riktigt besviken. Den var ju inte alls vad jag hade tänkt mig och ja, även om jag visste om att den skulle vara rätt obegriplig i början, så var det betydligt värre än vad jag hade trott. Med andra ord fattade jag ingenting och det var inte ens det minsta lilla spännande någonstans och jag förstod inte hela grejen med att alla tyckte den var så himmelskt bra.

Men sen, sen var det som om någonting hände och plötsligt började jag förstå lite och sen lite mer och sen var jag helt inne i allt som hände och det gick inte att sluta läsa för jag ville bara veta hur allt låg till. Jag var helt fast. Miljöerna, karaktärerna, språket, hoppen mellan dåtid och nutid - plötsligt förstod jag vad alla pratat om. Boken är helt fantastiskt underbar. Något av det bästa jag läst. Och jag vill återvända till Jellicoe Road på en gång.

Historien som löper parallellt med nutidsberättelsen genom hela boken var verkligen något av det mest hjärtskärande jag läst någon gång. Webb, Tate, Narnie, Fitz och Jude - deras berättelse var så otroligt sorglig och vacker på samma gång att jag knappt visste var jag skulle bli av. Ju mer man fick reda på om dem, desto värre blev det och till sist kände jag mig nästan helt förkrossad över hur allt slutade för dem.

Jag ångrar mig nästan att jag inte har läst den här boken tidigare. Men jag vet att jag kommer läsa den igen, många gånger. Och jag känner på mig att jag kommer att älska den lite mer för varje gång jag läser den. För den är verkligen underbar :)

Fridas två recensioner på boken hittar ni här och här :)

//Agnes

Far From You

Titel: Far From You
Författare: Lisa Schroeder
Serie: -
Betyg: 5/5

Lost and alone... down the rabbit hole. 

Alice thought she knew

what solitude was: 

Her mother—gone 

Her father—remarried with a newborn 

daughter. 

Now...

Trapped 

in the icy embrace 

of a deadly snowstorm, 

Alice faces the true meaning of loneliness. 

But hope 

may not be as far away 

as she thinks...

Jag tror att det är omöjligt att inte sträckläsa Lisa Schroeders böcker. Man öppnar första sidan och man sitter som fastklistrad tills tårarna rinner längs floder ner för kinden ända fram till sista sidan. Det kan nog inte gå till på något annat sätt. Det är nog omöjligt. Och jag behöver kanske inte säga att jag är helt och hållet såld på författarens magnifika förmåga att få in ett helt universum av känslor och beskrivningar i sina korta meningar, för om ni har läst mina recensioner av I Heart You, You Haunt Me och Chasing Brooklyn vet ni det redan, men i alla fall - Herrejösses vilket fint språk! Det enda negativa med det hela, det vill säga de korta meningarna och det enorma tempot, är att det är över alldeles för fort. Boken hade gärna fått vara dubbelt så tjock...

Till handlingen nu då. Alice sörjer fortfarande sin mamma och har svårt att acceptera att hennes pappa gått vidare och nu väntar barn med sin nya fru, som Alice för övrigt inte alls kommer överens med. Och när hon väl blir syster har hennes pappa plötsligt inte tid med henne mer och hennes frustration, sorg och smärta börjar så smått att förstöra henne. Det hjälper knappast heller att hon tvingas ut på en resa tillsammans med sin nya familj, som slutar i katastrof, eller att hennes bästa vän plötsligt sviker. Den enda trösten finner hon hos sin pojkvän, Blaze, en riktig klippa (som för övrigt var en av favoritkaraktärerna enligt mig). 

Den här boken är väldigt sorglig, men på ett helt annat sätt än i I Heart You, You Haunt Me och Chasing Brooklyn. Den innehåller ändå en stor saknad efter en väldigt betydelsefull och oersättlig person till huvudkaraktären, men det ligger på något sätt på en helt annan nivå. Alice känner sig ensam och övergiven, men man känner ändå hennes hopp och livsgnista i bakgrunden hela tiden. Hon försöker och hon vill att allt ska ordna sig. Och jag tror det är den största skillnaden jag kunde känna gentemot de andra böckerna, där karaktärerna bara såg en mörk framtid.

Precis som med de andra böckerna kan jag varmt rekommendera den här boken. Det är en väldigt fin och stark berättelse som jag tycker är värd att läsas om och om igen. Riktigt bra! :)

//Agnes

I Heart You, You Haunt Me

Titel: I Heart You, You Haunt Me
Författare: Lisa Schroeder
Serie: -
Betyg: 5/5

Girl meets boy.
Girl loses boy.
Girl gets boy back...

...sort of.

Ava can't see him or touch him,
unless she's dreaming.
She can't hear his voice,
except for the faint whispers in her mind.
Most would think she's crazy, but she knows he's here.

Jackson.
The boy Ava thought she'd spend the rest of her life with.
He's back from the dead,
as proof that love truly knows no bounds.

Åh, ännu en sorglig bok. Och gud så bra dessutom! Funderar på om inte Lisa Schroeder har blivit lite av en favoritförfattare hos mig, men det är kanske för tidigt att säga eftersom jag bara har läst två böcker av henne än så länge. Något som är säkert, dock, är att hon skriver som en ängel. Och jag kommer garanterat läsa fler av hennes böcker. Troligtvis alla.

Precis som Chasing Brooklyn, var boken skriven med korta meningar som på samma gång innehöll en hel värld av tankar och känslor och det blev, återigen, som en enda lång underbar dikt som gick rakt in i hjärtat på en. Det är egentligen helt sjukt att man kan bli så påverkad av en bok som jag blev av både denna och Chasing Brooklyn, det går liksom inte riktigt att förklara. Språket, känslorna, karaktärerna... ja, det är helt enkelt så bra som det någonsin skulle kunna bli.

Man grips verkligen tag av boken och plötsligt försvinner världen runt omkring och det enda man kan tänka på är vad som står i boken. Läsa, läsa, läsa... Sträckläste boken, kunde verkligen inte lägga den ifrån mig förrän sista sidan var läst. Det slutade inte precis som jag hade väntat mig, även om slutet gjorde mig glad och lite lättad på samma gång. Men det var egentligen bara bra, för det finns nog inget tråkigare än en bok som är helt förutsägbar. Jag önskar bara att boken vore lite längre, för den tog slut alldeles för fort. Och jag önskar att alla skulle läsa denna boken, för den är så himla fin!

// Agnes

Envy

Titel: Envy (The Luxe #3)
Författare: Anna Godbersen
Serie: The Luxe
Betyg: 4,5/5

Jealous whispers. Old Rivalries. New Betrayals.

Two months after Elizabeth Holland's dramatic homecoming, Manhattan eagerly awaits her return to the pinnacle of society. However, when she refuses to rejoin her sister Diana's side, those watching New York's favorite family begin to whisper that all is not as it seems behind the stately doors of No.17 Gramercy Park.

In this thrilling installment of Anna Godbersen's bestselling Luxe series, Manhattan's most envied residents appear to have everything they desire: Wealth. Beauty. Happiness. But sometimes the most practiced smiles hide the most scandalous secrets...

Oj, oj, vilket förbättring! Eftersom de två första delarna var sådär, var mina förväntningar inte speciellt höga om den här delen... Därför blev jag verkligen positivt överraskad när jag började läsa. Tempot var nog inte högre än i de förra, det är fortfarande mycket som ska beskrivas och tänkas och funderas över innan något händer, men på något sätt kändes det ändå lättare att ta sig igenom den här boken, till skillnad från de två andra.

Helt ärligt gjorde den här boken mig galen på riktigt. Vid ett tillfälle blev jag så upprörd över hur omöjligt allt blev helt plötsligt, att jag inte kunde läsa vidare. Eller, rättare sagt, jag ville inte läsa vidare. Men bara för att jag visste att allt det fina som skulle bli så bra till slut bara förstördes - av alla idiotiska missförstånd och hemska människor som kom i vägen för de underbara framtidsplanerna - och omöjligt skulle kunna bli bra igen... Och Penelope - hatade jag inte henne i förra boken, så gjorde jag i alla fall det i denna. Riktigt mycket.

Som sagt är jag väldigt glad att jag läste boken trots allt, för den var verkligen bra. Jag gillade fortfarande att det mellan varje nytt kapitel dök upp små tidningsartiklar eller brev eller annat. Och något som blivit mer tydligt i den här delen är att allt det fina, det till synes "perfekta", inte alls är så bra som det verkar och bit för bit faller den fantastiska värld de alla lever i sönder och de får det allt jobbigare att hålla fasaden uppe. Nu känner jag mig dessutom mer sugen på att köpa sista delen och jag hoppas, hoppas!, att den kommer att vara minst lika bra som denna var för då blir jag en glad Agnes^^

Har förresten inte gjort det tidigare (tror jag inte i alla fall?) men jag måste få berömma de riktigt snygga framsidorna på böckerna. Sådana klänningar hade så gärna fått ta plats i min garderob...^^

//Agnes

Dustlands - Blodröd väg

Titel: Dustlands - Blodröd väg (Dustland #1)
Författare: Moira Young
Serie: Dustland
Betyg: 5/5

Lugh! skriker jag.
  Jag springer bredvid han. Flämtar. Kan inte riktigt andas.
  Lugh lyfter huvet. Jag ser han i ögona. Lughs ögon. Blåa som sommarhimlen. Jag tar hans händer.
  Jag ska leta upp dej, säger jag. Vart dom än tar dej så svär jag att jag ska leta upp dej.

Sandstormen ökar i styrka och tar över Sabas värld. Ur dammet uppenbarar sig fem svartklädda ryttare. De tar med sig Sabas tvillingbror Lugh. Resan börjar. Hon måste rädda honom. Till vilket pris som helst.

Jag vet att jag satt högt betyg på riktigt många böcker som jag läst och jag vet att jag kanske borde vara lite hårdare när det gäller betygsättningen, men i det här fallet... Om jag säger så här: det finns olika grader på betygen och i det här fallet var det en stark femma. En riktigt stark femma. Nästan en sexa. Så bra var det!

Måste erkänna att jag hade i princip noll tankar om boken innan jag började läsa. Kommer vagt ihåg att jag läst om den tidigare och så önskade jag mig den i julklapp och fick den, men hade egentligen ingen aning om vad den skulle handla om. Därför blev jag enbart positivt överraskad när jag efter bara några sidor insåg att det här var något speciellt. Något alldeles extra. För det var det verkligen!

Fastnade pangbom för huvudkaraktären, Saba - envis och ganska arrogant på sina ställen, men målmedveten så det riktigt rök ur henne. Gillade Jack också, riktigt mycket. Och i princip de flesta andra karaktärer som var med^^ Språket störde jag mig inte det minsta på, även om jag gissar att en del kanske skulle göra det. Det är skrivet precis så som man pratar med en massa ord som dom, dej, mej, mens (medan), e, å, osv... och jag tror många kanske tycker det blir lite för mycket? Själv är jag nästan lite förtjust i just det språket. Det flyter liksom på så himla lätt och tempot ökar som bara den. Men kan dock erkänna att det tog ett tag innan jag insåg att Saba var så gammal som hon var (arton - trodde hon var mycket yngre först.) Förresten har jag läst en del andra böcker som är skrivna på samma sätt, tex. Tystnaden i Bruset, så jag antar att jag har vant mig.

Jag tror inte jag överdriver om jag säger att jag tror jag läst den bästa boken för detta året. Och det är fortfarande bara januari. Men så är det. Jag tror inte jag kommer hitta en bok som är lika spännande och underbar som den här var. Men det återstår givetvis att se - det finns ju så otroligt många böcker att läsa. Åtminstone var den det bästa jag har läst hittills. (Okej, jag vet att det egentligen är omöjligt att säga så i mitt fall, men den här tillhörde i alla fall en av de bästa) Shit, jag vet knappt var jag ska bli av bara. Skrattade högt på många ställen och kunde inte alls sitta still på grund av hur spännande det blev. Man trodde att det skulle bli på ett sätt och så hände något helt annat, som gjorde saken mycket värre och helt omöjlig. Jag blev nästan lite galen ibland när jag läste. Och jag älskade det! :)

//Agnes

Jellicoe Road

Titel: Jellicoe Road
Författare: Melina Marchetta
Serie: -
Betyg: 5/5

Abandoned by her mother on Jellicoe Road when she was eleven, Taylor Markham, now seventeen, is finally being confronted with her past. But as the reluctant leader of her boarding school dorm, there isn't a lot of time for introspection. And while Hannah, the closest adult Taylor has to family, has disappeared, Jonah Griggs is back in town, moody stares and all. 

In this absorbing story by Melina Marchetta, nothing is as it seems and every clue leads to more questions as Taylor tries to work out the connection between her mother dumping her, Hannah finding her then and her sudden departure now, a mysterious stranger who once whispered something in her ear, a boy in her dreams, five kids who lived on Jellicoe Road eighteen years ago, and the meddening and magnetic Jonah Griggs, who knows her better than she thinks he does. If Taylor can put together the pieces of her past, she might just be able to change her future. 

Det här är alltså andra gången jag läser Jellicoe Road och eftersom min förra recension var allmänt kass på grund av att jag bara kunde få fram att jag älskade den, så tänkte jag ge det ett  nytt försök nu när jag läst den en gång till. Jag kan inte lova att det blir bättre för jag har precis samma känsla som jag hade då, bara några miljoner gånger starkare, men jag ska göra mitt bästa.

Det är väldigt ofta som jag hittar böcker som jag verkligen tycker om och som får högsta betyg, men det är väldigt sällan som jag hittar böcker som är så fantastiska att de egentligen inte går att betygsätta och som lever kvar i ens tankar långt efter det att man läst ut dem. Jellicoe Road är en av dem. Historien är så vacker, så sorglig och så underbar att jag dör lite för varje sida jag läser. Jag älskade den redan fösta gången jag läste den, men jag måste säga att den har vuxit ännu mer i mina ögon efter omläsningen. Saker som var förvirrande första gången blev tydliga nu och jag upptäckte alla dessa små detaljer som jag lyckats missa första gången.

Melina Marchettas språk är nog bland de vackraste jag någonsin läst. Det har det där fantastiska flytet som jag bara älskar och varje mening, varje ord är så perfekt att man vill läsa det om och om igen. Jag älskar hur alla små lösa bitar långsamt drar sig närmre varandra för att tillslut bilda ett färdigt pussel. Det är så genomtänkt, så bra.

När det gäller karaktärerna älskar jag dem allihop. Taylor, Jonah, Raffaela, Santangelo, Jessa, Narnie, Tate, Jude, Webb, Fitz. Alla har sin egen historia men de är samtidigt väldigt sammanflätade. Det är omöjligt att inte beröras. Man känner deras sorg, glädje, ilska, kärlek till varandra, ja, allt.

Jag älskar Jellicoe Road. Jag älskar språket. Jag älskar karaktärerna. Jag älskar allt som boken innehåller och så fort som jag läst ut den vill jag bara börja om på nytt. Jag vill aldrig lämna Jellicoe.

Jag vet inte om den här recensionen blev mycket bättre än den förra, men det är svårt att uttrycka sig när man har hittat en bok som berör en så mycket och som man inte vill släppa taget om. Den gör mig både så ledsen att jag gråter floder och så glad att jag inte kan sluta le. Det är den perfekta boken för mig och om jag bara fick äga och läsa en enda bok under resten av mitt liv skulle jag inte tveka en sekund innan jag valde Jellicoe Road. Så mycket tycker jag om den.

// Frida

Sister

Titel: Sister
Författare: Rosamund Lupton
Serie: -
Betyg: 4/5

Nothing can break the bond between sisters..

When Beatrice gets a frantic call in the middle of the Sunday lunch to say that her younger sister Tess is missing, she boards the first flight home to London. But as she learns about the circumstances surrounding Tess's disappearance, she is stunned to discover how little she actually knows of her sister's life - and unprepared for the terrifying truths she must now face.

The police, Beatrice's fiancé and even their mother accept they have lost Tess, but Beatrice refuses to give up on her. So she embarks on a dangerous journey to discover the truth, no matter the cost.

Efter att hastigt ha tagit upp boken och läst ett par kapitel, lagt den ifrån mig, tagit upp den på nytt några dagar senare och sedan läst igen, samtidigt som jag haft ett öga på TVn, fick jag en riktigt dålig första bild av boken. Jag kände varken sug efter att läsa vidare eller ens ork till att plocka upp den igen. Brydde mig inte om vad som hände, om vem som sa vad eller om någonting överhuvudtaget skulle lösas. Jag gjorde mig beredd på att ta fram mina kritiska ögon till den här recensionen och ge hård, men 'ärlig' kritik.

Men efter att ha läst intensivt i två dagar har jag slutligen insett att jag hade väldigt fel om boken och att det, för att kunna förstå och tycka om den, krävs att man verkligen tar sig tiden och läser. Jag menar verkligen läser. För det var först då, när jag satte mig ner och läste på riktigt, som boken fick liv och sög mig in i händelserna. Det var då jag började bry mig och blev ivrig till att få veta vad som skulle hända härnäst.

Det är ingen bok att bara plocka fram och läsa i någon gång då och då, det är en bok som kräver ständig koncentration och uppmärksamhet. Det är en tung historia om sorg över en förlorad familjemedlem och en vilja att nå fram till sanningen till varje pris och för att förstå smärtan och saknaden måste man helt enkelt ta sig tiden åt att läsa sida för sida med vidöppna ögon.


Det som fångade mig allra mest var de många oväntade vändningarna i slutet. Saker och ting jag trodde var på ett visst sätt vändes helt upp och ner, flera gånger ända fram tills sista sidan!

Jag antar att den enda jag borde ge hård och ärlig kritik mot är mig själv. Dels för att jag inte tog den på allvar till en början och dels för att jag var beredd på att skylla på författaren för det. (förlåt!)

// Agnes