Chanslös

Titel: Chanslös (eng. Changeless) 
Författare: Gail Carriger
Serie: Parasollprotektoratet, #2  
Antal sidor: 376
Förlag: Styxx Fantasy
Utgivningsår: 2012

Obs! Andra delen i en serie. Mindre spoilers förekommer i beskrivningen. 

Alexia Tarabotti, numera Lady Maccon, trivs i sin nya tillvaro som fru till Conall Maccon, Londonvarulvarnas alfa. Men hennes idylliska tillvaro störs snart då varulvsregementet återvänder från utlandet och slår ner sina tältpinnar på hennes gräsmätta. samtidigt sveper en farsot in över London, och den påverkar stadens övernaturliga invånare på ett skrämmande sätt.

På order av drottningen fattar Alexia sitt para­soll, går ombord på ett luftskepp och ger sig av mot Skottland, ursinniga varulvar och en märklig egyptisk mumie. Men det verkar som om någon helst ser att hon inte når sin destination och Alexia måste inse att det finns situationer som inte ens en kopp te kan rädda!

Chanslös är alltså andra delen i steampunkserien Parasollprotektoratet (eng. Parasol Protectorate). Jag tyckte väldigt mycket om första boken, Själlös, och till min stora glädje gjorde uppföljaren mig inte det minsta besviken. Den är precis lika härlig och rolig. 

Det var trevligt att få träffa alla karaktärer igen - Alexia, lord Maccon, lord Akeldama, Lyall och miss Hisselpenny. Till och med Alexias urjobbiga syster Felicity. De är alla så underbara och färgsprakande och det är omöjligt att inte tycka om dem. Vi presenteras även för ett par nya karaktärer, bland annat madame Lefoux och Kingair-flocken, och de är precis lika omöjliga att inte tyckte om som de gamla karaktärerna. Carriger är otroligt duktig på att skapa unika karaktärer som man inte glömmer i första taget. 

Om karaktärerna är det som jag gillar allra mest med Carrigers serie, så är miljön och steampunkigheten helt klart det som kommer på andra plats. Åh, vad jag älskar det. Alla knasiga och finurliga maskiner, London, fluffiga klänningar och fruktbeprydda hattar, ofantliga mängder te och allt annat som gör boken sådär härlig, mysig och hysteriskt rolig som jag faktiskt tycker att den är. Humorn är precis i min smak. Visst är den lite i överkant ibland, så att det känns som att vissa scener nästan skriker efter att du ska skratta, men jag gillar det. Och jag skrattar och småfnissar på var och varannan sida. Carriger har en förmåga att formulera meningar på ett sådant sätt att i princip allt blir komiskt, men samtidigt behålla precis lagom mängd "allvar", så att du inte tröttnar. 

Historien och mysteriet i boken är ganska bleka i jämförelse med allt annat jag har tagit upp, men eftersom karaktärer, miljöer och språk är så fantastiskt bra gör det inte så mycket att handlingen är lite seg ibland och att jag faktiskt lyckades lista ut mysteriet långt innan huvudkaraktären själv gjorde det. Det blir bra ändå. I alla fall om du frågar mig. 

Sammanfattat kan jag säga att Chanslös var en riktigt bra uppföljare och slutet var så oväntat att jag gärna kastat mig över tredje boken. Tyvärr äger jag inte tredje boken än, men den kommer definitivt att inhandlas fortast möjligen, helst tillsammans med resten av serien, för jag kan knappt vänta på att få dyka in i Carrigers steampunkvärld igen och få veta hur det går för Alexia och hennes vänner. 

// Frida

Nightshade

Titel: Nightshade
Författare: Andrea Cremer
Serie: Nightshade #1

Calla Tor has always known her destiny: After graduating from the Mountain School, she'll be the mate of sexy alpha wolf Ren Laroche and fight with him, side by side, ruling their pack and guarding sacred sites for the Keepers. But when she violates her masters' laws by saving a beautiful human boy out for a hike, Calla begins to question her fate, her existence, and the very essence of the world she has known. By following her heart, she might lose everything- including her own life. Is forbidden love worth the ultimate sacrifice?

En liten varning för spoilers! ... och för en något lång recension^^
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken. Jag gillade den, men samtidigt inte. Har ju hört så mycket bra om den och läst en del recensioner som säger att den ska vara så himla bra... men njae, inte riktigt. Det kanske helt enkelt är så att jag har fått för höga förväntningar? Den var bra, men inte så bra som jag hade hoppats på, tyvärr.

Först och främst var det en del saker som gjorde mig lite förvirrad. Tex, i början av boken blev jag inte klok på om människorna visste om att varulvarna fanns eller inte. I skolan verkade alla människor vara rädda för Calla, berättarjaget, och hennes "gäng", det vill säga de andra varulvarna, vilket först fick mig att tro att de visste om dem, men samtidigt var det förbjudet för Calla att berätta något om sitt "speciella liv" för Shay som ju var människa... Tog ganska lång tid innan jag fattade att människorna inte visste något om dem. Tydligen var de bara rädda på grund av deras attityd eller något. Hur som helst tycker jag det saknades bra förklaringar till en del saker.

Sen blev jag grymt irriterad på Calla. Hon var en bra karaktär och på många sätt gick det att relatera till henne, men när det kom till killarna Shay och Ren... herregud, vilken - ursäkta språket - slampa hon blev helt plötsligt. Ena stunden tänkte hon bara på den ena och hur mycket hon ville ha honom och i nästa stund klängde hon på den andre som en idiot. Det enda killarna behövde göra var att kyssa henne lite och hon kom krypandes på alla fyra. Nej, det fick mig bara att tycka mindre och mindre om henne. 

Till de bra sakerna nu. Shay. Honom gillade jag, dels för att han gjorde lite oväntade saker och för att han hade en härlig personlighet, men framför allt eftersom han var den enda som verkade förstå hur korrupt och idiotisk varulvarnas livsstil på många sätt var. Ren. Ja, jag gillade honom också, fast kanske inte lika mycket som jag gillade Shay. Blod. Det fanns mycket av, så det var ännu ett plus - fick det hela att kännas lite mer äkta. Varg/varulvsflockarna. Fanns så många härliga karaktärer i flockarna och när de var tillsammans kändes de som en stor härlig familj och jag ville bara krama dem allihopa, även de jobbiga.

Det bästa med boken var nog att det hände mycket nästan hela tiden. En del saker var dessutom ganska oväntade så man fick sig en del överraskningar. Sen vill jag ge boken ett stoort plus för det fina omslaget och de ojämnt skurna sidorna. Supersnyggt!

Med andra ord var det här en sådär bra bok. Inte det bästa jag läst och inte det sämsta. Kommer garanterat läsa vidare i serien, för jag är faktiskt väldigt nyfiken på vad som kommer hända sen, speciellt efter det där cliffhanger-slutet... men det är ingen favoritbok. Tyvärr.

//Agnes

Strange Angels

Titel: Strange Angels
Författare: Lili St. Crow
Serie: Strange Angles, #1
Betyg: 2/3


The Real World is a frightening place. Just ask sixteen-year-old orphan Dru Anderson, a tough girl who has taken down her fair share of bad guys. She's armed, dangerous, and ready to kill first and ask questions later. So it's gonna take her a while to figure out who she can trust.. Dru Anderson has been "strange" for as long as she can remember, traveling from town to town with her father to hunt the things that go bump in the night. It's a weird life, but a good one - until it all explodes in an icy, broken-down Dakota town, when a hungry zombie busts through her kitchen door. Alone, terrified, and trapped, Dru's going to need every inch of her wit and training to stay alive. The monsters hade decided to hunt back - and this time, Dru's on their menu. Chances of survival? Slim to none. If she can't last until sunup, i's game over.. 


Jag trodde verkligen att det här skulle vara en bok som jag skulle tycka om. Baksidestexten lät spännande och jag älskar när det är tuffa tjejer som innehar huvudrollen. Tyvärr blev det inte alls som jag tänkt mig och i mina ögon överensstämmer baksidestexten inte särskilt mycket med innehållet i själva boken. Det är överdrivet, och jag skulle faktiskt vilja säga att vissa saker inte stämmer alls. 


Istället för den spänning som jag trodde att boken skulle innehålla fanns sida efter sida efter sida med huvudpersonens beskrivningar och tankar om lite allt möjligt. Inga dialoger, bara Dru's egna tankar. Det hade säkert funkat om berättarrösten varit bra, men här blev det platt fall. Det var så otroligt tråkigt att jag frågade mig själv gång på gång varför jag fortsatte läsa. Att språket var lite svårare än jag är van vid gjorde inte det hela bättre, snarare tvärtom. 


Karaktärerna var för mig väldigt platta och tråkiga (och väldigt få!). Jag fastnade inte för någon av dem. Visst låter Dru som en väldigt tuff och självständig tjej i beskrivningen, men det stämmer inte alls med den bild jag fick av henne i boken. Jag tyckte att hon ägnade mer tid åt att klaga och fundera över en massa onödiga saker än att faktiskt ta tag i problemen som fanns. Den andra viktiga karaktären Graves var inte heller någon jag tyckte speciellt mycket om, men jag blev väldigt glad när han dök upp eftersom Dru's jobbiga inre monologer då började varvas med lite dialoger, vilket piggade upp historien en aning. 


Strange Angels var i slutändan en helt okej bok då den blev lite mer spännande mot slutet och då Dru's berättarröst blev lite roligare, men jag tvivlar på att jag kommer fortsätta att läsa serien. Det finns andra böcker som jag mycket hellre vill läsa.  


// Frida

City of Glass

Titel: City of Glass
Författare: Cassandra Clare
Serie: The Mortal Instruments #3
Betyg: 5+/5 

To save her mother's life, Clary must travel to the City of Glass, the ancestral home of the Shadowhunters -- never mind that enter-ing the city without permission is against the Law, and breaking the Law could mean death. To make things worse, she learns that Jace does not want her there, and Simon has been thrown in prison by the Shadowhunters, who are deeply suspicious of a vampire who can withstand sunlight.

As Clary uncovers more about her family's past, she finds an ally in mysterious Shadow-hunter Sebastian. With Valentine mustering the full force of his power to destroy all Shadow-hunters forever, their only chance to defeat him is to fight alongside their eternal enemies. But can Downworlders and Shadowhunters put aside their hatred to work together? While Jace realizes exactly how much he's willing to risk for Clary, can she harness her newfound powers to help save the Glass City -- whatever the cost?

Love is a mortal sin and the secrets of the past prove deadly as Clary and Jace face down Valentine in the final installment of the New York Timesbestselling trilogy The Mortal Instruments.

Alltså... jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hur förklarar man med ord, precis hur underbart bra någonting är? Tror ärligt talat inte riktigt det går och i det här fallet kommer det bli skit om jag försöker men jag antar att jag får göra ett försök. 

Har gjort mitt yttersta för att dryga ut läsningen av den här boken samtidigt som jag bara ville veta vad som skulle hända. Svår kombination det där och till sist kunde jag inte dra ut på det längre och nu, så här efteråt, känns det nästan lite tomt. Vill befinna mig i den där underbara världen för alltid, påhittad eller inte, det är så det känns just nu. Helt otroligt.

Älskar karaktärerna som har växt så otroligt sedan de två tidigare böckerna! Har hur många favoriter bland dem som helst nu och jag önskar så att de vore riktiga människor :) Men Jace... åh Jace^^ Ville bara kasta mig in i boken och lägga armarna om honom. Man blev ju helt förstörd av att läsa vilken plågad själ han var. Kan bara tillägga att jag lyckades lista ut hur det egentligen låg till med hela hans familjerelation-situation! Gissa vem som pustade ut av lättnad när jag insåg att jag hade gissat rätt?! (Lyckades förresten också lista ut vilket som var det sista Mortal Instrument! Inte så svårt ju ;) )

Sebastian... Vet inte om jag spoilar någon nu (var går egentligen gränsen för det?) men jag anade hela tiden att han var skum och ja, jag hade ju rätt.

Och sen Alec - blev så glad för hans skull! ;D 

Varför är det så svårt att recensera om någonting man tycker så mycket om? Men allvarligt talat, det här är en klar favorit vad gäller serier jag har läst och just den här boken var den bästa i serien (än så länge. Finns ju fler att läsa!). Tycker inte det gör någonting alls att denna kändes som en bra avslutning på serien fastän det finns fler böcker, för jag vill så väldigt gärna fortsätta läsa om dessa härliga karaktärer. Och även om jag antar att det inte på långa vägar framkom ur mig halvtaskiga recension här, så är den här boken helt underbar. För att förstå tror jag helt enkelt att man måste läsa den :)

//Agnes

Själlös

Titel: Själlös (eng. Soulless) 
Författare: Gail Carriger
Serie: Parasollprotektoratet, #1
Förlag: Styxx Fantasy
Betyg: 4,5/5

Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö - ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och - värst av allt - halvitalienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te? 

Jag hade inte hört så jättemycket om boken tidigare och visste inte mer än att det var en steampunkroman med varulvar och vampyrer. Det första som slog mig var hur jobbigt språket var och jag undrade hur jag skulle klara av att läsa nästan 400 sidor, men den tanken försvann lika snabbt som den kom. Efter bara ett par sidor hade jag ändrat uppfattning helt och älskade språket. Det är roligt, klockrent och även om det är lite förirrande ibland med den allvetande formen så passar den alldeles utmärkt. Jag hade aldrig läst någonting i den här stilen förut, vilket bara gjorde det ännu bättre. 

Jag totalälskar världen boken utspelar sig i och även om det kanske blir lite väl många beskrivningar ibland så gillar jag det skarpt. Alla konstiga uppfinningar, modet, kulturen, maten och ja, hela det viktorianska samhället. Kommer definitivt att börja läsa mer steampunk efter det här! :) Språket var lite svårt ibland, måste jag medge, och det tog ett tag att komma in i det, men när man väl gjort det tyckte jag att det flöt på väldigt bra.

Alexia Tarabotti är en väldigt härlig karaktär. Hon säger alltid vad hon tycker och vågar stå för det också. Älskade hennes bitska, klockrena kommentarer om allt och alla. Kan säga att jag skrattade så att tårarna rann mer än en gång. Inte ofta det händer, men den här boken är helt underbar vad gäller klockrena kommentarer och beskrivning. Älskade den lite smått knasiga humorn. Jag menar, hur roligt är det inte att Alexia, när hon blir överfallen av en vampyr, irriterat frågar sig hur han vågar kasta sig över henne utan att ens presentera sig först. För att inte tala om vilken skada han tillfogade de stackars underbara kakorna och teservisen... 

Alexia är i en klass för sig, men många av de andra karaktärerna är riktigt bra de också. Fastnade mest för vampyren lord Akeldama och varluvsalfahannen lord Maccon. Tycker särskilt mycket om dem tillsammans med Alexia för det är då det blir som bäst. Särskilt Alexias och Maccons eviga käbblande. Mycket roande måste jag säga eftersom båda är lika envisa.

Som jag nämnt tidigare är boken väldigt rolig, men jag måste berömma Carriger för att hon samtidigt lyckas ge den djup och behandla svårare ämnen som får en att tänka till. Vad är egentligen rätt och vad är fel? Vem är god och vem är ond?

Som sammanfattning skulle jag vilja säga att Själlös är en träffsäker och rolig, men samtidigt tankeväckande, steampunkroman fylld med skvaller, intriger, övernaturliga varelser, massvis med mat och inte minst väldigt farliga parasoll, och som är ganska omöjlig att lägga från sig. 

// Frida