Kickar

Titel: Kickar

Författare: Staffan Cederborg
Serie: -
Antal sidor: 246
Förlag: Opal
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Tack till Opal för recensionsexemplaret! 

Joel glider runt med kompisar i en het sommarstad, och i väntan på vaddetnuär hittar han och Kaspar på egna små pranks. När Cornelia flyttar till stan blir Joel fullständigt förhäxad av henne. Hon ritar om hans stjärnhimmel. Men kompisen Linn gör allt för att fånga Joel och är ibland för svår att motstå. Joels till en början händelselösa liv blir plötsligt ganska komplicerat på flera plan.

Mammans man Vincent går över gränser som Joel inte kan tolerera, och efter en virvelström av droger, sex och våld befinner han sig på ett hotell i Stockholm med blodiga kläder. Allt faller sönder. Eller faller allt på plats? Och har han förstört allt med Cornelia nu?



Jag hade faktiskt aldrig hört talas om varken författaren eller boken innan jag blev kontaktad av Opal förlag om en bokträff de tänkta anordna tillsammans med några andra förlag. Kickar var en av de fyra böcker som vi skulle få läsa och Cederborg en av författarna som vi skulle få lyssna på under själva träffen. Jag är väldigt glad att jag fick det där mejlet för annars hade jag med största sannolikhet gått miste om en mycket bra bok, eftersom den lyckats falla igenom mitt annars relativt täta boksökarnät.

Kickar är en ganska vardaglig berättelse på ytan och har de där typiska dragen som svenska ungdomsböcker ofta har. Lite kärlekstrassel, några knepiga vänskapsrelationer och en stor dos "hitta sig själv/komma på vad en egentligen vill göra med sitt liv". Inget dåligt med det - jag tycker Cederborg har lyckats mycket bra med det där typiska. Och som sagt, typiskt behöver verkligen inte vara dåligt! 

Det som gör att Kickar sticker ut är att handlingen kryddats med en nypa thriller, vilket gör det både tempofyllt och sådär lite lagom spännande. Det finns även väldigt mycket mörker och ångest och våld. Jag gillar sättet som Cederborg har handskats med just de där mörkare ämnena - de får ta plats, men utan att det någonsin blir överdrivet eller konstlat. Boken skriker aldrig  "Titta här! Jag är en allvarlig bok om våldsamma familjerelationer och drogmissbruk!". Det där mörka och hemska är en del av boken och en del av huvudkaraktärens liv, men det är inte allt. Istället för att rikta in fokus på ett visst problem, är fokus istället riktat på människorna i boken; deras liv, upplevelser och relationer. Det kan tyckas att det är precis samma sak, men jag tycker att det finns en ganska stor skillnad mellan att berätta en historia genom att låta utgångspunkten vara ett specifikt problem/ämne eller att istället låta en eller flera personer vara utgångspunkten för historien. För mig blir det mer trovärdigt och känslofullt om jag får känslan av att historien har sina rötter i karaktären och den känslan får jag av Kickar. 

Det är sällan jag läser böcker med manliga huvudkaraktärer. Det är inte så att jag undviker dem, utan det är väl helt enkelt bara så att det råkar finnas fler kvinnliga huvudkaraktärer i den YA/ungdomslitteratu som jag läser. Just därför är det lite extra roligt när det dyker upp en ungdomsbok med en manlig huvudkaraktär. Det blir nya perspektiv, tankar och känslor och framförallt ett helt nytt språk. Språket känns autentiskt och jag tycker om Joels berättarröst, även om jag ibland tycker att det blir lite för "grabbigt" för min smak. Det lite annorlunda berättarformatet där Joel skriver en berättelse till sin psykolog tycker jag också mycket om. Allt känns väldigt nära på det viset. 

Om du letar efter en ungdomsthriller i gotländsk miljö med mycket känsla, rappt språk och trovärdiga karaktärer kan jag verkligen rekommendera Kickar. Jag blev positivt överraskad och kommer att hålla utkik efter nya böcker från Cederborg i framtiden. 

Favoritcitat

//Frida

The Day Before

Titel: The Day Before
Författare: Lisa Schroeder
Serie: -
Antal sidor: 307
Förlag: Simon Pulse
Utgivningsår: 2012


One moment can change everything. Amber’s life is spinning out of control. All she wants is to turn up the volume on her iPod until all of the demands of family and friends fade away. So she sneaks off to the beach to spend a day by herself.

Then Amber meets Cade. Their attraction is instant, and Amber can tell he’s also looking for an escape. Together they decide to share a perfect day: no pasts, no fears, no regrets.


The more time that Amber spends with Cade, the more she’s drawn to him.  And the more she’s troubled by his darkness. Because Cade’s not just living in the now—he’s living each moment like it’s his last.


Det här är alltså fjärde boken i mitt lilla "Lisa Schroeder-tema" och precis som böckerna i min förra recension så är den här också skriven på vers och jag älskar det verkligen. Så otroligt vackert! Man förstår att det hon skriver har betydelse, inget onödigt kommer med, bara precis det viktigaste och hon får till det så himla bra. Allt flyter på precis hela tiden.

Tyvärr måste jag också säga att jag blev lite besviken på den här boken. Åtminstone slutet. Det var som om hela boken byggde upp till något som bara blev... blöh. Det blev liksom inget av det. Det rann ut i sanden. Jag förväntade mig en dramatisk vändning eller åtminstone en liten tvist i slutet, men det blev mest bara mesigt och rätt lamt faktiskt.

Bortsett från det var detta en väldigt fin bok och jag gillade breven som dök upp med jämna mellanrum genom hela berättelsen. Det knöt ihop allt som hänt förut med denna speciella dag som allt utspelar sig under och ju mer man läser, desto mer förstår man Ambers motiv till varför hon vill spendera just denna "sista" dag för sig själv. Det blir dock inte som hon tänkt sig och hon träffar Cade som också flyr från sitt liv och vardagen. Båda två bär på tunga, men också intressanta historier, som de egentligen inte vill dela med sig av. Tillsammans hjälper de varandra att både glömma allt och ta vara på denna speciella dag.

//Agnes

Ljus ljus ljus

Titel: Ljus, ljus, ljus
Författare: Vilja-Tuulia Huotarinen
Serie: -
Antal sidor: 192
Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus 

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret! 

Mariia bor i en liten by i Finland och längtar efter att något ska hända, att något i hennes liv ska explodera, gnistra och spraka. Så flyttar Mimi till byn. När Mariia ser på Mimi ser hon bara ljus ljus ljus, men bortom ljuset finns något annat: en sorg så stor att ingenting rår på den.

Ljus ljus ljus är ett språkligt fyrverkeri och en glödande kärlekshistoria om att vilja dela allt men inte kunna, och om att vara den som blir lämnad ensam kvar. Med olyckan i Tjernobyl som fond skildrar Huotarinen (f. 1977) passio n och sorg hos två unga flickor på 80-talets finska landsbygd. 2011 tilldelades boken Finlandia Junior, den finska motsvarigheten till Sveriges Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok.



När jag för första gången hörde talas om Ljus ljus ljus kände jag direkt att det var en bok som jag ville läsa. Det lät precis min typ av bok. En perfekt kombination av kärlek och sorg. Att det är Gilla Böcker, ett förlag vars böcker aldrig gjort mig besviken, som står som utgivare gjorde inte saken sämre. Man kan alltså säga att mina förväntningar var minst sagt höga. Så, levde den upp till förväntningarna? 

Om jag ska vara helt uppriktigt vet jag faktiskt inte om den levde upp till förväntningarna eller inte. Jag vet knappt vad jag tycker om den. Ljus ljus ljus är minst sagt en väldigt annorlunda bok, både språkligt och innehållsmässigt. Kanske är det därför jag har så svårt att bestämma mig för om jag tycker om den eller inte. Under läsningens gång kunde jag i ena stunden tycka att det var helt briljant för att i nästa undra vad det egentligen var som jag läste. 

Vilja-Tuulia Huotarinen skriver på ett nästan poetiskt sätt och hon har en väldigt unik stil. Jag både älskar och hatar det på samma gång. Älskar för att det många gånger är väldigt vackra formuleringar som lyckas träffa precis rätt och hatar för att det ofta känns osammanhängande och en aning förvirrande. Jag kan förstå varför Huotarinen valt att skriva som hon gör, men tyvärr går det inte helt hem hos mig även om jag i vissa stunder tycker att det är ganska fantastiskt. 

Historien som Huotarinen berättar om Mariia och Mimi är både fängslande vacker och skrämmande sorglig på samma gång. Känslor stormar omkring i alla tänkbara former och för det mesta är det svart, svart, svart och inte ljus, ljus, ljus. Det är mycket i Mariias berättelse som får det att hugga till i hjärtat, men det finns samtidigt en väldig distans mellan henne och läsaren. På ett sätt kan jag tycka att det är bra med tanke på allt det mörka i historien, men samtidigt vill jag ju ha just det där jobbiga. Jag vill gråta och skrika och känna precis alla känslor som Mariia känner. Det gör jag inte. Det är som att det finns en vägg mellan mig och berättelsen. En vägg jag gärna skulle vilja riva då jag föredrar att leva i berättelsen snarare än att beskåda på avstånd. 

För mig hamnar Ljus ljus ljus i slutändan tyvärr bara på ett ganska svagt gilla eftersom det fanns mer av det som jag tyckte var sådär än av det som var fantastiskt. Jag tror dock att det finns personer där ute som verkligen skulle tycka om den här boken otroligt mycket. Det är nog en sådan bok som antingen träffar helt rätt, eller bara blir ett "meh". Så, om du är nyfiken och vill ha en stark, känslofylld historia i ett lite annorlunda format kan jag rekommendera dig att ta en titt på den här. 

Favoritcitat

"Varför måste alltid flickorna i berättelser vara ståtliga och modiga och starka?"

"Det olyckligaste slutet är inte det där alla dör. Det olyckligaste slutet är när bara en blir kvar." 

//Frida

Det lilla huset i Stora skogen

Titel: Det lilla huset i Stora skogen
Författare: Laura Ingalls Wilder
Serie: Lilla huset på prärien, #1
Antal sidor: 159
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2013

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Det var en gång en liten flicka som bodde i Stora skogen i en grå timmerstuga. Det fanns inga andra hus. Det fanns inga vägar. Det fanns inga människor. Det fanns bara träd och vilda djur. Men inne i det lilla huset hos far och mor och systrarna var det varmt och tryggt.

Den lilla flickan hette Laura och det här är den första av böckerna om henne.

Laura Ingalls Wilders böcker om nybyggarlivet i Amerika i slutet av 1800-talet har älskats av generationer. Mest känd är hennes andra bok, Det lilla huset på prärien, som har fått namnge hela serien.

Serien om Laura är en av min mammas favoritserier från barndomen, så när jag såg att första boken, Det lilla huset i Stora skogen, getts ut i en supersöt nyutgåva blev jag väldigt sugen på att läsa den. Det roliga med de här böckerna är att de till viss del är självbiografiska och handlar om författarens liv. Detta ger en väldigt fin inblick i hur nybyggarlivet kunde se ut för en liten flicka i USA.

Det lilla huset i stora skogen är ingen fartfylld bok och ibland känns den mer som en faktabok än en skönlitterär bok, men det ligger ändå något väldigt mysigt och sött över historien. Det är så avskalat och enkelt - på ett bra sätt! Ingalls Wilder beskriver på ett målande och detaljrikt sätt hur livet kan se ut i nybyggarfamilj. Det blir mycket smörkärnande, matlagning, jagande, byggande och liknande och det är faktiskt riktigt intressant att se hur man levde på den tiden, men också hur mycket de verkade uppskatta allt de hade. Det finns till exempel en scen där barnen får julklappar bestående av vantar och en polkagris och de blir så otroligt lyckliga över de där små sakerna. Lite kontraster om man jämför med idag.

Det finns ingen riktig röd tråd i boken och upplägget känns väldigt dagboksliknande. Det är lösryckta händelser och inga cliffhangers så långt ögat kan nå, vilket troligtvis beror på att historien bygger på författarens egna upplevelser. Hon har helt enkelt plockat med det hon kommer ihåg eller det som hon tycker är mest intressant. Detta kan vara både positivt och negativt, men personligen tycker jag att det är lite jobbigt att det inte finns något riktigt "mål" med boken. Jag föredrar när det finns en tydligare tråd och när tidiga händelserna på olika sett kan kopplas till händelser långt senare i boken.

Det här blir ganska kort recension eftersom det inte finns så mycket mer att säga om boken. Gillar man långsamma, mysiga böcker med självbiografiska inslag kan jag rekommendera den här, men om man vill ha en bok som följer en mer klassisk dramaturgisk modell och som innehåller mycket action är det här inte rätt bok. 

//Frida

Dubbelgångare

Titel: Dubbelgångare (eng. Double) 
Författare: Jenny Valentine
Serie: -
Antal sidor: 304
Förlag: Atrium förlag
Utgivningsår: 2013

TVÅ POJKAR.
EN IDENTITET.

Chap är på rymmen när han ser bilden av den försvunne Cassiel Roadnight och upptäcker att de är identiskt lika. Han bestämmer sig för att ta Cassiels plats och få den familj han alltid saknat.

Familjen blir överlycklig när en något förändrad Cassiel återvänder två år efter försvinnandet. Men Chap blir snart varse att han inte är den enda som bär på en mörk hemlighet. För vad har egentligen hänt med den riktige Cassiel?

Jag har tidigare läst Hitta Violet Park och Tio Stationer av samma författare och jag tyckte om dem. Inga nya favoritböcker, men det var trevlig läsning. Dubbelgångare är ganska lik de andra två, både till stilen och handlingen och även den hamnar någonstans i mitten på betygsskalan. Det är ingen "wow"-bok, men den är inte dålig heller. Det är mysig läsning helt enkelt. 

Jag tycker väldigt mycket om konceptet i den här boken - kille som tar annan killes identitet - och den har stor potential att bli hur bra som helst, men tyvärr tycker jag inte att Valentine lyckas göra det tillräckligt intressant och spännande. Det tog inte lång tid för mig att lista ut mysteriet och sedan blev det bara en lång väntan på att huvudpersonen också skulle göra det. Visst kunde jag inte vara helt säker, men spänningen som skulle funnits där försvann då jag redan tyckte att jag hade listat ut allt, vilket jag också hade. 

Även om jag tyckte att mysteriet i boken var väldigt förutsägbart, tyckte jag om att läsa om hur Chap anpassade sig till Cassiels liv. Problemen som uppstod i och med att han inte var Cassiel och därför inte hade an aning om många saker som han egentligen borde ha vetat. Det var faktiskt intressant och jag hade gärna sett att Valentine utforskade det hela mer istället för att lägga fokus på mysteriet.

Något annat jag tyckte om var att läsa om Chaps liv innan han blev Cassiel. De bitarna var snyggt invävda i nutidsberättelsen och höll historien vid liv när det "stod stilla" i huvudstoryn. Jag tycker också om Valentines sätt att skriva. Det är kortfattat och enkelt, vilket gör att sidorna flyger förbi. Det är synd att hon inte lyckas få till historien lika bra som språket, för om hon hade lyckats med det tror jag att det hade kunnat bli hur bra som helst.  

Sammanfattat är Dubbelgångare en trevlig, snabbläst bok med intressant koncept. Tyvärr är mysteriet för förutsägbart och historien inte tillräckligt utvecklad för att jag ska tycka riktigt mycket om den, men det är fortfarande en bra bok. Kan tänka mig att den passar perfekt om man är ute efter något lättläst och inte letar efter ett invecklat och svårlöst mysterium, utan bara en mysig bok med härligt flyt. 

//Frida

Torsdagsbarn

Titel: Torsdagsbarn
Författare: Sonya Hartnett
Serie: -
Förlag: Atrium förlag

Harper Flute växer upp på den dammiga landsbygden i Australien under 1930-talets svåra depression. Hennes familj försöker desperat överleva fattigdomen och misären. När livet blir allt hårdare försvinner Harpers yngre bror Tin ner i jorden under husets veranda. Där gräver han en labyrint av tunnlar – en underjordisk värld full av mörka hemligheter.


Så här tio månader efter att vi gjorde vår första gemensamma recension på The Unbecoming of Mara Dyer tänkte vi försöka oss på en andra^^. Torsdagsbarn var en ganska långsam bok, som inte är skriven för att vara spännande utan för att visa en verklighet. Den är ärlig och detaljrik, men inte speciellt händelserik.

Alla karaktärer kändes väldigt verkliga och samtidigt som de var intressanta var de rätt tråkiga. Tyvärr. Ingen stack direkt ut, förutom Tin, som var bådas favoritkaraktär. Han var väldigt speciell, befann sig hela tiden i bakgrunden av historien samtidigt som han inte riktigt var med. På många sätt var han avgörande för det som hände, mycket på grund av hans frånvaro. 

Det är väldigt svårt att säga saker om boken för att den helt enkelt bara var... Den var så udda och väldigt annorlunda från sånt vi läst tidigare. Man tyckte om den, men man visste inte riktigt varför och på samma gång gjorde man inte det. 

Som ni märker är vi väldigt bra på att göra gemensamma recensioner, det här blev ju inte alls flummigt^^ För att sammanfatta boken så kan vi säga att den var bra, men att den passar nog inte alla, utan såna som är intresserade av verkliga livsöden och inte har några problem med att tempot inte är speciellt högt. 

//Agnes och Frida

I'll Be There

Titel: I'll Be There
Författare: Holly Goldberg Sloan
Serie: -

Emily Bell believes in destiny. To her, being forced to sing a solo in the church choir--despite her average voice--is fate: because it's while she's singing that she first sees Sam. At first sight, they are connected.

Sam Border wishes he could escape, but there's nowhere for him to run. He and his little brother, Riddle, have spent their entire lives constantly uprooted by their unstable father. That is, until Sam sees Emily. That's when everything changes.

As Sam and Riddle are welcomed into the Bells' lives, they witness the warmth and protection of a family for the first time. But when tragedy strikes, they're left fighting for survival in the desolate wilderness, and wondering if they'll ever find a place where they can belong. Beautifully written and emotionally profound, I'll Be There is a gripping story that explores the complexities of teenage passions, friendships, and loyalties.


Allvarligt talat, den här boken var helt fantastiskt underbar. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen bara. Det finns så otroligt mycket jag vill säga om den... Var ska jag börja? (Får kanske varna för en ganska lång recension^^)

Okej, det finns en del saker som jag speciellt vill nämna, som var de största anledningarna till att jag fullkomligt fängslades av den här boken, och det första är det som hände i början av boken. Tänker inte förstöra för er som kanske vill läsa boken genom att berätta precis vad som hände, men jag kan väl säga att när Emily tvingas sjunga i kyrkan får hon ögonkontakt med Sam, som tycker hon sjunger riktigt dåligt och det är därefter de träffas för första gången. Det bästa med detta var inte att hon sjöng eller att de träffades för första gången, utan hur det hände. Hade Emily varit bra på att sjunga hade jag nog inte tyckt om början lika mycket, men istället var det så att hon sjöng riktigt dåligt och det var just därför som Sam la märke till henne. Jag vet inte varför, men det var på något sätt just det som gjorde det så himla bra. Kanske för att det var så trovärdigt.

Det andra är handlingen. Jag kan inte säga mer än att den här boken slet ut mitt hjärta och krossade det i flera tusen bitar och inte bara för att det var så sorgligt att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv, utan för att det var så otroligt fint. Det är svårt att förklara, men så var det.

Tredje saken är det viktigaste av allt, nämligen alla karaktärer. Jag trodde först att det bara skulle handla om Sam och Emily, men allt eftersom saker händer vävs fler och fler personer in och till sist får man läsa berättelsen ur alla möjliga olika vinklar, vilket var riktigt härligt och gjorde så att spänningen höjdes till max. Det var som om man följde hur olika pusselbitar sakta hittade sina rätta platser i detta väldigt fängslande och vackra pussel.

Man fick alltså först och främst följa Emily och Sam och ja, vad mer kan jag säga än att jag älskar båda två. Emily kändes äkta och var väldigt enkel att relatera till. Sam var bara... för bra för att vara sann. Till och med de i boken tyckte det^^ Och det bästa var att han inte ens visste om det själv. Han var underbar, med andra ord.
Sen har vi Riddle, Sams lillebror. Gud, ni anar inte hur många gånger jag ville sträcka in mina händer i boken och fånga upp honom och ge honom världens längsta kram och aldrig släppa taget igen. Helt jäkla underbar.
Clarence, Sams och Riddles pappa, ville jag bara strypa.
Bobby Ellis... han var bara pinsam.
Emilys föräldrar tyckte jag inte så mycket om i början, men de växte ganska snabbt och sen var det omöjligt att tycka illa om dem.

Skulle kunna fortsätta i all evighet och berätta om alla andra också, men antar att det skulle bli väldigt jobbigt att läsa. Avslutningsvis vill jag bara säga att det här är en av de bästa böckerna jag läst detta året och jag är säker på att jag kommer läsa den igen. Helt enkelt galet bra! :)

//Agnes