Ljus ljus ljus

Titel: Ljus, ljus, ljus
Författare: Vilja-Tuulia Huotarinen
Serie: -
Antal sidor: 192
Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus 

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret! 

Mariia bor i en liten by i Finland och längtar efter att något ska hända, att något i hennes liv ska explodera, gnistra och spraka. Så flyttar Mimi till byn. När Mariia ser på Mimi ser hon bara ljus ljus ljus, men bortom ljuset finns något annat: en sorg så stor att ingenting rår på den.

Ljus ljus ljus är ett språkligt fyrverkeri och en glödande kärlekshistoria om att vilja dela allt men inte kunna, och om att vara den som blir lämnad ensam kvar. Med olyckan i Tjernobyl som fond skildrar Huotarinen (f. 1977) passio n och sorg hos två unga flickor på 80-talets finska landsbygd. 2011 tilldelades boken Finlandia Junior, den finska motsvarigheten till Sveriges Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok.



När jag för första gången hörde talas om Ljus ljus ljus kände jag direkt att det var en bok som jag ville läsa. Det lät precis min typ av bok. En perfekt kombination av kärlek och sorg. Att det är Gilla Böcker, ett förlag vars böcker aldrig gjort mig besviken, som står som utgivare gjorde inte saken sämre. Man kan alltså säga att mina förväntningar var minst sagt höga. Så, levde den upp till förväntningarna? 

Om jag ska vara helt uppriktigt vet jag faktiskt inte om den levde upp till förväntningarna eller inte. Jag vet knappt vad jag tycker om den. Ljus ljus ljus är minst sagt en väldigt annorlunda bok, både språkligt och innehållsmässigt. Kanske är det därför jag har så svårt att bestämma mig för om jag tycker om den eller inte. Under läsningens gång kunde jag i ena stunden tycka att det var helt briljant för att i nästa undra vad det egentligen var som jag läste. 

Vilja-Tuulia Huotarinen skriver på ett nästan poetiskt sätt och hon har en väldigt unik stil. Jag både älskar och hatar det på samma gång. Älskar för att det många gånger är väldigt vackra formuleringar som lyckas träffa precis rätt och hatar för att det ofta känns osammanhängande och en aning förvirrande. Jag kan förstå varför Huotarinen valt att skriva som hon gör, men tyvärr går det inte helt hem hos mig även om jag i vissa stunder tycker att det är ganska fantastiskt. 

Historien som Huotarinen berättar om Mariia och Mimi är både fängslande vacker och skrämmande sorglig på samma gång. Känslor stormar omkring i alla tänkbara former och för det mesta är det svart, svart, svart och inte ljus, ljus, ljus. Det är mycket i Mariias berättelse som får det att hugga till i hjärtat, men det finns samtidigt en väldig distans mellan henne och läsaren. På ett sätt kan jag tycka att det är bra med tanke på allt det mörka i historien, men samtidigt vill jag ju ha just det där jobbiga. Jag vill gråta och skrika och känna precis alla känslor som Mariia känner. Det gör jag inte. Det är som att det finns en vägg mellan mig och berättelsen. En vägg jag gärna skulle vilja riva då jag föredrar att leva i berättelsen snarare än att beskåda på avstånd. 

För mig hamnar Ljus ljus ljus i slutändan tyvärr bara på ett ganska svagt gilla eftersom det fanns mer av det som jag tyckte var sådär än av det som var fantastiskt. Jag tror dock att det finns personer där ute som verkligen skulle tycka om den här boken otroligt mycket. Det är nog en sådan bok som antingen träffar helt rätt, eller bara blir ett "meh". Så, om du är nyfiken och vill ha en stark, känslofylld historia i ett lite annorlunda format kan jag rekommendera dig att ta en titt på den här. 

Favoritcitat

"Varför måste alltid flickorna i berättelser vara ståtliga och modiga och starka?"

"Det olyckligaste slutet är inte det där alla dör. Det olyckligaste slutet är när bara en blir kvar." 

//Frida