Paris, Lola & jag

Titel: Paris, Lola & jag
Författare: Moa Eriksson Sandberg
Serie: -
Antal sidor: 140
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus 

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

I Paris på semester med bästisen Lola och hennes mamma. Tretton år gammal och på väg in i något nytt, nya känslor som pirrar, pulserar, lockar och skrämmer. Överallt i Paris finns det fallosar. Höga byggnader och torn. Överallt i Paris finns det pojkar. Pojkar som tittar, ler och kastar slängkyssar. I Sverige finns en mamma som blivit ihop med en Peter och ska få barn. Och ibland känns det som om man har väntat ett helt liv på att någon ska se en.





Jag har läst en bok av Moa Erikssson Sandberg tidigare, Välkommen till LA baby, och den var jag väl inte helt överförtjust i. Jag tyckte mest att den var okej. Trots det hade jag av någon anledning väldigt höga förväntningar på Paris, Lola och jag. Kanske var det förväntningarna som gjorde att jag inte föll för den här boken heller, men jag börjar mer tro att det beror på att jag och Sandbergs böcker helt enkelt inte riktigt klickar. Jag fastnar vid ett okej, men det blir aldrig mer än så. 

Jag tycker väldigt mycket om formatet och stilen på den här boken - de korta styckena, illustrationerna och berättartekniken. Jag tycker om att historien berättas genom ett hopplock av ögonblick. Lite här och lite där. Aldrig något sammanhängande och jag blir imponerad av hur mycket de där ögonblicken faktiskt berättar. Hur mycket som ligger under ytan och bara väntar på att läsaren själv ska upptäcka dem. Det är väldigt fint. Det räcker dock inte att formatet och berättartekniken är väldigt bra, berättelsen måste också leverera. Annars blir det bara ett tomt skal av det hela - ett väldigt vackert skal i det här fallet, men tomt. Tyvärr fastnar jag inte alls för själva berättelsen. Det är bara väldigt konstigt alltihop och jag sitter mest som ett litet frågetecken och undrar vad det är som jag egentligen läser. 

De två bästisarna i boken befinner sig i det omtumlande gränslandet mellan barn och tonår och jag brukar tycka om böcker som beskriver den där perioden i livet. Det är så mycket som är nytt och spännande och annorlunda. Men här blir jag mest förvirrad och det känns inte alls trovärdigt. Jag vet att allas upplevelser är olika, men den här typen av skildringar brukar ändå alltid lyckas fånga något som man kan känna igen sig i oberoende av om man haft liknande upplevelser eller inte. I det här fallet känner jag dock ingenting och då faller liksom hela historien. 

Något som jag irriterade mig ganska mycket på när jag läste, men som jag har sett att många andra har tyckt om, är hur tjejernas upptäckt av sin sexualitet skildras. Kanske är det bara jag, men blir det inte väldigt överdrivet? Visst att man tänkte på sex i den åldern, men här har det ju i princip tagit över tjejernas liv. Allt kopplas till sex. Hela tiden. Och det känns bara så konstigt, inte alls realistiskt. Det finns ju så mycket annat som också händer under den där perioden i livet. Men som sagt, det kanske bara är jag. 

Paris, Lola och jag var tyvärr inte en bok som gick hem hos mig. Jag tycker om hur historien berättas och formatet med illustrationer och korta stycken, men jag fastnar aldrig för berättelsen. Jag saknar igenkänningsfaktor och trovärdighet. 

//Frida