Dash and Lily's Book of Dares

Titel: Dash and Lily's Book of Dares
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Serie: -
Antal sidor: 260
Förlag: Ember
Utgivningsår: 2011

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

“I’ve left some clues for you.
If you want them, turn the page.
If you don’t, put the book back on the shelf, please.”

So begins the latest whirlwind romance from the bestselling authors ofNick & Norah’s Infinite Playlist. Lily has left a red notebook full of challenges on a favorite bookstore shelf, waiting for just the right guy to come along and accept its dares. But is Dash that right guy? Or are Dash and Lily only destined to trade dares, dreams, and desires in the notebook they pass back and forth at locations across New York? Could their in-person selves possibly connect as well as their notebook versions? Or will they be a comic mismatch of disastrous proportions?

Den här boken har cirkulerat på många bokbloggar de senaste veckorna och har beskrivits som den perfekta jul/vinterboken. Jag litade blint på alla fina ord jag hört om den och lånade hem den för att läsa under julhelgen. Jag väntade mig en mysig, julig och romantisk historia men det tog inte många sidor innan jag förstod att den inte alls skulle kunna leva upp till de där förväntningarna. Jag kämpade mig igenom de första femtio sidorna och kunde omöjligt förstå varför alla verkar älska boken så mycket. För mig var den ett riktigt bottennapp. Så tråkig. Så långsam. Så.. babblig. 

Jag älskar grundidén med utmaningarna som huvudkaraktärerna, Dash & Lily, skickar till varandra med hjälp av en röd anteckningsbok. Tyvärr tycker jag inte alls lika mycket om utförandet. Historien rör sig otroligt långsamt framåt och större delen av boken består av karaktärernas eviga babblande om allt och ingenting. Kanske läste jag boken vid fel tillfälle? Kanske är det där babblet egentligen väldigt givande och innehåller en massa viktiga, dolda budskap, men just då ville jag helst bara kasta boken i väggen. Eller riva sönder den. Eller använda den till en mysig brasa. Jag såg ingen som helst mening med det där babblandet. Hade jag inte varit en så envis person hade jag gett upp efter de där första femtio sidorna, men jag kämpade mig igenom de resterande sidorna i hopp om att det skulle bli bättre. Det blev det inte. Babblet fortsatte och utmaningsdelarna, som jag ändå kunde uppskatta en liten aning, lös med sin frånvaro. 

Jag tror den största anledningen till att jag upplevde boken så babblig och trist var för att jag aldrig fastnade för karaktärerna, men jag tror också att språket kan vara annan en anledning. Det kändes invecklat och en aning överarbetat (speciellt Dash's kapitel) och följden blev att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på boken. Jag som annars brukar läsa väldigt koncentrerat och noga, övergick efter bara ett par sidor till skumningsmode. Trist, men sant. 

Det känns tråkigt att börja det nya året med en totalsågande recension, men det positiva är att det nästan omöjligen kan bli sämre nu. Jag vill dock påpeka att jag verkar vara ganska ensam om att ogilla den här boken, så om du varit nyfiken på den tidigare tycker jag att du ska ge den en chans ändå. Det finns säkert något helt magiskt gömt bland de där sidorna. Jag kunde bara inte hitta det. 

//Frida